Äntligen!

Publicerad den 08 december 2014 av coyntha

En hel vecka har gått och jag har äntligen kommit i gång med träningen på riktigt igen. Eller inte 100 % än men det känns som jag tränar åt rätt håll.

Det är bara 7 veckor kvar till Arctic Ultra och det är nu som jag skulle behöva komma upp i rejäl mängd för att ha en ärlig chans att lyckas!
Det är lite riskabel att öka för fort men jag har inget annat alternativ. Coachen har en plan och vi har pratat om det. Vi tror det skulle kunna funka men jag vill inte skada mig igen. Vi måste öka successivt ändå.
Jag börjar inte från noll (som tur) och tror absolut inte jag är så otränad men jag måste vara ärlig med mig själv: jag har inte sprungit på 9 veckor! Jag måste springa och jag måste springa många km. Det är långpassen som behöver komma regelbundet nu.

I veckan blev det 3 löparpass, 3 crosstrainerpass, 2 korta styrkepass och 3 yogapass. Det känns bra. En bra första vecka med lite mer löpning/jogging.

Igår hade jag ett första lite längre pass på 90 minuter. Jag sprang på dagen och jag bara älskar att göra det när det är ljust. Jag passade på att springa i skogen. Min älskade skog som jag har saknat så mycket. Kroppen kändes konstig! Jag tror att kroppen frågar mig: ‘vad håller du på med? Vi har inte sprungit på länge….’
Men efter 30-40 minuter började att kännas bättre.
Jag känner mig inte tyngre men det går inte fort ändå. Det är inte meningen jag ska springa fort eller på en viss puls just nu. Jag ska köra de kommande två veckorna på känsla. Det skulle inte stämma min MAF-puls ändå. Tanken är att fortsätta träna MAF efter det.

Det var underbart att vara tillbaka i löparkläder och löparskor!
Jag ska fortsätta att göra allt jag kan för att komma i bästa formen till Arvika!

Alternativträning: min väg tillbaka

Publicerad den 28 november 2014 av coyntha

Svara

Vad tycker ni? Är alternativträning ett bra upplägg inför ett 100-miles lopp?
Kan man verkligen träna bra med annat än att springa och var redo för 100-miles?

Den alternativa träningen är inte över som jag trodde. För två veckor sedan fick jag besked om att kunna börja träna lite.
Jag började med att jogga. Första två gångerna joggade jag 20 minuter. Ingen smärta.
Nästa gång 40 minuter. Ingen smärta.
I lördags testade jag hela 10 km på Tunnelrun. Ingen smärta.

Nu har jag fått ett mer ordentligt schema från coachen och den här veckan har jag tränat med mer struktur.
Sedan jag skadade mig tränar jag medvetet med fokus varje gång. Jag ser mig själv springandes i kylan i januari. Jag ser mig stark i en vit miljö! Jag tycker det är viktigt med den mentala delen också.

I somras när jag sprang Axa Fjällmaraton var jag efter loppet på en föreläsning med Johan Johansson som hade sprungit UTMB 100-miles och kom på 15:e plats i 2013. Det var jätteintressant och bland allt annat berättade han vad han hade svarat när han fick följande fråga: Vad hade du gjort annorlunda när du tränade för ett sådant lopp jämför med vad du gjorde?
Johans svar fastnade i mitt huvud. Han hade tränat mycket. Han hade sprungit mycket. En stor mängd kilometer för att han trodde han behövde orka springa jättelångt.
Han sa att idag hade han ändrat sitt träningsupplägg. Han hade tränat annat. Hade använt alternativträning för att komma ännu starkare. Han tyckte det var viktigt att ge variation till musklerna så de kunde få mindre belastning. Han tyckte att simma, cykla, cross-traina mm skulle ha varit bättre för sin träning.

