Varför runstreak?

Runstreak är inte ett sätt att samla kilometer och tro att bara för att man springer varje dag kommer man att bli en bättre löpare på en månad.


VAD ÄR RUNSTREAK?

Runstreak är att springa varje dag. Det finns några enkla regler: springa minst 20 minuter eller/och minst 1.6 km, ombytt och den ska hamna inom ett kalenderdygn.

Just nu pågår en Runstreak-utmaning under hela januari. Dvs om man är med i utmaningen ska man springa hela 31 dagar under januari. Det är ett event som mina vänner på Pace on Earth arrangerar. Jag tyckte det var kul att göra det tillsammans med många andra och få lite pepp på vägen. Så jag är med.

Det finns många åsikter angående runstreak. Jag var en av de som inte tyckte det var något bra. Byta om och svettas i 20 minuter och behöva duscha? Nä, det var det inte värt!
Jag har läst en del bloggare som har skrivit just precis att de inte tycker runstreak är en bra idé. Jag håller inte med!

MIN BAKGRUND

Jag har sprungit i ca 8 år och springer idag ultralopp. Det betyder att jag har en del rutin angående träning och en del km i benen. Man behöver tid för att kunna förstå sin kropp och hur ska man kunna få en bra träningseffekt. Det är viktigt att förstå syfte med vad vi gör inför varje pass. Det ger mer resultat att veta varför man gör ett pass. Det är så klart också viktigt med lite variation.
FullSizeRender 26

FÖRSTA FÖRSÖK

För ungefär ett år sedan körde jag en runstreak. Då satte jag som krav att jag skulle springa minst 5 km varje dag. För att i min värld, det var inte värt att byta om för att springa bara 2 km? Inte ens värt att behöva duscha osv?
Så minst 5 km lät rimligt! Jag skulle förstås springa längre om jag hade tid på vardagar och långpass på helgerna. Det var en bra plan!

Så här skulle jag hålla en längre tid eller för alltid? Det trodde jag. Men det jag inte visste var att istället för att få något tillbaka blev det bara ett krav eller ett måste för mig. Det var inte kul. Det gav mig bara ångest inför varje pass. Ibland var jag trött och jag tvingade mig att gå ut ändå, så som man brukar göra när man har ett schema att följa.
Men jag var på fel spår. Jag krävde ännu mer av mig då. Jag hade inga vilodagar och det blev bara jobbigare och jobbigare. Kroppen skrek efter vila eller något annat. Löpningen var inte kul längre och jag blev inte en bättre löpare. Jag bröt efter 125 dagar.

img_8745

MIN NYA RUNSTREAK
Från 1 december 2017


Jag började 1 december med en min egen #löparjulkalender i jakten för att få tillbaka träningsglädje och inspiration efter en tuff höst. Jag sprang 1 km den 1st december, 2 km den andra december … 24 km den 24e december. Lite jobbig utmaning men den gav mig det jag letade tillbaka till och jag var så nöjd och stolt med lite över 300 km på 24 dagar. Jag fortsatte december ut och fick ihop 31 dagar och därmed en månads runstreak.

Nu är jag med tillsammans med ca 700 personer på Pace on Earths event. Jag ska nu fortsätta att runstreaka men den här gången är helt annorlunda.
Det sägs så mycket om en runstreak. Det är många som inte tycker det är ok. Det är många som undrar om hur kan det vara bra om kroppen aldrig får vilodagar. Hur ska man göra om man är sjuk osv.

Jag har funderat och kom fram om varför jag vill göra en runstreak, hoppas det hjälper er alla som är fundersamma eller tveksamma:

  • Med ett schema tex att göra tre pass i veckan mår jag inte bra om jag missar ett pass. Med runstreak kan jag springa pretentionslöst. Jag vill framför allt bli av min prestationsångest jag alltid har haft.
  • Jag vill kunna gå ut minst 20 minuter om dagen och det ska vara så enkelt och självklart som om att borsta tänderna.
  • Jag tror på att min runda kommer att ge mig glädje medan jag springer.
  • Jag vill lära mig att kunna klappa mig på axeln och berömma mig för passet jag gjorde idag. Dvs jag vill tycka jag är duktig istället.
  • Jag vill känna jag är en nöjd löpare med den träningen som blir av.
  • Jag tror stenhårt att de dagarna jag bara springer 20 minuter är bästa återhämtningen. Rörelse är alltid bra och ännu bättre om det är varje dag.
  • Jag får utrymme att springa längre om jag vill eller om jag har ett lopp som mål. Jag kan lätt springa mina längre rundor utan problem. Jag har en bra grundträning som gör att min kropp är stark och alltid redo att springa.
  • Jag vill kunna springa längre distanser precis när som helst. T. ex. ett maraton imorgon, varför inte?
  • Jag spenderar tid ute och andas.

FÖRDELAR:

  • Att tänka det är bara 20 minuter av min dag känns lätt. Alla har 20 minuter. Detta istället för att titta på tv eller Facebook eller hur? Om jag springer 10 minuter och vänder tillbaka det är helt görbart.
  • När jag är ute och springer tänker jag inte på prestation. Jag tänker inte: – nu måste jag springa fort eller göra bättre tid än igår. Det är inte syftet.
  • Jag kan variera mina pass och träna de passen jag brukar som jag känner för. T. ex. långpass, distanspass osv.
  • Jag blir glad varje gång jag är ute. Det är min tid, min belöning även om det är bara 20 minuter.
  • Sover bättre om jag rör på mig varje dag
  • Behåller bättre min kost så länge jag tränar. Tränar jag varje dag, äter jag bättre varje dag.
  • Jag bygger en bra bakgrund. Jag tror jag kommer att bli ännu mer uthållig. Om vi tänker att jag springer 20–25 minuter 3–4 gånger/vecka och har kraft för 2 distanspass/kvalitépass + minst 1 långpass.
  • Jag hinner att träna annat om jag vill: styrka, gruppass och yoga
  • Jag återhämtar mig snabbare
  • Jag har tid att göra andra saker de dagar jag springer kort, med gott samvete. T. ex umgås med familjen, gå på bio, läsa en bok osv. Annars brukar jag mår dåligt när jag missar ett pass.
  • Jag är så bra! Jag springer varje dag!

