2/3 Gästinlägg: Caroline Jung Elgán – TEC 100 miles

Publicerad den 06 maj 2015 av coyntha

Att förflytta sig 16 mil – TEC 100 miles

Fick äran att gästblogga hos Coyntha om mitt lopp, så här kommer ytterligare en TEC-rapport.

Det är möjligt att ta sig fram till fots i 16 mil. Löpande, gående, utan att sova eller pausa. Men det är också fullt möjligt att förflytta sig minst lika mycket till… i alla fall har vi tre levande 200-milesbevis från förra helgens tävling i trollskogarna i Täby. Antagligen finns det lika många skäl som det finns deltagare till varför man utsätter sig för ultralöpning, men jag är verkligen övertygad om att det, oavsett skäl, på olika sätt gör oss till bättre människor. Bättre på så sätt att vi, om vi bara vill, blir mer ödmjuka för det vi ställs inför, mer uppmärksamma på det som finns omkring oss, mer anpassningsbara till olika omständigheter och oförutsedda situationer, men också mindre känsliga för plötsliga motgångar. Allt detta får bäring inte bara under det faktiska loppet, utan också i det dagliga livet, på arbetsplatsen, i relationer med familj, vänner mm.

För egen del lyckades jag denna gång med det jag bestämt mig för: Att fullfölja ett 100-mileslopp!

Ultralöpträning? Nja… Uppladdningen inför TEC bestod främst av extremt mycket, för mig, ultra-relaterade aktiviteter. Mycket arbete och många nätter helt utan sömn (”ultrajobba”). Ett antal andra omständigheter gjorde att den fokuserade löpträningen fick läggas åt sidan. Den 26 januari gick min underbara väns son en fruktansvärd död till mötes och min väns sorg har på många sätt tyngt mitt hjärta. I februari kunde vi konstatera att det går att tömma och flytta från ett stort hus, köpa en liten lägenhet, se till att få den lilla lägenheten renoverad och flytta in med alldeles för mycket bohag (”ultraflytta”). Mitt under ultraflytten, som genomfördes under typ 1,5 vecka, hann vi också med en snabbvisit till Arvika där jag efter 14 mil fick se mig besegrad av den fuktiga kylan och trötthet på Arctic Ultra-banan. Som ett litet tillägg inkluderade även dessa knappa två veckor jobbsökande då existerande projekt skulle ta slut någon dag innan TEC.

Våren var bitvis skittung och jag var trött, men valde att se på allt som händer, som en fet ultrautmaning. Ett långt, långt, långt ultralopp omfattande både extrem trötthet men också lättnad när den ena uppgiften efter den andra gick att lösa. Glädjetårarna var inte långt ifrån när jag lyckades med en omöjlig uppgift på jobbet, när jag virrade runt i TEC-skogen och samlade energi, när barnens prov gick bra… men jag var väldigt konkret inne i en ”ultradimma”. I och med att sömnen inte fick så mycket plats, blev maten desto viktigare. Tänkte på att äta näringsrikt på dagarna och på nätterna när resten av familjen sov och jag behövde jobba. När jag var som tröttast och det fanns någon timme över, uppstod svåra överväganden då jag ju hade ett tufft lopp framför mig: Ska jag sova eller springa? Mestadels blev det kompromissen att ”ultragå”. Skogen gav varenda gång lite extra energi – hur trött jag än var – och dagarna fortsatte.

I mitten av mars med en dryg månad kvar till start blev uppladdningen mycket lättare. Fortfarande mycket jobb, men ingen flytt! Flexibla arbetstider gav äntligen tid till mer anpassad träning. Det blev i snitt ca 1,6 mil om dagen, antingen löpning, gång (då kroppen och/eller skallen var för trött för att springa) eller både och. Några gånger transportlöpning till jobbet, ibland promenad halva vägen, men oftast rörde jag mig i den förtrollade TEC-skogen som varenda gång lyckades förvandla stress eller frustration till ren energi… Lyckligtvis kapitulerade gps-klockan redan i januari, så tidsmålet för TEC var så lagom luddigt att det aldrig blev ett problem.

Bild: Vårens TEC-skogsuppladdning

Mina förberedelser var på intet sätt optimala och ibland faller, kan tyckas, alltför många saker samman… För mig har dock endast två alternativ existerat: Antingen ger jag upp inför omständigheterna och kapitulerar, går in i väggen, tar en time-out, lämnar återbud till loppet… eller så kavlar jag upp ärmarna och kör! Jag säger inte att det ena alternativet på något sätt är bättre än det andra, utan endast att vi ständigt ställs inför val och möjligheter att hantera vår omgivning och att det GÅR att använda och utnyttja de omständigheter vi har framför näsan till något bra. Det första alternativet dansade bara runt i huvudet ibland för att ge mig ett perspektiv åt det jag faktiskt höll på med, men var för mig aldrig ett alternativ.

Så kom fredagen den 17/4. Det haglade. Drog ner till 200-milesstarten. Medan löparna gjorde sig i ordning fanns plats för lite roligt babbel med de härliga människorna på plats. Önskade gode rallyvännen Grebäck och övriga löpare lycka till.

