Ett besked

Publicerad den 13 oktober 2014 av coyntha

Jag har varit hos sjukgymnasten. Han är specialist på idrottsskador här i Linköping och det kändes jätteproffsigt att få hjälp på det här sättet.

Efter Black River Run kunde jag inte gå de första dagarna. Jag visste det skulle ta tid innan jag kunde börja springa igen. Det tog en vecka innan det började kännas bättre. Fötterna var inte längre så svullna och jag kunde ha höga klackar på en fest.
Jag har haft ont på ovansidan av fötterna och i ett knä men det har blivit mindre och mindre ont.

Nu har det gått tre veckor och min plan var att idag kunna börja springa igen. Det kändes riktig bra och jag bara väntade att få besked från sjukgymnasten, komma hem, byta om och gå ut och springa!

Han kollade jättenoga på allt: ben, fötter, hälarna. Han även gjorde ultraljud på fötterna.

Det onda i fotleder, i vader och i knäna var inget att vara orolig för. Det är överbelastning och vad man kan förvänta sig av ett så långt lopp. Det kommer gå över av sig själv och den är nästan borta nu (95 % kan jag säga).
Däremot var det besvärligare med hälsenorna som visade tecken på att vara förtjockade. Vad jag har heter Hälsenetendinos. Vänster hälsena var 2 mm tjockare och höger 1.5 mm. Det kan man behandla med excentriska tå-hävningar och stötvågsbehandling. Jag börjar redan på torsdag med första stötvågsbehandling och ska få den en gång per vecka under en månad.

Och jag skall inte jogga eller springa utan får hitta alternativ träning i minst ett par veckor: simma, cykla, roddmaskin, etc. Jag kan även jobba mycket med core, styrka, yoga. Efter det får han avgöra och sen kan jag börja att springa igen. Men jag måste absolut träna annat som inte belastar fötterna.
Det jag tror det jag kommer att träna mest nu är TÅLAMOD!

Men det känns bra ändå, tror jag. Jag vill verkligen vara bra. Jag har haft ont i hälarna i många månader. (Ja, jag hade inte sagt så mycket, jag vet) och ibland har jag haft svårt att gå framför allt när jag går upp på morgnarna.
Huvudsaken är att han hittade inga allvarliga skador och allt är bra. Jag har stadiga ben, sa han 🙂

Nu väntar jag på att prata med coachen och göra en plan. När jag börjar att springa igen kommer jag att köra hårt.
Jag kommer vara starkare för att springa Artic Ultra i januari!
Jag kommer att springa mitt bästa 100-miles lopp!

Testet avklarad

Publicerad den 21 april 2014 av coyntha

Jag testade foten. Foten har varit ett lite problem efter TEC. Foten har varit svullen och idag efter en vecka, ville jag testa om det gick att springa.

Jag har vilat och bara promenerat två gånger: lördag och söndag. Var såååå sugen att springa!
Men coachen sa att jag skulle bara testa idag och se hur det kändes.
Susanne gjorde mig sällskap och vi sprang en fin runda på 6 km i skogen, en del av Östgötaleden.
Det var så vackert. Vi konstaterade den perfekta löparväder!
Foten då?
Den gjorde lite ont men jag tror det kommer att bli bra. Benen kändes bra, de sprang lite för fort för att vara en joggrunda 🙂
Ikväll ska Andreas skicka mitt nytt schema.
Dags att börja tänka på nästa mål!

Ha en underbar dag alla löparvänner!

BAKOM MEDALJEN

Publicerad den 13 december 2013 av coyntha

Den svåraste för mig var att hitta en balans så det skulle kunna fungera med familj, jobb och träning.
Idag har jag hittat balansen.

Först tack för alla fina kommentarer jag har fått! Ni är bäst!

Det har gått nu 12 dagar sedan jag sprang 24h och kroppen skriker efter träning! Men jag tar säsongsvila nu. Jag blev förkyld efter loppet och är inte frisk än. Det verkar som mitt immunförsvar kraschade totalt efter loppet, jag hostar för mycket! Så det är bara att gilla laget. Det är bra både för kroppen och huvudet.
Nästa vecka tänker jag börja träna lugnt och träna i stort sätt vad jag känner för: lätta, korta och roliga pass i shorts och linne.

Andreas Falk och jag innan starten

Jag har funderat på mitt lopp och jag vill gärna skriva ner en liten analys mest för min egen skull för att inte glömma inför nästa gång jag springer ett ultralopp eller om motivationen försvinner inför ett pass.

BAKGRUND

Jag hade ett bra träningsår förutom våren.
Från januari till april var jag lite skadad och kunde inte träna så mycket som vi hade planerat.
Men från och med maj blev träningen mer och mer regelbundet.
Vi hade som stort mål AXA Fjällmaraton i augusti.
Jag fick en bra träning under hela sommaren och även åkte till ett Trail träningsläger i Slovakien med Petra Kindlund.
Jag blev starkare och det blev ett kanonlopp i fjällen.

I september bestämde vi att köra och testa Maffetones metod.
Andreas sa att jag behövde träna i MAF-tempo minst 12 veckor och ha mycket tålamod. Det är inte säkert metoden funkar för alla och det är inte säkert alla orkar hålla lågintensivträning under så många veckor.

För mig blev det ett underbart sätt att träna. Jag orkade springa långa distanser som aldrig förut. Jag blev inte sliten efter varje pass. Jag blev bara starkare och uthålligare. Jag tränade att kunna fettförbränna på mina långpass. Jag blev inte skadad och jag längtade efter nästa pass varje gång jag kom hem.
Vi ökade mängden rejält och det var bara kul att träna.
Allt detta gav mig en starkt självförtroende och jag kände mig redo för att testa mina gränser på Bislett.

Sedan den 13 oktober bestämde jag också att inte äta socker, snabba kolhydrater och skräpmat.
Jag fick så mycket stöd man kan önskar sig: min man tog hand om min kost och han styrde min mat. Det var skönt att slippa tänka på vad jag skulle äta och laga för mat.
Han räknade hur många kalorier behövde jag för att orka träna och vägde och mätte allt jag åt.
Vi gjorde en plan. En plan som skulle göra att jag kunde gå ner i vikt men samtidigt orka träna så mycket som jag gjorde. Jo, jag vet! Det var en svår ekvation.
Coachen tyckte inte om det så mycket men vi kom fram att det var bara att testa sig fram och hitta bästa sättet för mig. Att hitta balansen!
Vi lyckades ganska bra.
Dagen jag stod på startlinjen på Bislett hade jag gått ner 4 kilo på 7 veckor. Testa att springa med 4 extra kilo vikt under 24 timmar!
Det är en stor skillnad! Jag lovar det!
Men framför allt hade jag en starkare och hälsosammare kropp.
Det var tack vore en bra kost.

VAD SOM INTE SYNS I MEDALJEN FÖRUTOM LOPPET ÄR:

Alla många timmar på vägarna runt om i Åtvidabergstrakten och i skogen
Alla utnötta skor
Alla timmar för älsklingen framför spisen så jag kunde få mat direkt efter mina pass
Alla timmar med planering och strategier
Allt pusslande så det skulle finnas plats för träning, familj och jobb
Allt sms:ande och mail:ande fram och tillbaka med Andreas Falk
Allt småpussel för att allt ska gå ihop
Allt hålla sams även när det inte gått så bra hemma så jag kunde vara lugn i själen.
Allt peppande

Denna medalj är min medalj till mig som sprang och sprang och till min familj som är alltid med mig.
Tack.

Vad händer med mig?

Publicerad den 25 juni 2013 av coyntha

Bloggar inte ofta just nu.
Har haft Twitterpaus.
Orkar inte så mycket.

Löpningen har inte känts bra och nu har det gått några veckor men jag försöker se allt som händer på ett positivt sätt.
Efter Stockholm Marathon har det inte varit så lätt. Det känns så i alla fall. Mitt lopp var inte en upplevelse så som jag ville ha den.

För 10 dagar sedan sprang jag fyra ultraintervaller och det gick inte heller så bra att springa alla fyra intervaller så som jag hade önskat.
Vad hände då?
Det är en bra och svår fråga.

