Dagen kunde inte har blivit bättre. Det är en stor dag. Men inte bara i min löparkarriär utan i mitt liv. Dagen som jag vågade igen!
I Monte Gordo springer man på torsdag Bergpasset. Vi samlades kl 9:00 i receptionen för att åka buss 30 minuter upp i en berg. Där kunde man välja att springa 14 km eller 10 km i en underbar miljö, alltså i bergen.
Efter det kunde man också välja att springa hem eller åka buss hem.
Jag kunde inte bestämma mig då så jag tänkte köra först 10 km passet och efter det bestämma om jag skulle orka springa hem.
De delade oss i grupper. Vi var ganska många löpare och det fanns även en grupp som skulle bara promenera.
Susanne och jag bestämde oss för att springa bara 10 km med den långsammaste gruppen. Dvs gruppen som skulle springa/gå sakta. Det betydde också att vi skulle inte springa med Rune. Det var en tjej som heter Anna som skulle leda gruppen.
Men vi kändes oss osäkra om kroppen orkade efter femmil passet i måndags.
Vi började att springa och Anna sa att vi kunde springa själva till första vätskekontrollen om vi ville springa lite snabbare. Vi var ca 8 personer som var lite snabbare. Det gjorde vi. Efter några km träffades vi Rune och han sa vi hade sprungit fel. Vi var på 14 km banan. Oh nej! Så han ringde Anna och sa att några skulle springa tillbaka till hennes grupp. Men Rune tyckte att fyra av oss
borde förtsätta springa med honom och springa 14 km. Det var our destiny!! 😉
Jag var osäkert om jag skulle klara det. De första km var jobbiga. Jag kände mig jättetrött och trodde inte jag kunde springa mer än 14 km. Men km efter km började att kännas bättre. Rune ser alltid till så alla mår bra. Vi gick på alla backar och sprang resten.
Det var torrt landskap men vackert! Ganska ganska kuperad. Ibland var det svårt även att bara gå. Men vi tog oss runt 14 km!
Där uppe samlades vi alla igen. Det fanns ett lite kaffé och vi fikade. Jag köpte en påse chips och en apelsin juice och vatten. Cola var slut. Vi var så många som handlade där!
Vi satt en stund tills det var dags att bestämma sig om vi skulle springa hem eller inte. Alla började att peppa varandra så vi bestämde oss att springa hem.Det skulle vara 29 km hem.
Det var så bra stämningen så vi kunde inte säga nej. Vi vet att vi hade ångrat oss om vi inte hade sprungit.
Kul att löpningen är så stor idag. Många kändisar var där!
Musse var där för att träna!
Anders skulle också springa hem med oss och Rune!
Martina Haag hade också sprungit bergpasset!
Starka Anna och Malin var också där förstås!
Hur som helst. Det var dags att börja resan hem. Rune samlade oss för att förklara reglerna, att vi skulle gå på alla backar och att vi skulle hålla oss tätt i gruppen. Vi delade inte oss. Utan vi började alla att springa tillsammans!
Anders Szalkai och alla duktigare/snabba löpare var i samma grupp som oss med Rune som ledare och Mary som vaktade att ingen skulle tappa gruppen.
Anders Szalkai och alla duktigare/snabba löpare var i samma grupp som oss med Rune som ledare och Mary som vaktade att ingen skulle tappa gruppen.
Första stop blev efter 9 km.
De som kom först till fiket fick köpa sin mat ganska fort. Men det var så långsamt och vi var så många så allt började att ta slut. Många av oss fick inte köpa något medan de andra hade redan ätit och vilat. Jag kände mig stressad för jag vet hur viktigt det är att äta i ett sådant långpass!
Vi gick till ett annat kaffé och där köpte jag en smörgås med skinka och ost, en cola, kaffe och vatten. Mmm det smakade så gott.
