Finishing is the only fucking option!

Jag vet inte exakt hur man börjar en lopprapport av den här sorten. Det var i helsike för många timmar som jag var där ute för att nå mitt mål. För en sak visste jag från början: Det var endast 161 km som gällde. Det var dags att för första gången springa ett 100 miles lopp på riktigt!

Innan starten. Förberedelsen!

 Det kändes som det var en bra dag. Att komma till Ensta Krog och träffa så många kända ansikten gjorde mig bara glad och ännu mer inspirerad att spendera de kommande timmarna med dem.
Det blev verkligen ett stort kramkalas! Både kända och nya kontakter genom bloggen, Facebook och Twitter. Jättekul!
Hej ultrafamiljen!

Nahila och jag. Heja Mexico!

Snart är det dags!

Tiden gick fort och nu var det dags att starta när klockan var 10:00.

Varv 1 – 4

Första varvet gick lite fortare än vad jag hade tänkt men det brukar vara så.
Däremot blev jag överraskad när vi kom till skogspartiet. Det var svårare, längre och mer tekniskt än vad jag hade räknat med.
Man hade lagt om banan något i det här partiet. Det var väldigt mycket upp och ner, många rötter och några stenhällar med mossa.
Det fanns inte ens en stig. Men det blev en stig efter många varv och av alla som sprang där. Däremot var det skönt att springa i mjukare underlag. De hade även ändrat och lagt till sista km i skogsterräng.
Då kändes det inte så jobbigt, jag tyckte det var kul att springa i skogen.
Jag var glad och pigg och tyckte bara det var kul att springa just den dagen! Att få vara tillsammans med många andra likasinnade!
I tältet fanns allt som man kunde tänka sig på bordet. Alla glada hjälpsama funktionär var där för oss. För att göra allt de kunde så vi skulle må bra och kunna springa.  

Varving

Vid varvningen hade jag min support som gav mig allt jag behövde så det skulle gå fort och inte stanna för länge.
Vi hade ett schema och den skulle följas: ett varv med Vitargo och ett varv med vatten och gel. Enkelt!

Supporten mysplats!

De kommande 3 varven gick ganska okej men redan från varv tre började jag att känna hur mina lår blev tunga och högst upp i låren gjorde det ont. Men jag tänkte det skulle gå över efter ett tag.
Min plan var att dela loppet. På ett sådant långt lopp måste man ha små mål.
Jag tänkte så här: 4 st x 4 varv
Efter varje 4 varv skulle jag få en belöning. Något att se fram emot var 40 km!
Men i mitt huvud delade jag bara per varv. Ett varv i taget. De första 80 km skulle ändå springas i MAF-tempo (jag hade pulsbandet på mig).
Sen skulle jag springa på känsla eller så gott jag kunde.

Målet då?
Huvudmålet var att springa hela distansen men jag hade tänkt att göra det på en tid runt 24-25 timmar.

Efter min första belöning (2 energibollar) fick jag också massage av älskligen och sen var jag pigg och redo att försätta.
Mot nästa 4 varv!

Foto: Tobias Lindström

Varv 5 – 8

Passerade maratondistans (den första) och det är alltid roligt att göra det. De kommande marorna brydde jag mig inte längre om, hi hi. Vid 17-tiden hade resten av mitt team kommit till området. De skulle också peace:a mig under natten!

En sak som var roligt var att det fanns så mycket ultraenergi i spåret.
Att känna sällskap trots att jag sprang mest ensam hela tiden. Det gillar jag. Att gå in i min egen bubbla men ändå peppa andra och få pepp tillbaka.
Jätteroligt att få se de snabba! Coach Andreas hade en bra dag. Han var stark i helgen men han tog tid att prata lite med mig när han varvade mig! Bästa coachen!

När jag kom till varvningen efter 7:e varvet skulle det snart bli mörkt så jag tog av min blöta långärmade tröja, byte till underställströja och en vindjacka, bytte till mössa och vantar. På med reflexvästen och pannlampa. Supporten hängde några självlysande drinkpinnar på ryggan! Ja, det var party-time under natten! Vi skulle fira Dessi!!
På 8:e varvet hade jag Pia som pacer. Skönt med sällskap och höra henne prata med mig. Jag själv blev tystare och tystare. Hon gav mig energi!
Vi hade också en plan angående mina pacers. De skulle springa bredvid mig när vi inte var i skogen. Påminna mig att äta och dricka. Se till att jag sprang så mycket det gick. I skogen sprang/gick de först, jag skulle bara följa deras fötter! Skönt att skippa tänka och leta efter reflexerna men framför allt skönt att bara sätta fötterna på samma ställe som de gjorde det!

Jag fick en belöning igen. Nu hade jag sprungit 50 miles! Dvs 8 varv = drygt 80 km!
Jag åt två smörgåsar med saltgurka, varm buljong och kaffe. Jag började att bli trött och lite sömning!

Hur skulle den här gå?

Nu hade loppet börjat!… (Fortsättning följer!)