Ultraträff

Jag har träffat bästa coachen idag. Vi hade ett ultra-möte för att utvärdera mitt lopp och för att planera kommande tävlingar.
Nästa vecka kör vi igång kommande säsong! Vi har roliga planer för 2013!
Det är alltid så kul att träffa Andreas. Jag blir så inspirerad!
Han är också på gång efter sitt diskbråck! Starkt!

Tack Andreas för att vi fortsätter min resa! Heja ultralöpning!

20121214-171926.jpg

Jag hade inte träningsvärk…

… jag hade s.m.ä.r.t.a!!

Det har gått 10 dagar sen jag sprang mitt första 24h lopp och jag har hunnit att analysera lite.
Det känns nästan overklgit och det är svårt att förstår hur långt sprang jag och att det har hänt på riktigt.
Ultra är fantastisk!
Allt smärta och alla jobbiga stunder försvinner och jag har bara trevliga stunder i mitt huvudet.
Det är svårt att förklara för någon varje gång jag får frågan om varför gjorde jag det!
… men varför?
Det är svårt att berätta att jag nästan äslkade den där banan där jag sprang runt och runt!
Att det var mysigt på sitt eget sätt!
Att kunna umgås under så många timmar med så många galna löpare!
En av mina närmaste vänner blev arg på mig när hon såg bilderna på mina fötter. Hon sa att jag var dum i huvudet som utsätter mig för gör mig illa!
Hon kunde absolut inte acceptera jag kunde gilla det!

Jag älskar utmaningar.
Jag älskar att kriga mot mig själv och jag tävlar bara mot mig!

Jag har aldrig i mitt liv (förutom när mina barn föddes) fått så mycket smärta som jag hade söndag och måndag efter loppet.
Det var i hela kroppen! Jag kunde inte röra mig, jag kunde inte ens lyfta en fot några centimeter.
När jag log på sängen kunde inte byta positionen! Det gjorde ont överallt: höften, benen, fötter, naglar, axlar, etc.
Dessutom hade munnen varit så torr så jag hade små skavsår i läpparna.
Var det värt? Jajamensan!
Det var en smärta som påminde mig vad jag hade gjort!
Det var som en hat-kärlek som var där och jag bara älskade det!

Jag har lärt mig mycket under 24 timmar. Så nu tänker jag skriva ner några saker som jag inte vill glömma.
Jag måste fundera om hur kan det bli bättre.
Det finns ganska mycket att utvärdera:

* Jag måste skaffa ett par större skor. Minst 1.5 storlek större än mina vanliga.
* Jag får inte glömma klippa kort kort mina naglar. Jag glömde det den här gången.
* Sova mer en natt innan. Jag sov inte så många timmar på fredag.
* Mäta ordentligt så jag har tillräckligt energidrick med mig. Vitargon räckte inte för hela natten.
* Dricka mer vatten om det är så varmt. Jag hade skavsår i läpparna.
* Smörja ännu mer tårna för att försöka undvika blåsorna.
* Varför blev jag så kissnödig? Måste fråga coachen… vad gjorde jag fel?
* Varför orkade jag inte äta vanlig mat? Jag nästa mådde illa när jag såg maten.
* Ta med ett schema för att ha kunna skriva ner energiintaget.
* Att ha med mig minst två par skor till. Helst mycket större än mina vanliga.
* Fortsätta jobba och träna både fysiskt och mentalt.

Visst! Man glömmer snabbt smärtan och vill bara göra om det men lite bättre!

Ett stort tack till alla som har skrivit så underbara kommentarer och stort tack till alla som stöttade mig!
Ni är bäst!

20121211-174310.jpg

20121211-174622.jpg

Bislett 24 Hour Challenge 2012

Galenskap som jag försatte mig i frivilligt.

Det var min tanke när jag hade som svårast men mest efter loppet när jag insåg att jag inte kunde gå.
Det handlade inte om träningsvärk, det var inte det. Det var ont och smärta över allt. Jag har aldrig känt mig så trasig i kroppen.
Men jag hade valt det själv och jag hade ett stort leende trots allt.
Det var helgen då jag blev ultralöpare!

Men vi tar den från början.
Det kommer att bli en lång historia. Så sitt kvar och läs om du orkar!

