Min support, mitt team. Här skriver han hur han upplevde The GAX 100 med mig.

12 juli klockan 8:00 står ca 40 deltagare på startlinjen för att springa 100 miles runt Skåne. Smaka på det. 100 miles. 160 kilometer. För egen del är ett Göteborgsvarv en långdistans och skulle nog kunna klaras av runt två och en halv timme med en rätt stor ansträngning. Här skall det springas typ sju-och-en-halvt göteborgsvarv utan uppehåll. Eller nästan fyra Marathon på raken. På ett enda varv, d.v.s. varje meter under hela tävlingen kommer att vara unik. Det gäller även att hitta rätt med ordinarie orangea prickar och en papperskarta. Att hitta rätt var den detalj som oroade mig mest för kartläsning är inte Coynthas starkaste sida. Coyntha skulle springa tillsammans med Lupita som provat banan bitvis. Båda hade även en GPX-karta i sina telefoner. Pang, starten har gått.

Hemma hade jag sett ut mötesplatser med hjälp av online-kartan på GAX hemsida, jämfört med googlemap och prickat in en GPS-koordinater uppskrivna på papper. Vi hade kommit överens om att ses varje ca 20 km men jag hade även tagit ut positioner mellan de överenskomna. Första stopp var utan dramatik och alla löpare såg pigga ut. Hejade, vinkade och tog lite bilder. Vid 20 km var det första vätske- och energipåfyllning. Glada miner och ett göteborgsvarv avklarat, knappt uppvärmd ens gång. 140 km kvar.

Någon större dramatik var det inte tal om och tävlingen fortsatte utan incidenter. Vid ett tillfälle ringde telefonen och Coyntha säger att vattnet i ryggsäcken har tagit slut och vi behövde ses i förväg. Att lokalisera hennes position var lite knepigt och i sällskap av Lupitas man Måns kunde tjejerna observeras på håll med hjälp av kikare. Strax innan glömde jag mät- och skakflaskan för energidrycken på biltaket så den flaskan tappade jag bort. Det var retligt och hädanefter räknade jag med att blanda energidryck på gehör fastän jag letade efter flaskan där jag tappade den.

Första riktiga depåstoppet var efter ca 43 km i Magleberg där också första droppbag var utlagd. En dropbag är alltså ett paket eller påse med klädbyte, energi, plåster och annat som kan behövas om man inte har egen support. Jag nämnde i förbigående incidenten med den borttappade flaskan. Då skedde ett mirakel; en löpare hade hittat flaskan och tagit med sig den till depåstoppet. Jag fick den tillbaka, nu tom så innehållet hade antagligen kommit till nytta för någon. Både Coyntha och Lupita ser fräscha ut och Coyntha byter lite kläder och äter ostkaka. Glada miner och gott humör. Ett Marathonlopp var avklarad i och med detta depåstopp. En pissdistans i sammanhanget. 120 km kvar.

Jag räknade med att ta en bild med mobiltelefonen då och då och rapportera händelseförloppet på Facebook. Från och med nu var mobiltäckningen rent urusel och stundtals hade jag ingen täckning alls. Konsekvensen var enkel men inte så vidare bra. Bortsett från att Facebookuppdateringarna inte längre var möjliga var också frågan hur vi nu skulle kommunicera om det behövdes. Vädret var fortfarande utmärkt med sol och växlande molnighet. På bilradion talade väderleksrapporten om något helt annat. Regn framåt kvällen och eventuellt åska. Så småningom gjordes också upptäckten att det jag trodde var min lätta dunjacka i en sovsäcksliknande påse hade förväxlats med en enkel filt i snarlik påse. Jag insåg att jag inte hade något annat än en t-shirt att ha på mig om vädret skulle bli sämre. Och sämre väder skulle det bli.

Planen var att hinna till andra depåstoppet med dropbags vid Haväng intill kusten innan det blev mörkt. Dessförinnan var terrängen besvärlig för löparna och mötesplatserna färre. En obemannad vätskestation vid 65 km var svår att hitta för supporten. En folkilsken närboende upplyste att här var det minsann ingen parkering och en skämtsam skylt på staketet upplyste att passerande skulle skjutas och överlevande skulle skjutas igen. Irritationen var klar och tydlig. Vätskestationen hittades så småningom i sällskap av andra supporters och här började regnet strila. Ett kvarglömt paraply i bilen kom till nytta. Förbipasserande löpare fotograferades i väntan på Coyntha och Lupita. Att mina skor redan var blöta var inget att gnälla över. Att regnet aldrig skulle upphöra kunde man inte ana i denna minut. En marathon och ett Göteborgsvarv klart.
I Haväng träffade jag Sara som skulle ta över supporten efter Lupitas man Måns som tar nattvila. Regnet strilade konstant och utan jacka fick jag hålla till godo med den förväxlade filten och mitt paraply. Det började skymma fast det var trekvart kvar innan solen skulle gå ner. Någon Coyntha eller Lupita syns inte till. Jag spanar med kikaren. Det är endast fyra löpare som ännu inte passerat. Tiden går.