200 miles starten, regn och 12 tappra krigarna…

Väntade in Grebäcks första varvning i regnet, blandade till lite ultravälling enligt något osammanhängande och snabba order och drog hem för att fixa det sista med packning och käk inför loppet. Hade givetvis tänkt att jag skulle ha en lugn dag, men det har jag hittills aldrig lyckats med, så det var lika kört nu som tidigare. Försökte samtidigt hålla lite koll på Grebäck via sms och FB eftersom han inte skulle ha någon support förrän framåt lördag förmiddag.

Fick på kvällen besök av min ”superpacer” Coyntha med make samt med utlovad kokopelli-tatuering. Dotter India hade bestämt att hon skulle baka kladdkaka så vi fick något att bjuda på, annars hade jag bara märgbuljong och potatismos på spisen.

Vid 22-tiden drog jag ner med sonen Tristan till depån för att leverera lite varm buljong till Grebäck som hade lyckats springa utan pannlampa och utlovad mat varvet innan. Ett mycket underhållande möte blev det!

Bilder: Fredagkvällsunderhållning i depån; pannlampor, käk och dans…

På morgonen sken solen, Tobias och barnen följde med till start. Många möten med glada och förväntansfulla människor. Önskade min superpacer från Arvika, tillika super-ultra-debutanten ”Tingeling” lycka till då han hade planer på att spinga skiten ur både sig själv och TEC-skogen, vilket han så klart gjorde då han avslutade sin ultradebut med en 5:e placering!!!

Bilder: Lördag morgon innan start med Tristan och Theodore samt pepp-snack med (något nervös?) Andreas Tengelin (”Tingeling”)

Så gick starten. De första varven något för snabbt, men så svårt att inte följa med i de roliga konversationerna med vänner man inte träffat på ett tag, eller nya vänner man nyss träffat.

Hakade på super-Sussi, Mikkel som redan överlevt över ett dygns superlöpning, tog mig lite tid i skogen att liva upp en något-zombie-goggande Grebäck med Ronja Rövardotter-vår-vrål och robotdans (han vrålade och vaknade!!!). Grebäck lovade dyrt och heligt att se till att få med sig en pacer till nästa varv. Uppslutning några gånger med fantastiska Borén gav såväl Havrevägens dundervåfflor som skogslöpningen en härlig touch. Noterade till min förvåning redan på varv 4 att mina händer var jättesvullna. Blev något orolig att detta inte var ett bra tecken, men förutom det återkom bara tanken: framåt, framåt, framåt…

Bild: Makalös skogsunderhållning

Min käre Tobias som var marksupport nästan hela dygnet (med kortare utflykter till barnens fotbollsmatcher) fixade med salttabletter och levererade på beställning mina ultrafavoriter – egna spenatbollar med massa kikkoman, varm potatismos med japansk currygryta, varvat med potatismos, spenatbollar och lax. Vartannat varv bara dryck, vartannat varv lite varmt käk! (Har lättare att svälja varm mat och dryck efter längre tid på fötterna även om tuggande i sig är jobbigt efter 20-24 timmar. Övergår då mer till varm vätska, egen buljongsoppa, blåbärssoppa och lite kaffe).

Lite extra salt, fingerexercise i högläge, mindre tryck från tröjan vid armvecken och svullnaden i händerna lade sig efter några varv.

De första 50 miles flöt på i ganska jämn fart och är jättenöjd med tidsresultatet. Blev mycket löpning men en hel del snabb gång också. De små skogsstigarna utgjorde flygturer. Fick till den absolut bästa löpningen där. Mötte Tingeling (som ju skulle springa skiten ur tec-skogen) vid några tillfällen, inte minst ett tillfälle var särskilt underhållande då han förgyllde halva sitt ansikte med brunt chokladgel… dock antydde han att han inte mådde så värst bra… å andra sidan skulle han inom inte alltför lång tid vara i mål, så jag höll tummarna att det skulle hålla hela vägen.

Varv 8 följde Tobias med på. Äntligen ett varv där han själv också fick springa lite eftersom tidigare pacerinsatser endast resulterat i långsamt promenadtempo. (På mitt första ultralopp muckade han att han kunde gå i cirklar runt mig)! Underbart att få sällskap och distraktion från tröttheten som börjat tränga sig på.

Varv 9-10 gick vännen/tillika thaiboxningstränaren Behdad på och stod, även han för fantastisk underhållning. Trots att han ”bara” hade racercyklat 16 mil på förmiddagen, lyckades han endast supervurpa en gång på ridspåret! Behdad kan snacka, så de två varven, trots att de var fysiskt tunga, kändes överkomliga och ultra-roliga. Dessutom lyckades han med konststycket att övertyga mig att jag inte behövde springa 16 varv på banan utan bara 14… Inte illa pinkat (även om distansen ju var densamma)!

Gristimmarna tog vännen Gisela. Jag var trött och hade lite svårt att andas… Jag visste att det var tröttheten som slog ut kroppens övriga system. Jag bad Gisse ”distrahera mig”. Så jag fick lära mig finska. Vi gick, sjöng men på skogsstigarna sprang vi. Varv 11 låste sig höften så jag bad om att göra ett kort kiropraktikstopp vid Gullsjön. ”Knä i röven” hette det (i just detta specifika fall var röven = svanskotan och musklerna nedanför SI-lederna). Har tidigare haft problem med ryggen länge, så det är det enda som snabbt kan hjälpa! Fick upp låsningen lagom till soluppgången och vi traskade på. Gisse gjorde ett fint snedtramp varpå hennes fot strulade ännu mer än tidigare. Hon kämpade på och låtsades inte om det… men det gjorde ont i mig att veta att hon skulle traggla sig igenom ytterligare ett och ett halvt varv med mig. Vi garvade dock vidare i dippar och kortare toppar eller om det var tvärtom, men framåt kom vi… på finska… Vaga minnen av att vi talade om stigar, dårar och schnitzlar i taket…

Bild: Varv 11-12 med Gisse, finskaundervisninig, koma, kiropraktik och soluppgång…

Varv 13 tog vännen Coyntha vid. Hon var trött efter ett helt dygns supportande med flera pacerinslag, men taggad. Åh, vad benen och hjärnan inte hängde ihop… Försökte få i mig potatismos, men gick inte att svälja. Lite varm blåbärssoppa gick bättre. Blandade också ut Tailwind med varmt vatten som då också gick ner lättare. Coyntha envisades med att få i mig en gel, men ingenting i min kropp hade förmåga att hjälpa mig att få i mig det, så det blev ytterligare salttabletter med koffein. Fick till lite löpning i skogen men hjälp vad sakta det gick… Minns att det var tungt att andas även detta varv, men kunde bitvis inte hålla mig från garv över dårskapet vi alla faktiskt höll på med. Coyntha peppade och fick mig t o m att koma-springa i skogen…

Bild: Tröttmos på näst sista varvet med bästa Coyntha.

Sista varvet hade jag sällskap av Tobias. Vi skrattade, träffade familjen Wallenstein (som tagit hand om alla barnen under helgen) som alla skulle komma till Ensta vid målgång. Jag började äntligen förstå att jag kommer att ta mig i mål, men jag visste att det kommer att göra förjäkla ont i nästan två timmar till, så jag försökte möta både trötthet och smärta med lite ödmjukhet (genom att försöka att inte hoppa runt och snacka för mycket). Efter Gullsjön var det riktigt tungt och trots att jag försökte mig på att gå snabbt, gjorde blykänslan i kroppen det svårt. Nu var det inte långt kvar…

Bild: Sista varvet härligt sällskap av dotter, fam. Wallenstein och lite halvtrötta medtävlande…

Innan sista tunneln och skogspartiet såg vi en löpare bakom oss. Tobias sade: ”Nu är det tävling! Nu köööör vi! Spriiing!” Av någon outgrundlig anledning kickade denna chock igång hela systemet och jag började springa. Uppförsbacken var näst intill outhärdlig men sedan var det bara skog och i skogen kan jag ”flyga”… Trots att jag visste att vi sprungit ifrån personen som var bakom, hade jag inget emot att spela med i Tobias hyss: ”Hon kommer, hon kommer, hon är precis bakom, kör nu, kom igen…” så jag sprang för allt jag hade. Bad om att få lyssna på musik den sista biten, så Eminem ekade i telefonen ända ner för långa backen innan depån… Där mötte barnen upp mig och sprang med hela vägen in i mål…

Bilder:Sista varvet och kortpaus i sista skogsspurten med Tobias, Eminem och min Kokopelli.

Vilket lopp, vilken fest, vilken helg! Oförglömlig upplevelse, dessutom på ”hemmaplan”! Så otroligt tacksam för alla möten, all support, alla samtal, allt pepp! TAAAACK!

Sammanfattningsvis: DET GÅR ATT GENOMFÖRA ETT 100-MILESLOPP utan nämnvärd löpträning! Frågan till mig själv återstår: Hur väl kan jag genomföra ett 100-mileslopp om jag lägger ner lite tid och därtill anpassad fysisk träning? Det där med ”ultra” börjar jag i alla fall få lite koll på…

/Caroline

TEC: min premiär som pacer och support

Publicerad den 24 april 2015 av coyntha

I helgen var det dags att springa TEC igen. Den här gången var jag inte där som löpare utan som support.

Jag hade lovat min vän Susanne att vara hennes support i hennes 50-milesdebut. Hon hade pace:at mig på 3 av mina 4 100-miles förra året.
Som ni vet, har jag bestämt mig för att inte springa något lopp innan UTMB men jag kunde lika gärna komma och hjälpa till.

Varje gång hon kom till varvningen fick hon energi, vätska, tabletterna, pepp och en kram! Jag skickade ut henne igen fort. Jag hoppas Susanne tyckte det var smidigt att hon inte behövde göra så mycket utan allt var klart.

Medan min löpare var ute och sprang passade jag på att vara social. Det var så många fina ultravänner där som både sprang och hejade. Det var verkligen ett kramkalas i Ensta Krog.

(Bild Henrik Pehrson)

Många av mina vänner som sprang hade inte support. Jag hjälpte så många jag kunde! Jag peppade och hejade så mycket jag kunde!
Jag hade fullt upp och jag glömde mig själv! Jag glömde att äta och dricka och stod där från kl 10:00.
Nu förstår jag hur trött kan man bli även som support! Stackars min man som alltid supportar mig!

Jag skulle pace:a Susanne på hennes sista varv men fick inte göra det på grund av det fortfarande var ljust. Efter hon gick ut märkte vi att jag hade kunnat springa eftersom det blev mörkt medan hon var ute.
Efter Susannes målgång skjutsade vi henne till hotellet. Jag bestämde mig för att vila lite innan det skulle bli dags att pace:a Anders.