NACKDELAR

  • Det kan bli lite jobbigt att gå ut. Jag har dock inte upplevt det än den här gången. Jag tänker att 20 minuter är ingenting jag inte kan göra. Vad är 20 minuter/dag av mitt liv?
  • Jag hittar inte mer…

SUMMA SUMMARUM


Ta inte runstreak som är sätt att samla massa km. Det handlar inte om det. Om du gör det finns en risk att du inte kommer orka en lång period och därmed inte få någon träningseffekt.

Springer du långt varje dag, speciellt om du är nybörjare, du kommer inte att ha vilo-dagar (20 minuter) och du kommer inte orka. Skaderisken är större.

Springer du fort varje dag, du kommer inte att utvecklas och din kropp och hjärnan kommer att börja pusha dig att sluta springa.

Jag får återkomma med utvärderingen när januari är slut. Jag lovar!

Du bygger, även om du inte tror på det nu, en bra träningsbakgrund. Du kommer att bli starkare både i din kropp och mentalt.

Våga jogga.
Våga ta det lugnt.
Våga testa bara 20 minuter när du vill bara vara ute och andas och njuta av det privilegium du har att just du och då har en kropp som kan springa varje dag!

 

2017 är slut

Ett år till är slut och det är dags för mig att summera året som gått. Lite siffror och några upplevelser får det bli i dagens inlägg!

FullSizeRender 26

I år hade jag inte så svårt att välja vilka lopp jag skulle springa. I januari fick jag en plats för att springa The OCC: Orsières-Champex-Chamonix, at the UTMB® igen. Då var det enkelt att ha det loppet som mitt stora mål. I år skulle jag klara loppet. Punkt slut.
Alla andra lopp jag sprang skulle vara träning inför OCC.

Jag planerade hur säsongen skulle se ut för att komma i så bra form som möjligt till Chamonix.
Min riktlinje var att ha kul! Att springa saker som gav mig något tillbaka!
Det är inte bara lopp som gör mig lycklig! Jag älskar att springa och uppleva nya ställen.Jag blir fortfarande förvånad varje gång jag inser jag kan transportera mig med mina egna fötter. Bästa känsla som finns! Jag kan, jag orkar!

  • Att jag se den fantastiska naturen som gör det värt att springa och leva på det sättet jag gör!
  • Att få njuta av att vara ute själv och inte bli rädd! Det är inte så självklart för en person som växte upp i Mexico mitt i ett asfaltsmonster som Guadalajara, staden jag kommer ifrån, som har ca 10 miljoner invånare.
  • Att få umgås med så många likasinnade som jag och har haft tur att träffa ett gäng nya vänner som nu finns i mitt liv.

MINA LOPP 2017

TEC – Täby Extreme Challenge stod först på min planering. Här är det alltid kul att springa och det var två år sedan jag sprang sist. Jag valde 50-miles och det kändes lagom för att kunna fortsätta träna några dagar efter loppet. Lagom för att njuta stämningen och allt folk runt omkring i Täby-skogen.



GÖTA KANAL RUN som var mycket mer än att bara springa fem maraton på fem dagar! Här upplevde jag hur löpningen kan ge så mycket kärlek. Det blev 200 km men vi kom längre än så, resan vi gjorde inom oss. Tillsammans skapade vi minnen för livet. Vi delade många timmar och vi hann prata om allt mellan himmel och jord. Allt det här gjorde oss till bättre människor!

Hela resan var stor! Men det var ännu större alla samtalen, skratten och kärleken längs vägen! Så magiskt! Den här är en av de mest fantastiska saker jag har gjort och jag är så tacksam för de nya vänner jag har fått 25 personer jag delade hela fem dagar med!
Jag kommer för alltid bära med mig dessa fem dagar i mitt hjärta!


LIGHTHOUSE RUN ÖLAND

I slutet av juli åkte vi till Öland.
Lighthouse Run arrangerar långdistans löpupplevelser för välgörenhet.
Målet var att springa mellan Långa Erik och Långe Jan under 3 dagar (170 km) och samla in pengar åt stiftelsen Min Stora Dag.
Löpningen i sin enkelhet gav en fantastisk helg med många fler minnen i löparhjärtat. Jag sprang inte sista dagen på grund av att problemet med benhinnorna kom tillbaka och jag behövde fortsätta träna inför mitt stora mål i augusti.



ANDRA SMÅ LOPP, TRÄNING OCH BLEV SUPPORT

Därefter var några små lopp som också var träning. Men mitt fokus var att ha kontinuitet i min träning. Det blev många km och framför allt mycket backträning. Att bo i ett så platt ställe gör inte det lättare. Jag gjorde allt för att hitta backar. Det blev många svängar till skidbacken i Kisa, många besök till Glasberget i Falerum och många timmar i lilla Sockertoppen i Åtvidaberg. Mitt mål var att känna mig stark i backarna! Lyckades ganska bra!

Jag supportade min vän Richard Andersson på Trosa Backyard och vann. Jag blev också support under Black River Run åt några av mina Göta Kanal Run vänner. Jag tycker det är roligt att hjälpa och supporta. Så i år har jag också blivit officiell en support i ultravärlden.

The OCC: Orsières-Champex-Chamonix, at the UTMB®

Resan till Chamonix blev höjdpunkten på året. Jag hade en plan, jag var fokuserad och visste hur skulle jag göra för att hinna komma i mål. Reptiderna är tuffa och den här gången lyckades jag trots sämsta vädret i Mont Blanc. Jag kom i mål och min dröm blev uppfylld! Jag blev en stolt OCC-finisher!



