Om en vecka…

When your legs can´t run anymore, run with your heart! (Bild från Annies föreläsning)

…är vi på startlinjen i Arvika. Loppet startar kl 20:00 och det känns både bra och dåligt att starta på natten. Det kan vara bra att ta nattlöpningen redan från början när man är pigg och fräsch. Samtidigt det kan vara svårt med vädret om det skulle vara jättekallt. Vad händer om kroppen vill sova då?
Jag hoppas kunna hantera de första 12h bättre så här! För att jag vet att när solen börjar att komma igen (om det nu kommer någon sol) får man alltid ny energi.
Att man sedan får ha en pacer efter 12h kommer att kännas uppmuntrade också!

Jag vill gärna att det är fredag!
Jag tycker det är svårt med den långa väntan när man trappar ner!
Det gäller att ladda ordentligt nu!
Det mycket att förbereda inför detta lopp! Jag som gillar att ha koll på saker känner mig ganska osäker om allt relaterad med vädret. Kanske för att det är den enda jag inte kan påverka!

Jag skriver listor och försöker att inte glömma något!
I torsdags träffade jag mitt supportteam.
Vi gick genom min energiplan och vi planerade loppet. Jag kommer att få bästa stödet.
Det är viktigt för mig att gå genom detaljerna. Det känns bra!
IMG_1744

Hemma fick jag hjälp från Göran som har isolerat slangen och vattenblåsan!
Jag tänker använda två ryggsäckar för att byta väska varje varv. En väska kommer att ha en färdigisolerad slang jag köpte på nätet och den andra kommer att ha en hemmagjord slang med den köpta som mall!
Det kommer att bli smidigare för mina supporter. Jag kommer att få en ny färdigladdad ryggsäck vid varje varvning.

Färdigisolerad slang

Färdigisolerad slang

Hemmagjord slang

Hemmagjord slang

Man vill inte stå mitt i loppet med ett vätskesystem som inte funkar för att den fryser!
Det verkar, än så långe, att det kommer att bli -12 grader under första natten!
2015/01/img_1746.png
Det gäller att vara smart: hålla mig torr, äta lite oftare och inte glömma att dricka!

Jag planerar att ha en lugn helg.
Springa lite.
Försöka vila och sova massor.
Börja packa!
Jag vill inte stressa på onsdagkväll med packningen! Vi åker på torsdag direkt efter jobbet!

Laddar, laddar, laddar.
En vecka kvar…

Det blir Ultra Trail du Mont-Blanc 2015

chamonix-ultra-trail-du-mont-blanc-logo-1
Drömmer jag eller är jag vaken?

I onsdags kl 10:00 var det dags att kolla om jag hade fått en plats i loppet. Jag gick till hemsidan utan att lyckas öppna den! Det verkade många som ville veta resultatet. Men till sist lyckades jag komma in.

Jag var säker att hitta en: REFUSED text.
Men det var inte.
Det var en: TO PAY text!
Vad??? Var det möjligt?
Fick fråga Göran om han kunde kolla också och ja, det var sant!
Jag hade tur! Jag fick en startplats för att springa världens häftigaste lopp!
Det är verkligen ett lopp som de flesta ultra- och traillöpare drömmer om! Ett prestige lopp alltså!
Drygt 100 miles (168 km) och ca 10 000 höjdmeter! Man springer i tre länder(Italien, Frankrike och Schweiz) och springer genom 19 byar. Maxtiden är 46h!

När jag började att springa lite längre och hittade trail och fjällen började jag att titta på många video på nätet. Jag hittade UTMB och blev kär i loppet och önskade att kunna springa det en dag!
Men ärligt, jag vågade inte ens säga det! Sådana lopp är för de duktiga, snabba, elit,  bästa i världen. Jag är inte en av dem!
Så jag fick fortsätta drömma bara för mig själv!
Då hade jag inte ens sprungit mer än 50-60km. Hur kunde jag drömma om att springa 168km i bergen?
Hur skulle jag kunna samla alla 8 poäng för att söka? Det krävdes att springa  max 3 lopp inom ett år som ger 8 poäng. Tufft alltså!

