Lördag den 16 juni, 2012.

Var skall man börja  när man skall skriva om ett sådant unikt lopp?
Det var absolut världens första Tjejmarathon som gick av stapeln igår på Roslagsleden.
Det var finaste Annie och Madde som la sina själar , hjärtan och kraft på detta.
Det var deras dröm. Drömmar kan också bli en verklighet.
Vi som var där kunde uppleva, njuta och samarbeta mot samma ändamål!
Så häftigt!

Vi var 39 starka tjejer som startade och det var 39 lyckliga tjejer som kom i mål!
100 % av de som startade gick i mål! Hur ofta händer detta på ett lopp liksom?
Magda, Göran och jag kom i god tid. Göran agerade funktionär och fotograf på loppet.

Vi hade varit lite oroliga för vädret. Jag ville inte välja fel kläder igen.
Vi hade fint löparväder mest hela tiden utom de sista timmarna där det regnade under en timme typ.

Kl 9:30 startade vi.
Ganska fort hittade jag ett litet gäng att springa med.
Det kändes bra och det var kul att springa, att bara vara där och uppleva ett nytt ultraäventyr.

Råden från coachen för dagen var:

• Ha kul
• Fyll på bra med energi (före, under och efter)
• Tänk på att hålla upp överkroppen och spring med lätta ben.

Vi visste att det ”bara” var att följa alla oranga prickarna för att hitta vägen och det var vad vi gjorde.
Vi sprang de första 15 km på olika typ underlag, även asfalt. Det var vackert och jag älskade alla dessa olika former i första delen av loppet: mest hagar, stigar och smala grusvägar.
När vi kom fram till första energikontrollen fanns allt möjligt! Allt vi hade önskat och lite till.

Jag själv tog lite kexchoklad, några chips och vatten. Älsklingen var där och jag fick två små flaskor med Perpetuem. Jag passade på att gå på toan också.
Sedan var det dags att springa igen.

Efter ungefär 25 km började jag att få lite ont i baksidan låret (som vanligt) men jag tänkte inte så mycket på det.
Jag fokuserade på annat, som till exempel pratade vi om hur många blommor det fanns överallt, vi fantiserade att vi kanske skulle få en sommarkrans vid målet, vi njöt av den ”sommar-känsla”, det var fint och grönt över allt.

Jag sa till tjejerna att jag behövde göra nåt med mitt ben i nästa stopp.
Lite innan vi kom till 30 km hade jag fått mer ont. Nu gjorde det ont i knät också och vaden vid varje fucking steg 😦
När vi kom fram till andra energikontrollen fanns Jörgen som var en privatperson som ställde upp och han var naprapat.
Han kollade, fixade, gjorde några övningar och rörelser i mitt ben och jag fick liniment.
Nu hade vi redan sprungit 30 km och vi visste att sista milen var den värsta/svåraste.

Okej. Jag bad tjejerna fortsätta själva för att jag kunde inte fortsätta i samma tempo vi hade.
Det gjorde för mycket ont och jag kunde inte hänga med. Jag sprang en bra bit ensam och det funkade bra också. Jag fokuserade på att inte missa de oranga prickar som med bara lite ouppmärksamhet kunde man missa.
Allt var fint och jag gillade att springa på sådana stigar och i den tjocka skogen. Det var verkligen grönt över allt! S.O.M.M.A.R!

Helt plötsligt var jag helt ensam nära havet och det fanns bara stenar runt omkring mig. Det var den stenstranden jag hade sett på bilderna från för
På bilder ser det ut som om jag var på semester i Mallorca eller hur?
Men ni kan inte se hur jobbigt det var…

Vad? Vad gör jag nu?

Det var bara stora klippblock som vi behövde bestiga, klättra helt enkelt.
Jag fick  panik och jag ville inte vara ensam längre. Så jag väntade till någon skulle komma för att ha någon springa med. Jag var så osäker om vägen. Jag kunde inte hitta någon orange prick där. Jag väntade ca 15 minuter och jag hörde en röst så jag ropade ”Hej” och de svarade. Det var Nina, Catharina och Paulina!
Så skönt att få sällskap igen!

Bild av Paulina Ekendahl 

Vi skrattade och svor. Det var den jobbigaste delen av banan och det var nu vid ungefär 38 km. Det tog typ 17 min där!! Den långsamaste kilometern! Men ah…. så vackert!
Nu skulle vi snart komma till den tredje och sista energikontroll. Det skulle finnas vid 40 km. Vi började att jogga igen.
Det gjorde ont, så mycket ont men när jag väl kunde komma igång ville jag inte stanna mer så jag joggade så mycket jag kunde.
Det gjorde speciellt ont när det var nedför 😦
Vi sprang och sprang och vätskekontrollen kom aldrig. Vi började fundera om vi hade missat det! Det skulle bli vid 40 km någonting och det var nu när det började regna mycket. Det var lite kallt. Jag ville inte stanna men behövde äta något mer än min Perpetuem.
Ja, vi hittade den! Det var vid 44 km och jag drack varmt kaffe och åt en bit snickers och kex choklad!

Bild av Catharina Peterson

Här kom ett litet gäng till, det var Magda och Wanja. Nu var vi ett större gäng som försökte hitta leden igen. Vi sprang fel, fram och tillbaka tills vi hittade de oranga prickarna!

Det var svårt för att det var bara 200 m efter kontrollen som vi skulle svänga in i skogen.
Tjoho! Nu var det sista milen kvar. För det visade sig att loppet var lite längre än 50 km 🙂

Magda och jag återfann varandra igen * kärlek *
Vi hjälpte varandra, vi peppade varandra, vi sjöng och allt detta gjorde att jag ”glömde” min smärta lite. Vi kom nu till riktig terräng.

Det fanns stora rötter för att ”klättra” och blött var det. Det var ingen idé att försöka undvika vattenpölarna.
Fötterna sjönk ner rejält!! Här blev vi riktig blöta. Men who cares?

Bild av Paulina  Ekendahl

Efter 50 km skulle den sista biten komma. Det var mest skogsstig och lite asfalt. För attäntligen komma till sista stigen. Vi såg en underbar skylt: Du klarade det! Jag kändes hur några tårar kom!

YES! Vi klarade det! Det var en lättnad!

Nu skulle det inte göra mer ont. Jag tänkte många gånger på de kvinnor som inte kan gå och transportera sig för att få behandling i  Panzisjukhuset i Kongo.
Jag kunde springa 54.5 km med smärta. Jag vet att jag kommer att mår bra snart igen men dem har det riktigt svårt där borta!
Älsklingen och Peter mötte alla löpare vid mål.
Göran var fotografen för loppet så han fotade oss.
Och jag fick en puss och jättekram förstås!

Tack för ett underbart lopp!
Tack alla mina sponsorer som sprang med mig och gav mig mycket energi under loppet:

Tack Annie, Madde.
Tack för att jag fick vara med och vara en liten del av er dröm!
Och alla funktionärer och alla tjejer som var där och vi tillsammans gjorde vi skillnad!
Vi ses nästa år!

Madde och Annie gråter… igen hi hi!! Ni är fantastiska!! ❤