Vi kom fram till Bisletts Stadion kl 9:15. Lite för sent för att GPS:en visade fel. Man får inte köra mot enkelriktat. Det var också svårt att hitta parkering.
Jag hämtade min nummerlapp och vi la våra grejer på de 30 cm bordsyta jag hade fått. Catharina som också skulle springa hade sina saker bredvid mig.

Vi gjorde oss klara och gick till startlinjen. Vi var 135 löpare som skulle springa de kommande 24 timmarna tillsammans på en 546 m lång löparbana i en källare.
Ja Bislett Stadions källare var i mina ögon som en lång tunnel. Det fanns ett par glasdörrar så man kunde se om det var dag eller natt men annars var vi instängda där nere.

Catharina och jag före starten

Catharina och jag före starten

IMG_0418

1-6 timmar
Kl10:00-kl16:00

kl 10:00 startade vi. Jag var verkligen sugen för att springa. Jag kände mig redo för min utmaning. Jag hade vilat i 11 dagar pga. min hals och jag hade tränat bättre än någonsin.
Men det skulle visa sig att jag inte hade riktigt aning om vad jag hade gett mig in på!!

Det är svårt att veta även om man har hört så mycket!
Min plan var enkel och jag skulle försöka hålla den de första 12 timmarna. Jag skulle springa 3 varv och gå 1 varv från början. Jag gjorde det och det kändes bra.
På den gående varvet drack jag 3dl Vitargo. Min energiplan var att dricka 6-7 dl Vitargo och 1 gel per timme.
Älsklingen som var min support skulle ha koll på mitt energischema så jag behövde inte tänka så mycket utan det var han som hade stenkoll på mig.
Temperaturen var ganska varm så det var viktigt att dricka ordentlig och inte glömma saltet. Jag fick en tablett per timme också.
Allt rullade på bra. Alla löpare pratade med varandra och njöt!
Nu när jag tänker efter efteråt inser jag hur stark hjärnan är! När jag springer en maraton tycker jag det börjar bli jobbigt efter 3 timmar.
Här sprang jag de första sex timmarna utan problem.
Jag sprang sex timmar i ganska jämnt tempo.

Starten

Starten

2

6-12 timmar
Kl16:00 – 22:00

Än så länge allt hade gått bra tills nu.
Då började jag känna mig sömnig. Jag ville verkligen bara sova. Kunde inte tänka på annat.
Första sms till coachen och första svaret kom direkt också. Han förklarade att känslan av att jag var låg på energi skulle gå över efter en stund.
Det kunde vara så att min kropp byte från kolhydratförbränning till fettförbränning just då.

Så jag bara fortsatte på samma sätt.
Det var nu som jag fick min första överraskning!
Plötsligt hörde jag en sång som jag kände igen. Det var vår bröllopssång! Den heter TU, det var på spanska och det är Shakira som sjöng.
Jag blev så emotionell och då kom också de första tårarna. Göran hade beställt sången för mig för att peppa mig.
Jag sjöng och när jag sprang förbi honom kramades vi. Några tårar till blev det. #kärlek

Efter det kämpade jag verkligen för att inte tänka på hur trött jag var. Jag försökte dricka mer och äta lite oftare enligt mitt schema. Jag tog också en gel till.
Det började att göra ont i mina tår men jag fortsatt ändå tills jag kände hur en blåsa sprack!
Aj aj kom till supportplatsen och Göran hjälpte mig att torka blåsan, sätta på en Compeed, byta strumpor och skor.
Det gjorde ont men det skulle gå över…. sade alla!

De här följande fem timmar blev lite långsammare för att jag bara ville sova och kroppen blev seg. Tog mina gå-varv lite långsammare. Det gjorde mer och mer ont i tårna.
Ungefär mellan kl21-22 kunde jag inte låta bli mer. Jag ropade till älsklingen att jag ville ge upp, inte springa mer, att jag behövde sova lite.
Han lyssnade inte på mig och förberedde ”sängen” till nästa varv. Jag la mig och bad honom att väcka mig om bara 10 minuter.
Jag kröp in sovsäcken, han stängde den och jag blundade. Det var inte djup sömn, jag kunde höra ljudet men jag sov ändå.
Älsklingen väckte mig med en liten puss och berättade hur många personer som under dessa 10 minuter skickat hälsningar till mig i högtalaren.
Jag blev så glad!
Då var det dags för kycklingsoppa! Nä, usch det var inte gott och jag var inte sugen alls. Det gick inte att äta den!

