I helgen var det dags att springa TEC igen. Den här gången var jag inte där som löpare utan som support.

Jag hade lovat min vän Susanne att vara hennes support i hennes 50-milesdebut. Hon hade pace:at mig på 3 av mina 4 100-miles förra året.
Som ni vet, har jag bestämt mig för att inte springa något lopp innan UTMB men jag kunde lika gärna komma och hjälpa till.

Varje gång hon kom till varvningen fick hon energi, vätska, tabletterna, pepp och en kram! Jag skickade ut henne igen fort. Jag hoppas Susanne tyckte det var smidigt att hon inte behövde göra så mycket utan allt var klart.

Medan min löpare var ute och sprang passade jag på att vara social. Det var så många fina ultravänner där som både sprang och hejade. Det var verkligen ett kramkalas i Ensta Krog.

(Bild Henrik Pehrson)

Många av mina vänner som sprang hade inte support. Jag hjälpte så många jag kunde! Jag peppade och hejade så mycket jag kunde!
Jag hade fullt upp och jag glömde mig själv! Jag glömde att äta och dricka och stod där från kl 10:00.
Nu förstår jag hur trött kan man bli även som support! Stackars min man som alltid supportar mig!

Jag skulle pace:a Susanne på hennes sista varv men fick inte göra det på grund av det fortfarande var ljust. Efter hon gick ut märkte vi att jag hade kunnat springa eftersom det blev mörkt medan hon var ute.
Efter Susannes målgång skjutsade vi henne till hotellet. Jag bestämde mig för att vila lite innan det skulle bli dags att pace:a Anders.

När jag kom till rummet fick jag sms från Kristian att Anders önskade sig sällskap. Jaha! Ställde väckarklockan i fall jag somnade inom en timme.
Det var svårt att gå upp men jag tänkte på hur många gånger mina pace:ers har offrat sina nätter för att springa med mig och tänkte att Anders var tröttare än vad jag var!
Jag kom till varvningen och väntade på honom.
Det var lite kallt och mörkt.
När han kom, hjälpte jag honom att fylla flaskan och han fick lite energi också.
Svårt för mig att veta om mitt uppdrag!
Första gången för mig som pace:r!

Jag pratade mest hela tiden och jag följde honom. När det var möjligt sprang jag bredvid honom annars sprang jag bakom honom i skogen. Det var han som bestämde tempot.
Det gick bra.
Jag försökte även påminna honom om att äta och dricka.  Anders var stark. Vi bestämde jag skulle vila ett varv eftersom han hade fyra varv kvar.  Jag skulle köra nästa varv igen och jag skulle kunna passa på och ladda min pannlampa.
När Anders kom tillbaka gick det snabbt igen på varvningen. Vi ville ut igen. Det här varvet blev magiskt. Han fick mycket kraft och jag bara följde honom. Vi sprang om och sprang om folk. Jag tror det gav mycket energi och självförtroendet växte upp.
Skogsdelen var underbar! Vi flög fram!
När vi kom till motionsspåret igen, kollade Anders på klockan och vi hade 5:30 tempo! Otroligt efter ca 138 km!
Vid varvningen väntade Kristian som körde de två sista varven med Anders!

Jag gick till hotellet för att vila lite och äta frukost för att sen komma tillbaka och pace:a min underbara vän Caroline.
Den här gången skulle hon fixa 100 miles och jag skulle hjälpa henne att göra det. Hon var trött och hade såå lite energi kvar i kroppen. Det gick inte fort men hon var bestämd. Jag gjorde allt jag kunde för att göra varvet kortare!
Sista varvet tog Tobias med henne!

Jag har bett alla tre att gästblogga och berätta om deras upplevelse! Det är mina vänner och alla hade olika mål med loppet!
Jag är så stolt över dem och alla som sprang i helgen!
Jag får inte glömma att nämnda de tre otroliga ultralöpare som för första gången i Sverige kom i mål på 200 miles ( 322 km). Det var en ära att vara där och se dem kriga som de gjorde!
Grattis igen Tobbe, Linda och Henrik! Tack för inspirationen!

Vinnare på 200 miles: Tobbe Gyllebring
(Bild Henrik Pehrson)

Jag är otrolig glad att ha varit support och pacer den här gången. Det är lärorik för mig och nu var det äntligen dags för mig att ge lite tillbaka av allt kärlek jag alltid för när jag springer mina ultror!

Tack alla ultravänner jag fick chans att krama i helgen!
Vi ses nästa år på spåret i den fina nya banan!

Ultra är kärlek!
TEC är kärlek!