NEW YORK MARATHON

Först en vecka i Pennsylvania för att hälsa på sonen som spelade sin sista fotbollssäsong på college. Det var fantastiskt att vara med honom och heja i de sista matcherna hela vägen till finalen. Att kunna umgås med honom, hans kompisar och uppleva hans college-miljö.
Mitt hjärta stannade hos sonen medan jag sprang NYCM. Alla hade pratat så mycket om loppet och det blev visst som alla hade sagt. Superfin stämning och ett fint och bra arrangerat lopp. Det blev check på det i min Bucket lista. Men jag insåg och bekräftade en gång till att jag får mycket mer på loppen som är närmare naturen än att springa på gatorna!
img_5385

IMG_1192

24-TIMMARS LOPP

En fin resa tillsammans med min vän Helena och min älskling. Ett fint lopp med alla svenskar och norska kompisar. Jag gjorde ett försökt att springa enligt ”backyard principen”. Jag ville se om det funkade och springa 16 mil på 24 timmar. Det gick bra första 6-7 timmarna. Sedan kunde jag inte hålla km som jag hade tänkt. Jag ändrade målet till att springa minst 130 km för att få medalj.
Det var roligt och jag åkte hem med en till fin medalj om halsen. Nöjd ändå!



LÖPARJULKALENDER

Det handlade om att springa enligt julkalendern från 1 december till den 24e december. Jag började med att springa 1 km den första december, 2 km den andra december, 3 km den tredje december … osv tills den 24e december där man springer 24 km på julafton.
Jag fick en rejäl dos motivation och framför allt hittade löparglädje tillbaka! Efter 311 km på 24 dagar är jag i gång igen. Året slutade med att springa varje dag året ut! Tanken är att fortsätta med en runstreak minst hela januari som en rivstart!

img_5838

ÅTVIDABERGSPLAKETTEN 2017

Jag vann Åtvidabergsplaketten. Ett pris som Åtvidabergskommun delar för årets idrottsprestation. Så tacksamt! Första gången jag får ett pris för att göra det jag älskar. Lite stolt blev jag!

RUNSTREAK

Jag började (om) den 1 december och tänker fortsätta minst hela januari. Jag anmälde mig till utmaningen hos Pace on Earth och ska göra det tillsammans med massa andra som också anmälde sig. Den här gången ska bara vara en rolig grej utan någon krav. Jag ska göra det varje dag, minst 20 minuter och ska lära mig att känna mig duktig och inte vara så hård mot mig. Vem vet? Jag kanske fortsätter efter januari-utmaningen! Nu har jag redan kört 31 dagar i alla fall.

FullSizeRender 25

Totalt sprang jag 12 lopp/äventyr under 2017:

  1. TEC 50 miles
  2. Blodomloppet med jobbet (en mil)
  3. Göteborgsvarvet (som hare)
  4. Stockholm maraton (som farthållare)
  5. Göta Kanal Run (200 km-ish)
  6. Lighthouse Run i Öland (110 km)
  7. Jonköping halvmaraton
  8. OCC i Chamonix ( I UTMB vecka) 57 km – 3800 höjdmeter. Alperna FINISHER!
  9. Stockholm halvmarathon (som hare)
  10. New York Maraton – check på min bucket list!
  11. Bislett 24 hours indoor challenge
  12. Löparjulkalender – 300 km på 24 dagar

SIFFROR

  • Jag sprang 2836,5 km under 2017. Det vill säga snitt 54,39 km per vecka.
  • Totalt löpningspass under 2017: 250 st.= 375:40:41 timmar
  • Totalt träningspass: (annat än löpning bl.a styrka och yoga) 88 pass=55:14:49 timmar.
  • Totalt träningstimmar under 2017: 433:42:25 timmar

Mitt mål var att springa 300 km per månad men det räckte inte. Jag hade en dålig träningshöst och det syns där september var den sämsta månaden men även oktober var inte så bra. Jag får försöka nu i 2018 att springa 300 km per månad!

Skärmavbild 2017-12-31 kl. 15.15.39

Stark och stolt över mitt löparår! Jag ser fram emot ett nytt 2018!
Bring it on!

#Löparjulkalender

Jag är i en Facebookgrupp som heter Lonesome Runners och i slutet av november läste jag om en utmaning som jag tyckte det lät rolig: att springa enligt julkalender 1-24 december.


Jag har haft en tuff höst där jag har prioriterat bort det som jag älskar mest och som gör att jag mår bäst: min träning. Det har varit mycket på jobbet, nya arbetsuppgifter som kräver mycket av mig. Jag har blivit spanskalärare på Medborgskolan och har dessutom har jag gett mexikanska matlagningskurser. Allt detta har krävt mycket mer tid av mig än vad jag trodde.
Det har blivit många långa dagar per vecka och när jag kommit hem har jag varit helt slut. För att inte tala om höstvädret som inte har hjälpt heller.

Löparjulkalender passade mig bra. Jag behövde något roligt som var utmanande och så jag kunde fokusera på min löpning igen! Jag bestämde mig för att köra löparkalender!

Det handlade om att springa enligt julkalendern från 1 december till den 24e december. Jag började med att springa 1 km den första december, 2 km den andra december, 3 km den tredje december … osv tills den 24e december där man springer 24 km på julafton.

Allt började bra. Ganska lätt de första 10 dagarna!
Efter det började att bli svårt. Problemet blev i stort sätt att hitta tiden för att springa mitt i julkaoset, familjen och jobb för att springa ganska många km per dag. Men som jag brukar säga, det finns tid om man riktigt vill och det krävdes mycket planering så klart.


Till exempel en dag sprang jag kl. 4.30 på morgonen 7 km. Efter jobbet skulle vi julhandla. Jag bytte om och sprang till Shoppingcentret, 6 km. Vi julhandlade och åkte hem med bil till Åtvidaberg. När vi kom till Åtvid släpptes jag av vid entrén och sprang 7km hemåt. Då fick jag ihop 20 km den 20e december.