När jag började att träna annat på grund av jag inte kunde springa tänkte jag på hans ord. Jag pratade med Andreas och han var säker på att det går att träna sig stark genom alternativträning. Men coachen påpekade att jag också behövde tro på det. Jag måste erkänna att i början var det svårt. Jag bara tyckte det var jobbigt och tråkigt. Men dag efter dag blev roligare eller i alla fall blev det lättare att köra mina pass.
Jag har kört många veckor med ganska intensiva och långa pass på crosstrainer, trampmaskin och roddmaskin. Jag har också kört core, funktionellstyrka och lite yoga.
Allt med bara ett syfte: att inte tappa konditionen och den dagen jag skulle kunna springa igen skulle jag inte börja från noll.
Viktigaste av allt: Jag skulle inte springa med smärta längre!

Gjort och sagt!
Dagen kom och jag har börjat att jogga. Men jag kör fortfarande alternativträning.
De första passen har varit fyllt med löparglädje! Att kunna vara ute igen och röra på mig i naturen är den bästa som finns. Men det är segt! Det går långsamt just nu.
Jag vet det kommer att släppa. Det bara tar tid för löparmusklerna att hitta tillbaka igen.

Jag är stark. Nu börjar det. Nu börjar på riktig min väg tillbaka!
Arctic Ultra är den 30 januari. Då kommer jag att stå där på startlinje!

#birka 12-timmar över Ålands hav

Publicerad den 25 oktober 2014 av coyntha

Ännu en löpargalenskap som Sverige ännu inte skådat!
Vad säger ni om att springa 12-timmar på Birkas däck mitt i natten 15-16:e november?

Galenskapen har ingen ände och i det här fallet kommer den att gå runt, runt!
På en Finlandsbåt Jag och ett gäng härliga löparkompisar ska springa över Ålands hav. Ett 12-timmars lopp ombord på ett kryssningsfartyg från Sthlm-Åland den 15 november.
Vi springer för att vi kan! För Tjejmarathons insamling till Panzisjukhuset!

Idén började egentligen som ett skämt. Det var på slutet av augusti när vi träffas varje år för att springa.
Vi var på bussen tidigt en söndagsmorgon och vi var på väg ut för att springa i ösregn och blåst, vi skojade och skrattade om att de flesta nog väljer att stanna inne i detta väder och om hur galna vi egentligen är som ger oss ut.
Någon annan kommenterade att tjejträffar oftare sker ombord på en Ålandsbåt med vin och dans istället för joggingrundor i ösregnet. Då frågade någon annan, mest på skämt, men kan man inte springa på en Ålandsbåt? Nu är det verklig och det är snart!

10649945_10152782711309479_470224288871955070_n

I Skåne medan vi väntade på bussen i ösregn och blåst!

Vi kommer att få sällskap av en Sveriges bästa ultralöpare! Andreas Falk kommer att springa med oss!
Ni får gärna utmana honom! Hur mycket tror ni han kommer att springa på 12h?

Vi kommer att springa på natten från 20:00-08:00, ute, högst upp på båten, ute på havet i mörka november.
Mitt mål är att minst två maraton (84,4 km). Jag behöver din hjälp!

Hur?
Vad säger ni att peppa mig med 25kr (eller hur mycket ni vill skänka)per maraton jag springer? Det skulle motiveras mig massor och att orka fortsätta kämpa, hela natten, i novemberblåsten, ute på havet!
Om jag når mitt mål betyder det en utgift för dig på 50 kr. Visst låter det som en bra plan?
Inte ens vad en lunch kostar ute på stan men för kvinnorna som behöver tas omhand på Panzisjukhuset kan det betyda liv eller död.

Så snälla… Gilla och följ oss på vår Facebook hemsida sidan och skänk en slant! Varför? Jo, för att du ka! För att vi kan!

Vill du köpa ett armband som stödjer insamlingen?

Lämna en kommentar här eller maila mig till coyntha@gmail.com allt pengar går direkt till insamlingen!
Vill du ge en donation till detta kan du gå in här. Varenda krona går direkt till Panzi.

I media: Travel News skrev om oss!

