Att vara en löpare betyder inte att man är så osocial som många tror.
Ja, ibland tackar jag nej till en fest om jag dagen efter ska springa ett långpass till exempel. Jo, det handlar mycket om prioritering.
För mig har att sova ordentligt för att orka träna många gånger högre prioritet än andra saker.
Vi löparen är inte så ensamma. Vi gillar att umgås medan man tränar och efter träningen eller mellan träningarna.
Jag själv älskar att springa ensam.
De flesta av mina pass sker ensamt men det är alltid roligt när jag springer med andra också.

Jag har haft Facebook i ett par år nu. Men för några månader sen började jag även att finnas på Twitter.
Jo, jag vet att många tycker att allt som heter Sociala Medier bara är att kasta bort tiden.
Men jag håller inte med. För mig har det varit ett sätt att träffas och umgås med många personer som kanske har samma intressen som jag har. På Twitter kan jag nå vem jag vill och även följa de senaste händelsen i världen.

Jag kan vara nära dem som bor även på andra sidan jorden.

Det tog en bra stund innan jag fattade hur skulle man använda det och ha en bra interaktion för att vara med på Twitter.

Idag har jag även fått massa nya vänner och jag får mycket pepp när jag behöver det. Riktigt roligt faktiskt!
Jag tror min mer aktiva insats på Twitter började i somras när jag skulle springa Axa Fjällmara! Där fanns en hashtagg som heter #Axa2012.
Vi kunde snacka om allt möjligt och frågade varandra om utrustning, skor, boende mm.
Sen att få träffa dem som jag har twittrat med IRL är ännu roligare!

Här om dagen när jag skulle träna och var så trött skrev jag på Twitter och fick svar direkt. Jag sprang ”tillsammans” med några till. Sen rapporterade vi hur passet blev.
Eller som på i söndags till exempel; jag var väldigt socialt medial om mitt långpass.
Jag skulle springa i tre timmar. Varje timma rapporterade jag på Twitter om hur trött jag var och att jag inte orkade springa mer.
Det var jättekul att få pepp och det hjälpte när jag var trött. Tack!
Sedan kan man också få virtuellt sällskap och man känner sig inte ensam medan man springer i många timmar.

Andreas hade för övrigt också sms:at mig med pepp och
sina ärliga (tuffa) ord hi hi.
Jag registrerar inte min träning på Funbeat, Runkeeper, jogg.se eller vad det heter. Jag behöver inte det. Jag har mina egna noteringar för att jag tävlar inte mot de andra.
Det räcker väl bra att känna själv i kroppen hur mycket har jag tränat.

Jodå och bloggen också!
Vad skulle jag göra utan min älskade blogg?

Så ja, jag rekommendera er som inte har testat med sociala medier att göra det!

Nyfiken?

Twitter:

Facebook:

Min Blogg: