Vad fick mig att fortsätta trots alla tydliga signaler för att inte göra det?

När jag springer ett lopp har jag alltid som mål att genomföra loppet. Det finns inte en chans jag inte kommer i mål även om jag skulle behöva krypa!
Ja! Men varför det?
Jag tror jag har svaret men det kommer senare efter racerapporten!

Glada jag innan starten

Den här gången var ännu viktigare för mig att komma i mål. Loppet skulle vara mitt tredje 100-mileslopp inom sex månader och jag ville så gärna vara med på guldlistan.
Min support och min pacer visste det. I mål skulle jag komma!
FÖRSTA HALVAN
(0-80 km)

Innan starten

Peppning! Bästa Sonny och bästa coachen Falk!

Nu kör vi!

Första halvan av loppet körde jag själv under dagen.
Allt gick efter min plan och jag kände mig ganska stark och jag hade kontroll på min löpning. Det gick bra.
Första varvet var roligt medan vi var en stor grupp som körde i samma tempo. Vi pratade och skojade! Gruppen spreds ut sig efter första varvningen. Efter det sprang jag mest ensam och det var roligt att träffa löpare då och då.
En sak jag älskar i alla ultralopp är den gemenskapen som finns mellan oss. Alla hejar och peppar när vi ses! Alla är där och kämpar på samma sätt! Det kan vara peppande ord, en signal med handen, tummen upp eller det kan även vara en kram! Jag känner mig alltid peppad och man får mycket energi tillbaka när man själv också peppar!

Jag skakade ur små stenar från sko

Jag följde mitt energischema ganska bra, missade några gels och ibland vätska men det kändes bra ändå för att jag åt ostkaka med jordgubbssylt varje gång jag kom till varvningen. Jag fick också Grape Tonic. Göran välkomnade mig varje varv med en ny påfylld ryggsäck: Vitargo och gels som skulle räcka ett helt varv samt salttabletter.
På femte varvet (80 km) tog jag pannlampan för snart skulle det bli mörkt. Jag började känna mig trött och energilös men efter det här varvet skulle Susanne kunna göra mig sällskap. Jag såg fram emot det.

Foto: Åsa Wilk

ANDRA HALVAN
(81-161km)

Här stämplade vi ut för ett nytt varv igen!

Tältområdet

På sjätte och sjunde varvet fick jag min pacer. Susanne känner mig så bra och hon visste exakt hur vi skulle göra för att inte tappa alldeles för mycket tid. Hon pratade mycket, jag svarade så mycket jag orkade och vi kunde till största delen jogga ganska bra.
Nu blev det svårare att springa i skogen så vi gick det fortaste vi kunde i skogspartiet. Det var dimmigt och svårt att se. Dimman gjorde att man knappt såg något i pannlampans sken.

Johan väntade på Andreas Falk för att peacea honom han sista varv

På varvningen träffade jag segraren (och coachen) Andreas Falk som nyss hade kommit i mål, tillsammans med Johan Steene som pacade Andreas. Den Bamse-kramen jag fick av dem båda var den bästa kramen i den stunden som jag verkligen behövde det. Fick bästa råden av två av de bästa ultralöparna som finns!

Fortfarande glad! Foto: Åsa Wilk

Nu började varv nummer 8.
Jag hade sprungit 112 km och kroppen började att bli seg och trött. Jag gick ut själv igen. Susanne skulle vila. Jag var jättetrött och sömnig och kunde knappt vara vaken. Jag tror jag till och med somnade medan jag rörde på mig. Efter skogen kom jag till första kontrollen och frågade om de hade kaffe. En av funktionären bjöd på sitt eget kaffe. Han varnade mig att det var varmt och starkt! Jag tänkte: perfekt! Just vad jag behöver! Det var det bästa kaffet jag nånsin har druckit! Tack! Det hjälpte en stund och det var skönt med en varm dricka.

Dimmigt! Det började att bli ljusare igen!

Men demonerna fortsatte. Jag började att se massa konstiga saker. Att hallucinera var inte ett bra tecken! Det var läskigt att se lejon, hus som inte fanns förut i skogen, barn som sprang mot mig och troll! Aj, aj, aj! Jag var så trött!
När jag kom till trappan var det ljust igen. Skönt att slippa pannlampa! Då kändes jobbigt och jag började att få ont på ovansidan av fötterna!
Vid varvningen trodde jag inte att jag skulle kunna fortsätta. Hade så mycket ont och hade ingen energi.
Jag bad Göran att vara pacer åt mig redan då. Vi hade planerat att han skulle följa med på sista varvet men jag behövde sällskap nu! Han bytte om fort och vi började nionde varvet.

Varv nr. 9 och 10

Vid varvningen

Jag tappade tempo rejält och sista 32 km tog en evighet. Det var verkligen omöjligt att fortsätta. Jag orkade inte äta eller dricka. Jag hade konstant smärta i fötterna och ett knä. Jag kissade varje 30 minuter. Jag hade ingen kraft kvar i kroppen.
Jag var nu, jättesvullen i händerna, ansiktet, fötter och hela jag!
Göran gjorde allt han kunde för att peppa mig. Han sjöng, klappade takten, berättade historier för att försöka hålla farten uppe och framför allt peppade att vi snart skulle vara i mål! Jag fick också en styrkekram då och då också.
Jag vet inte hur mycket det hjälpte då men jag vet att jag hade varit ensam hade jag gett upp. Jag grät konstant de sista 20 km och önskade så mycket att det skulle vara slut!
Hur kunde jag fortsatta?
Jag hade ett mål och det var så nära. Vi hade fortfarande gott om tid för att komma i mål! Hur skulle jag må efteråt om jag hade gett upp när det var så lite kvar?
Göran visste det. Vi hade pratat om det.
Jag skulle fixa det!

Sista gången!

Sista varvet, sista gången. Det kändes overkligt! Nu skulle jag snart få vila.
Uppför trappan, uppför i backarna! Här var det inte lätt med två fötter som skrek: Sluta nu!! Och ett knä som inte kunde lyftas och skrek nej i varje nerförsbacke!

Äntligen under tunneln under vägen och en sväng till höger för att komma in i målområdet!
Yes. Stämplade sista gången. Jag gjorde det, trots allt smärta!
Nu var det slut och jag var i mål!
Jag kunde inte ta ett steg till. Göran och Susanne kramade mig och nästan bar mig till omklädningsrummet.
Jag började skaka i kroppen utan någon som helst kontroll. Det fanns ingen energi i kroppen. Vi åkte hem men stannade och åt på MAX. Jag stannade i bilen. Kunde inte röra mig.
Berättelsen efter målgången kan vara lång! Jag summerar den som: den värsta 30 timmar jag har upplevt efter ett lopp!

Loppet var inte alls som jag hade tänkt de sista timmarna men man kan inte alltid ha en superupplevelse!
Jag har lärt mig massor och en sak vet jag säkert: Jag är grym! Jag är så jävla braaa!! 🙂
Visst är jag lite för envis och målinriktad! Det finns inga gränser om vad jag inte kan göra…

* Tack älskling, för att utan dig hade jag inte kommit i mål. Även om du inte sjunger bra, lät du så bra och fick mig att skratta fast jag inte hade energi att göra det.
* Tack Susanne. Bästa pacer som känner mig så bra och vet vad jag behöver. Du är bäst!
* Tack Andreas! Du vet verkligen hur du motiverar mig att fortsätta. Tack för att även när du borde vila efter ditt lopp du hade koll på mig. Tack för kramen och peppen. Vi gjorde det!
* Tack gänget på plats som också peppade mig jättemycket: Åsa, Mirja, Roxen, Maria, Amanda och alla jag inte nämnt.
* Tack för allt! Tack för allt pepp och alla hälsningar! Ni är de bästa löparvänner som finns!

Nu laddar jag och återhämtar mig för fullt.
För att snart är det dags för den fjärde 100-miles. Vi ses i januari!