Sista dagarna blev ännu svårare. Speciellt den 22e och 23e december. Fredagen den 22e gick jag upp kl. 4.00 för att springa 22 km innan jobbet för att efter jobbet åkte vi till en Viking line-resa. På lördag den 23e december kom vi hem till Åtvidaberg kl 21.00. Jag hade då bara tre timmar innan dagen var slut för att springa 23 km. Gissa om jag var sugen på att gå ut och springa? Men jag var beredd och bestämd! Bytte om och gick ut. Det var tufft! Som tur var hade jag kolhydratladdat ordentligt! Ha ha, men efter 14 km började regna och blåsa så mycket. Jag kom hem och bytte till torra kläder och tog min fantastiska UTMB-regnjacka och gick ut igen.


Jag nöjt och kände mig stolt och stark med att inte banga! Jag fixade 23 km även om det inte var gratis!

Äntligen kom den 24:e december. Sista luckan! Även idag var pusslig men jag lyckades bra! Jag sprang på eftermiddagen 16 km och kom lite innan Kallen Anka var slut. Så skönt att vara ute, och märkligt att inte se en enda människa! Alla tittade på TV. Jag duschade snabbt och vi hade en jättemysig jul. Ganska sent på kvällen, när alla var trötta var det dags för mig att springa de sista 8 km. Det var nu min tid, min julklapp: Jag sprang i mörkret med julmusik i öronen och ett stort leende på läpparna!


När jag kom hem hade jag klarat att springa hela löparjulkalendern: 300 km på 24 dagar! Så jäkla stolt!

Reflexioner:

  • Jag är i gång igen efter en dålig höst
  • Det var roligt att ha ett mål att springa varje dag
  • Inspirationen kom tillbaka
  • Superviktigt att hitta något som motiverade mig att hålla igång.
  • Kroppen mår kanon
  • Jag har nu börjat en runstreak
  • Jag tänker inte vila eller sluta springa efter julkalendern. Jag ska springa varje dag även om det inte kommer att bli lika mycket
  • Jag förväntar mig en bra träningseffekt
  • Tack för allt stöd jag har fått! Ni är bäst!

Tillsammans kan vi göra mycket!


Det blev inte så mycket sömn natten från torsdag till fredag eftersom jag var för uppspelt av alla känslor. Jag vaknade tidigt på fredag morgon, och medan alla sov tog jag fram mobilen. Jag började att läsa alla kommentarer och alla peppande ord från min facebook, samt gick genom alla swish överföringar till min mobil. Jag grät, tårarna kunde inte sluta rinna.

Tack alla underbara ni som har peppat, stöttat och swishat! Jag visste att ni hade swishat många många gånger eftersom jag kände ett konstant plingande i min telefon medan jag sprang, men att jag skulle få så här mycket stöd hade jag aldrig kunnat föreställa mig! Det blev verkligen en morot, och det gav mig styrka att fortsätta och aldrig ge upp när det kändes som tyngst. Det var fantastiskt att veta det var så många som följde mig genom min dotters rapport och sociala medier och Utmbs hemsida. Tack vare er, kände jag mig aldrig ensam uppe i bergen, och jag kände verkligen att jag sprang för fler än bara mig själv.
Jag är överväldigad över generositeten och kärleken ni har visat mig och min familj i Houston. Jag kommer aldrig glömma allt ni har gjort för oss! Jag är galet tacksam!

Vi samlade 10 609 kr. Jag önskar att jag kunde krama varenda en av er underbara människor och tacka er personligen, men tyvärr är det lite svårt. Därför vill jag nu säga TUSEN TACK från hela mitt hjärta, till ALLA som har stöttat oss! Ingen nämnd ingen glömd!

När jag ringde till min familj för att berätta vad vi hade gjort för dem, började vi alla att gråta.  De kunde de inte tro det var sant! De var så glatt överraskade och jättetacksamma!
De har Förlorat så mycket tack vara stormen, så de är verkligen i behov av detta stöd. De är verkligen glada och hälsar att de kommer att få mycket bra användning av pengarna!
Tack tack tack!

All kärlek från oss!
Jag är så varm i hjärtat – Tillsammans kan vi göra så mycket i denna världen!

Ska vi göra OCC tillsammans?


Imorgon den 31e augusti springer jag The OCC: Orsières-Champex-Chamonix, at the UTMB® med start kl. 8:15

Ett lopp som är 57 km med ca 4000 höjdmeter. Maxtiden är 14.5 timmar. Vi har fått varning att det förväntas ”heavy rain” på kvällen. Oj oj! Det kommer att bli ännu jobbigare! Men jag försöker inte tänka så mycket på det.

Loppet går i två länder. Starten går i Schweiz i bergsbyn Orsières. Dalen erbjuder på unika landskap på östra sidan av Mont Blanc.

OCC-banan går genom naturen i en mysig atmosfär innan man kommer till Champex. Sista delen är magisk (och tuff) innan man kommer i mål i Chamonix.

Imorse skrev jag om natur katastrofen, orkanen Harvy, som har drabbat min bror och hans familj i Houston, Texas.
Med denna katastrof i åtanke, vill jag att mitt lopp ska räknas för något mer än mig. Jag vill fråga er, min fantastiska löpar-community, om ni vill hjälpa mig att ge betydelse till detta lopp och samtidigt hjälpa min familj i Houston som står hemlösa på grund av stormen. Hjälp mig att komma i mål genom att skänka lite pengar för varje kilometer jag tar mig fram på loppet, som insamling till min familj i Houston. Till exempel, om ni skänker 1-10 kr per avklarad kilometer jag springer, kommer ni att ha skänkt mellan 57-570 kr per person.
Ni får gärna swisha till 073 9745285. Det kommer att bli en extra morot att ta mig igenom loppet. Varje gång det plingar i mobilen kommer jag att veta, att vi gör det här tillsammans för en bra ett bra ändamål!
Tack från hela mitt hjärta!

