Det går framåt, tror jag.

Igår hade jag ett pass tuffare än mina behagliga MAF-pass.
Jag hade tänkt på passet hela dagen och det var bara köra på och se hur det skulle gå. Jag fick till och med lite ångest 🙂
Det handlade om att springa 90 minuter men i mitten av passet skulle jag springa 30 minuter som skulle kännas jobbiga!
Andreas sa att jag skulle inte titta på tempo utan det skulle bara kännas tufft!

Jag gjorde det och pulsen gick upp ganska mycket. Men jag blev så överraskad att trots mycket högre tempo än vanligt orkade jag att springa fort i 30 minuter. Jämna och starka 30 minuter!
Det är klart det är jobbigt att springa så fort att mjölksyran sprutar ur öronen men jag orkade det!

Efter det gick jag tillbaka till mitt MAF-tempo dvs jag sprang med lågpuls. Kollade inte på tempot utan bara på pulsen.
Vad hände då?
När jag kom hem efter 90 minuter och tittade på mellantiderna såg jag att mina km på den sista halvtimmen var också ganska snabba!
Vad?
Pulsen vid MAF-puls och benen hade sprungit i mycket snabbare än vad jag brukar springa i MAF-tempo!
Pratade med coachen och vi inser att nu börjar effekten av min MAF-träning att komma.
Vi börjar se att träningen ger precis den effekten coachen hade tänkt sig: Att efter tempoökningen kunna hålla högre fart med samma lågpuls!
Så roligt!

Mitt mål: att bli effektivare! När man bygger en bra grund ska kroppen svara bra när man kör tempoökningar!
Så jäkla peppad!

Hur gör man då för att behålla känslan jag har just nu?

Ännu en underbar middag fick jag när jag kom hem!