När jag tog fram min pannlampa insåg jag att den hade varit på i Dropbagsen hela tiden sen jag packade hemma. Det fanns inga batterier kvar. Snabbt tog vi fram reservlampan, jag testade och den lyste bra. Vad bra! Nu var jag redo för att starta andra halvan av loppet.
Nedräkningen började!

81-118 km Obemannad station
När vi lämnade andra Dropbagstationen regnade ännu mer. Det var mörkt men vi trodde verkligen att nu var det att bara följa stranden. Lätt som en plätt!
Jag hade bytt till torra strumpor och torra skor i tron att det skulle bli bättre. Jag tog på mig mitt andra par Bondi-Hoka skor som är ganska stora som jag använder när fötterna är svullna på ett ultra. Jag hade också en långärmad tröja och en tunn jacka.

Det tog lite emot att börja springa igen. Dels för att vi hann bli ganska stela efter den långa pausen och dels för att det regnade mycket. Men ingen av oss gnällde. Vi skulle förstås fortsätta. För i mål skulle vi komma!

Första chocken blev att inse hur svårsprunget det var på stranden på grund av att det lutade så mycket. Det fanns många stenar och det kom sand i skorna. Mina fötter rörde sig inne i skorna. Jag hade ingen stabilitet och det var en evig kamp för varje steg.
Jag ångrade mig så mycket att jag hade bytt skor! Det tog ändå inte så många minuter innan jag var helt blöt igen.

Nu skulle vi bara springa förbi Naturreservatdelen, som såg ut ganska kort på kartan och sen skulle vi träffa våra supportbilar.
Här kom nästa chock: min pannlampa lyste inte mer. Batterierna var inte nya (jag hade inte dubbelkollat batterierna i reservlampan), jag såg ingenting.
Det regnade fruktansvärt mycket och vi hittade inga markeringar.
Det var som att vara i en skräckfilm och ett troll eller en varg eller till och med någon person skulle komma och döda oss när som helst!
Vad gjorde vi där?
Mitt i mörkret, helt ensamma, blöta och med bara en pannlampa?
Vi försökte koncentrera oss att hitta och att inte tappa humöret!
För min del, var det helt omöjligt att se något. Tack vore Lupitas lampa kunde jag följa henne.
Det var den värsta känslan! Jag kände mig så osäker när jag inte hade egen pannlampa!
Vi gissade mycket och ibland tog vi ogrundade beslut om vilket håll skulle vi ta och många gånger bara på känsla! Vi såg verkligen inte så mycket.

Idag, när jag ser andras bilder av Stenshuvud förstår jag hur ”fint” det var! Man hade kunnat se resten av banan vid stranden men vi såg inte det i mörkret.
Vi bara klättrade och gick så gott vi kunde. Men jag lovar, att ha lyckats den delen var stort!
Jag är säker på att många hade gett upp i samma situation!
Jag frågade Lupita många gånger: ska vi verkligen springa här?
Underlaget var halt och jäkligt!
Vi kom ut ur Naturreservatet efter 1.5 timme!! Vi var två trötta löpare som hade haft det enormt kämpigt över Stenshuvud!
Det tog verkligen lång tid men vi lyckades!

Vi mötes av en glad Sara, som är Lupitas coach. Hon peppade och jag fick batterier till min pannlampa! Tack! Vi fortsatte!

Från nu blev det lite rörigt. Jag har lite svårt att minna exakt allt. Jag kan minnas att någon gång tyckte vi lite synd om oss som var tvungna att hitta leden i mörkret och regnet. Vi sprang på sanden igen, vi sprang på tomma gator, vi sprang på grusvägar. Det fanns bara två trötta, frusna tjejer där. Vi sprang och gick bredvid varandra och långa sträckor var vi helt tysta. Vi behövde inte säga något, vi bara visste vi hade varandra. Vi skulle komma i mål!