Du får gärna följa mig live på:

Alternativ 1
* Följ min gps-sändare som uppdaterar kontinuerligt via dotvision, finns som app för android men om man har en iphone så gäller hemsidan (följande länk):
http://live2.dotvision.com/live?guid=bca50306-f8d4-48da-943d-9288f98af1d0&lang=fr&intro=true&utm_source=urls.fr&utm_content=OCC17

Alternativ 2

* Livetrail, finns både som app eller att man kollar via hemsidan, fördelen med appen är att man kan få uppdateringarna som notifikationer.
Sök efter mitt bib nummer: 11220. Här uppdateras endast vid varje checkpoint  i följande länk:
http://utmbmontblanc.com/en/live/runner/11220 

Göta Kanal Run 2017

Om de mest fem fantastiska dagar jag har upplevt!

Vad är Göta Kanal Run?

Göta Kanal Run är inte en löpartävling, distansen är sekundär och likaså placeringen. Göta Kanal Run är ett uttryck för en vilja att söka spännande sammanhang med spännande nya bekantskaper.

Löparkärlek

I höstas skickade jag en ansökan för att se om jag kunde vara en av dem som skulle kunna springa äventyret på sommaren.
De fick mer än 200 ansökan och i januari kom mailet att jag var en av de 25 personer som skulle kunna få vara med i juni.
Vi skulle springa längs Göta Kanal på fem dagar. Alltså vi skulle springa ca en maraton per dag. Totalt ca 200 km.
Jag tyckte det var en rolig utmaning och ett bra sätt på att träna många km inför mitt stora mål i augusti.
Det jag inte hade en aning om var att det här äventyret skulle ge mig mer än vad jag någonsin trodde!

Dagen före dagen D.

Vi samlades i Sjötorp kl 17.00 för en gemensam middag och campfire-talks. Att komma till vandrarhemmet gav mig en bra känsla! Jag möttes direkt av Richard som är huvudorganisatör och hela Coreteamet. Wow! Vilken varm välkomst!

Jag var så nervös! Ingen visste vilka skulle komma. Vi fick inte veta vilka alla andra var. Men som älsklingen sa till mig i bilen på väg till Sjötorp: –alla är lika nervösa som du! – Sant!

img_1587

Första middag tillsammans! Fortfarande nervösa!

Redan första kvällen fick vi super god vegetarisk mat

Det blev en perfekt start med att träffa alla och vi hann lyssna på fyra campfire-talks.

Pär på sin sommarprat (eller campfire-talk!)

Vi gick och la oss runt kl 22 men jag är säker på det var inte bara jag som inte sov bra. Vi såg fram emot dagen efter och att äntligen börja springa. 

Schema. Varje dag:

Kl 8:00. Frukost
Kl 8:40 Lämna våra väskor i följebilen
Kl 9:00 Börja springa
Kl 16:00-ish bastu och bad
Kl 19:00 Middag
kl 20:00 Campfire-talks

Varje dag hade vi 2-3 stopp där Core-teamet dukade fram allt man kan tänka sig för att kunna orka springa. Men framför allt mycket pepp vid varje stopp.

Dag 1.
Sjötorp – Tåtorp

Första dagen var lite annorlunda. Vi skulle ha en invigning. Vi gick till startområdet vid kanalen. Vi tog en del bilder för att föreviga stunden. Sen kom Göta Kanals VD för att prata med oss och berättade om Göta Kanals historia. Han gav oss råd att njuta kanalen och naturen.

Innan starten!

Efter ett kanonskott startade vi. Vi fick veta att idag var det uppvärmning och vi fick den goda nyheten att vi skulle springa bara 36-ish km.
Alla hade fräscha ben och många visste inte hur gör man för att fördela energi och spara på kroppen på att orka hela sträckan på fem dagar.

Jag joggade i mitt lilla tempo men jag kände direkt att så här skulle det inte funka om jag ville orka alla dagar. Funderade på att ända taktiken dagen efter.

Ultrabacke så klart!

Det var en härlig känsla och vi var många som hade tid att lära känna varandra medan vi sprang. Vi hade en del timmar för att umgås och prata.

Första stopp, dag 1

Framme!

På kvällen efter middagen var det min och 5 personers tur att ha en campfire-talk. Jättekul att kunna lyssna på de andra! Jag pratade om varför jag flyttade till Sverige!Jag tror det var lite intressant, ingen somnade i alla fall!

Så här gott åt vi alla dagar: vegetarisk mat för löparen!

Jag, Nina och Carina! Fujifilm minne!

Anders och Max: utan er hade vi inte hittat! Vilket jobb ni gjorde!

Dag 2.
Tåtorp-Karlsborg

Frukost i Tåtorp

Jag hade nu annonserat jag inte skulle spriga hela tiden. Jag skulle springa 5 minuter och gå 2 minuter. Jag ställde min klocka så den skulle pipa när det var dags att gå eller springa. Så här skulle jag springa hela dagen och alla dagar som var kvar.
Varför?
För att spara kraft och för att benen skulle orka och må bra alla dagar. Man springer fem minuter som är lagom långt så man hinner bli lite trött men inte tillräcklig trött för att inte orka gå två minuter. På det här sättet hinner man att återhämta sig. Man ändrar sina steg och benen är fräschare.
Jag blev glatt överraskad att det var ett gäng som hakade på! Det var jättekul att göra det i grupp. Vi hade många intressanta konversationer och vi peppade varandra!
5:2 gänget var i gång!

Idag var en varm dag. Men vi fick springa en otroligt fin sträcka med mycket variation. Vi sprang på en badplats och vi passade på att fräscha upp oss lite. Sen sprang vi på fina trails i skogen för att äntligen närma oss till Karlsborg.

Där unnade oss att stanna och köpa en flaska mineralvatten! (Vi hade inte mer pengar med oss). Vi satte oss i skuggan och delade en flaska! Aldrig har en halv flaska mineralvatten smakat så bra!
Framme i Karlsborg!


Karlsborg

5:2 gänget framme!