Alternativ träning

Publicerad den 09 oktober 2014 av coyntha

Efter jag kom i mål på Black River Run var jag helt slut. När jag säger helt slut menar jag det. Det fanns ingenting kvar i min kropp. Jag slet i så många timmar så jag inte kunde röra mig.
Jag visste jag skulle betala konsekvenserna efter det.
Följande 30 timmar efter loppet var inte kul. Jag kunde inte ligga, jag kunde inte sitta, jag kunde inte gå. Inte sova heller. Det kröp i benen och jag hade mycket ont. Framför allt i mina fötter och ben.
Dag efter dag blev allt lite bättre. Men redan då bestämde jag mig att den här gången skulle jag inte börja träna förrän jag var helt återställd.

Jag måste erkänna att första veckan efter loppet ville jag definitiv inte träna. Men efter 8 dagar började suget att komma tillbaka.
Då började att kännas jobbigt att inte kunna träna.
Att vilja träna men känna smärtan i fötterna var inte bra. Dagarna när man inte tränar går ganska långsamt kan jag meddela!

Coachen och jag planerade min comeback.
Jag skulle börja alternativträna för att inte belasta benen och fötter. Inte ett enda löparsteg tills jag är helt frisk.
Sedan förra veckan började jag att gå till gymmet. Jag började med 40 minuter kondition varje dag och lite yoga. Oj vad stel och seg jag var!
Sen i måndags har vi ökat till 60 minuters kondition plus 2-3 styrkepass/yoga. Idag är det torsdag och jag har kört varje dag. Jag börjar till och med att gilla crosstrainern och roddmaskinen, ha-ha (not!)
Så skönt att svettas och få lite endorfiner i kroppen.

60 minuter = 9.1 km = 350 kcal = jobbigt

Jag ska till sjukgymnasten på måndag för att få rehab-övningar och jag vill gärna höra att jag är frisk och kan köra igen.

Jag kanske får testa att jogga lite i helgen. Det jag vet, är jag mår jättebra och har nästan inget ont alls.
När jag börjar att träna igen, då tänker jag inte ha några pauser.

Jag ska komma i mitt livs form i nästa 100-miles i januari!

Formtoppning?

Publicerad den 03 april 2014 av coyntha

Svara

Det är bara 9 dagar kvar och som coachen brukar säga: Jobbet är gjort nu!

PM från TEC kom igår på e-posten det betyder att det är riktigt nära nu. Jag är inne i de sista dagarna innan tävlingen.
Jo, det är perioden som kallas att Toppforma.
Coachen och jag kör på samma upplägg som inför Bislett, vi vet att det funkade ju så bra då! Så varför ändra konceptet liksom?

Upplägget är att köra mindre pass per vecka. Jag kör bara två pass i MAF-tempo och ett tempopass med några ökningar men inte lika många kilometer som förut.
På de pass som är kvar är det viktigt att jag hittar flyt och jag skall känna när jag springer att det bara rullar på.
Coachen sa, för att han vet hur mycket jag gillar att springa i skogen, att jag kunde gärna köra i terräng men jag ska se till att jag kan springa hela tiden.

Nu är det verkligen superviktigt att våga vila.
Det finns ingen anledning att försöka klämma in mas nu.
Om man vågar vila, det är då formen skall komma.

Igår träffade jag mitt tjejgäng kompisar som jag brukade springa mycket förut. Vi samlades för att springa i Elljusspåret som är ganska kuperad.
Det var så vackert kväll. Jag sprang i MAF-tempo och kände hur stark har jag blivit. Det kändes bara lätt att springa 10.5 km!
Det var så njutbart pass!

Jag tänker och planerar. Jag vill inte glömma något!
Fokus på att påverka det jag kan påverka nu: bra kost, vila, sova minst 7 timmar, fixa utrustningen och göra klar mina energi/pacers schema.
Ja. Lätt va?
Fokus fokus! Ladda ladda!

Äntligen full fart

Publicerad den 06 februari 2014 av coyntha

Som jag har berättat förut är jag i full gång med min TEC-träning.