Vi kom till Skillinge. Där väntade våra supportrar på oss och jag fick äntligen byta till mina första skor igen. Även om de var blöta passade de bättre. Lite energi och vätska. Det var här jag kom på vi hade några ponchos i bilen. Varför tänkte vi inte på det innan? På med ponchos! Det hjälpte enormt mycket, i alla fall för att bli lite varmare.

Iväg igen nu med en himmel som blir ljusare och ljusare för varje steg. Vi hade klarat av den mörka natten. Men regnet höll i.
Vi hade nu sprungit med regn i 10 timmar oavbrutet!

119- 131 km Tredje Dropbagstation – Sandhammaren

Nu var det tyvärr så att varje mil tog allt längre tid. Vi blandade mellan att gå och springa. Vi visste att om vi bara gick skulle vi inte hinna i tid. Vi hittade ett sätt att röra oss framåt och det var att springa från en punkt till den andra, kanske från en orange markering till en annan lite längre fram, från en buske till en sten, osv. Vi gick däri mellan. Vi pratade inte mycket. Men vi lyckades då och då även skratta!

Det var här på den långa stranden som jag tror jag började hallucinera lite. Jag var säker på jag såg folk som badade och folk med sina hundar på lite avstånd men när vi var framme fanns ingen där.
Det kändes som den eviga strandkanten tog aldrig slut. Vi försökte springa så nära kanten som möjligt för att sanden var mer packad där. Ibland var sanden så mjuk så det var också svårt att springa.

Innan vi kom fram till Sandhammaren hade vi för oss att vi skulle gå in i skogen igen. Jag vet inte varför vi trodde det. Vi gick in på en stig som inte fanns, vi försökte ta oss igenom träd, buskar och allt möjligt. Det var fel. Vi hade inte behövt göra det. Men det var för sent när vi insåg detta. Tillbaka till stranden igen. Vi tappade mycket tid här. Vi konstaterade att det var bara rakt fram på stranden.

Efter ett bra tag såg vi våra supporter som väntade på oss! De skrek och vinkade!
Ja, vi var på rätt väg och vi var några meter från den tredje och sista dropgbagsstationen!

De kramade oss men jag såg de var oroliga. De hade börjat att tvivla på att vi skulle klara maxtiden i mål som var 32 timmar! Det hade vi inte!
De hade börjat undra om det hänt något för att vi tog mycket längre tid än beräknat. Ja, vi hade sprungit fel igen!
Det blev ett snabbt stopp och medan jag byte tröja fick jag en Varmakoppen från Urban. Den kommer jag aldrig att glömma! Varmt och gott! Det kändes och smakade perfekt! Det var precis vad min trötta och frusna kropp behövde!

Alla som var där meddelade att det var knappt om tid och det var full fokus som gällde nu. Stoppet blir kort. Vi skulle hinna i mål!
Det var bara 30 km kvar.
Regnet hade upphört efter 16 timmar.

Sista biten.
132 – 161 km – Ystad : mål

Hur svårt kan det vara att springa 3 mil till?
Det kändes inte mycket men det är ganska mycket. Urban hade varnat att de sista milen var svåra. Vi behövde springa om vi ville hinna i tid.
Vi stack och var bestämda att försöka springa lite mer nu.
Det tog 10 km innan vi var framme i Kåseberga. Där mötte vi våra killar, både Måns, Lupitas man och Göran var där!
Jag gick in i ett litet café och Göran köpte en Snickers och en Pucko som var det sista jag skulle få och jag behövde äta nu när jag var så trött. Mina gels smakade inte bra längre och mitt största problem var att jag kissade varje 15-20 minuter.  Det här hade pågått sen midnatt och varje gång jag kisade var det mer än vad jag hade druckit. Trots en saltstick varje timme. I den lilla caféet frågade jag mannen där om jag kunde få lite salt. Jag fick i handen och åt det. Jag tror det hjälpte lite för att jag kissade mindre efter det.

