Efter helgens äventyr börjar jag tro mer på mig själv.
Det var en helg med massa lärorika händelser som gör mig säker på hur mycket jag älskar att springa, om jag inte visste det innan.
Jag börjar tro jag har en ultralöparsjäl.
Jag börjar tro jag har blivit en ultralöpare!

Vi bodde på ett hotell bara 11 minuter från Bislett stadion. På lördag morgon gick jag upp kl 5:30 för att duscha och även tvätta håret. Jag visste det skulle ta många timmar innan jag kunde duscha igen. Frukost på hotellet var ok, men jag åt inte mycket. Jag gillar inte att äta mig proppmätt innan ett lopp.
När vi kom till Bislett var klockan bara 8:30 så jag hade gott om tid för att fixa de sista detaljerna.
Kvällen innan hade vi en pepp-snack-middag tillsammans med Sonny och Leilah, Marathon-Mia och Silvio, Johan Steene och Mimmi och Göran och jag. Efter middagen åkte Sonny och Mia till Bislett och fixade ett svenskt bord för oss. Min plats var bredvid Andreas Falk och Frida Södermark. Inte dåligt va? 😉
Jag fick ställa min energi mellan alla snabba ultrastjärnor!

Frida. Vinnare i damklassen 2012

Jag smörjde mig med vaselin på alla ställen som man brukar få skavsår. Använde min nya roll-on mot blåsor på fötterna. Fixade nummerlappen och hann krama och hälsa alla jag kände som var där.
Vilken fest det skulle bli!
Ett stort gäng ultralöpare fanns på plats.
Coach Andreas skulle också springa! Vad kul att dela banan med honom!

Det var snart dags att starta. Vi gick till startlinjen.
Vi var 117 löpare som skulle springa tillsammans de kommande 24 timmarna i den lilla banan som är 546 m lång. Banan är som en tunnel och det finns ett par glasdörrar. Där kunde man se om det var dag eller natt. Man tappar koll på vad det händer där ute. Vi var instängda där nere 🙂

1-6 timmar
kl. 10:00- kl. 16:00

Starten gick kl 10:00. Jag kände mig redo.
Som vanligt, det är många som började springa fort. Det gjorde inte jag. Jag hade min plan och de första 6 timmarna skulle jag köra precis som jag hade gjort på Borås 6-timmars.
Vi hade en plan för vilket tempo jag skulle springa. Jag skulle springa två varv och gå ett halvt varv från början.
Det var för att spara benen. Jag valde att gå i den lilla backen som fanns på banan. Jag måste erkänna att det kändes jättekonstigt att börja gå när alla sprang och sprang och sprang så fort! Men jag vet att det funkar för mig. Det visade sig att det skulle betala sig senare under natten.
Mitt tempo var självklart i MAF-tempo och jag hade pulsklockan för att ha koll på pulsen också.
Målet var att hålla igång hela 24 timmar!

Jag hade små mål att se fram emot per timme och per varv. Vi hade ett energischema att följa.
Jag sprang två varv och jag åt eller drack något i det halva varv jag gick. Så det var kul att längta efter mina Vitargoflaskor eller gel eller bars! Mums!
Första fyra timmarna funkade perfekt. Jag kände bara glädje att springa.

Redan under fyra första timmarna kände jag som att strumporna var lite för tighta!
Eller jag hade något i strumpan, att strumporna hade veck. Jag ropade på Göran och sa att nästa varv ville jag fixa mina strumpor.
När jag kom till supportplatsen satte jag mig och tog av strumporna. Då blev jag jätteöverraskad över vad jag såg! Jättestora blåsor i tårna och den vänstra stornageln ganska lös! Aj aj.
Inte så mycket mer att göra än punktera dem, desinfektera och tejpa dem.

Göran gjorde ett kanon- och snabbt jobb. Jag byte till korta vanliga (GoCoco) strumpor. Jag ville inte ha tighta strumpor mer.
Medan Göran fixade mina blåsor, kom självaste Mike (UltraMikael Andersson) som var där som Andreas Falk supporter frågade om jag hade ett par extra skor för att klippa!
Vad?? (frågade jag)
Som tur hade jag med mig ett par gamla Nike skor och Mike klippte av tårna på dem!
Så fula! Men nu var jag redo för att springa igen.
Tårna skulle inte vara instängda och jag skulle kunna springa bättre.