Jag var lite orolig hur formen var efter att ha vilat mycket i december efter Bislett. De två sista veckorna i december började jag att jogga korta (5 km) pass nästan varje dag. De var bara för att inte börja från noll i januari.
När jag började att träna igen den 10 januari ville jag börja med mycket och hård träning. Men Andreas bromsade mig. Vi skulle öka successivt så kroppen skulle vänja sig igen. Formen hade jag inte tappat, vi behöver bara ta fram den igen.
Jag fick mitt schema och det blir mer träning per vecka om allt känns bra.

Sen förra veckan började pulsen att bli mer kontrollerad och kunde springa mer jämt med lågpuls.
Mina två pass i helgen gick jättebra. Jag sprang ca 41 km utan att bli sliten.
Jag är jättenoga med att vila när jag ska vila.
I tisdags sprang jag ett distanspass på 95 minuter och det gick hur bra som helst. Äntligen fick jag springa lätt med lågpuls och lite snabbare. Tror att formen är på väg tillbaka och MAF-tempot börjar att sitta på plats.
Jag var så lycklig efter tisdagens passet. Nu vill jag bara springa mer!

Andreas ringde mig igår och vi pratade om hur ska vi träna de kommande veckorna.
Vi har bestämt att öka mängden lite mer.
Han sa någonting smart: om träningen känns lätt nu betyder det att vi kan öka så det inte känns så lätt. Det ska bli lite jobbigare!
Så nu är jag redo att träna hårdare.
Det känns som min kropp skriker efter mer träning.
Det är jätteviktigt att inte glömma mina två styrkepass+ 1 yogapass per vecka plus 4-5 löparpass i veckan också.
Coachen tycker att nu är det är allt som det ska!

På lördag kör jag ett ordentligt långpass i Karlstad. Det blir 6-timmars pass!
Kul!
Se fram emot det och att spendera en hel helg med mitt TEC-team!

Träning på stranden. Mexico, december 2013

BAKOM MEDALJEN

Publicerad den 13 december 2013 av coyntha

Den svåraste för mig var att hitta en balans så det skulle kunna fungera med familj, jobb och träning.
Idag har jag hittat balansen.

Först tack för alla fina kommentarer jag har fått! Ni är bäst!

Det har gått nu 12 dagar sedan jag sprang 24h och kroppen skriker efter träning! Men jag tar säsongsvila nu. Jag blev förkyld efter loppet och är inte frisk än. Det verkar som mitt immunförsvar kraschade totalt efter loppet, jag hostar för mycket! Så det är bara att gilla laget. Det är bra både för kroppen och huvudet.
Nästa vecka tänker jag börja träna lugnt och träna i stort sätt vad jag känner för: lätta, korta och roliga pass i shorts och linne.

Andreas Falk och jag innan starten

Jag har funderat på mitt lopp och jag vill gärna skriva ner en liten analys mest för min egen skull för att inte glömma inför nästa gång jag springer ett ultralopp eller om motivationen försvinner inför ett pass.

BAKGRUND

Jag hade ett bra träningsår förutom våren.
Från januari till april var jag lite skadad och kunde inte träna så mycket som vi hade planerat.
Men från och med maj blev träningen mer och mer regelbundet.
Vi hade som stort mål AXA Fjällmaraton i augusti.
Jag fick en bra träning under hela sommaren och även åkte till ett Trail träningsläger i Slovakien med Petra Kindlund.
Jag blev starkare och det blev ett kanonlopp i fjällen.

I september bestämde vi att köra och testa Maffetones metod.
Andreas sa att jag behövde träna i MAF-tempo minst 12 veckor och ha mycket tålamod. Det är inte säkert metoden funkar för alla och det är inte säkert alla orkar hålla lågintensivträning under så många veckor.

För mig blev det ett underbart sätt att träna. Jag orkade springa långa distanser som aldrig förut. Jag blev inte sliten efter varje pass. Jag blev bara starkare och uthålligare. Jag tränade att kunna fettförbränna på mina långpass. Jag blev inte skadad och jag längtade efter nästa pass varje gång jag kom hem.
Vi ökade mängden rejält och det var bara kul att träna.
Allt detta gav mig en starkt självförtroende och jag kände mig redo för att testa mina gränser på Bislett.