Vi bodde precis vid Karlsborgs fästning och vi hade en av de finaste kvällarna: bastu och bad precis vid Vättern! Vi firade att vi hade galant klarat dag två och alla hade sprungit ultra! Vi sprang 44-ish km idag.

Efter en fantastisk hamburgare med pommes och ostkaka som efterrätt och 4 campfire-talks gick vi och lade oss! Nöjda och trötta!

Vilken kväll hade vi!

Dag 3.
Motala- Bergs slussar

Efter frukosten åkte vi buss till Motala. Annars hade vi behövt simma!Det var vi inte så sugna på haha

Aron, jag, Malin och Andreas på väg till Motala

Starten gick i Motala. Idag skulle vi springa mest längs kanalen.

Gruppbild i Motala innan starten!

Vi var igen ett gäng som fortsatte springa 5:2. Det verkade funka för många! För mig passade perfekt! Det kändes som gruppen som sprang 5.2 blev ännu tightare. Vi peppade varandra och vi såg emot fira 100 km!

img_1702-1

ha ha trafikmärket!

På andra stoppet firade vi att vi hade sprungit halva sträckan (ca 100 km) i Borensberg och vi fick Våfflor-buffé! Så gott!

Den klassiska bilden på Göta Kanal: Borensberg

Resten av sträckan var ganska platt och vi fick njuta av alla båtar som seglade längs kanalen, alla får och folk som cyklade förbi och var nyfikna av vad vi höll på!
I Ljung, på sista stoppet av dagen fick jag en överraskning! Älsklingen dök upp på sin motorcykel! Jag fick en puss och han lovade möta mig vid målet! Fint! Nu var det bara 8 km kvar och snart hade vi sprungit ultra igen. Sträckan blev 43-ish km.


Vid Bergs slussar var älsklingen där. Vi kramades lite innan det var dags för oss för att få en liten utbildning i HLR. Eftersom jag var en stund med Göran, hade inte duschat och jag frös och var lite för trött kunde jag inte ta in allt information vi fick. Efter en fantastisk middag och glass var alla trötta.
Vi hade en jättefin stuga som jag delade med Åsa, Elin, Helena och Malin. Klockan hann inte bli mer än 22 när alla hade somnat.

Dag 4.
Bergs slussar – Norsholm

Vi hade hört att på fjärde dagen brukar deltagarna gå mycket. Jag måste erkänna vi var lite trötta men det kändes rätt bra ändå.
Vi sprang bl.a. runt den vackra sjön Roxen, fina trail och fantastiska vyer.

Gänget 5:2 höll ihop idag igen och några till anslöt till gruppen. Jag tänkte då att det inte fanns en grej jag hade velat göra annars. Det var magiskt!

Några km innan vi kom till andra stoppet sprang jag lite bakom killarna i gruppen. Plötsligt började jag att få ont i benhinnorna, några tårar började komma. Jag hoppades på att det skulle försvinna så när vi kom till stoppet bad jag Alex, vår massör att tejpa benhinnorna.

Efter det här hade vi 16-ish km kvar och det fanns inget annat än att komma i mål. Jag släppte killarna och sprang med Malin hela sträckan. Det blev lite mer gå än bara 2 minuter enligt metoden vi hade följt.

Vi träffade Viktor och Nina som cyklade runt och peppade alla deltagare! De väntade på oss vid en massa kor! Vi fick lite vatten och en gel för att få energi på de sista km.

Framme i Norsholm high-fivade igen och det kändes skönt. Nu skulle vi njuta sista kvällen med gänget. Men först bastu, bad och middag vid kanalen!

Sen gick vi upp till en sal där vi hade fest. Vi fick en order: bartömning! Vi försökte njuta varenda sekund då! Samtidigt som några av oss tog massage. Jag gjorde ett försökt att förbereda benhinnorna på att springa sista sträckan dagen efter.

Våra egna bartender!

Dag 5.
Norsholm- Söderköping- Mem: i mål!

Om jag hade varit smart idag, borde jag inte ha sprungit alls. Benhinnorna blev inte bättre efter en natts sömn. Det gjorde mer ont och de var inflammerade. Blåsan på blåsan i foten var inte bättre heller.

Men jag är inte en som ger upp. Jag tänkte testa och se hur det kändes.

Sista breafing med Anders och Max

Idag var en kortare dag. En vanlig transportsträcka på 33-ish km till mål. Det borde jag klara!
Men redan från första steget gjorde det mycket ont. Det blev värre och värre så när vi skulle komma till första stopp var jag sist av alla och tårarna bara rann. Då bestämde jag mig för att inte fortsätta. Jag skulle bryta.
Vid stoppet väntade alla på mig både löparen och core-teamet. Alla hejade och ropade på mig. Jag fick många high-fives och så mycket energi så jag glömde jag skulle bryta. Jag fortsatte.

Efter en liten stund reagerade jag på vad jag hade gjort! Jag hade så mycket ont men jag märkte skylten som visade att det var bara17 km kvar till Mem! Jag kunde inte bryta nu! Nej, det fanns inte en chans! Jag kommer i mål även om jag skulle behöva krypa.
När jag började närma mig Söderköping kom Carina och Nina springandes för att möta mig! Vad glad jag blev! Jag behövde lite kärlek! De torkade mina tårar!
Väl framme mötte vi alla andra i gänget och core-teamet. Vi fick varsin glass från Smultronstället!
Nu var det bara 6 km till Mem och vi skulle göra dem tillsammans!
Det var de sista km som vi ville utnyttja till max! Vi sjöng, pratade, dansade men samtidigt ville vi förlänga magin så mycket som möjligt de sista stunderna i det här fantastiska äventyret!

Några meter innan målet väntade Mattias från Core-teamet på oss. Han hade lite skumpa så vi kunde skåla tillsammans om vår bedrift innan vi skulle komma i mål och skiljas!

 

 

I mål!

Vi sprang några meter till och kom i mål! Vi klarade det! Vi firade med att hoppa i kanalen!

