TEC – del 3

Varv 13-16

De svåraste varven. Under de här sista timmarna ville jag ge upp (i tanken) många gånger. Jag kunde inte förstå hur min kropp med så mycket smärta skulle kunna fortsätta 4 varv till och ännu sämre utan att kunna springa!
Vad ville jag? Jag visste att mitt mål med att komma på 24h redan var kört.
Vad hade jag för alternativ?
Den enklaste var att bryta loppet. De flesta hade gjort det med tanke på att mitt mål inte längre var möjligt.
Men varför?
Varför skulle jag för första gången bryta ett lopp? Jo, jag hade många skäl för att göra det:
1. Jag hade så mycket smärta att det inte går att beskriva.
2. Efter att ha varit i gång i så många timmar var jag helt slut både i skallen och i kroppen.
3. Jag hade ätit och druckit mindre än vad jag hade på mitt schema.
4. Var det värt att kanske ligga i sängen några dagar utan att kunna röra på mig?
5. Fanns det risk att bli skadad? Men var alla dessa skäll tillräckligt för att bryta el lopp?

Jag hade mitt team med mig. Alla hade offrat en natts sömn för min skull. De hade till och med spenderat pengar med tågbiljetter, hotell och mat just för att vara med mig. Jag kunde inte svika dem!
Jag hade tränat i några månader just precis för att klara 100 miles.
Vad tänkte jag?
Bara för att det inte skulle gå på den tiden jag hade räknat med skulle jag ge upp?
Jag hade planerat mitt lopp i allra minsta detalj.
I huvudet hade jag bara haft TEC i flera månader!
Nej! Vi hade räknat på saken och jag skulle hinna i mål innan 30 timmar.
Jag hade gjort ett bra lopp innan jag fick så mycket ont så sista varven kunde jag gå!
Huvudsaken för mig var att bevisa för mig själv att det var möjligt.
Jag hade två alternativ, som sagt: Att ge upp eller att kämpa vidare. Det är här under ett ultralopp man växer som människa! Jag valde att fortsätta! Det är inte ofta jag ger upp…

Är sååå trött!!

Men…. Ärligt, idag undrar jag hur jag gjorde det!
Alla sista varven var en plåga.
Jag hade många negativ tankar, jag tänkte på alla som redan var hemma och vilade!
Jag var så avundsjuk på dem! Jag ville bara gå till hotellet, duscha och krypa ner i sängen.
Bara en liten stund! Jag hade inte tränat så mycket för att GÅ!
Jag var där för att springa eller jogga (Som Steene säger!)
Mina pacers hejade och peppade. De pratade och försökte pressa mig för att inte gå för långsamt.
När jag hade gjort 15:e varvet kändes det som nu var det nära.
Funktionären sade till mig att det var nu dags att säga hejdå till allt.
Göran väntade på mig för att köra sista varvet med mig. Han tillät mig inte att stanna vid sista varvningen. Jag ville byta skor på grund av jag hade otrolig mycket ont i fötterna men jag fick inte göra det heller.
Han var lite orolig att jag skulle ta för mycket tid vid varvningen och kanske inte hinna i tid. *
Vi stack. Vi försökte jogga lite, det gick så där.
Nu var jag med honom som känner mig så bra, som ”hemma” och jag släppte mina trötta känslor.
Jag började gråta. Jag tror jag grät nästan hela sista varvet. Jag vet inte ens varför. Jag kommer inte ihåg.
Jag bara vet jag hade mycket ont och var helt slut. Efter sista asfaltsdelen skrek jag: Det är sista gången!
När vi kom till skogen insåg jag det var nära men ändå inte. Jag orkade inte mer. Jag grät mer.
Göran gav mig två st Nöt-Creme och en Delicato-boll under varvet. Det var äckligt, allt var äckligt men jag var verkligen svag men orkade inte äta. Plötsligt gick en tjej om mig och sa: Vi är snart i mål!! Vad??? Var jag inte sist?
Jag var säker på att jag var sist. Om jag hade vetat det hade jag försökt göra sista varvet snabbare! Fan, jag ville inte tappa en placering till.
Hon började jogga och jag gjorde det också. Det gick ju!
Vi joggade men jag orkade verkligen inte och jag brydde inte mig längre. Jag kunde inte hänga med henne.
Älsklingen peppade de sista metrarna. Nu var det verkligen nära! När vi kom till motionsspåret var det bara en lite nerförsbacke och sen målet! Jag joggade hela vägen dit! Jag gjorde det!
Jag kämpade mig till mållinjen trots allt och så värt det var!
Jag sprang 161 km och genomförde TEC!
För att det fanns bara en sak i mitt huvud från början:
Finishing is the only fucking option!

Trött, svullen men sååå nöjd!

• Tack med hela mitt hjärta för all pepp och stöd längs banan och alla sociala medier samt alla sms. Jag var aldrig ensam. Ni var med mig!
• Tack mitt underbara team! Ni är bäst!
• Tack älskling för din kärlek! Vi gjorde det!
• Tack Andreas för din coaching! (Och grattis igen för vinsten!)

Mitt älskade team!

Viva Mexico! Nahila och jag (svullen)