När vi lämnade Fuerteventura var jag inte längre samma person som kom till ön en vecka tidigare.

– Hur svårt kan det vara att springa 120 km? –
Så var mina tankar när vi äntligen bestämde oss för att göra det här. På pappret var alla distanser inte helt omöjliga och vi skulle ha gott om tid varje dag. Att det senare visade sig vara helt tvärtom är en annan historia.

Fuerteventura har inte några hemligheter för oss längre! Ultrakärlek och vilja var några av de saker vi upplevde på Fuerteventura. Här fanns inga filter.

UTMANINGAR

Att springa och leva i en temperatur mellan 37-42 grader är inte enkelt. Men att springa med en tung ryggsäck (ca 8 kg inklusive 2 liter vatten) och 85 % fuktighet gjorde inte utmaningen enklare. Att leva alla fyra dagar i ett hett och fuktigt klimat och även sova i tält. Att ha försörjt oss på frystorkad mat som ibland åt vi kall för det var omöjligt att tända elden. Att ha varit svettig, sandig, smutsig och kladdig. Att har delat samma erfarenhet med ca 300 löpare och haft ett gemensamt mål har gjort den bästa upplevelsen i mitt liv.

BIVOVUAC (CAMPING)

Livet på campingen. Vi spenderade 3 nätter på Bivovuac (campingen) och vi fick varsitt tält. Campingen låg i öknen. Det enda vi kunde se var sand och ännu mer sand. vid horisonten var en rad av vindkraftverk som gav ett fint utseende till det hela.
Vi var placerade i cirklar i grupper av 6 personer. Carina och jag var grannar och på vänster sida hade vi en pappa och en son från Kanada. På min högersida hade jag en man från Iran.

Bivouac (campingen)

De andra svenskarna var nära i en annan cirkel: Anna, Maria och Lisa (Thomsens trio) bodde bara några meter från oss. Christian bodde i en tredje cirkel. Men varje kväll träffades vi för att äta tillsammans.

Lisa, Maria, jag och Carina. (Anna bakom kameran)

Huvudproblemet på campingen var vem som kunde lyckas tända elden. Jag hade mitt lilla kök som jag aldrig klarade att starta. Frustrerande! Det blåste för mycket! Jag var hungrig och behövde värma vatten till min frystorkade mat.

Första dagen fick vi erbjudande från en erfaren rysk kvinna som hade lyckats så bra med att starta en eld. Hon hade en sorts tändblock. Hon bjöd alla som ville att varma vatten. Vilken tur! Jag var nära kollaps utan mat!

De andra två kvällarna värmde vi vatten hos Maria, Anna och Lisa. Maria hittade ett sätt att undvika vinden genom att göra väggar med stenar och på så sätt skydda köket. Vi hjälpte till med att hitta torra pinnar och med lite papper kunde hon få en fin eld.
Vi passade på att värma lite extra vatten för att fixa frukostar redan på kvällen. Vi orkade inte att värma vatten på morgonen och dessutom hade vi inte hunnit.

Marias dubbelt kök!

Kvällarna var fantastiska. Alla gjorde ungefär samma sak: vi umgicks, vilade under det stora tältet (en gemensamma yta med tak) där vi la våra liggunderlag och sov eller bara pratade lite. Några försökte tvätta/skölja sina kläder osv.

En sak som var lite märkligt var att se hur ena löparen efter den andra försvann. Om någon bröt loppet kom de aldrig tillbaka till campingen. Det var nästan lite sorgligt att titta in i ett tält och se det tomt. Efter andra dagen var det mer än 60 tomma tält.

Tiden vi spenderade på campingen var rolig. Vi var som en stor familj! Alla hjälpte varandra så gott man kunde. Det fanns folk från så många olika länder och det bästa var att vi alla hade gått genom samma sträcka på dagen oavsett om några var snabbare än andra. Det bästa var att vi var där på samma villkor. Alla var smutsiga, svettiga, hungriga, trötta och solbrända. Vi andades samma luft. Ultrakärlek när det var som bäst!

VILODAGEN

Efter andra löpardagen som var den längsta fick vi en vilodag. Alla löpare hade kommit tillbaka till campingen på olika tider så några vaknade före de andra.
Det fanns ett sjukhus-tält. Alla som hade något problem köade där för att få hjälp. Carina och jag var där. Vilken service! Även om det tog nästan två timmar tills det var vår tur, var det värt!

Sjukhus-tält: el parque

Jag hade två blåsor på tårna och Carina hade en miniblåsa och hade fått värmeutslag. Vi kände oss nästan lite bortskämda.

Efter det fick vi en överraskning! Det kom en pick-up full med is och coca cola!! Jag som hade hallucinerat en dag innan i öknen om att få en coca cola!
Fattar ni? Vilken grej! Playitas skickade det till oss! Mitt i öknen! Snacka om godaste coca cola ever! De prickade av vårt startnummer på en lista så alla fick EN coca cola!

Sen kom nästa överraskning. Det kom en yoga-ledare från Playitas. Hon var svensk och ledde oss stela löpare genom superbra övningar för att försöka bli lite vigare. Hon frågade vilka våra problemområden var och hon gick genom alla ställen vi hade sagt var lite stela.
Att köra stretch/yoga i öknen var annorlunda och en sak som bara händer en gång i livet, tror jag! Hon berättade för oss att hon jobbar på Playitas och hon fick bara instruktioner att åka till öknen och leda ett pass för ett gäng galna ultralöpare som nu hade sprungit i två dagar! Hon fick en gps, en karta och en jeep! Där var hon och hon var så imponerad att det fanns folk som gör sådana här tokiga saker!

Ungefär 500 meter från campingen fanns ett rad bajamajor. Man behövde gå dit och det var bra att de inte placerade dem nära campingen. Det var också i det området som fanns täckning. Det saknade jag inte mycket. Första gången på länge sedan jag var nästan helt bortkopplad från allt som har att göra med sociala medier och internet. Så skönt!

Bajamajor och fullmåne

När klockan var kl20.00 brukade vi säga godnatt. Älskade att stänga mitt tält och kunna gå djupt i mina tankar och min egen lilla bubbla. Den känslan!

Mitt hem!

Hur kan man bli så nöjd och lycklig när man inte hade så mycket mer än en ryggsäck, kläderna och skorna vi hade på oss?
För mig var det en helt ny upplevelse att känna mig så naken. Min själ och mitt hjärta var helt öppna för att ta emot ännu mer intryck! Jag välkomnade allt som skulle hända nästa dag!