Tjugoettochtrettio dyker två blöta figurer upp. Att byta regnvåta klistriga kläder på frusna kroppar var besvärligt och jag fick hjälpa till att bokstavligen dra av blöta kläder och dra på torra. Varmkorv med regnblött bröd med rinnande senap och ketchup på blöta papperstallrikar ser ut att smaka bra. Depåstoppet tog mycket tid och nu kom ett bakslag. Pannlampan i hade legat med lyset på hela tiden så batterierna var slut. Fick använda reservlampan redan från första stund. Ljusstyrkan såg bra ut. Vi hade däremot inte bytt till nya batterier på reservlampan vilket skulle få konsekvenser senare. Coyntha och Lupita springer vidare i mörkret med två klara ljus i pannan. 80 km gjorda och hälften kvar. Ungefär två marathondistanser gjorda och två marathondistanser kvar. Gott mod och glada miner trots regnet men depåstoppet tog säkert en timme vilket hade varit värdefull tid senare i tävlingen. Själv åt jag upp de regnblöta halva korvarna som blev över.

Nu var det mörkt och jag inser att det går inte att hitta en enda pryl i bilen. Det börjar bli lite rörigt i den rullande depån och blöta kläder luktar inte heller så angenämt. En liten ficklampa i handskfacket kom till nytta och lite sortering återskapade ordning i bilen. Vi det här laget hade tjejerna nog redan passerat Vitemölla och efter Kivik gick leden ganska långt från väg 9. Så jag körde ända ner till Vik och parkerade där det inte gick att missa bilen även om man skulle springa lite fel. Jag märkte ut bilens position med självlysande drinkpinnar. Nu hade jag gott om tid för lite vila. Vilken dramatik som skulle utspela sig utmed leden vid Stenshuvud hade jag inte en aning om utan slumrade till en stund med regnet evigt trummande på biltaket.
Mellan Kivik och Vik passerar leden ett naturreservat och precis där jag parkerat ligger en stor golfbana där leden får göra en hygglig omväg för att inte korsa golfbanan. Jag vaknar med ett ryck och regnet trummar fortfarande. Rutorna är helt täckta med imma. De lysande drinkpinnarna har nästan slocknat. Några löpare syns inte till. Klockan var mycket. Jag minns inte med säkerhet om jag ringde eller om Coyntha ringde mig, men med stor irritation i rösten fanns starka önskemål att jag skulle komma. Jag hade inte en susning var tjejerna befann sig så jag vågade inte riktigt lämna min position heller. Jag klev ur bilen och kikade uppåt vägen i den riktning där de borde komma. Blinkade med min lilla ficklampa. Nej, min lampa syntes inte sa hon. Att de hade passerat mig var omöjligt.

En bil kom i hög fart och svängde in vid min bil och ur hoppar Sara som berättar att de har träffats. De har haft problem med att hitta och är rejält försenade, trötta och frusna. Till sist syns några pannlampor på långt håll. Äntligen. Att Coyntha hade fått slut på batterierna i sin lampa och tvingats springa ljuset av Lupitas lampa sa hon ingenting om.
Att tjejerna skulle bli försenade var något som upprepade sig och skapade oro i supporten. Om de inte passerat Brantevik innan fyra på morgonen var det ingen ide att fortsätta springa. Då skulle de inte hinna i mål innan tillåten maxtid. Sara och jag väntade vid Tobisviks Camping i Simrishamn och Sara hade haft kontakt ett par kilometer strax innan. Borde inte ta mer än en kvart-tjugo minuter innan de skulle dyka upp. Efter fyrtio minuter började tvivlet komma hos oss. Hade vi missat tjejerna? Efter en timme bestämde Sara och jag för att dela på oss. Jag körde utefter vägen vid campingen i ett försök att köra i kapp om de redan passerat medan Sara åkte till nästa mötesplats. När jag vände tillbaka ser jag två pannlampor i mörkret. Jag ger tecken med helljuset och stannar. Äntligen. Det var två andra löpare, två grabbar. Inga tjejer. Jag frågar om de behöver något och de frågar efter vaselin som de får. Nu ringer jag Coyntha som berättar att de ser en skylt med Tobisviks Camping. Då vet jag. Jag möter upp. Men alltmer börjar en oro ta form i mitt huvud. De kommer inte att hinna. Det är mörkt och det har regnat konstant och de borde ha hunnit längre. Efter tjejerna sprungit vidare hittade jag Coynthas papperskarta helt uppblött och oanvändbar kvar på sätet. Nu sprang de antagligen med GPX-kartan i telefonerna som enda vägledning.