Sedan den 13 oktober bestämde jag också att inte äta socker, snabba kolhydrater och skräpmat.
Jag fick så mycket stöd man kan önskar sig: min man tog hand om min kost och han styrde min mat. Det var skönt att slippa tänka på vad jag skulle äta och laga för mat.
Han räknade hur många kalorier behövde jag för att orka träna och vägde och mätte allt jag åt.
Vi gjorde en plan. En plan som skulle göra att jag kunde gå ner i vikt men samtidigt orka träna så mycket som jag gjorde. Jo, jag vet! Det var en svår ekvation.
Coachen tyckte inte om det så mycket men vi kom fram att det var bara att testa sig fram och hitta bästa sättet för mig. Att hitta balansen!
Vi lyckades ganska bra.
Dagen jag stod på startlinjen på Bislett hade jag gått ner 4 kilo på 7 veckor. Testa att springa med 4 extra kilo vikt under 24 timmar!
Det är en stor skillnad! Jag lovar det!
Men framför allt hade jag en starkare och hälsosammare kropp.
Det var tack vore en bra kost.

VAD SOM INTE SYNS I MEDALJEN FÖRUTOM LOPPET ÄR:

Alla många timmar på vägarna runt om i Åtvidabergstrakten och i skogen
Alla utnötta skor
Alla timmar för älsklingen framför spisen så jag kunde få mat direkt efter mina pass
Alla timmar med planering och strategier
Allt pusslande så det skulle finnas plats för träning, familj och jobb
Allt sms:ande och mail:ande fram och tillbaka med Andreas Falk
Allt småpussel för att allt ska gå ihop
Allt hålla sams även när det inte gått så bra hemma så jag kunde vara lugn i själen.
Allt peppande

Denna medalj är min medalj till mig som sprang och sprang och till min familj som är alltid med mig.
Tack.

Bästa Maffetonepass hitills

Publicerad den 30 oktober 2013 av coyntha

Det går framåt, tror jag.

Igår hade jag ett pass tuffare än mina behagliga MAF-pass.
Jag hade tänkt på passet hela dagen och det var bara köra på och se hur det skulle gå. Jag fick till och med lite ångest 🙂
Det handlade om att springa 90 minuter men i mitten av passet skulle jag springa 30 minuter som skulle kännas jobbiga!
Andreas sa att jag skulle inte titta på tempo utan det skulle bara kännas tufft!

Jag gjorde det och pulsen gick upp ganska mycket. Men jag blev så överraskad att trots mycket högre tempo än vanligt orkade jag att springa fort i 30 minuter. Jämna och starka 30 minuter!
Det är klart det är jobbigt att springa så fort att mjölksyran sprutar ur öronen men jag orkade det!

Efter det gick jag tillbaka till mitt MAF-tempo dvs jag sprang med lågpuls. Kollade inte på tempot utan bara på pulsen.
Vad hände då?
När jag kom hem efter 90 minuter och tittade på mellantiderna såg jag att mina km på den sista halvtimmen var också ganska snabba!
Vad?
Pulsen vid MAF-puls och benen hade sprungit i mycket snabbare än vad jag brukar springa i MAF-tempo!
Pratade med coachen och vi inser att nu börjar effekten av min MAF-träning att komma.
Vi börjar se att träningen ger precis den effekten coachen hade tänkt sig: Att efter tempoökningen kunna hålla högre fart med samma lågpuls!
Så roligt!

Mitt mål: att bli effektivare! När man bygger en bra grund ska kroppen svara bra när man kör tempoökningar!
Så jäkla peppad!

Hur gör man då för att behålla känslan jag har just nu?

Ännu en underbar middag fick jag när jag kom hem!

Jag klarade det!

Publicerad den 14 oktober 2013 av coyntha

Det har gått vecka 1 av min tuffa period.
Som jag har berättat är jag nu i den tyngsta delen av min träning inför Bislett 24-timmars.