Förra året, under 2014 lyckades jag springa tre 100-miles lopp som gav mig de efterlängtade 8 poängen! Nu kunde jag söka! Varför inte, tänkte jag? Men vågade jag?
Allt gick bra enligt min hemliga plan för att försöka få kunna söka!
Sagt och gjort! Skickade min anmälan i december. Det var bara att vänta och se resultatet!
Men jag hoppades ingenting. Jag skulle inte få en plats! Det var jag säkert på!
Jag kunde inte ens gissa att jag skulle ha tur!

Hur livets perspektiv ändrades dramatiskt, är helt en annan sak!
Motivationen kom som ett brev på posten!
Nu vill jag springa Arctic Ultra för att efter återhämtningen komma i gång med UTMB-träningen!

Ja! Jag ska springa Ultra Trail du Mont Blanc i augusti i ett magiskt landskap i häftigaste löparmiljö!
Det kommer bli fantastiskt!

Grattis till alla andra svenskar som också får springa! Bland annat Kristian, Elov  och Ellen! Yei!

Visst blir man sugen efter man ser den här videon?

och träningen då?

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/240/770536/files/2014/12/img_1542.jpg
Den här är min andra vecka med mer strukturerad träning. Mängden har ökat en del och kroppen har protesterat en del också. Men framför allt min hjärna som säger att det räcker. Att jag ska springa hem igen efter några kilometer. Det känns nästan som att jag har glömt hur man springer mer än 2 kilometer!

Förra helgen körde jag en Back to back. Jag sprang 120 minuter på lördag och 120 minuter på söndag. Det var tufft för att vara första veckan med några längre löppass.
Det har varit svårt att komma igång. Inte för att jag känner mig så otränad men mest för att jag tycker det är jobbigt att orka mer än en timme. Efter 8-9 km  vill min hjärna gå hem. Den säger att det räcker. Men benen är inte riktig trötta. Det har bara känts långtråkigt!

Den här veckan blev 5 löppass, ett pass i crosstrainer och några korta yogapass. I helgen blev det Back to back igen men lite längre. Problemet var temperaturen som helt plötsligt sjönk jättemycket!
I lördags var det runt -7 grader och vi sprang i helt ny snö! Det var magiskt! Det kändes inte kallt men det var så klart lite svårare för låren. Jag hade fint sällskap!

I söndags sprang jag själv från Grebo – hem i -15 grader. Det var ett bra test. Om jag ska springa ett 100-miles i januari måste jag förstås springa i kyla. För första gången jag upplevde att vattnet frös i slangen på min ryggsäck och jag försökte hitta en lösning. Jag la slangen innanför  mina kläder. Det tog ca en timme för att kunna dricka igen. Jag märkte också hur obehagligt det är att öppna en gel eller ta fram en näsduk när man fryser i händerna. Jag frös förresten mycket om händerna hela passet! Min mobil stängdes av och jag kunde inte lyssna på musik!
Jag konstaterade också vilka kläder som kan funka bättre, vilka skor borde jag ha, etc.

Jag är nöjd med veckan med ca 7 mil. Men framför allt att jag långsamt får tillbaka en bra löparkänsla. Jag har några veckor till att jobba med!
Som tur är jag också ledig några dagar till och jag kommer att hinna med att springa på dagen i ljuset!

Den 31e kommer vi att springa sista löppass! Springer du också?

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/240/770536/files/2014/12/img_1543.jpg

Coynthas mössa

Igår träffade jag mina vänner (kollegor) för att sticka och se hur det går med våra mössor. Vi mötes inne på fiket som biblioteket har här i Linköping.
Jättekul att ha en syjunta en stund innan julstöket!
/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/240/770536/files/2014/12/img_14721.jpg
Det var mysigt och vi hann med mycket! Första mössan är nästan klar!
Så fina färger! Garaffären har verkligen fina garn!