När jag kom till rummet fick jag sms från Kristian att Anders önskade sig sällskap. Jaha! Ställde väckarklockan i fall jag somnade inom en timme.
Det var svårt att gå upp men jag tänkte på hur många gånger mina pace:ers har offrat sina nätter för att springa med mig och tänkte att Anders var tröttare än vad jag var!
Jag kom till varvningen och väntade på honom.
Det var lite kallt och mörkt.
När han kom, hjälpte jag honom att fylla flaskan och han fick lite energi också.
Svårt för mig att veta om mitt uppdrag!
Första gången för mig som pace:r!

Jag pratade mest hela tiden och jag följde honom. När det var möjligt sprang jag bredvid honom annars sprang jag bakom honom i skogen. Det var han som bestämde tempot.
Det gick bra.
Jag försökte även påminna honom om att äta och dricka. Anders var stark. Vi bestämde jag skulle vila ett varv eftersom han hade fyra varv kvar. Jag skulle köra nästa varv igen och jag skulle kunna passa på och ladda min pannlampa.
När Anders kom tillbaka gick det snabbt igen på varvningen. Vi ville ut igen. Det här varvet blev magiskt. Han fick mycket kraft och jag bara följde honom. Vi sprang om och sprang om folk. Jag tror det gav mycket energi och självförtroendet växte upp.
Skogsdelen var underbar! Vi flög fram!
När vi kom till motionsspåret igen, kollade Anders på klockan och vi hade 5:30 tempo! Otroligt efter ca 138 km!
Vid varvningen väntade Kristian som körde de två sista varven med Anders!

Jag gick till hotellet för att vila lite och äta frukost för att sen komma tillbaka och pace:a min underbara vän Caroline.
Den här gången skulle hon fixa 100 miles och jag skulle hjälpa henne att göra det. Hon var trött och hade såå lite energi kvar i kroppen. Det gick inte fort men hon var bestämd. Jag gjorde allt jag kunde för att göra varvet kortare!
Sista varvet tog Tobias med henne!

Jag har bett alla tre att gästblogga och berätta om deras upplevelse! Det är mina vänner och alla hade olika mål med loppet!
Jag är så stolt över dem och alla som sprang i helgen!
Jag får inte glömma att nämnda de tre otroliga ultralöpare som för första gången i Sverige kom i mål på 200 miles ( 322 km). Det var en ära att vara där och se dem kriga som de gjorde!
Grattis igen Tobbe, Linda och Henrik! Tack för inspirationen!

Vinnare på 200 miles: Tobbe Gyllebring
(Bild Henrik Pehrson)

Jag är otrolig glad att ha varit support och pacer den här gången. Det är lärorik för mig och nu var det äntligen dags för mig att ge lite tillbaka av allt kärlek jag alltid för när jag springer mina ultror!

Tack alla ultravänner jag fick chans att krama i helgen!
Vi ses nästa år på spåret i den fina nya banan!

Ultra är kärlek!
TEC är kärlek!

För ett år sedan…

Publicerad den 13 april 2015 av coyntha

Idag fick jag en påminnelse på Facebook att det är just idag ett år sen jag kom i mål på TEC!
Jag ryser när jag tänker på det! Mitt absolut första 100-miles lopp!
Det kommer alltid att ha en speciell plats i mitt löparhjärta!
(Bild Tobias Lindström)

Jag minns hur mycket jag förberedde mig och framför allt hur mycket mitt huvud undrade över då!

Hur kommer kroppen att reagera?
Kommer jag att orka?
Hur kommer det att kännas?
Kommer jag att skada mig?
Kommer jag att orka vara vaken hela natten?

Men jag minns också det fanns bara en sak som gällde: att komma i mål!
Då visste jag inte att det skulle bli några 100-miles lopp till under samma år?
Men framför allt, hur skulle jag kunna veta att tack vare TEC och två 100-miles lopp till kunde jag söka och få en plats till mitt drömslopp? Ja! Idag har jag helt annat fokus.

I år springer jag inte TEC men det känns så skönt. Skönt att ha bara ett mål att fokusera på! Den 28:e augusti springer jag i Alperna på Mont-Blanc: UTMB!

Tack TEC för att du öppnade en ny värld och många nya möjligheter att njuta och utmana mig! Kolla på videon och njut:

Att öka träningen!

Publicerad den 06 april 2015 av coyntha

Svara

Nu har det gått en månad sedan jag började att träna igen. Efter mötet med coachen var planen klar: öka successivt. Under en månad har det handlat om att trappa upp trä ningen. Vi har börjat med en längre grund/uppbyggnads period, typ 6-8 veckor.
Har även börjat med lätta backpass och nu ett backdistanspass. Sedan kör vi en period med specifik backträning. Då blir det lite mindre mängd men med mer tuff backträning. Efter det blir det en grundperiod till och sedan kommer vi att stämma av och ser var jag står, hur mår kroppen och ser vad jag behöver träna mer. I schemat har Andreas lagt en del av styrketräning.

Mer än vad jag brukar göra. Men ärligt, jag har varit ganska dålig på att köra mina styrkepass förut. Nu tänker jag köra på riktigt! Jag behöver verkligen bli starkare! Jag som älskar att vara ute!