Det var inte ett lopp. Här fanns ingen prestige, det togs inga tider, det spelade ingen roll vem som var snabbaste eller långsammaste! Det handlade om att 25personer skulle vara ett team! Tillsammans var vi starkare!

Det blev 200 km men vi kom längre än så på resan vi gjorde inom oss. Tillsammans skapade minnen för livet, vi delade många timmar och vi hann prata om allt mellan himmel och jord. Allt det här gjorde oss till bättre människor!

Den här är en av de mest fantastiska saker jag har gjort och jag är så tacksam för de nya vänner jag har fått. 25 personer jag delade hela fem dagar! Vi blev en tight grupp som trots att vara så olika hade vi en sak gemensamt: Vi vågade ta utmaningen och visa man klarar mer än vad man tror!

Den här upplevelsen handlade mest om att möta sig själv! Om att möta alla andra i gänget!
Hela resan var stor! Men det var ännu större alla samtalen, skratten och kärleken längs vägen! Så magisk!
Tack mina nya fina vänner för att jag fick vara en del av den här magiska resan!
Jag kommer för alltid bära med mig dessa fem dagar och er i mitt hjärta!

img_1778

 

Trosa Ultra Backyard 2017

På det 33:e varvet sprang Rickard Andersson segervarvet.

I helgen var det premiär för ett nytt lopp i Trosa: Trosa Ultra Backyard. Den här gången var jag inte där som löpare utan som support åt min kompis Richard.
Loppet där alla löpare springer 6,7 km med start varje timme tills bara en person återstår.
Vi kom på lördag morgon. Vi hade ett tält och allt vi skulle behöva för många timmars tävling. Hur många timmar visste vi inte? Mycket skulle bero på konkurrensen! Richard var beredd på många timmar i alla fall, om planen fungerade som det skulle!

Vad hände då? Han vann! Ja, han blev totalvinnare med sina 33 varv och drygt 221 km. Även Richards resultat var ett rekord, nämligen det längsta som gjorts på svensk mark. Rekordnoteringen för killar har dock Johan Steene som 2014 vann Big Dog Backyard Ultra i USA på otroliga 49 varv! (328 km och mer än 2 dygns regelbunden löpning.)

Kommer Richard att ta även det rekordet i framtiden? Den som lever får se…
Men jag låter Richard berätta om sitt lopp. Det blir mer spännande med hans egna ord!


Richard gästbloggar:

Det börjar bli sen eftermiddag, snart kväll. Den andra natten närmar sig. Ensam ute vid kärret vid 3-km. Övergiven kanske är ett bättre ord.
Musiken som gett energi hittills under varvet ger inte längre samma kick. En spellista gjord för länge sedan som jag aldrig tidigare provat. Hur har denna låten hamnat i listan? Det är inte ens min musik, helt fel sort. Lyssnar knappt utan fokuserar på att ta mig framåt. Då tränger plötsligt en späd kvinnoröst med ett stillsamt budskap igenom. Jag hör att hon sjunger: ”Don’t give up, don’t give up, you are not alone.”
Det hittar precis rätt punkt i mig. Jag påminns om att det är precis här jag VILL vara nu. Det är detta jag sett fram emot och det finns människor som tror stenhårt på mig. De är med i mitt inre nu och ger den kraft som behövs. Dessa människor som på riktigt tror att jag är stark och kan pressa mig att fortsätta. Fortsätta, fortsätta, fortsätta. Tillsammans med dessa ord jag fått av dem som tror på mig så ger jag inte upp. Jag ger inte upp, jag fortsätter med stöd av er tilltro och förväntan. Även om jag här och nu är övergiven, så är ni med mig.

I andra änden av banan, vid varvningen, fanns alltid en av dem som jag vet tror på mig. Supporten, det mentala stödet och problemlösaren Coyntha. Vid varje varvning hade vi 3-4 minuter på oss att lösa det som behöver ordnas. Hade jag något speciellt som dykt upp så hade vi sekunder på oss att kommunicera. ”Jag gör så här, under tiden fixar du detta. Sedan möter du upp vid startlinjen med det jag måste ha med mig ut.” Det funkade så bra ett de fåtal minuter vi hade hela tiden kändes som gott om tid. Vi hann alltid med det som behövdes.
Mycket av detta beror på att vi känner varandra. Coyntha är noggrann och i flera månader har vi utbytt tankar och planer inför loppet. Allt är fixat och planerat in i minsta detalj. Vi har en plan.
Coyntha tillsammans med Patrik Scharffenberg var med och baxade mig igenom TEC 200 miles 2016 och därifrån hade vi med oss mycket erfarenhet av hur vi funkar.

Jag tror att jag inte är ensam om att ha förväntat mer. Trosa-borna verkade nästan besvikna över att vi gav upp så tidigt. Flera av de medtävlande hade betydligt mer att ge, det är jag övertygad om. Men det kommer fler tillfällen att springa Backyard och att göra det riktigt länge. Tävlingsformen verkar vara på uppsving och det är begripligt. Backyard är riktigt roligt. Varje deltagare springer så långt man vill, utom segraren som blir avplockad från banan.

Tack till super-support Coyntha. Tack till er (ni vet vilka ni är) som smugit till mig ord av tilltro och styrka.

Richard

Två löpare kvar: Andreas Falk och Richard Andersson


Hemgjord Philadelphiaglass Low Carb

Jag äter inte socker just nu och hittade det här receptet. Jag blev nyfiken på att testa.
Den blev otroligt god! Den är ganska mäktig så jag orkade inte äta mycket, det var ju bra!

  • 3 dl grädde
  • 3 äggulor
  • 1 dl sötningsmedel (ev.)
  • 1 vaniljstång alt. 1 tsk vaniljpulver
  • 1 pkt Philadephiaost (200g)

Blanda ost, sötningsmedel och vaniljsocker. Vispa grädden. Rör ner äggulorna, en i taget, i ostmassan och blanda med grädden.