Upp igen. Tog på mig en långärmad tröja för att jag frös och fortsatte med planen: springa 3 varv och gå 1 varv.
Lite innan kl 22.00 åkte älsklingen till hotellet. Han behövde sova för att orka köra hem dagen efter.
Det var då när jag på en mikrostund inte ville fortsätta själv! Han lyssnade inte på mig igen.
Men han sa hur stark jag såg ut och att det var självklart jag ville fortsätta.
Han förberedde allt på bordet så jag bara behövde blanda med vatten. Strumpor och skor framme, även sängen klar att använda i fall att…

Han kramade mig och sa vi ses om en stund! Om några timmar skulle han komma tillbaka! Några tårar rann… jag visste inte om jag ville springa mer!
Det gjorde så mycket ont i mina tår!

Älsklingen fixar mina första blåsor

Älsklingen fixar mina första blåsor

4

Supportrar området

Supporters området

Kycklingsoppa

Kycklingsoppa

12-18 timmar
kl 22:00-04:00

Nu var jag ensam. Jag kände mig ensam och ganska nere. Men jag var inte ensam.
Det var mer än 100 löpare som kämpade lika mycket som jag. Och jag hade mycket sällskap!

Jo, jag skrev på Facebook: Har sprungit 12:30 timmar nu och allt har redan hänt! Är ganska nere nu…
Vad hände då? Började få sms i min mobil, twitter som lästes i Stadion och massa pepp-kommentarer på Facebook.
Tack!! Ni anar inte hur mycket ni hjälpte mig! Jag var inte ensam! Det var mycket folk som var vakna och kollade på mig! Ni var med mig!!
Men mina tår blev sämre och sämre.
Jag gjorde allt jag kunde och byte skor igen.
Underbara Andreas föreslog massa grejer och han sa vi skulle inte fastna i de negativa sakerna utan vi skulle hitta en lösning!
Han var där för att hjälpa mig!
Finaste MarathonMia och Anna Grundahl försökte hjälpa mig! Även legenden Rune Larsson kom fram för att försöka se hur jag kunde fortsätta!
Duktiga Maria Jansson (förra årets vinnare) sa det var bara att bita ihop! Man får alltid ont.

Anna Grundahl blev lite orolig och frågade mig: Du tänker inte bryta va? Nejdå svarade jag!
Men ingenting hjälpte. Jag gick in på toan och började gråta.
Vad ska jag göra nu? Jag kände mig så ledsen för att jag hade så mycket ont!

Det fanns bara två alternativ:

1. Bryta loppet på grund av smärta, blåsor och svullna fötter

2. Eller fortsätta

Jag kunde inte varken det ena eller det andra. Jag ville fortsätta men hade inte plats i skorna.
Oh vad jag önskade jag ett par större skor då!
Men nä, jag skulle aldrig bryta!! Nej! Jag fortsätter även om jag måste krypa!

Av med skorna!

Jag började gå barfota. När jag gick förbi Linneasbord då började Anna och Mia att heja på mig!! Jag tror de blev lite överraskad!
Jag tänkte nu tar jag några varv så här och sen får jag försöka ha skorna på igen.
Jag tog ett varv i taget! Många kommenterade att jag skulle få mycket ont pga. underlaget var så hårt!
Men jag funderade inte på det.
Huvudsaken som Andreas sa till mig i ett sms till var att fortsätta framåt. Alla meter räknas.

Det blev några timmar gåendes barfota. Jag ville inte stanna.
Nu hade jag musik framme med min ULTRA lista på Spotify.
Listan heter: ULTRA-AMOR (kärlek). Här har jag samlat låtar från personer som är viktiga för mig.
Varje person har valt en låt som är deras favorit. Varje gång det spelas en låt tänker jag på den personen och att den personen skickar mig pepp och kärlek.
Hur bra som helst! Alla låtar har en betydelse i mitt liv!
Det gav mig en jättekick för att fortsätta! Jag bara malde på!

Innan Göran åkte till hotellet hade han räknat ut att Vitargon inte skulle räcka.
Så han och Andreas kom överens om en lösning. Under de här timmarna åt jag lite från vad loppet serverade: tomatsoppa, några bitar bröd med ost, mjölk och yoghurt.
Klockan 3:00 fick vi tomatsoppa. Det passade bra!

