Varför ska man ta bussen hem om man kan springa?
Linköping-Åtvidaberg

Igår gick jag upp kl. 5:00 för att äta frukost och förbereda min ryggsäck och hinna att ta bussen till Linköping. Älsklingen körde mig till stationen. Efter jag var framme tog jag en buss till till Ekholmenscentrum. Därifrån började jag att springa hem.
Jag brukar pendla varje dag fram och tillbaka till Linköping som är ca 3.6 mil. Jag jobbar i Linköping.

Det var lite molnigt och småregnade men jag hade kollat på SMHI och de hade lovat bra väder lite senare. Jag började springa och hade som sällskap några av Petras podcast som jag tycker är underbara! Rekommenderas!
Jag hade framför mig ett 4h-pass och det skulle vara ett bra sista långpass inför TEC. Men det hände något i mitt huvud. Det kändes bara jobbigt och lite långtråkigt! Jag behövde tänka smart för att kunna lyckas.

Jag delade som vanligt passet i små sträckor. Mitt mål var att springa i MAF-tempo och jag vet att jag springer ca. 9km per timme om jag springer med lågpuls. Började med de första 9 km. Det gick ganska fort faktiskt!
När jag hade sprungit nästa tre timmar kom min support och möte mig för att ge mig vatten och lite energi. Jag ville inte bära så tungt i ryggan och hade fyllt i vatten för tre timmar bara. Fick en kram och lite pepp för att fortsätta.

Nu var det bara en timme till.
Satte på musiken och började känna hur lätt var det att springa!
Nu var det kul igen.

Jag hade redan sprungit många timmar och kroppen svarade fortfarande bra. Mycket bättre än de tre första timmarna. Va? Är det så man vet att man är en ultralöpare?
Sista timman gick med mycket bättre tid per km med samma lågpuls! Men framför allt var det roligt att springa!
Nu hade jag hittat känslan och löparglädjen igen!
Vilken tur!

I början av passet, när jag inte hittade mina steg blev jag orolig om hur skulle jag kunna orka hela passet!
Det var en bra erfarenhet. Att behöva kämpa mot en dålig känsla och ändå lyckas vända det till en bra känsla!
Jag är supernöjd med passet.
Lyckades springa 4h utan att det kändes som 4h 🙂 Jag lyckades också med att springa lite mer än 9 km per timme i MAF-tempo! Så jämna mellantider fick jag ihop!
Det var det sista riktiga långpasset innan TEC.
Resten av dagen mådde jag bra och var pigg. Mina knän känns lite slitna men Andreas säger att det så det ska vara!
Snart är det TEC!
Jag har den här veckan kvar med tuff träning.
Sen är det nedtrappning! Yei!

19 dagar kvar…