Lördag den 18 juni var det dags att springa längs den vackra Höga Kusten. De har två distanser 129 km och 75 km. Jag valde igen 75 km som förra året.

High Coast Ultra ljusstaken. Finaste medaljen ever!

High Coast Ultra ljusstaken – en naturkraftsymbol
Landhöjningen lyfter stenen
Vågornas kraft har format landskapet
Isens tyngd finns i ljushållaren
Höga Kustens stigar och vägar banar sig genom det kuperade landskapet
Ljuslågan är löparnas outtröttliga vilja att nå målet vid Högakustenbron

BAKGRUND

Jag har tränat ganska många veckor med syftet inställt på sommarens lopp. Det betyder att jag ligger på en mängdperiod just nu. Tanken var att inte att toppforma eller minska träningen för det här loppet. Loppet skulle vara ett sista riktigt långpass med många höjdmeter och med ganska likvärdig svårighet som i Alperna.

Loppet är tufft och långt och det var ett underbart tillfälle att träna allt: utrustning, stavar, skor, energi, etc. Det skulle visa sig att det dessutom skulle regna mycket. Bra! Då kunde man träna också på det.

Sagt och gjort. Jag kom till Höga Kusten men redan med 45 km i benen sen Stockholm marathon och lite styrketräning i kroppen. Vilade dock torsdag och fredag.

UTRUSTING I VÄSTEN

S-lab Salomon väst
Stavar
Vantar utan fingrar
Första förband
Regnjacka

KLÄDER

Sport BH Casall
Långärmad tröja
Linne Nike
Björn Borg Sport trosor
Löparkjol Salomon
3/4 Salomon S-lab tights
Calvs Salomn S-lab
Ull strumpö
Inov8 Ultra Racer

ENERGI

En flaska Tailwind 600 dl
En fläska vatten 600 dl
2 gels
1 Nöttcreme
Salt påsar
1 chokladboll

STARTEN

Jag kom till Hotell Höga Kusten för att ta bussen kl 07:15 som skulle ta oss till starten vid Skule Naturum, Skuleberget.
VI samlades för en racegenomgång med förutsättningar, regler och säkerhet för loppet. Starten gick sedan kl 09:00
Vi kunde skicka en dropbag till antingen Nordingrå eller Fjärdbotten. Jag valde att skicka min till Nordingrå och hade där en tröja, strumpor, Tailwind, en choklad, ett par skor. I den andra matkontrollen skulle Göran träffa mig med ännu en likadan dropbag.


Skuleberget – Nordingrå
30 km

Jag startade i mitt ultra-tempo. Ett tempo som skulle ta mig till mål. Det kändes bra och om jag bara följde planen allt skulle gå bra.
I början kändes det lite konstigt men det brukar alltid vara så. Jag oroade mig inte. Jag märkte att benen svarade bra varje gång jag kom till branta delar eller tekniska delar.
Även om underlaget var svårt hade jag inga problem med att springa eller gå fort. Min plan var att springa/jogga på alla ställen som man kunde göra det. I det här loppet finns många ställen som det helt enkelt inte går att springa.
Efter 20 km började jag min mentala kamp. Det började att kännas långt. När jag räknar hur många km har jag kvar börjar jag att bli orolig.
Jag försökte inte tänka på det och fortsatte till första matkontrollen.
När jag kom fram blev jag välkommen och de tog hand om mig. Här fick jag även min dropbag och passade på att byta till en torr tröja och torr regnjacka. Jag träffade Johnny och Ellen. Jag fick bultön, kaffe, cola och tog med mig två korv med bröd. Precis när jag skulle gå där ifrån kom Mia och Jan-Erik till stugan.

Det regnade.

Nordingrå- Fjärdbotten
55 km

I den här delen ungefär en mil innan nästa matkontroll ligger ett tufft parti innan man kommer till Fjärrbotten.
Precis vid km 45 träffade jag  Göran (som en överraskning, vi hade inte kommit överens att ses där) och det var så skönt att få en kram. Jag berättade hur jobbigt det var nu med att hantera distansen.
Det var fortfarande mitt problem. Det kändes så långt! Det kändes som jag inte hade lust att springa så många km till.
Men efter vårt möte ropade han att vi skulle ses vid matkontrollen.
Det kom en svår backe med massa rötter och stenar men det var inte så jobbigt även om jag började att bli trött. Jag trampade på och plötsligt var jag framme i tältet.
Jag trodde jag hade en blåsa under vänster foten och ville tejpa eller punka den. När jag kollade det var bara skinnet som hade veckat sig och spruckit och det gjorde så mycket ont. Bytte strumpor och satte på en compeed. Det kändes bättre.
Efter att ha druckit cola och buljong tog jag med mig en stor ostmacka och började att gå mot vattnet. Där väntade ännu mer överraskningar.