8

Min säng

Barfota

Barfota (blod)

Tunnel

Tunnel

Fika time!

Fika time!

Här hittade Heming bra musik för oss och läste alla hälsningar

Här hittade Heming bra musik för oss och läste alla hälsningar

18-24 timmar
kl 4:00-10:00

Sms från Andreas kl 3:53. Prova att klippa upp skor och strumpor så att tårna får det fritt!

Men jag vill inte ha sönder mina nya skor!!
Men Göran var inte där och jag orkade inte pyssla själv!!
Men och men…

Det var då jag bestämde mig för att jag verkligen skulle bita ihop! (Ja, ännu mer!)
Stannade, smörjde mina tår allt jag kunde med vaselin, byte strumpor och på med skorna igen!
Började gå först. Det gick inte. Började små jogga. Det gick lite.
Fortsatte med små små jogging-steg och det kändes som att det kanske kunde gå vägen. I alla fall var det lite fortare än gå barfota.
Jag märkte att jogga gjorde mindre ont än gå. Så från och med nu blev det mindre och mindre gå-varv och mer och mer jogging.
Det var inte fort men jag skulle kunna göra mer km så här än gåendes.

Jag bet ihop. Tänkte på annat. Tänkte på att nu var vi i sista delen av loppet.
Snart skulle älsklingen komma och då skulle jag få en jättekram och en puss.

När jag joggade förbi Anna sa hon: Du springer igen!! Hon och Mia hejade och hejade varje varv jag sprang förbi dem!
Varv efter varv såg jag hur dagen började komma. Vi kunde se genom glasdörrarna att nu var det dag igen.
När man går/springer runt och runt hinner man se så mycket.
Det var häftigt att se hur ALLA ändrade sin löpstil, sina löparsteg, sin hållning mm.
Vi var många som hade zombiewalk!

Helt plötsligt kom jag på att det var inte bara jag som var trött.
Det kanske rent av var inte bara jag som hade ont i fötterna.
Vi hade alla för fan slitit lika många timmar i samma bana!

Vi kämpade! Vi peppade varandra! Vi sjöng! Vi hjälpte varandra!
Vi var där mot samma mål! En ultrafamilj!
Så jäkla häftigt!

Folk fortsatte att skicka låtar och hälsningar till oss som peppade så mycket!
Jag ryser när jag tänker på den stunden igen nu när jag skriver.
Jag hörde i högtalaren att min dotter hade skickat ett meddelande kl 4:10: KÄMPA MAMMA!!! Tänker på dig du är GRYM!!!!!!!!!!
Eller när sonen smsade kl 05:30: Lycka till sista timmarna, du är grym!
Eller när älsklingen skickade också ett meddelande kl 06:30: Inte så många timmar kvar. Jag är på väg till dig nu.
Eller när ni vaknade och började kolla om jag var kvar. Då började ni peppa mig igen. Gud vad jag behövde det!
Det var tack vare det jag kunde hålla humöret uppe de sista timmarna som var kvar.
Alla ni som hejade på mig genom att skicka meddelanden med hälsningar och låtönskningar.
Jag fick så mycket hälsningar att jag nästan började gråta (igen).
Nästan varannan meddelande var till mig. Ja… till mig?
Vad hade jag gjort för att få så mycket från er?

När klockan var 7:00 och fick ett sms från Andreas som stod: Nu siktar vi på 110 km!
Jag tänkte nu ska jag springa och inte bara jogga.
Så började jag få lite mer kontinuitet och bestämde mig för att jag inte hade ont längre i fötterna. Det funkade.

När älsklingen kom till Stadion såg han att jag sprang! Fick min kram och han bara sa att jag såg stark ut!
Nu var det mindre än tre timmar kvar. Göran fixade mina Vitargo flaskor som jag inte hade orkat blanda själv och på så sätt hade kvar, och började få mer energi.
Tog också en gel per timme.
Jag gick bara lite då och då så benen kunde vila lite eller medan jag var på toan.

9

Trötta

Still going...

Still going…

Yei! Jag kan, jag kan....

Yei! Jag kan, jag kan….


SISTA TIMMEN

Sista timmen var magisk!

