Bild: fin fin medalj! 🙂

Tiden går fort när man har det roligt. Helgen är slut och vi är hemma igen.
Att springa en halvmara i Prag var en lärorik upplevelse.
Det är en fin stad och man får en skön känsla att bara vara där.
Men loppet då?

Bild: Innan loppet startade. Mexico flagga var där.

Dagen var solig och fin och temperaturen var 19-22 grader.

Bra va? Men inte för att springa ett lopp efter en lång vinter. Man har tränat hela vintern med ganska kallt väder och jag tror kroppen inte hann att vänja sig. Det var en chock för kroppen och för mig. Tyvärr!
Men jag tror mitt största problem var att det fanns så få vätskekontroller.

När det är så varmt behöver man dricka oftare.
Så var det i alla fall för mig. Jag höll på att dö av törst efter kilometer 13 tror jag.
Jag lyckades ligga under 6 min/km i ca 12 km men sen var det stop i benen.
Jag passerade 10km på 58:50 min. Var det kanske förfort?
Det fanns en kontroll vid km 10 och en vid km 16. Oj, vad jag längtade efter vatten!!
Mina steg började bli tunga och redan vid km 12 kände jag hur jobbigt det var att springa.
Jag försökte fokusera på mina steg, andningen, röra armar och jag försökte behålla hållningen. Jag tänkte på alla goda råd jag har fått från Coach Sirpa. Jag vet inte om hur mycket jag lyckades men jag vet hur mycket jag försökte. Men när man är törstig det är inte så mycket som fungerar som det borde göra.

Bild: Jag vid kilometer 9 (fortfarande fräsch!)

En annan sak som mina fötter inte gillade var att springa så ofta på kullerstenar och spårvagnsspår. Jag tyckte det var jobbigt! Att behöva kolla ner!
Eller kan det vara att allt blev plötsligt jobbigt när man vill dricka vatten??

Innan loppet kunde jag inte bestämma mig om jag borde ha keps eller pannband. Jag tog vaken eller. Fel! Jag tror det hade hjälp med en keps… men men men…

Bild: Tätgruppen efter 18min! Kolla deras steg!

Magda och jag sprang nästan på samma tid. Vid km 18 tror jag hon kom ikapp mig och peppade mig. Jag var så trött! Tack Magda, det hjälpte mig mycket för att springa de sista kilometerna.

Bild: Det var några som inte hade bråttom! Gullig!

Bild: Och det var andra som jobbade jämt!

Jag visste jag hade tappat mycket tid. Efter 15 km slutade jag att kolla mina deltider och kollade bara på pulsen då och då. Pulsen var ganska hög för den farten jag hade!

Sista kilometern var nerförsbacke och jag var tacksam för det.

Jag sprang så gott och fort jag kunde de sista km för att komma i målet. Vår hejaklack i form av Göran och Ia hejade på oss två gånger. Det hjälpte verkligen att höra dem!
När det var bara 200 m till mål hörde jag jättehögt: VIVA MEXICO!!! det var Ia och Göran som peppade som f…n den sista biten.

Bild: Jag 100 m före målet! 🙂

Jag sprang fort och kom i mål på 2:10:08
Distans: 21,1 km
Tid: 2:10:08
Medeltempo: 6:00 min/km
Kcal: 1875
Känsla: t ö r s t i g!!
Vi fick en påse med mat och dryck och en jättefin medalj!

Bild: Medaljerna som väntade på oss!

Jag är inte nöjd med min prestation. Jag vet att jag har kapacitet för en bättre tid än i lördags. Men man kan inte bara ha bra dagar.

Jag har funderat om vad kunde jag göra annorlunda inför, under och efter för att nå mitt önskade resulatat.
Jag har lärt mig hur viktigt det är att dricka och hur jobbigt det kan bli. När jag väl fick vatten var det redan för sent. Men jag överkom och lyckades till målet ändå.
Jag lärde mig också att innan ett lopp måste man ta det lugnt dagen före loppet och dricka. Att turista hela dagen kan ge trötta fötter. Men framfört allt har jag lärt mig att komma igen även om det kan kännas jobbigt!
Mentalt är jag stark!
Min kropp är stark!
Min hållning är bra!

Bild: Vi är vinnare!

Jag är besviken om att det inte gick bättre men jag är ändå glad att jag var där och kunde umgås med underbara personer och njuta av god mat och en vacker stad.

Efter loppet åt vi på en fin restaurang och firade!

Jag åker gärna igen och springer Prag Halvmara.
Nästa gång kommer jag att springa på en bättre tid! Jag lovar!