Fjärrbotten- Hornöberget
Mål
75 km

Efter ett par km kom jag fram till stora klippor och klapperstensfält. Stenar precis över allt. Först tappade jag fokus. Jag hade framme mina stavar och de gjorde att jag inte kunde koncentrera mig och hade ingen balans. Det var halt, det småregnade och jag tappade balans varje gång stavarna inte hade något fäste på stenarna. Bort med stavarna. Jag la dem tillbaka i västen. Nu blev det helt fokus. Jag gillar sådana utmaningar. Det gör att jag lätt glömmer att jag är trött. Bara köra på.
Jag kom ikapp Mia och Jan-Erik och vi körde tillsammans några km tills vi kom ut till nästa vattendepå.

Där träffade jag älsklingen en stund och passade på att gå på toa (läs kissa i skogen). Mia och Jan-Erik fortsatte och jag tappade dem.
När jag fortsatte missade jag leden och kom ner till bilvägen men hittade ingen markering. Åh nej. Jag sprang tillbaka och hittade leden igen men tappade 1.5 km. Men framför allt, det var här jag tappade allt!
Allt energi, allt kraft, allt lust försvann! Plötsligt hade jag ingenting kvar i kroppen!

Vad hände? Det var 10 km kvar till mål och jag kunde knappt lyfta fötterna. Jag blev orolig men mest att jag hade ingen lust heller. Allt kändes (igen) långt och tråkigt. I ett ultralopp är en mil är inte så mycket och ännu mindre när det är en mil till målet.

Jag bestämde mig för att gå och hoppades på att det skulle vända! Sista km var i en tät skog och det var ganska mörkt. Jag glömde att ta pannlampan med mig i sista kontrollen så det var svårt att se alla markeringar. Förra året behövdes ingen pannlampa men i år var det molnigt.

Det var långa km och jag grät och svor hela tiden. Orkade inte mer. Jag ville bara sätta mig ner mig ner och bryta.
De var långa sträckor med fortfarande teknisk skog. Det gjorde inte ont men jag hade helt enkelt ingen ork kvar. Men jag tror jag var mentalt färdig för dagen.
Äntligen kom jag ut från skogen och till sista obemannade vattenkontrollen och där stod min älskade man och väntade på mig. När jag såg honom bara kramade jag honom, grät och sa att jag inte ville fortsätta mer. Vi kunde köra hem till vår stuga. Men nejdå! Det gick inte!

Han sa att det bara var 4 km till mål och jag skulle hinna även om jag kröp. Han tillät inte mig att kliva in i bilen. Han gick med mig 1 km. Vi gick tillsammans över bron och jag kunde skymta Högakustenbron på långt håll. Det kändes så jävla långt ändå!

Jag fick för en kort stund hopp. Ja, Göran hade rätt. Jag skulle ångra mig om jag hade brutit där. Jag är inte en sådan som bryter ett lopp. Jag var där för att träna och genomföra hela distansen oavsett tiden. Nu handlade bara att bita ihop. Ja, jag gick och när det var bara den sista backen upp till mål då ökade jag farten. Eller det kändes så i alla fall,ha ha. Bara 500 m kvar! Jag kom i mål och det var slut. Så skönt.

Ängligen i mål!

MIN ANALYS

* Kom trött till loppet
* Jag formtoppade inte
* Jag åt inte tillräckligt
* En ständig kamp mot distansen
* Jag underskattade loppet och distansen

Allt utrustning fungerade bra.
High Coast Ultra är ett av de tuffaste lopp i Sverige men ett av de vackraste också. Kommer jag igen nästa år? Det är inte omöjligt! Jag blev revanschsugen redan nu!

Nu är det laddning som gäller. Snart ska jag på äventyr igen.