Påskveckan

Jag hade som mål att springa 100 km under veckan. Påsk är verkligen ett bra tillfälle för att träna mera. Nu när snön är borta (nästan) och när man har många lediga dagar. Vad är bättre än att träna? För min del har påskhelgen varit som ett eget träningsläger hemma.
Hade planerat många träningspass, bra mat och bra sömn. Perfekt!
Kan man inte leva så jämt? 🙂
Jag har tränat något varje dag under veckan. Ryggen har inte varit med alla dagar men det går att springa, så jag sprang!
På långfredag blev det förstås långpass! Påskafton, ett rejält backpass i en skidbacke. Påskdagen ett distanspass i skogen. Lite yoga också!
påskvecka
Totalt blev det drygt 100 km! Så nöjd!

Jag har bara ett lopp i huvudet: UTMB!

Ska vi prata om mat?

Publicerad den 20 februari 2015 av coyntha

När jag just nu inte tränar hårt förbereder jag min kropp genom fokusera på bra mat för att kunna genomföra den kommande träningen. En stark kropp som kan träna mycket och kunna hålla sig frisk. Allt detta kommer att göra att jag kan springa det tuffaste lopp jag har någonsin sprungit i augusti.

Vad gör jag då?

Som tur är, har jag en man hemma som är väldig intresserad i ämnet och som också vill äta rätt och bra. Vi har tagit bort allt från skafferiet som kan fresta mig. Däremot har vi fyllt kylskåpet och skafferiet med bra, god och nyttig mat. Massa frukt, bär, grönsaker, fisk, kvarg, chiafrön, etc.

Jag har ett tydligt mål i huvudet nu och för att nå det ska jag göra precis allt jag kan. Jag kan inte vänta mer. Det gäller nu och jag gillar att ha fokus och ha en stor morot som motiverar mig varje dag.

Det är resan till målet som är så rolig!
Jag ska bli lite lättare i kroppen men framför allt ska jag bygga en mycket starkare kropp.
Just nu tränar jag inte hårt så jag kan ta bort en hel del kcal per dag men när jag börjar med mycket mer träning då ökar jag mängden igen.

Kroppen behöver bra mat. Bra mat ska vara god och jag gillar att det ska se bra ut också: många färger och olika smaker.
Fråga gärna om ni undrar om något recept!

Bulgursallad med getost och rödbetor

Favo frukost: Chiapudding med yoghurt, kiwi, jordgubbar och valnötter

Kyckling, grönärtorspuré, sallad med tomater

Lax med kvargsås med kaviar

Omelett med lax och lök. Sallad med avokado, rödlök och tomater

Status: Har varit hos sjukgymnasten

Publicerad den 16 februari 2015 av coyntha

I torsdags var jag hos min sjukgymnast.
När jag dit var jag rädd för att få ett dåligt besked.

Jag berättade för honom om Arcticsäventyret. Efter det han hade gjort en minutiös undersökning även med ultraljud fick jag veta att det var en liten muskelbristning, dvs bara mikrofibrer i muskeln som gick sönder. De läker fortare och de har redan börjat att läka. Jag fick lite blödning inuti under loppet men ingenting farligt.

Jag får avvakta en till två veckor till innan jag börjar att springa igen. Sen det är bara köra!

Jag fick övningar att göra och behöver få massage i mina vader hemma, i knävecket och baksida låren. Tur att jag har en Jag ska inte vila helt. Jag ska aktivrehaba med allt förutom att springa. Kan köra cykel, crosstrainer, etc.. även promenader och powerwalk så länge det inte gör ont.

Andreas har fixat några dagars program och vi kollar nu hur det känns. Annars, mår jag superbra. Jag känner mig helt återhämtad och vill bara träna. Min kropp skriker efter träning!

Den bästa av allt är att känna hur motivationen kommer tillbaka. Den mentala delen har jag fortfarande lite problem med! Det går upp och ner. Men jag jobbar med det!
Jag vill inte se tillbaka. Nu gäller att fokusera mot mina nya mål.
Jag har ett stort äventyr framför mig!

My side of the story: Arctic Ultra 100-miles

Publicerad den 06 februari 2015 av coyntha

Coynthas stuga

Förväntansfull!

Är det okej att inte alltid lyckas?

My side of the story. Man ska inte alltid visa den bästa sidan när det går bra. Sanningen. Jag är en vanlig person.

Sitter hemma i köket och tårarna rinner fortfarande. Trodde aldrig att jag skulle bli så ledsen efter ett lopp som jag är nu. Men som coachen sa: Hade det inte känts som det gör hade det inte varit viktigt för mig. Han sa att det är inget fel med att jag känner som jag gör. Det vore väldigt konstigt om jag reagerade på något annat sätt.

Finaste Kristina Palten skrev till mig: Gråt alla tårar du behöver gråta, låt smärtan gå genom kroppen. Så småningom ebbar den ut…

Jag bröt loppet efter 23 timmar och 07 minuter och 120 km. Jag fullföljde inte loppet och därmed genomförde jag inte The swedish 100-miles challenge.
Jag är inte nöjd med mitt beslut nu efteråt. Men det är alltid så. Lätt att tänka: Jag borde ha fortsatt… när man väl har vilat lite och ätit, eller hur?
Men någon gång behövde jag vara smart, kanske? I lördags ville huvudet mer än vad kroppen ville! Det var inte min dag.
Jag var förberedd. Jag hade tränat bra. Jag hade planerat allt i minsta detalj. Jag hade med mig bästa supportteamet. Men det räckte inte även om jag var superladdad.