Jag tycker den är sååå fin!
Vem vet? Det kanske finns några där som också vill ha en Coynthas mössa?

Vi kommer säkert att bli det snyggaste och varmaste teamet på loppet!

För övrigt, träningen går åt rätt håll. Det kommer att bli skönt med några lediga dagar för att här ska det tränas!!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/240/770536/files/2014/12/img_1460.jpg

Vi kommer inte att frysa!

Vi är några tjejer på jobbet som träffas och stickar tillsammans.

Nu ska vi tillsammans sticka fyra mössor i ull till mig och mitt Supportteam för att använda på Arctic Ultra den 30 januari.
Igår kom ett paket med ett jättefint garn så vi kan börja sticka och så vi hinner i tid!
De kommer från Garnaffären och de vill gärna stödja och peppa mig med min utmaning.
De skickade som pepp dessa fina nystan. Vi kommer att sticka fyra mössor av garnet som heter Drops Deligth Soluppgång 07 som symbol för att jag springer mot soluppgången 🙂

De fina mössorna kommer att hålla oss varma i den kalla januari månad!

Tack Garnaffären!

IMG_1381.JPG

Äntligen!

drug
En hel vecka har gått och jag har äntligen kommit i gång med träningen på riktigt igen. Eller inte 100 % än men det känns som jag tränar åt rätt håll.

Det är bara 7 veckor kvar till Arctic Ultra och det är nu som jag skulle behöva komma upp i rejäl mängd för att ha en ärlig chans att lyckas!
Det är lite riskabel att öka för fort men jag har inget annat alternativ. Coachen har en plan och vi har pratat om det. Vi tror det skulle kunna funka men jag vill inte skada mig igen. Vi måste öka successivt ändå.
Jag börjar inte från noll (som tur) och tror absolut inte jag är så otränad men jag måste vara ärlig med mig själv: jag har inte sprungit på 9 veckor! Jag måste springa och jag måste springa många km. Det är långpassen som behöver komma regelbundet nu.

I veckan blev det 3 löparpass, 3 crosstrainerpass, 2 korta styrkepass och 3 yogapass. Det känns bra. En bra första vecka med lite mer löpning/jogging.

Igår hade jag ett första lite längre pass på 90 minuter. Jag sprang på dagen och jag bara älskar att göra det när det är ljust. Jag passade på att springa i skogen. Min älskade skog som jag har saknat så mycket. Kroppen kändes konstig! Jag tror att kroppen frågar mig: ‘vad håller du på med? Vi har inte sprungit på länge….’
Men efter 30-40 minuter började att kännas bättre.
Jag känner mig inte tyngre men det går inte fort ändå. Det är inte meningen jag ska springa fort eller på en viss puls just nu. Jag ska köra de kommande två veckorna på känsla. Det skulle inte stämma min MAF-puls ändå. Tanken är att fortsätta träna MAF efter det.

Det var underbart att vara tillbaka i löparkläder och löparskor!
Jag ska fortsätta att göra allt jag kan för att komma i bästa formen till Arvika!

IMG_1351.JPG

Goda nyheter

1377971_10151635711552391_73379547_n
Det går framåt!

Idag har det varit en bra dag och jag har hunnit att göra massor. Redan när klockan var kl 12:00 på dagen kände mig mycket effektiv!
Säg aldrig: jag hinner inte okej? 🙂

I morse gick jag upp kl 04:30 och körde 65 minuter på den älskade crosstrainern. Duschade, åt frukost och pendlade 35 km till Linköping. Hade tid hos sjukgymnasten. Sen köpte en kaffelatte på väg till jobbet. Klockan 09:30 var jag på plats för att jobba.

Vad sade sjukgymnasten då?

Han kollade med ultraljudet och jag fick ett bra besked.
Höger hälsena är frisk nu! Yei!
Vänster är fortfarande lite irriterad men det är bara fortsätta med tåhävningarna och väntar på att den ska läka.
Jag får öka distans mer nu. Det får bli successivt precis  som jag har gjort hittills!
Det känns sååå bra!
Jag hoppas att kunna hinna köra några riktiga grisiga långpass snart igen!

