Jag har funderat på det här med att springa 161 km. Varför är det lite skrämmande?

Jag har sprungit distansen eller nästan, en gång. Det var när jag sprang 24-timmars i Bislett. Jag vet hur det känns och jag vet hur jobbigt kan det vara men jag tror ändå det inte är samma sak.
Den här gången springer jag ute och inte på en 400-metersbana inomhus.
Den här gången springer jag i en lång 10-kilometersbana med blandat underlag: cykelväg, grus och skog. Jag måste bära med mig min energi och vätska själv för att klara en mil utan support. Men det som skrämmer mig mest är natten. Även om jag har sprungit på natten själv blir jag rädd för att vara i skogen när man är såå trött!
Å andra sidan, det var på natten när jag var som starkast på Bislett!

Jag har mitt team med mig. De har lovat att göra allt de kan så jag kan ha det bra under loppet. De kommer även varva med att pace:a mig efter 100 km. Det betyder att (om jag vill) kommer jag inte att springa ensam efter det. De ska se till att jag rör på mig framåt!

Jag tror att den här gången kommer jag att springa ensam mycket under dagen. Det kommer att bli en enda kamp för att komma i mål. Det kommer att bli bara jag och banan och miljön på ett helt annat sätt än när jag sprang inomhus. Men jag tror jag kommer att trivas också!
När man springer ute använder man andra muskler, det är mer varierande och jag kanske kommer att kunna springa med mindre smärta?

Som min ultrakompis Johnny sade till mig: Vi behöver bara jobba med att älska TEC-banan!
Vi behöver trivas på banan, njuta av att vara där ute och röra på oss framåt hela tiden!
Vi måste känna oss trygga med våra starka ben och underbara kroppar!
Vi måste känna vi gör precis det vi skall göra!

Nu kör vi!

Fantastiskt lunch! Älskar sushi!