Innan starten!

Oh yes!

Arctic Ultra elden!

Andreas Falk och jag!

Den magiska starten! Arvikas stolthet!

Starten

VI TAR DET FRÅN BÖRJAN

Banan var inte så lätt. De första km var ut i skogen, upp för en slingrig stig, sen ett litet stup som man var tvungen att hoppa över. Sedan hittade vi ett ännu större stup. I skogen fanns många dm snö. Som tur var, var det bara ca 2 km i skogen på första delen av banan för att sen komma ut till lite lättsprungen bana. Det var ganska svårt att hitta i mörkret på första varvet. Många av oss sprang fel innan vi lärde oss banan. Det var många långa backar också. Totalt hade vi 185 höjdmeter per varv och det blev totalt 2220 höjdmeter för min del.

Den magiska skogen!

Hela natten gick ganska bra trots att jag sprang mest ensam. Då och då fick jag sällskap från andra löpare. Men det som var bäst av banan, var att många gånger kunde man möta andra löpare. Som ni alla vet, i ett ultralopp alla peppar och stöttar varandra! Så mysigt! Man var aldrig riktig ensam där ute!

Någon gång under natten hörde jag den lilla rösten i min axel på första gången: det här kommer att bli svårt! Nej, jag ignorerade det. Faktum att de tankarna kom så tidigt på loppet var inte ett bra tecken för mig!

Temperaturen var bra under hela loppet. Jag tror vi hade som kallast -3 grader annars låg vi mellan 0 och -1 grad. Det lätt snöade mest hela tiden. Det var mycket fuktigt och det blåste då och då. Men i mina ögon hade vi ett perfekt Arctic-väder. Jag som hade tänkt på olika scenarion inför loppet och vilka kläder skulle jag kunna behöva byta till om det skulle bli jättekallt osv.
Det visade sig att mitt klädval var perfekt. Ulltrosor, Vintertights 2XU, Ullunderställ tröja från Salming, långärmad tröja från Gococo, och en lättjacka från Lidl :). I fötterna hade jag Ski ullstrumpor från Gococo och ett par gaiters jag fick låna av Nina. Mitt skoval var ett par dubbade Hoka! På huvudet hade jag en Gococo fleecemössa och ullvantar från Salomon! Allt funkade perfekt! Tur att jag hade några Gococo mössor jag kunde byta två gånger till under loppet.

Det började att bli ljusare!

Jag följde mitt energischema nästan perfekt (trodde vi) och vid varje varvning fick jag något varmt att äta eller dricka såsom buljong, kaffe eller lite ostkaka med sylt. Senare under natten fick jag ibland ost. Jag åt lite pasta och ibland ett par små potatisar. Det kändes lagom. Jag kunde inte äta mycket och det kändes som något var fel. Jag blev svagare och svagare och kunde inte få i mig ny energi. Blev tvungen att kissa nästan varje 20 minuter!
Vi försökte fixa det med salttabletter, lite mer buljong och dricka mer. Men det blev inte bättre.

När klockan var ca 08:30 på morgonen blev det ljust! Det kom lite energi tillbaka. Jag lämnade pannlampan och körde ett par varv till ensam även om jag hade kunnat ha min pacer. Innan det blev ljust hade jag börjat att få ont i det högra knävecket. Åh nej! Försökte ignorera det! Jag gick i alla backar och det hjälpte inte mycket. Jag bara fick mer och mer ont. Fan.
På slutet av 9 varvet möte jag Andreas och berättade om mina problem. Han föreslog att binda knävecket hårt och testa. Teamet gjorde det vid varvningen. Det hjälpte en stund men det blev inte så mycket bättre, tyvärr.

Jag hade bestämt mig att springa 10 varv själv. Så jag bad Göran att byta om och pace:a mig på varv 11 istället för Susanne. De skulle byta plats. Jag behövde kunna gråta med honom!

Några bilder på banan vi sprang om och om:

VARV 11

Det var nu ”bara” sex varv kvar. Krafterna började att ta slut, både fysisk och psykisk!
Göran var peppande som vanligt. Han föreslog att ta en bit i taget och inte tänka på hur många varv hade jag kvar. Jag grät hela varvet. Jag klagade hela varvet. Jag svär hela varvet: Jag skiter i diamantlistan!
Fötterna rörde sig nästan ingenting. Nu hade jag verkligen smärta i vaden och knävecket och det spred sig till baksidan av låret. Det gjorde det omöjligt att lyfta högerbenet. Andningen var svår också, trots att jag bara gick. Jag hade inget syre. Jag såg svart många gånger och tappade balansen.
Energin ville inte hålla hela vägen. Vi försökte att få in mig mer energi och vätska. Men även om jag åt en gel och lite annat märkte jag ingen skillnad! Kroppen var helt körd och huvudet också. Fick aldrig energin tillbaka.
Jag tappade räkningen och trodde jag hade tre varv kvar.