Jag har varit så envis och duktig som har alternativtränat mycket. Nu är det dags!
Åh vad jag är taggad!

IMG_1321.JPG

Torsdagskjol

 

Alternativträning: min väg tillbaka

Vad tycker ni? Är alternativträning ett bra upplägg inför ett 100-miles lopp?
Kan man verkligen träna bra med annat än att springa och var redo för 100-miles?

mexican
Den alternativa träningen är inte över som jag trodde. För två veckor sedan fick jag besked om att kunna börja träna lite.
Jag började med att jogga. Första två gångerna joggade jag 20 minuter. Ingen smärta.
Nästa gång 40 minuter. Ingen smärta.
I lördags testade jag hela 10 km på Tunnelrun. Ingen smärta.

Nu har jag fått ett mer ordentligt schema från coachen och den här veckan har jag tränat med mer struktur.
Sedan jag skadade mig tränar jag medvetet med fokus varje gång. Jag ser mig själv springandes i kylan i januari. Jag ser mig stark i en vit miljö! Jag tycker det är viktigt med den mentala delen också.

I somras när jag sprang Axa Fjällmaraton var jag efter loppet på en föreläsning med Johan Johansson som hade sprungit UTMB 100-miles och kom på 15:e plats i 2013. Det var jätteintressant och bland allt annat berättade han vad han hade svarat när han fick följande fråga: Vad hade du gjort annorlunda när du tränade för ett sådant lopp jämför med vad du gjorde?
Johans svar fastnade i mitt huvud. Han hade tränat mycket. Han hade sprungit mycket. En stor mängd kilometer för att han trodde han behövde orka springa jättelångt.
Han sa att idag hade han ändrat sitt träningsupplägg. Han hade tränat annat. Hade använt alternativträning för att komma ännu starkare. Han tyckte det var viktigt att ge variation till musklerna så de kunde få mindre belastning. Han tyckte att simma, cykla, cross-traina mm skulle ha varit bättre för sin träning.

När jag började att träna annat på grund av jag inte kunde springa tänkte jag på hans ord. Jag pratade med Andreas och han var säker på att det går att träna sig stark genom alternativträning. Men coachen påpekade att jag också behövde tro på det. Jag måste erkänna att i början var det svårt. Jag bara tyckte det var jobbigt och tråkigt. Men dag efter dag blev roligare eller i alla fall blev det lättare att köra mina pass.
Jag har kört många veckor med ganska intensiva och långa pass på crosstrainer, trampmaskin och roddmaskin.  Jag har också kört core, funktionellstyrka och lite yoga.
Allt med bara ett syfte: att inte tappa konditionen och den dagen jag skulle kunna springa igen skulle jag inte börja från noll.
Viktigaste av allt: Jag skulle inte springa med smärta längre!

Gjort och sagt!
Dagen kom och jag har börjat att jogga. Men jag kör fortfarande alternativträning.
De första passen har varit fyllt med löparglädje! Att kunna vara ute igen och röra på mig i naturen är den bästa som finns. Men det är segt! Det går långsamt just nu.
Jag vet det kommer att släppa. Det bara tar tid för löparmusklerna att hitta tillbaka igen.

Jag är stark. Nu börjar det. Nu börjar på riktig min väg tillbaka!
Arctic Ultra är den 30 januari. Då kommer jag att stå där på startlinje!

IMG_1231.JPG

 

En fundering om hur sociala medier påverkar mig

IMG_8578

Hur mår du? Man brukar fråga ”hur mår du?” varje morgon när man kommer till jobbet till exempel.
Till den här frågan brukar man svara: jo, tack det är bra! Även om man inte mår så bra. Just nu mår jag inte så bra som jag skulle vilja angående min träning och löpning.