I fredags träffade jag coach Andreas och det var superkul att träffas, som alltid. Vi hade ett långt samtal och vi hann att prata och planera mycket.
Vi pratade först om hur skulle jag springa på lördag Sörmland Ultra Marathon. Jag skulle köra mest i MAF-tempo.
Sedan pratade vi om energiplan, hur träningen har gått och vi planerade mitt nästa jättelångpass i Borås, Borås 6-timmars i november.

Träningen går bra. Jag tror det är första gången jag springer så många km per vecka.
Jag hoppas bara att kroppen håller!
Fick råd från Andreas att hålla koll på kroppen och kosten.
Jag får inte äta för lite!
Jag får vara lite trött, vara lite sliten men jag får inte springa och ha ont någonstans!

Jag sprang 4 löppass i veckan och två gympass. Totalt blev det: 80.3 km! Helt sjuk!
Jag ligger nästan aldrig där med så många km i benen 🙂

Det är så himla rolig att ha disciplin och fokus mot mitt mål!
Nu jobbar jag vidare med rätt tuff träning och jag MÅSTE verkligen känna efter.
Jag lyssnar på kroppen och kör!

Det börjar nu, den viktigaste perioden inför Bislett!

Träning: Fem tuffa veckor

Publicerad den 09 oktober 2013 av coyntha

Svara

Min träning går åt rätt håll. Det känns så i alla fall.

Fick mitt schema för de kommande veckorna och nu är jag inne i den tyngsta perioden innan Bislett.
Det kommer att bli 5 rätt tuffa veckor.

Först två grundveckor med fokus på att komma upp i mängd.
Sedan kommer två tävlingsförberedande veckor med mängd och ett par pass med lite högre fart.
Sista veckan är med bara tre pass och det är för att veckan efter ligger 6-timmars i Borås så Andreas vill att vi tar det lite lugnt den veckan som är sista tuffa veckan innan Bislett.

MINA PLANER
Just nu är jag verkligen fokuserad och jag har bara en sak i huvudet: Bislett!
Det finns tre viktiga delar för mig som jag måste träna om jag vill orka och springa ett långt lopp.

1. Den mentala biten
Jag försöker att träna den mentala biten så gott det går. Ett sätt för mig är att visualisera mig i loppet. Hur det känns medan jag springer, hur mycket ont det gör, hur jag springer runt och runt i en liten bana, vad gör jag om jag får ont i magen och bland annat hur det känns när vi är klara efter 24 timmar.

2. Rätt kost
Jag jobbar med att äta rätt. För att orka en sådan påfrestning på kroppen måste man fylla den med bra mat.
Samtidigt som jag vill lära min kropp att kunna prestera med mindre mängd mat. Många gånger springer man ett ultralopp med inte så mycket mat i kroppen.
Samtidigt som jag försöker att använda fett som energi. Maffetone är den perfekta metoden för att öva fettförbränningen!
Jag är övertygad om att man inte behöver äta 4000 kcal/dag för att kunna orka springa långt.
Bra mat, mindre portioner med mycket bra fett, proteiner och kolhydrater.
Jag ligger precis på gränsen så jag orkar springa!
Vill komma i bra form till Bislett!
Jag kolhydratladdar definitiv inte 🙂

3. Träning
Försöker att inte glömma mina styrkepass och corepass. Samtidigt har jag bestämt mig för att köra minst ett yogapass per vecka. Jag tycker det hjälper mycket att köra yoga för att vi löpare är ganska stela.
Det är så bra att ha en coach. En sådan coach som jag har, så det är han som har koll på min träning och vad jag behöver!
Vi tror att MAF-träning är en bra ultraträning för mig. Oavsett om metoden är bra eller inte för mig är det bra att träna många kilometer i låg puls som är mitt ultratempo.
Jag vet att jag är ganska uthållig men man kan alltid bli mer uthållig.
Nu är vi i vecka nummer 7 och det känns bra. Vi tänker köra minst 12 veckor.
Stark och lätt.

Så nu är det bara köra!
Det är 7 veckor kvar till Bislett!