På det 33:e varvet sprang Rickard Andersson segervarvet.

I helgen var det premiär för ett nytt lopp i Trosa: Trosa Ultra Backyard. Den här gången var jag inte där som löpare utan som support åt min kompis Richard.
Loppet där alla löpare springer 6,7 km med start varje timme tills bara en person återstår.
Vi kom på lördag morgon. Vi hade ett tält och allt vi skulle behöva för många timmars tävling. Hur många timmar visste vi inte? Mycket skulle bero på konkurrensen! Richard var beredd på många timmar i alla fall, om planen fungerade som det skulle!

Vad hände då? Han vann! Ja, han blev totalvinnare med sina 33 varv och drygt 221 km. Även Richards resultat var ett rekord, nämligen det längsta som gjorts på svensk mark. Rekordnoteringen för killar har dock Johan Steene som 2014 vann Big Dog Backyard Ultra i USA på otroliga 49 varv! (328 km och mer än 2 dygns regelbunden löpning.)

Kommer Richard att ta även det rekordet i framtiden? Den som lever får se…
Men jag låter Richard berätta om sitt lopp. Det blir mer spännande med hans egna ord!

Richard gästbloggar:

Det börjar bli sen eftermiddag, snart kväll. Den andra natten närmar sig. Ensam ute vid kärret vid 3-km. Övergiven kanske är ett bättre ord.
Musiken som gett energi hittills under varvet ger inte längre samma kick. En spellista gjord för länge sedan som jag aldrig tidigare provat. Hur har denna låten hamnat i listan? Det är inte ens min musik, helt fel sort. Lyssnar knappt utan fokuserar på att ta mig framåt. Då tränger plötsligt en späd kvinnoröst med ett stillsamt budskap igenom. Jag hör att hon sjunger: ”Don’t give up, don’t give up, you are not alone.”
Det hittar precis rätt punkt i mig. Jag påminns om att det är precis här jag VILL vara nu. Det är detta jag sett fram emot och det finns människor som tror stenhårt på mig. De är med i mitt inre nu och ger den kraft som behövs. Dessa människor som på riktigt tror att jag är stark och kan pressa mig att fortsätta. Fortsätta, fortsätta, fortsätta. Tillsammans med dessa ord jag fått av dem som tror på mig så ger jag inte upp. Jag ger inte upp, jag fortsätter med stöd av er tilltro och förväntan. Även om jag här och nu är övergiven, så är ni med mig.

I andra änden av banan, vid varvningen, fanns alltid en av dem som jag vet tror på mig. Supporten, det mentala stödet och problemlösaren Coyntha. Vid varje varvning hade vi 3-4 minuter på oss att lösa det som behöver ordnas. Hade jag något speciellt som dykt upp så hade vi sekunder på oss att kommunicera. ”Jag gör så här, under tiden fixar du detta. Sedan möter du upp vid startlinjen med det jag måste ha med mig ut.” Det funkade så bra ett de fåtal minuter vi hade hela tiden kändes som gott om tid. Vi hann alltid med det som behövdes.
Mycket av detta beror på att vi känner varandra. Coyntha är noggrann och i flera månader har vi utbytt tankar och planer inför loppet. Allt är fixat och planerat in i minsta detalj. Vi har en plan.
Coyntha tillsammans med Patrik Scharffenberg var med och baxade mig igenom TEC 200 miles 2016 och därifrån hade vi med oss mycket erfarenhet av hur vi funkar.

Jag tror att jag inte är ensam om att ha förväntat mer. Trosa-borna verkade nästan besvikna över att vi gav upp så tidigt. Flera av de medtävlande hade betydligt mer att ge, det är jag övertygad om. Men det kommer fler tillfällen att springa Backyard och att göra det riktigt länge. Tävlingsformen verkar vara på uppsving och det är begripligt. Backyard är riktigt roligt. Varje deltagare springer så långt man vill, utom segraren som blir avplockad från banan.

Tack till super-support Coyntha. Tack till er (ni vet vilka ni är) som smugit till mig ord av tilltro och styrka.

Richard

Två löpare kvar: Andreas Falk och Richard Andersson