Nu ville jag bara springa. Jag gjorde det (eller det kändes som i alla fall!).
Jag började känna en sådan glädje att vara där! Jag var där för att jag älskar att springa!
Jag hade bara mindre än en timme kvar och jag var stark! Framför allt mentalt stark!

Fick ett till sms från Andreas med de magiska orden: 120 km passerat. Våga plåga! Sista nu!!
Det var så sant. Det var de sista minuterna och benen ville njuta de sista km.

Jag vågade!

Jag var ganska nöjd med 120 någonting men räknade snabbt i huvudet och insåg att det var bara 6 km till för att ha sprungit tre maror. Det var lite finare att ha en sådan siffra.
Musiken i högtalaren spelade bara låtar som: The Final Countdown, Eye of the Tiger, etc.
Jag ökade och fick upp lite farten. Vid varje varv blev jag påhejad!
Heming med sin mikrofon hejade! Alla hade samlats där, nära skärmen och klappade händer!!
En tjej som var fru till en löpare skrek till mig: Du har sprungit nästan i 24 timmar! Fattar du det?

Jag kände bara en sådan flow!
Jag tänkte, det här kommer inte att hålla! Men jag kör så länge jag orkar! Men det höll visst!
Det var inte jag som sprang! Det var som det var en annans persons kropp!
Jag tänkte bara på Andreas ord: Våga! Våga plåga!

Jag vågade och det blev bättre!

13

Våga plåga!

Sådana fanns många längs banan

Sådana fanns många längs banan

Snart!
Vid matområdet var alla supportrar där som också hejade på oss och applåderade också!
Man fick mer energi!
Jag bara sprang och när jag sprang förbi Göran skrek jag: nu siktar jag på 126! Tre maror ska bli!
Jag passerade 126 km och hade några minuter till… sedan blev det 10,9,8,7… STOPP!

Där stannade vi!
Det var det! Jag hade nu sprungit mitt första 24 h lopp och jag klarade det!
Jag sprang 3 maror som för mig är så stort!
Plats 71 av 117.

Jag satt på golvet och väntade till de kom och mätte.
Älsklingen kom, kramades och tårarna började rinna.

Bild efter målgång! Yes! Ultralöpare!

Bild efter målgång!
Yes! Ultralöpare!

Jag var inte den snabbaste som sprang där men en sak är säkert: jag var lyckligaste!

anna

Anna och jag

larsson

Mary och Rune Larsson och jag

mia

Mia och jag

maria

Maria och jag

Tack Andreas!
Vi gjorde det! Tack för att du hjälpte mig att nå min dröm!
Du är bästa coachen som finns. Jag var inte ensam, min coach var där med mig!
Imponerande hur bra du är!
Det var otroligt viktigt för mig att du la så mycket energi och tid med mig innan och under mitt första 24 h lopp. Jag kände mig trygg.
Tack för att du trodde på mig. Vem skulle annars göra det?

Tack älskling!
Du är inte bara bästa supporten på tävlingen utan bästa supporten hemma också.
Bästa älsklingen som är alltid där!
Utan dig hade inte varit möjligt! Vi gjorde det tillsammans!
Tack för att du stödjer mig med alla mina crazy idéer! Älskar dig!

Tack mina barn!
För att ni förstår (eller försöker) er galna mamma som tar så svåra utmaningar!
Ser ni? Jag dog inte! 🙂
Tack för att jag får stjäla tiden från vår tid tillsammans, så jag kan gå ut och träna! Älskar er också!

Tack allihopa!
Ni vet vilka ni är! Ni som också var med mig och är mina fantastiska vänner!
Tack från hela mitt hjärta för vartenda sms, meddelande till Stadion, Facebook-pepp,Twitter-vänner, kommentarer på bloggen och samtal!
Jag är så tacksam och undrar om jag förtjänar det?
Kram på er!