Täck formen med aluminiumfolié eller plast och ställ den i frysen tills den är genomfryst, ca 6 tim. Ta fram glassen en stund före servering.

Garnera med färska eller frysta bär.

2016 ÄR SLUT

Året är slut och det är dags för mig att summera det. Lite siffror och några upplevelser får det bli på dagens inlägg!

Det är alltid svårt  att bestämma mig för vilka lopp jag kommer att springa under det nya året. Jag får ångest! Jag vill springa alla roliga lopp men jag måste ta hänsyn till två saker: tid och pengar. Jag måste välja noga och det tar tid innan jag har en plan klar.

För 2016 hade jag en perfekt plan, enligt mig!

Min riktlinje är att inte springa för många lopp som jag brukade göra när jag började springa. Utan jag är mycket mer selektiv och springer bara lopp som är utmanande och vackra! (Dvs jobbiga!)
BestNine 2016.png

Traversé-OCC CHALLENGE

Det var mitt första beslut jag tog för 2016. Jag skulle springa två fina och tuffa bergslopp: Traversé 61 km och 4100 höjdmeter i Schweiz och det andra OCC i 55 km och 3500 höjdmeter i Chamonix.
Man behöver springa och vara finisher samma sommar. En tuff utmaning, precis som jag gillar.
Det var bara att sätta i gång med backträning! Älskar att utmana mig!
* Traversé: Finisher
* OCC: Gick inte som jag hade tänkt mig. Med bara 8 km till mål fick jag inte fortsätta på grund av reptiden.
Så surt! Så revanschsugen! Jag vet att jag kan det! Jag behöver bara bli lite snabbare och jag har en plan för det!

LTBCN-LONG TRAIL BARCELONA

Som träning anmälde jag mig till ett bergslopp utanför Barcelona. Jag behövde träna och lära mig att springa i berg. Det var ett fint lopp som jag älskade/hatade att springa och kom i mål som finisher.
Loppet var 70 km och 3100 höjdmeter.

Därefter var några små lopp som också var träning. Men mitt fokus var att ha kontinuitet i min träning. Det blev många km och många svängar till skidbacken i Kisa för att backträna.

FÖRSÖKT MED 48-TIMMARS LOPP SOM  BARA BLEV 24-TIMMARS

Under hösten behövde jag en till utmaning. Jag var beredd att för första gången springa 48-timmars. Jag litade mycket på all träning som jag hade genomfört under hela året och var redo för utmaningen. Men ett problem med en tå hindrade mig. Jag bestämde mig för att köra ”bara” 24-timmars ändå och jag var nöjd med loppet. Det blir så klart ett nytt försökt, snart igen! Jag måste testa 48-timmar!

Stark och stolt över mitt löparår.

LOPP 2016

Totalt sprang jag 11 lopp:

  1. LTBCN. Long Trail Barcelona. 70 km – 3100 höjdmeter
  2. Blodomloppet med jobbet
  3. Linköpings Halvmaraton (som träning)
  4. Stockholm maraton (som farthållare)
  5. High Coast Ultra 75 km – 2218 höjdmeter
  6. Traversé i Schweiz 61 km – 4100. Alperna
  7. OCC i Chamonix ( I UTMB vecka) 55 km – 3500. Alperna (DNF)
  8. Stockholm halvmarathon (som hare)
  9. Gränsö Ultra i Västervik – Det blev 42 km
  10. Österlen halvmaraton (som träning)
  11. Bislett 48 hours indoor challenge – som blev 24 hours

SIFFROR

Jag sprang 3303,9 km under 2016.
Det vill säga snitt 63,53 km per vecka eller 275,3 km per månad. Mitt mål var att springa 300 km per månad men det räckte inte. Jag får försöka nu i 2017.

Totalt träningspass under 2016: 476 st.= 462:32:14 timmar där 85 pass=55:20:00 timmar var annat än löpning som styrka och yoga.
Totalt  träningstimmar under 2016: 518:38:16 timmar
löparår2016.png

Jag ser fram emot ett nytt löparår!
Bring it on!

Björn Borg träningsunderkläder

För ett par år sedan bestämde jag mig för att springa bara i funktionsunderkläder för att de  transporterar bort fukten och minskar obehag. Springa i bomullstrosor var inte ett alternativ längre. Jag fick alltid skavsår.
Jag har sprungit i olika modeller och olika märken. Men här om dagen dök det upp ett par Björn Borg träningstrosor i postlådan. Vilken fin överraskning!


Jag gillade dem direkt! Supersnygga, bra kvalité och mjuka. Jag bestämde mig för att göra ett stort test genom att springa med dem på Bislett! Om de funkade skulle de vara jättegodkända!

Bislett var ett test. Jag sprang 24 timmar inomhus på en bana med mycket folk. Det blev jättevarmt där inne. Jag som vanligtvis svettas mycket svettas ännu mer här! Att springa i mina träningstrosor var en risk för mig. Jag ville inte få skavsår men på något sätt fick jag en känsla att de skulle fungera bra.

Hade de inte funkat hade varit kört. Jag brukar inte orka byta kläder och allra minst trosor under ett ultralopp!

Jag sprang 24 timmar och jag fick inte en enda skavsår. De transporterade bort fuktighet och jag behöll mig torr. De satt så bekvämt! Så sköna så jag inte märkte dem!

Ett litet minus var att modellen kändes lite kort, jag hade föredragit en lite mer hipster-modell som passar min kroppsform bättre. De jag fick testa var mer som vanliga trosor. Men de fungerade bra ändå.

Sporttrosorna klarade testet och från och  med nu kommer jag alltid att springa i mina Björn borg trosor! Mitt bettyg 1-5 är 5! Ingenting att klaga på!


Efter loppet blev jag nyfiken på deras Sportkollektion och jag gillade allt. Jag såg att de även har den hipster-modellen jag pratade om. De skulle jag vilja också testa!
Alla kläder har så fin design och bra kvalité. Jag tror några plagg kommer att stå på min önskelista till tomten!