Sprang en stund och jag märkte att mina gamla Nike-skor som jag använt till gymmet var inget vidare för att springa 20 timmar till!
Jag hade som alternativ att bita ihop eller offra mina HOKA skor!
Jag hade med mig ett par ”gamla” Hoka Bondi B som jag hade sprungit med hela sommaren och hösten.
Jag ropade till Göran att han kunde klippa mina Hoka (med ont i hela mitt hjärta!)
Nästa varv byte jag skor.
Jaha, tänkte jag! Jag skulle köpa ett par nya Bondi B ändå.
De var redan så trasiga i tyget att Göran behövde tejpa dem för att tyget skulle hålla ihop!

Det kändes skönt att springa med mina klippta skor.
Jag passerade maraton under fem timmar.
Efter första blocket hade jag hunnit lite mer än 50 km. Perfekt.
Allt var enligt plan.

6-12 timmar
Kl. 16:00 – kl. 20:00

Här gjorde vi den första varvbytet. Även om det är samma bana kändes det annorlunda. Åt det här hållet var det nerförsbacke! Ja, det fanns en pytte lite backe och nu var det bara neråt.
Skönt.

Det kändes fortfarande bra trots att fötterna var lite trötta. Vi hade med oss en massagekavel från Casall. Efter ca åtta timmar ropade jag till älsklingen att jag behövde lite massage. Nästa gång vid supportplatsen hade han sovsäcken klar. Jag la mig på magen och fick min första massage på baksidan av låren och vaderna. Lite i höften också.

För att min plan skulle funka hade jag planerat att stanna så lite som möjligt varje gång jag kom till supportplatsen.
Jag behövde verkligen inte stanna, mina flaskor med vätska, gels och bars var alltid klara för mig. Samt en salttablett per timme. Man sparar mycket tid om man inte stannar där. Min supporter blandade allt i god tid! Vilken service jag hade!

När vi närmade oss nio timmar kom det!
Min första (och enda) svacka kom nu!
Nu var jag supertrött. Benen var tunga och jag kände som jag var helt slut.
Kom till Göran och bad honom att krama mig. Tårarna började rinna!
Hur skulle jag orka 14 timmar till om jag var så slut redan då?
Nej, jag orkar inte mer, sade jag!

Men, vi hade planerat i förväg vad Göran skulle säga till mig om det skulle komma en dipp.
Han sa precis de orden jag behövde!
Vi kom överens att gå ett eller två varv.

Medan jag gick sprang Andreas förbi mig men såg att jag hade problem. Han gick bredvid mig och jag berättade att jag var supertrött. Han föreslog jag kunde vila några minuter och se om det skulle kännas bättre.
Nästa varv hade Göran fixat min säng. En luftmadrass och en sovsäck. Jag la mig och bad honom att väcka mig om fem minuter.
Jag somnade inte men jag vilade. Det var otroligt skönt att ligga de fem långa minutrarna!
När det var dags igen kom Göran och hjälpte mig att resa mig upp.
Vi hade också sagt att om jag vilar skulle jag bara gå upp och börja springa direkt så kroppen inte skulle känna att jag var stel.
Lufsade två varv.
Det kändes lite bättre.
Men jag var fortfarande trött!
Trött? Jo, men det var mest mentalt trött!
I mitt huvud fanns inte längre möjlighet att fortsätta springa. Jag gick.
Vi hade inte ens kommit till halva loppet ju!

Coachen kom förbi mig igen och sa att det var 20 minuter till nästa timme var slut. Jag fick i läxa att hitta en lösning för att inte känna mig trött.
Efter 20 min frågade Andreas igen om jag hade hittat en lösning. Jag svarade nej och han sa: ok vi kör en timme till och ser om vi hittar en lösning!
Det började kännas bättre faktiskt men jag ville inte erkänna det!
Vi körde en timme till.

Jag hade nu passerat 90 km.
Andra blocket var slut och jag var nöjd trots svackan.
Vi hade sprungit i tolv timmar.
Nu började den tuffaste delen.

Mer om de sista två block i nästa inlägg.
Det är ett långt lopp så det är en lång rapport!
Stay tuned!