Rune Larsson, Sveriges mest meriterade ultralöpare skrev i ett nummer av Runner’s World att blodpudding, det var bra långdistansmat.

Jag har läst och även frågat många av mina ultralöparvänner om detta.
Själv har jag inte testat än. Det ingår inte riktigt i mina kostvanor. Det ingår inte i min mexikanska kost heller.
Så jag har inte blivit så svensk än för att äta det. Men nu är jag jättenyfiken.
Om man inte är van det kan vara svårt också för magen. Hörde om en löpare som tyckte att springa långpass med blodpudding i magen var som att springa långpass med 15 kilo cement i magen dvs. obehagligt. Kan det vara så?

Jag frågade själva Rune och han sa till mig att han har funnit att blodpudding fungerar utmärkt för honom. Då orkar han längre utan att bli hungrig. Rune tror att blodpudding tar lång tid att bryta ner, samt att den innehåller en bra blandning mellan fett, protein och kolhydrater. Det ska vara riktig blodpudding, gjord på blod. Inte Geas blodpudding, som säljs på ICA. Den är gjord på blodpulver och ”köttbiprodukt”.

Min ultravän, dvs. ultrakungen Johnny Hällneby sa till mig att han inte har testat än men blodpudding innehåller mycket protein, men är samtidigt lättuggat, lätt att äta, och hyfsat stabilt så det mättar länge – bra kombination. Ja, det är sant!

Så nu frågar jag er: vad tycker ni? Är det bra mat att äta innan ett ultralångpass eller ett ultralopp?