Löpningen är en stor del i mitt liv och jag är så glad för det.
Jag är glad att ha ett intresse som styr ganska mycket över vad jag vill, vad jag drömmer om och mina mål.
Jag är glad att löpningen har öppnat möjligheter i mitt liv.
Jag vill alltid hitta nya äventyr, nya utmaningar.
Jag vill inte stanna där jag är idag även om jag är jättenöjd med allt jag har gjort hittills.

Men vad händer när kroppen säger stopp?
Vad händer när jag har misshandlat min kropp med mycket överbelastning och inte får springa just nu? Jo, det är nu som jag känner att allt har rasat och att jag bara befinner mig i vakuum.
Som om någon har tryckt på en pausknapp. Den känslan gillar jag inte.
Det blir inte lättare av att läsa allt om alla andras träning på sociala medier. För att jag är ganska aktiv på sociala medier.
Det är svårt att inte känna mig avundsjuk. Grejen är att jag inte mår bra när jag ser alla underbara bilder på de fina passen i skogen eller någonstans.
Det är inte okej. Jag borde vara glad! Förstår ni min känsla?

Hur gör ni för att hantera detta?
Det är faktiskt ett svårt ämne. Varför måste vi alltid visa den lyckliga sidan? Just nu har jag det svårt.
Börja att känna ångest av att se hur tiden rinner i väg!
Det är bara 11 veckor kvar till mitt fjärde 100-miles lopp!

Men mitt största problem är den stora saknaden! Jag saknar att springa såå otrolig mycket!
Jag vill kunna vara ute och njuta av att springa i skogen, att känna hur den kalla luften går i min näsa!
Och jag vill såklart hinna att träna hårt! Ja, ja! Jag alternativ tränar kondition och styrka med hjälp av coachen men ändå.

Så just nu är det inte många inlägg om träning men de kommer!
Snart är jag ute och springer igen!

IMG_1043.JPG

Alternativ träning

Efter jag kom i mål på Black River Run var jag helt slut. När jag säger helt slut menar jag det. Det fanns ingenting kvar i min kropp. Jag slet i så många timmar så jag inte kunde röra mig.
Jag visste jag skulle betala konsekvenserna efter det.
Följande 30 timmar efter loppet var inte kul. Jag kunde inte ligga, jag kunde inte sitta, jag kunde inte gå. Inte sova heller. Det kröp i benen och jag hade mycket ont. Framför allt i mina fötter och ben.
Dag efter dag blev allt lite bättre. Men redan då bestämde jag mig att den här gången skulle jag inte börja träna förrän jag var helt återställd.

Jag måste erkänna att första veckan efter loppet ville jag definitiv inte träna. Men efter 8 dagar började suget att komma tillbaka.
Då började att kännas jobbigt att inte kunna träna.
Att vilja träna men känna smärtan i fötterna var inte bra. Dagarna när man inte tränar går ganska långsamt kan jag meddela!

Coachen och jag planerade min comeback.
Jag skulle börja alternativträna för att inte belasta benen och fötter. Inte ett enda löparsteg tills jag är helt frisk.
Sedan förra veckan började jag att gå till gymmet. Jag började med 40 minuter kondition varje dag och lite yoga. Oj vad stel och seg jag var!
Sen i måndags har vi ökat till 60 minuters kondition plus 2-3 styrkepass/yoga. Idag är det torsdag och jag har kört varje dag. Jag börjar till och med att gilla crosstrainern och roddmaskinen, ha-ha (not!)
Så skönt att svettas och få lite endorfiner i kroppen.

60 minuter = 9.1 km = 350 kcal = jobbigt

60 minuter = 9.1 km = 350 kcal = jobbigt

Jag ska till sjukgymnasten på måndag för att få rehab-övningar och jag vill gärna höra att jag är frisk och kan köra igen.

Jag kanske får testa att jogga lite i helgen. Det jag vet, är jag mår jättebra och har nästan inget ont alls.
När jag börjar att träna igen, då tänker jag inte ha några pauser.

Jag ska komma i mitt livs form i nästa 100-miles i januari!

IMG_0552