Jag blev lyckligare idag efter 15 km på terräng. Jag äslkar att springa.
Det har varit en lång dag idag.
Igår kväll kom vi till Magda för att sova över och kunna köra dottern till Arlanda tidigt på morgonen. Tack fina Magda!
Så idag var vi på Arlanda 4:30 på morgonen. Michelle åkte tillbaka till USA för att plugga ett år till och för att spela fotboll. Mamman var ledsen, jätteledsen efteråt.
Hur kan ett hjärta känna sig sååå tomt?
Bild: Sista bilden för den här gången. Arlanda kl 4:30.
Vi kom tillbaka till Magda och somnade en stund till för att kunna orka springa idag.
Vi hade planerat att springa tillsammans. Jag hade skrivit på Tjejmarathons Facebooksida om passet och det blev några tjejer som kom.
Ett litet gäng som hade sprungit Tjejmarathon i juni.
Vi träffades kl 10 vid starten på Ursvik.
Vad glad jag blev när jag såg att vi var sju stycken som skulle springa idag. Vi körde ett varv på Ursvik Extreme: 15 km.
För mig var en test igen. Det funkade ganska bra om jag bara stannade då och då och stretchade. Det ett bra kvitto att mitt löparknä går åt bra håll!
Vilken glädje att springa där! Vilket fint terrängspår!
Dagens bra:
* Mina nya Spring Cross skor funkade kanon i terräng
* Mitt knä verkar funka bättre och bättre
* Allt jag har stretchat och styrketränat har funkat
* Tjejmarathon har gett oss någonting stort: gemenskap
* Det finns kantareller i Ursvik. Ta med en korg nästa gång 🙂
* Blev peppad och känner jag mig mer positiv inför Axa Fjällmara
* Trevlig lunch med trevligt sällskap
* En natt i ett fint hotell med älsklingen i Stockholm
Dagens minus:
* En ny blå nagel
* Kom ihåg att använda vaseline på tårna på mina långapass
* Dottern har åkt
* ÅFF mitt fotbollslag förlorade på Råsunda mot AIK (fan)
Imorgon är en ny dag. Vi har planerat mera roliga saker att göra innan vi åker hem till Åtvidaber igen på tisdag.
Bild: Starten kl 10:00
Bild: Stretching vid 10 km
Bild: Catharina ballerina och Magda
Bild: Yes, kantaraller framför oss!
Bild: Hur gör man här nu då?
❤
Bild: Goda sallader på café Boullan på vegagatan i Sumpan. Rekommenderat av Annie.
Coynthas blogg 
Ja, visst är det något speciellt när ens barn ger sig ut i stora världen. Jag har också varit ledsen just på flygplatser när man ska skiljas åt och vet att man kommer att vara ifrån varandra länge och att avståndet är stort. Men samtidigt är det ju så kul att de känner sig nyfikna på världen och är kapabla att ta hand om sig, att de vågar och att de grejar en tillvaro i ett annat land långt borta.