En kompis sa till mig igår att det var dumt att försöka stoppa tiden. För att då tar det ju ännu längre tid innan hon kommer hem igen. Det var en positiv tanke! Och jag tar den!

Idag körde vi dottern till Arlanda. Hon åkte tillbaka till USA för att fortsätta sina drömmar.
Vi är stolta över vad hon gör. Att bara våga… det är inte alla som vågar!
Hela dagen har jag varit ledsen. Det är så tomt i huset. Tiden gick alldeles för fort och nu sitter vi här hemma med mycket ont i hjärtat.

Så efter lunchen bestämde jag att sätta på löparskorna och gå ut och springa.
Det är bästa lösningen för allt. Och det funkade den här gången också.

Att springa ger mig glädje. Tårarna rann ändå men den snö som föll mot min ansikte gjorde att man inte kunde se dem.
Jag sprang bara 5 km. Men Herre Gud vilken skillnad!
Nu myser vi framför tvn och huset är alldeles för tyst. Sonen är borta för att han spelar en fotbollscup.
Barnen är stora nu. Och vi kan inte stoppa tiden…

Imorgon kommer att bli en bättre dag. Det vet jag 🙂