Här kommer rapporten om mitt lopp!
Det har nu gått några veckor och äntligen kan jag sitta ner en stund och skriva om den underbara Fjällmaraton jag sprang den 10 augusti.
Jag vill skriva ett inlägg ändå även om det har gått några veckor sedan dess. Alltid bra för att kunna komma ihåg upplevelsen sen!

Vi var ett taggat gäng som åkte till Edsåsdalen i bilen från Ottsjö: Annie, Nicke, Victoria, Cecilia och jag.
När vi kom fram fanns det löpare överallt och det kändes en härlig stämning direkt.

(Bild: Nicke, Annie, Cecilia och Victoria i bilen på väg till Edsåsdalen)

Innan starten träffade jag fler löpare, några twittervänner, andra löparvänner och bloggvänner. De som man alltid ska träffas på ett lopp.
Det kändes bra och det kändes som det skulle bli en bra dag i fjällen.

(Bild: Mina twittervänner: Fredrik (@fredriknorlin)  och Kristian (@42kilometer) som kom i mål på en supertid!)

Starten gick kl 9:00.
Jag var ungefär mitt i täten.

(Bild: starten)

Tror det hjälpte lite att ha sprungit förra året. Jag visste att man ska inte stå längst bak utan man ska försöka hitta en hyfsad plats så man inte hamnar sist. Annars är det svårt sen att springa om folk för att banan blir snart smal och brant.

I år sprang jag själv. Förra året sprang jag som duo med Magda.
Jag har varit tveksam om jag skulle klara att springa själv men tack vare Andreas och allt pepp jag fick bestämde mig att göra det.

Jag hade en plan för loppet. Min plan var att inte starta sist, inte stanna så lång tid på vätskekontrollerna och försöka springa på alla ställen som det var möjligt att springa. Gå mindre den här gången.

(Bild: Yei!!! Here we go!)

Första fjället: Ottsjö

Efter ca 2km började den första branta backen. Det blev segt och jag svettades mycket. Det gör jag alltid i början. Det var jobbigt men jag kände mig stark. Det var roligt att äntligen vara i gång.
Den här gången visste jag vad som skulle komma så mentalt var det mindre svårt.
Jag höll min takt och snart var jag uppe på Skalknippen (939 m) och stämplade för första gången.

 (Bild: I Skalknippen)

Sedan på väg ner blev det brant och det fanns även en skylt ”brant” oj!
Det var lerigt och halt. Men även om jag halkade det var bara resa mig och fortsätta. (Min löparkjol blev smutsig redan där 🙂 )

Hela vägen till Ottsjö gick ganska ok. Jag försökte springa när jag kunde även om det ibland blev svårt med teknisk terräng.
Helt plötsligt kände jag igen banan. Där hade jag sprungit med Magda under veckan och vi hade även snackat om att ”här har vi fikat och plockat blåbär” så jag visste att snart skulle jag komma till Ottsjö, till första vätskestationen.
Där var Göran som hjälpte mig att fylla ryggan med mer Vitargo. Jag tog en liten bulle och fortsatte. Jag ville inte alls stanna för länge.
Kände mig hur stark som helst.

(Bild: Annie i Ottsjö vätskekontrollen)

Andra fjället: Nordbotten

Den här gången visste jag att det inte skulle bli något problem för att hinna dit innan repet skulle dras. Jag tyckte hela tiden att det var hur roligt som helst att springa även om det vår teknisk terräng. Förra året tyckte jag det var för svårt och tyckte inte det var så roligt att springa här.
I år tyckte jag det bara var kul!

Pratade med en tjej som undrade om hon skulle hinna innan repet. Jag uppmuntrade henne att det borde gå.
Jag själv, kände det var lugnt och jag skulle hinna i god tid den här gången.
Jag kom fram till energikontrollen. Fyllde i ryggan med mer vatten och drack kaffe, cola och lite buljong. Stannade faktiskt inte så mycket. Jag ville bara fortsätta.

Nu skulle det börja den tuffaste delen men också den vackraste!

(Bild: Jag hade alltid löpare framför och bakom mig)

Tredje fjället: Ottfjället

Alla säger att det är här som loppet börjar!

Jag började snart den branta stigningen. Det blev bara brantare och brantare. Det går inte att springa här men jag hade ett par starka ben som bara ville upp och upp.
Jag drack vatten ofta och tog en gel ungefär varje 30 min eller någonting så.

Det kom ett stort moln och lite innan jag kom till Vindskyddet började att småregna. Jag var där nu på toppen (1100 m) som är högsta punkten i loppet och hade redan sprungit 35 km.
Jag satte på mig vindjackan för det blåste ganska mycket. Passade på att dricka den espressokaffe jag fick! Smakade så got!

Satt igång igen. Stannade inte mycket här heller. Jag visste det var bara 8 km kvar. Försökte springa när det passade.
Det fanns svåra delar mellan spångarna men det var vackert!
Sprang i gyttja, i mycket lera, över myrar och några vattenhål också.

Känslan av att vara där och springa i fjällen är verkligen magisk!

Efter exakt 40 km kom jag till en grusväg och då vet man att det är bara 3 km till målet. Här kunde jag trycka på lite mer.
Det var nära nu.
Jag visste det skulle vara bättre tid än förra året.

Jag kom i mål med en tid som blev 1 timme och 40 minuter bättre än förra året.
Vilken skillnad!

(Bild: det är nära nu!)


Tjoho! I mål!

I år var det helt annorlunda att springa i fjällen. Jag hade tränat mycket bättre hela året och kände mig mycket säkrare.
Andreas uppmuntrade mig mycket att det skulle gå bra, han tyckte jag var i toppform och han brukar ha rätt! :)Man blir bra på det man tränar!
Tror att även traillägret jag var på i Slovakien hjälpte mig enormt! Tack Petra och Katarina!
Om du som läser ska springa Fjällmaran nästa år, tips: mycket backträning och mycket terränglöpning!

(Bild: Tack mina ben och fötter! Ni var grymma!)

Jag är så nöjd och glad att jag gjorde det. Jag sprang 43 km i fjällen i den magiska miljön!
Att jag vågade springa utan min team-mate Magda!
Det är utan tvekan bästa känslan som finns att springa i fjällen och på terräng!
Det är ett äventyr och jag älskar det!

Efter har ätit våfflor och korv gick jag och duschade för att sen vara med på banketten!
Det var jättekul att umgås där med andra löpare och se på åretsfilm!
Jo, jag fick kunna anmäla mig igen när de släppte startplatserna till nästa år!

Så vi ses där igen i augusti 2014!