Mvh,
Världens bäst lottade ultralöpare: Coyntha

Sista långpass innan Bislett

I söndags sprang jag mitt sista långpass för den här gången.
Jag har aldrig kört så mycket som de senaste veckorna.Det gör att jag känner mig trygg.
Trygg inför en utmaning som jag kommer att testa för första gången.
Jag tänker göra precis allt jag kan till den dagen jag står på startlinjen.
Jag vill känna att jag är förberedd. Så jag har följt Andreas program ganska exakt.
De senaste fem veckor har jag haft en tuff period med många kvalité pass, distanspass och ett långpass varje helg + minst 2 gånger styrka per vecka.
Den fantastiska är hur bra det känns i kroppen.
Det bara tre veckor och vi ska börja lätta på träningen.
Nu ska de här sega benen få lite lättare jobb fram till den 1 december, hoppas jag 🙂
Distansen i söndags var 180 minuter och ett par stumma ben var grymt nöjda med att få stanna efter passet.
Det var inte lätt, det var segt och framför allt det kändes jobbigt båda i benen och mentalt.
Jag orkade verkligen inte.
Men det gick! Sakta men det gick! #pannaben
När jag kom hem var jag supernöjd att ha kunnat genomföra passet.
Nu kör vi sista veckorna!
Är du med?
20121113-212920.jpg

Passade på att äta lite energi här!

20121113-212859.jpg

20121113-212909.jpg

Min fredag i bilder

En hel dag i Stockholm.
Jag är en lite planeringsfreak jag vet. Om jag ska till Stockholm vill jag passa på och hinna med så mycket som möjligt.
Först träffade jag ultra coachen för att prata och planera lite om mitt lopp i december. Det är så mycket jag har att fråga!
Stackars Andreas som fick svara alla mina konstiga frågor!
Vi ska göra en plan eller två… vi får se om jag kan hålla mig till planen hi hi
Sedan träffade jag underbara Sirpa. Det var länge sedan vi sågs och vi hade mycket att prata för att komma ikapp.
Efter lunchen åkte vi tillsammans till Stockholmsmässan på kolla i Allt för hälsa.
Jag hade inga stora förväntingar men vi gick runt och kollade. För min del var det snabbt skannat och jag behövde inte mer tid.
Inte ens de delar med träningsredskap och andra tillbehör för träningen.
Magda och jag körde 30 min Chiball yoga. Jag tyckte det var så där, kanske för att det var för mycket ljud i mässan och för mycket folk som gick runt omkring.
Sedan vad vi på Fredriks Zillé föreläsningen: Spring snabbare och han KALAS-metoden. Det var super roligt och intressant!
Efter det var det dags att åka hem.

Super bra att har haft mötet med coachen.
Roligast på dagen och på mässan var att träffa Magda, Sirpa, Nina och Anna!
Jag hade förresten twittrat mycket med Anna och nu var det första gången vi träffades på riktigt. Jag tycker det är alltid kul. Det kändes som att träffa en ”gammal vän”

20121112-165808.jpg

Nina och Magda köpte allt Raw mat de hittade!

20121112-165848.jpg

Naturdiet med nya bars med mindre socker

Jag, Sirpa, Anna och Magda.

20121112-165933.jpg

På yoga mattan

20121112-165942.jpgPå väg hem igen.
Vi ses nästa gång Stockholm!

20121112-165954.jpg

Min träning vecka 44. Funderingar

(Klicka på bilden)

Jag är inne i en period med ganska mycket träning och jag bara älskar det!
Det känns bra i kroppen. Jag har ett mål och jag tränar med fokus!
Det här var tredje vecka med ett långpass på helgen: 30 km + 30 km + 44.5 km plus andra pass under veckan.
Nu kör jag en mängdvecka till och sen kommer vi att börja tävlingsförbereda!

Jag vill bara behålla mig frisk. Det är så lätt att  bli sjuk just nu. Jag försöker sova mer, tar D-vitamin, Omega 3 och Mivitotal.

Let´s go!
Vi kör en kul vecka till… i underbara November!

 

Test i mörkret

Igår kväll var jag ute för att testa formen.
Som ni har läst har jag varit trött och har inte haft ork. Mörkret hjälper inte mycket…
Det var segt men efter 4 km kändes bättre. Pulsen var lite bättre också.Jag kom hem efter 6 km och jag tyckte det räckte bra.

Idag ska jag vila och efter jobbet åker jag till Stockholm.
Ska träffa först coach Andreas. Det är alltid kul att träffa honom. Mycket ultra-snack blir det 🙂
Sedan ska jag till Magda och sova hos henne. Mer ultra-snack gissar jag!
Imorgon ska vi vara lite sociala och springa med ett gäng tjejer i Sörmlandsleden!!
Hoppas att kroppen vill det också. Det ska bli kul med lite terräng och några mil!
Vad ska du göra på helgen?

Utanför mitt hus.

