Tuffaste lopp jag har sprungit hittills! Men ack så fantastiskt!

Hur kan man säga det var fantastiskt när man utsätter kroppen för så mycket påfrestning?
Hur kan man vara så äckligt nöjd och stolt efter att ha varit igång i nästan 32 timmar non stopp?
Hur förklarar man detta för folk som alltid frågar: varför gör du det?

Det går helt enkelt inte att beskriva allt jag upplevde den 12-13 juli i detalj!
Som en god vän sade till mig en gång, om mina fula fötter kunde prata skulle de kunna berätta allt! De skulle kunna berätta om alla underbara ställen jag såg under loppet!
Jag ska försöka berätta min upplevelse.

Det blev en stressig morgon trots att jag trodde jag hade gått upp tidigt: frukost, smörja kroppen, fylla i ryggsäcken, fixa håret, lite maskara, etc… Man skulle hämta nummerlappen senast kl 7:30 men vi hittade inte S:t Knuts torg så lätt så vi var framme kl 07:45! Pooh! Fixade nummerlappen som för övrigt var de små och gulliga inplastade! Bra där, jag tror Urban och Janne visste det kanske skulle komma regn!

Arrangörerna höll en kort information om loppet och sen var vi klara för att starta. Jag hann inte hälsa och krama folk så mycket den här gången, men några hann jag att krama ändå!


Loppet handlade om att följa Österlenleden och en del av Skåneleden och följa de oranga prickar med start och mål i Ystad.
Jag hade förberett mig i dagar innan hemma med att följa kartan på Googlemaps och på GPSies där vi kunde ladda ner kartan till telefonen. Jag kände mig ganska säker efter att ha gjort det. Så jag hoppades kunna hitta på leden. Hade med mig både kartan i telefonen och vi fick en bra papperskarta vid starten. Bra! Kul, nu var vi redo!

Hemma några dagar innan loppet.

Nu kör vi!

0-44 km – Första Dropbagstation – Magleberg

Första delen var att komma ut ur Ystad. Det var enkelt att följa gruppen och det var snitslat. Det var bra temperatur och vi var alla glada. Vi småpratade och km gick ganska fort. Det gäller att inte tänkta hur många km det är kvar, utan jag nöjt av omgivningen. Det var vackert och redan efter 10-12km kom några stora backar. Jag hade bestämt mig för att jag skulle gå i alla backar redan från början.
Min taktik var att dela loppet i ungefär 20 km bitar för att lura hjärnan 🙂



Första delmål var förstås vid 21 km då jag skulle möta min supportbil för att fylla på min rygga med vätska. Jag ville inte bära så tungt i ryggsäcken. Det gick ganska snabbt, drack lite läsk och fortsatte.


Resten av sträckan gick bra. Det var vackert och humöret var på topp. Det är konstigt att man kan se första delen som uppvärmning! Det kändes inte alls jobbigt att springa en maraton innan vi kom till första Dropbagstation.
Vi möte ett glatt gäng som hejade och peppade oss!
Jag fick hjälp med min ryggsäck och fylla den med vätska, jag fick ostkaka med sylt, jag torkade bort saltet och svetten med en blöt handduk och hann att dricka en Grape Tonic. Mmm så gott! Jag bytte linnet också, jag hade svettats mycket och var blöt. Skönt nu var jag redo att fortsätta!

45-66 km – Obemannad station

Här fortsatte vi att springa i ett tempo som kändes bra. Jag kände mig stark.
På samma distans på TEC började jag få ont. Men idag visste jag att det skulle gå bra.
Lupita och jag gjorde sällskap från början och vi bestämde oss för att springa tillsammans hela loppet. Skönt med sällskap i ett sådant långt lopp, det skulle visa sig att det var det bästa beslutet vi gjorde!

Här gjorde vi den första felspringingen. Vi hittade en vindskyddskylt som var orange och pilen pekade uppåt. Det var en jättebacke men när vi väl var uppe hittade vi inte leden. Vi sökte och sökte och hittade inte. Vad gör man nu då?
Vi gjorde det som vi gjorde 1000 gånger under loppet: fram med appen i telefonen och inser att vi var utanför banan. Vi sprang tillbaka för att hitta leden igen men vi hade tappat en del tid.

Nu började att småregna, lite duggregn. Det kändes skönt och det blev svalare. Skönt att känna dropparna på armarna, jag hade linne på mig och det var bara kul! Fortfarande…
Vi möte våra supporters här igen. Lite påfylld och jag bytte pannbandet mot en keps och byte till t-shirt istället för linne. Det var bara att köra igen.

67-80 km – Andra Dropbagstation – Haväng

Vi hade som mål att komma till Haväng innan det skulle bli mörkt.
Men först skulle vi springa den svåraste delen av loppet. Vi hade hört hur svårt den här delen var och vi ville gärna springa det när det fortfarande var dagsljus! Då hade vi sprungit halva loppet!

Vi sprang genom fantastiska bokskogar, många stora ängar, ibland var det böljande fält och ibland var det stigar.  Ibland ganska kuperade backar, terräng också. Högt gräs med massa brännässlor och fästingar! Vi sprang också en del på asfalt och grus. Ja, ni ser, vi sprang överallt och allt var precis som jag hade föreställt mig.

Porslinsgroda inför Brösarps backar som ingen sparkade bort. Och nej, det var inte en hallucination!

Bokskogen

Gott om fästingar här! Undrar hur många fick jag?

I den sista biten innan vi kom fram till Haväng regnade mycket! Vi började frysa ganska mycket. Jag längtade att komma fram och kunna byta till torra och varmare kläder. Jag blev välkommen av Göran som snabbt hjälpte mig att byta om. Det var inte lätt. När man är helt blöt och har kompressionskläder på sig är det jättesvårt. Jag skakade i hela kroppen, klapprade tänder, hittade ingenting, jag var hungrig och började att bli trött. Det regnade mycket.
Jag fick en korv med bröd och ostkaka med sylt igen. Tyvärr tog det längre tid än vad jag hade önskat så vi började att bli ganska stela.
Nu skulle vi fortsätta i regnet och köra andra delen av loppet!
Fram med pannlampan. Vi trodde att nu skulle den lättaste delen av loppet börja! Vi hade redan gjort det som vi hade hört var svårt!

Det skulle visa sig annat..