Vi sprang upp mot Ale stenar.Det var vackert och roligt att se så mycket folk som var där och fotograferade eller fikade överallt. Efter Ale stenar var ett parti med kullar. Sedan började vi att springa upp och  ner, upp och ner. De där kullarna var inte snälla! Till vänster var det brant stup ner mot havet. Ibland sprang vi alldeles vid branten, det blåste mycket. Det var läskigt! Jag  som är så högrädd!
Vi tog oss över många stängslen och det var halt. Det hade regnat mycket eller var vi kanske för trötta?



Sedan blev att springa på stranden igen. Nu var det ingen sand utan bara stenar. Det gjorde ont. Det gick långsamt här. Våra supporter började bli oroliga på riktig! Telefonen ringde både mig och Lupita för att fråga var vi var!
När vi kom ut på vägen igen träffade vi dem!
De hejade och hejade! Men de hälsade också att nu började att bli riktigt tight med tid. Vi  hade ca 12 km kvar och klockan var ganska mycket!
Utan att säga ett ord började vi att springa/gå igen. Vi ökade sträckorna vi sprang, nu var det inte så korta sträckor och det blev mindre gående.

För mig kändes det som en evighet!
Min  klocka hade stannat för länge sen när batteriet tog slut, så jag kunde inte kolla hur många km det var kvar.
Jag kollade istället på kartan i appen och den blåa pluppen rörde inte sig alls. Det såg nära ut till målet men ändå inte!
Jag började att undra varför leden var så komplicerad? Kunde vi inte bara springa rakt fram och komma i mål?
Lös sand igen, grus, stigar… äntligen kom vi fram till någon idrottsarena och där var våra supportrar igen!
Nu var det verkligen nära. De peppade och peppade!!
Vi kom ut på gatan. Vi var i Ystad och vi skulle bara springa till torget!
Urban som är en av arrangörerna kom och möte oss för att visa vägen till torget. Han sprang med oss.
Vi sprang på gatan nära hamnen, vi passerade tågstationen, upp på en trappa över tågspåren och ner till gatan igen för att snart vara i mål!
Lupita tog min hand och vi sprang de sista metrarna tillsammans!
Vi kom i mål med 17 minuters marginal!! ( Vi sprang nästan 170 km)
Yei! We made it!!
Vi kramades. Jag kramade alla som var där! Vi fick blommor! Alla hejade, grattade och vi var så lyckliga och så trötta!

Lupitas föräldrar, Görans pappa och hans fru! Kristian var också där!
Göran kom och när han kramade mig då började jag att gråta!
Vi grät tillsammans! Han hade slitit alla timmar jag var ute med mig. Vi var trötta.
Jag var så slut, hade inte mer energi och jag trodde jag skulle svimma!
Mina fötter värkte och jag tog av skorna. Då kunde jag inte ta ett steg till!
Vi hade kämpat och hållit i gång i nästan 32 timmar!

Jag har lärt mig mycket och även om det här är det svåraste lopp jag har sprungit, kan jag konstatera att man kan mer än vad man tror!
Kroppen är fantastisk!

Varför var det så tufft?

•  Första gången jag springer ett sådant långt lopp från A till B
• Banan var inte snitslad. Vi behövde hitta leden och ibland var det svårt.
• Vi sprang fel några gånger, dvs ca 10 km mer!
• Vädret. Det regnade oavbrutet under 16 timmar.
• Vi blev nerkylda och trots det sprang vi och höll i gång.
• Vi sprang en av de svåraste delarna i mörkret och mycket regn med bara en pannlampa. De flesta sprang den delen med dagsljus.

Tack älskling för allt din stöd och hjälp. Tack för att du är alltid där med mig! Utan dig hade inte varit detsamma!
Tack Andreas för att du hade rätt igen! Din hjälp med min träning funkade den här gången också!
Tack mina älskade barn för allt pepp under min träningsperiod och nu under loppet!
Tack underbara Lupita för ett fantastiskt sällskap under loppet! Vilket team vi är!
Tack alla er, mina vänner som läser min blogg, alla som skickade så mycket pepp och hälsningar under loppet.
Ni alla är underbara!

Och vet ni vad? Det fanns bara en sak i mitt huvudet:
Finishing was the only fucking option!