20121019-111905.jpg

20121019-111915.jpg

Ett maraton på söndag

Vi åker till Polen imorgon.
Det kommer att sitta bra att ha lite semester nu när det har varit så mycket på jobbet.

Vi tänker passa på och ha semester. Vi ska stanna i Warszawa från fredag till måndag!
Det är första gången där och jag ser fram emot resan. Vi har bokat ett fem stjärnor hotell med king-size säng 🙂
Oj vad skönt ska det bli!

Ja, just det ja. Jag ska också springa ett maraton lopp på söndag.
Det är Warszawa Marathon. Jag vet inte vad det hände med mig. Just nu känner mig inte helt taggad. Det kanske kommer…
Jo, jag tror det. Det är bara jag är förtrött…

Hela veckan har varit ganska lugn på träningsfronten.
I tisdags sprang  jag  ett distanspass i skogen och det blev 11 km.
Sen testade ett yogapass hemma i Åtvidaberg under hela 90 min.
I onsdags vilade jag och idag körde ett 30 min Corepass på gymmet.
Vi får se om jag joggar lite imorgon kväll när vi är framme.
Nu ska jag packa.

Jo, imorgon kl 6:00 svensk tid startar Spartatlon. Coach Andreas springer där från Aten till Sparta.
Hela 245 km!! Heja Andreas!

20120927-212932.jpg

20120927-212941.jpg

Planering

Sitter i köket och följer VM 24 timmar i Polen via twitter och @ultradistans_se Så spännande! Starkt jobbat från svenskarna!
Samtidigt håller jag på att planera vilka lopp vill jag springa nästa år och vilka är dem som passar mig bäst.
Det är alltså så svårt att välja!
Man vill springa alla typ ha ha
Vad jag vet nu är att jag vill satsa på ultra på riktigt nästa år. Därför kommer jag att välja bort många kortare lopp som jag annars bruka springa.
Dels för att det kostar mycket pengar med alla avgifter, resor, mm och dels för att träningen kan inte ha en kontinuitet om man måste dra ner träningen för att kunna tävla.
Så jag vet inte än vilka lopp kommer jag att springa.
Jag älskar Stockholm Marathon men det ligger lite fel i datum bland allt annat.
Vi får se.
Jag är anmäld till två stora lopp i alla fall än så länge!
Jag vill springa till exempel Tjejmarathon igen (vi vet inget datum än), jag är sugen på att springa Ultra Lappland i juni, etc.
Jag måste snacka med coach Falk så vi kan planera träningen för den kommande år.
Hur planerar du din säsong?

20120909-130025.jpg

Teknikpass

Igår var jag i Stockholm för att träffa coach Andreas.
Vi hade planerat att ses för att köra ett teknikpass med fokus på backteknik.
Jag tog pendeltåget till Sollentuna.

När jag kom utanför spärrarna var han där och väntade på mig!!
Själva Andreas Falk 🙂
Det är inte varje dag man har äran att träna med en av Sveriges bästa ultralöpare eller hur?
Vi åkte till en slalombacke i Sollentuna. Där fanns också gott om ställen att springa, bland annat elljusspåret.
Jag fick öva på hur man springer och går uppför en backe, hur armarna ska röras, hur ska man ta varje steg, osv.
Vi gjorde samma sak på väg neråt.
Hur viktiga råd som helst! Det var roligt och givande!!
Han är bra coachen!

Nu är det bara köra och träna själv inför mitt största kommande mål: Axa Fjällmarathon i agusti.
Efter backpasset gick vi till en fotbollsplan så Andreas kunde visa mig några övningar som säkert kommer hjälpa mig mycket för att träna bort mitt löparknä.

Efter nästan två timmar åkte jag tillbaka till stan igen och åt lunch. Jag hade lite tid innan det var dags att åka hem igen så jag gick in några affärer.
Utan att vara så medveten var jag med ett par ursnygga nya löparskor!!
Det var verkligen en chans jag kunde inte missa.
Nu har jag ett par Salomon SpeedCross 3!

Originalpriset var 1499 kr. Men igår kostade dem: 899 kr
Billigt va?
Men… jag hade 20% rabatt som medlem. Så skorna kostade bara: 719 kr!

Jag är sugen för att gå ut i skogen och testa dem! Nu, pronto!!

20120704-145914.jpg