Här sprang vi sista nerförbacke! Den bilen….

VARV 12

Ut igen med en bit pizza i handen. Den svåra delen i skogen kändes nu ännu svårare. Istället för att hoppa åkte jag rutschkana! Satt och gled ner! Jag kunde verkligen inte hoppa, det kändes som om jag gjorde det jag skulle vricka en fot!
Det blev svårare och svårare på banan för mig. Möte löpare hela tiden och vi peppade massor. Fick även många kramar längs banan. Men jag visste att det var nästan kört för mig. Benen funkade inte. Huvudet funkade inte heller. Jag grät ännu mer nu. Hur skulle jag kunna köra några varv till?

När vi kom till varvningen fick jag skrev upp vilket klockslag det var och insåg att mellan de två varven hade gått för mycket tid. Jag blev ganska överraskad och trodde inte det var sant. Jag hade förstås stannat längre innan jag startade den 12:e varvet, bland annat med att linda knävecket, lägga upp benen en stund, gå på toan, byta mössa och jacka, etc.
Men jag kunde också bekräfta jag hade FYRA varv kvar och inte tre. Jag bad tävlingsledarna räkna ut om jag skulle hinna att göra fyra varv till i det tempot jag hade. Ja, sa dem, om du nu håller ett jämt högre tempo!
Svåraste beslutet att ta ever! Jag ville så gärna fortsätta men ärligt, kroppen var helt utarmad. Det fanns ingen energi. Det gjorde så jäkla ont att bara gå. Hur kunde man kunna göra FYRTIO kilometer med ett ben som inte gick att lyfta? Jag kunde knapp andas!
Och om jag hade fortsatt ett eller två varv till och jag ändå inte fått göra det sista på grund av tiden?Mycket pågick i mitt huvud i full fart!

Vad ska jag göra? Jag vill göra det klart men…

Om jag gör fyra varv till kommer jag säkert bli superskadad och kommer att behöva vila en lång period.
Är det värt att ge det som jag inte har kvar för att sen inte kunna träna i månader?
Var ifrån kommer att jag ta fram energi?
Köra 2 eller 3 varv och inte lyckas komma i mål ändå?
Hur gör jag för att smärtan jag har skall försvinna?

Jag hade inget val. Det var tydligen det enda jag kunde göra. Jag bröt efter 120 km. Största besvikelsen någonsin.
Jag som hade planerat allt och tränat allt jag kunde under förutsättningarna efter BRR och mitt löpförbud i tre månader!
Min första tanke: Vad ska jag säga till barnen? De kommer att bli besvikna!

Jag som hade drömt så många gånger om att vara den första tjej som skulle genomföra the challenge!
Jag som kunde känna doften av stoltheten!
Jag som trodde jag kunde jag vara okrossbar!
Jag som trodde att mitt huvud var starkare än allt annat!

Där satt jag mitt i rummet med tårarna som inte ville sluta rinna. Alla omkring mig grät också. Jag var plötsligt djupt i en dimma. Det var svart och kunde inte höra mer vad folk sa. Jag gav tillbaka min väst/nummerlappen. Mitt underbara team plockade upp alla våra grejer (tror jag) och vi gick så långsamt till stugan. De behövde bära mig.

Vad? Sitter jag här i stugan? Varför det? Jag borde vara ute och kriga! Min plan var inte att vara klar än!
Fan. Det svider i hjärta.
Var det ett bra beslut?
Min kropp tyckte det. Mitt huvud och framför allt min löparsjäl tyckte inte det.
Men någon gång behövde jag gå genom detta också: att inte lyckas! Det är smärtsamt att inte klara det man satt sig för!

Jag tror det är en absolut nödvändighet att kunna stå i smärtan av ett misslyckande för att våga drömma stort och våga satsa.
Jag vågar och satsar. Men hoppas att kunna göra det ännu större.

Jag är tacksam för att jag har de personer jag har runt omkring mig: mitt underbara supportteam som är alltid där. Göran som stödjer mig med allt och gråter och skrattar med mig. Andreas som tror på mig och hjälper mig att våga drömma. Mina barn som känner sig stolta över sin galna mamma trots allt. Alla ni, där ute, mina älskade löparvänner som på så många olika sätt har skickat så mycket kärlek till mig. Ni vet alla vilka ni är!
Från mitt hjärta vill jag tacka alla!
Jag hoppas att kunna läsa alla meddelanden på Facebook, Instagram, Twitter och sms. Jag har inte läst dem än!

Min under vän Caroline kom på söndagsmorgonen till vår stuga. Hon bröt efter 14 varv. Vi kramades och grät tillsammans. Hon sa den klokaste orden jag behövde höra då:

 Skit i the challenge! Vem bryr sig om det?
 Du har fått någonting ännu större från the challenge!!
 Du har fått, efter alla 100-mileslopp du sprang, 
det privilegium av att kunna springa häftigaste 
loppet någonsin: UTMB!

Så sant. Utan the challenge i huvudet hade jag aldrig sprungit så många 100-miles på ett år och hade aldrig kunnat söka en plats till ett lopp med så mycket prestige!

Snart är jag på banan igen.
Snart står jag på andra sidan med nya lärdomar, ny kunskap och ännu starkare än förut!
Tack för stödet!