Det var då Rune annonserade att de som var klara och hade ätit började att frysa så de skulle börja att springa. Vi som hade nyss köpt mat kunde äta och Rune skulle vänta på oss. Vi var 9 personer som stannade kvar en stund till.
Rune och några till köpta ett glas rött vin!! ha ha Det fanns inga mer Cola. Ja.. man får dricka vin även på ett långpass!
(Bild: Anna och Rune skålar 🙂 )
De följande km var jätteroliga. Vi pratade mycket och tiden bara rann iväg!
De följande km var jätteroliga. Vi pratade mycket och tiden bara rann iväg!
Landskapet var helt underbart! Kroppen kändes bättre och bättre och jag tänkte aldrig att vi hade redan sprungit ca 31 km när vi kom till nästa och sista stop. Där väntade på oss ett lite gäng löpare som ville vila lite till från den snabbaste gruppen.
Här köpte jag en kaffe och en cola och mer vatten.
En av tjejerna som var i vår grupp, Anna, vann en stor choklad där och hon delade med alla. Så jag åt också lite mjlökchoklad! Rune vann bara en lite Kit-Kat ha ha. Han hade inte så mycket tur som Anna!
En av tjejerna som var i vår grupp, Anna, vann en stor choklad där och hon delade med alla. Så jag åt också lite mjlökchoklad! Rune vann bara en lite Kit-Kat ha ha. Han hade inte så mycket tur som Anna!
Nu var det bara 12 km kvar. Var jag trött? Näää, inte alls. Jag fick mer och mer energi. Jag kände mig aldrig trött. Jag kände mig stark och kunde alltid springa i ett bra tempo. Nu var vi 15 som sprang tillsammans.
Rune berättade 100 historier som gjorde att vi alla skrattade hela tiden. Vi pratade också med varandra. En fantastisk grupp. Vi var några som hade också sprungit i måndags så det var roligt att prata ännu mer.
Rune berättade 100 historier som gjorde att vi alla skrattade hela tiden. Vi pratade också med varandra. En fantastisk grupp. Vi var några som hade också sprungit i måndags så det var roligt att prata ännu mer.
Ju mer vi närmade oss desto mer kraft hade vi. Vi började att öka tempo utan att känna oss slitna.
Helt plöstligt var vi nästan framme. Vilken grej!! De sista 2 km gick under 6 min tempo!! Helt otroligt!
Vi kom fram till hotellet och vi hade sprungit 42,740 km!!
Vi sprang alltså en hel maraton igen!!
Vi sprang alltså en hel maraton igen!!
Och benen mådde så bra. Så starka! Vilken känsla!
(Bild: Bruddar med ”kraft”)
Jag kan inte sluta att le. Hur kan det vara möjligt? Hur grejade vi detta efter 54 km för bara två dagar sedan? Jag kan gå som vanligt, det gör inte ont. Jag är bara lite trött.
Man är starkare än vad man tror!! Och man kan mycket mer än vad man tror!!
Allt sitter i huvudet! Benen bara behöver svara!!
Jag har så många känslor just nu så det går inte att beskriva! Det är STORT!!
För mig är rekord igen! Jag har redan sprungit mer än 100 km på fem dagar!
Jag hade aldrig trott detta… för några månader sedan!
Nu på kvällen har vi varit på en av de bästa och inspirerade föreläsning jag har hört!! Men jag återkommer med ett annat inlägg om det. Det är helt enkelt omöjligt att skriva ett inlägg om Runes föreläsning nu. Men han är verkligen en förebild!
Tack Rune för vad vi fick från dig idag.
Tack alla som sprang idag och gav mig så mycket energi!
Coynthas blogg 
Härligt jobbat, du är verkligen inne i ett flow just nu!!
Du är helt awsome 🙂 Vilken fantastisk resa!
Så fantastiskt beskrivet! Och vad underbart att ha den där känslan att allt bara flyter!
Wow! Jag är verkligen imponerad och vad härligt du beskriver! Jag blir verkligen sugen på att åka på ett träningsläger när jag läser din blogg!