Jag kör i kapp Sara vid nästa mötesplats, hittar henne och parkerar bredvid. Nu finns tid för ytterligare en tupplur. Jag kommer inte ihåg när jag somnar men plötsligt knackar det på rutan och Coyntha står utanför. Hon ber om ursäkt att hon väckte mig. Det har ljusnat. Med lite ljusare tillvaro upprepar sig mötena utmed hela kusten. Jag letar lämpliga mötesplatser, vi ses senare än beräknat och nu börjar jag tala om att vi får inte längre ta sådan tid vid stoppen. Nu måste de sätta fart om vi skall hinna i tid. Tjejerna utrustas med regnponchon och det hjälper även om de redan är genomblöta. Efter Skillinge och Örnahusen är det inte längre möjligt att komma intill leden. Jag åker till Sandhammaren. Sandhammaren ligger i Skånes östra sydhörn. Där får vi veta att de två grabbar jag träffade i Simrishamn har brutit. Nu är det bara tjejerna kvar. Sara och jag spejar utmed stranden och några tjejer syns inte till. Tiden går. Till sist säger Sara att hon kastar in handduken, hon känner sig sjuk. Däremot har regnet äntligen lättat. Efter fjorton timmar.
Måns ringer och säger att han antagligen inte hinner till Sandhamn i tid, men skyndar så fort han kan. Jag kontrade med att det gör han nog. Av tjejerna har vi inte sett ett spår. Och på tjejernas telefoner svarar mobilsvar direkt. Ingen täckning, inga batterier, någon incident? Måns kommer till Sandhamn och fortfarande inga tjejer inom synhåll. Sandhamns kiosk öppnar snart och depåstationen behöver packa ihop. Allt lastas i arrangörernas bilar. Är inte tjejerna inte framme i Sandhamn inom en halvtimme så får vi betrakta tävlingen som praktiskt taget körd.

Med tio minuters marginal kommer två gestalter i regnponchos över stranden. Jubel och hurrarop. Det hade sprungits väldigt fel och det hade tagit ofantlig tid. Batterierna var slut i telefonerna och pulsklockorna hade slutat fungera sedan långt tidigare på natten. De senaste timmarna hade de sprungit på gehör och tagit höger alldeles för tidigt. Som om de inte hade ont om tid redan?

Nu är det snabba ryck. Lite ombyte, lite varm soppa och snabbt vidare utan onödiga dröjsmål. Ca 30 km kvar. Mindre än en marathon, mer än ett Göteborgsvarv. En skitsträcka. En mobil telefonladdare skickas med i packningen. Måns och jag räknar på kilometrar och farter. Det finns fortfarande en hygglig chans att de skall hinna till mål innan tiden tar slut, men då får det inte bli en enda felspringning till, inte en enda onödig paus och de måste springa hela tiden. Urban som stod vid depån föreslog några ställen som var bra att heja och stötta. Hammarskjölds backe och vid Ale stenar. Vid Ale stenar finns en skylt som deklarerar att det är 20 km kvar till Ystad. Knappt ett Göteborgsvarv. Nästan ett stenkast. Vi bestämde oss för att stanna så ofta vi kunde för att pusha tjejerna att springa. Ett gott beslut, då de började gå så fort vi var utom synhåll. Antagligen hatade de oss. Vi stannade så gott som varje kilometer och hejade på dem.

Vid slutet av leden i Ystad mötte vi tjejerna och sa till dem att nu måste de springa hela tiden, det var visst lite längre kvar än vi trodde. Här stod Urban, en av arrangörerna och väntade. Nu var det verkligen bråttom och Urban sprang med tjejerna för att visa vägen till Knuts torg. Nu var det bilfri väg så Måns och jag fick köra runt för att komma till Knuts torg i Ystad. Rödljus och rondeller sinkade och jag parkerade till sist bilen på enda lediga rutan. Var är de? Så kommer två tjejer hand i hand springande efter 160 kilometer upp mot målrakan. Det är knappt 20 minuter innan tiden är ute. De kommer att klara det. Hurra och jubel. Nu finns inga gränser för alla känslor som bubblar upp. De klarade det. De sprang GAX 100 Miles och kom i tid. Tänk så ledsna de hade blivit om de kommit för sent. Men nu gjorde de inte det.

/Göran Sedvall