Underbaraste Johan Steene skrev till mig:
Ingen utom du dömer dig. Känns det som om det finns press från andra har du förmodligen själv skapat den känslan. Är det i sig något som känns jobbigt och ger prestationsångest är det värt att jobba med långsiktigt. Annars tror jag du snart tassar ut i skogen igen…Vila en stund och ha det skönt. Joggingen är en hobby, en lek. Den ska vara kul.

The day!

Publicerad den 30 januari 2015 av coyntha

≈
Idag är det D-dagen!

Jag är så redo som man kan vara!! Jag har gjort allt jag har kunnat!
Det har varit en lugn da g här i Arvika. I natt sov vi på Scandic hotell men idag har vi checkat in på Ingestrand Camping!
Vi har fått en stuga och ska vila lite till och äta! Det är så jag ville ha timmarna innan loppet!
Vädret verkar lagom kallt med några minus men det verkar dock bli oavbrutet snöväder under loppet! Inga extrema minus grader, än så länge! Det kan bli kallare natten lördag till söndag men då hoppas jag att jag är nästan i mål!
Ikväll klockan 20:00 är starten. De närmaste max 30 timmar kommer jag att spendera där ute i kylan och jag kommer att ha det så kul tillsammans med ca 40 löpare till!

Som alltid, jag skulle vara jätteglad om ni skriver något på Facebook, bloggen eller Twitter! Det kommer att göra en STOR skillnad under mitt lopp!
Mitt team kommer att läsa allt för mig!

Vill ni följa loppet live?
För er som inte följer och vill följa Arctic Ultra 2015, enkelt gilla facebook sidan där kommer det bli uppdateringar under loppet. Även på deras twitterkonto @ArcticUltra100 för den som har det. Har ni vägarna förbi är ni välkomna!
Även Göran kommer att uppdatera ofta på Facebook!

Det kommer att bli så kul!

En dag kvar

Publicerad den 29 januari 2015 av coyntha

Vad jag har längtat att dagen skulle komma!
Vad jag har planerat inför loppet!
Bilen parkerat utanför jobbet full med alla saker som ska användas i morgon!

Jag sitter nu här och har en hel del fjärilar i magen! Det är så pirrigt så jag kan knappt sitta still.
För mig har planeringen varit jätterolig och lite stressande måste jag erkänna! Det är första gången som jag har med mig så mycket i ett lopp!
Det krävs en del när man springer i så många timmar utomhus på vinter! Jobbet är gjort!
Det jag kan göra nu är att ladda! Både mentalt och fysiskt!
Det känns som jag är jämt hungrig sedan igår. Har dock sovit ganska dålig den senaste veckan! Nervös?

Ikväll åker vi till Arvika efter jobbet. Det är såå nära!
Jag är redo!

I morgon berättar jag för er om hur kan ni följa oss på loppet!

Jag ska andas och fokusera så kommer det att gå jättebra.
Jag är väl förberedd för uppgiften. Dessutom har jag ett bra team med mig!

Ladda, ladda!

Hel-kittad inför Arctic Ultra

Publicerad den 28 januari 2015 av coyntha

Svara

Idag väntade ett paket bland posten hemma från mitt absoluta favoritmärke bland av sportstrumpor – Gococo.
Jag tycker att de är dels fantastiskt snygga i sina glada färger som gör mig glad, dels att de sitter som en smäck på foten. Och så torkar de 10 gånger snabbare än andra polyesterstrumpor p.g.a. deras material 37.5 Technology.

Gococos vet att det kommer att bli en kamp mot kylan i helgen. En hel del ullstrumpor kommer att hålla mina fötter varma och torra. De skickade de perfekta strumporna för uppdraget och lite till:

* Compression Skiing Rosa/Turkos. En kompressionsstrumpa i merinoull som ska ge ett behagligt tryck över vaden och samtidigt öka cirkulationen i vaderna!

* Compression Wool. Strumpor som är graderad kompressionsstrumpa i merinoull som ger ett behagligt tryck över vaden, stabiliserar vadmuskeln och ökar cirkulationen i vaderna när du är aktiv.

* Skiing. Älskar de här. Lite tjockare men så sköna. Den ultimata strumpan i ull för de kyliga dagar.

* Compression Calf Sleeves och Light Sport Kit Cerise. Detta är det perfekta valet för dig som vill vara flexibel med ditt strumpval men samtidigt vill komma åt kompressionens fördelar!

* Tunn Micro Fleecemössa Svart och Tunn Micro Fleecemössa Rosa. Jag har redan sprungit i en sådan mössa. Jag bara älskar dem! Mössor i tunn microfleece som kommer att passa perfekt i kylan i Arvika och jag kommer att kunna byta om de blir för blötta.

* Performance Långärmad T-shirt Dam. Tröjan är tillverkad i snabbtorkande material, Cocona. T-shirten passar utmärkt för all aktivare sport då den snabbt transpirerar fukt och ger dig en torr känsla på kroppen. Cocona är upp till 7 ggr mer snabbtorkande än andra välkända material och det aktiva kolet har 150% mer porer än din egen hud vilket innebär att Cocona materialet andas bättre än huden!

Torra strumpor = minskad friktion = mindre risk för skav och blåsor, något jag aldrig fått i strumporna. Jag litar 100% på Gococo!
Och visst är allt supersnygg?
Tack Gococo!