Jag har en svacka och sådana måste jag också acceptera och försöka gå vidare men framför allt vill jag gärna veta vad det är som pågår.

När jag sprang den fjärde ultraintervallen fick jag precis samma känsla som på Stockholm Marathon efter 28 km.
Det var tungt och jag hade ingen kraft att springa. Det var inte så roligt längre.

Jag har tränat bra och har haft kontinuitet så det borde inte kännas sämre än förra året.
När jag springer vill jag springa för att det är kul, för att jag älskar att göra det och för att njuta varje steg jag gör.
Men nu var det inte roligt! Jag orkade inte helt enkelt.

Har funderat mycket och har pratat mycket med Andreas också.
Han anpassar mitt program beroende på dagsformen.
Vi tror att jag måste verkligen ta det lugnt just nu.
Varför?
Jo, jag har haft en supertuff period på jobbet nov-juni. För mycket stress, för mycket ansvar, för lite sömn.
Allt detta gör att kroppen säger ifrån. Jag trodde jag var starkare och kunde hantera det men när det blir för mycket kunde jag inte, tydligen.
Mina symptom kan vara ganska lika som när man är övertränad. Jag är inte övertränad utan jag är för trött.
Så sedan förra veckan testar vi ett nytt upplägg.
Andreas har minskat min träning. Jag lovade att försöka sova mer, äta bra och ta det lugnt på jobbet.
Nu börjar en lugnare period och jag ska verkligen göra mitt bästa för att inte stressa de sista dagarna innan sommarlovet.

Jag tränar lite, lugnt i det tempot som min kropp vill.

Man kan inte ha bara bra dagar.
Den positiva sidan är att det kommer alltid nya dagar och då uppskattar man dem ännu bättre.
På lördag är det Tjejmarathon. Det ska bli en test för mig.
Jag hoppas att det blir bra.

Jag delar min skog, där jag mår som bäst med dig!

Lite bloggtorka

Publicerad den 09 juni 2013 av coyntha

En långhelg är snart slut.
Vilka fina dagar! Vilket väder!

Jag har njutit alla dagar och gjort ganska mycket. Däremot inte så mycket träningsrelaterad.
När jag är hemma vill inte sitta framför dator och nu har jag inte haft så mycket att berätta.

Jag har vilat några dagar efter maran så jag tog första joggpasset i torsdags.
Jag joggade fredag och lördag också. Alla pass i skogen!
Men igår ramlade jag och träffade en sten i skogen. Det gör fortfarande lite ont i knät men ingen fara!
Jag vilade idag också.
Igår var vi på en Blues-kväll här i Åtvid och det märks att jag inte festar så ofta! Vi kom ganska sent hem och jag känner mig trött.

Sen hann vi i stan för att shoppa och luncha där! Så härlig med att sitta på uteserveringen i solen.
Nu är det snart dags att laga middag och förberedda oss för en ny hel vecka!

Blus-kväll

Långklänning och klackar (inte så bra för mitt knä)

Njuter av livet!

Jag sökte löparglädje

Publicerad den 06 juni 2013 av coyntha

och jag hittade den!

Det är egentligen inte så svårt. Idag var en sååå fin dag och dessutom var det en röd dag.
Temperaturen var runt 25 grader och jag bara visste jag ville jogga.
Tog mina terrängsskor och gick ut.
Naturen är så vacker just nu så det var en ren njutning att vara i skogen.
Så grön! Bara för mig då!
Idag sprang jag utan krav, jag ville bara känna och andas ren löpning!
Löpning som gör mig så glad, så jag!
Ingen klocka, ingen tid, ingen särskilt distans…
Otrolig pigg kropp som hade glömt att vi hade sprungit en maraton för fyra dagar sedan.
Lite seg men annars bra!

Funderar och funderar om mina kommande lopp… ska jag verkligen springa i fjällen i augusti?

12 dagar

Publicerad den 14 december 2012 av coyntha

Idag är det 12 dagar utan träning. Det känns bra i kroppen och jag är så sugen för att börja träna igen.
Någon gång under året måste man vila och jag hade inte gjort det så nu var det ett bra tillfälle att göra det.
Kroppen passar på för att återhämta sig efter Bislett.
Jag mår otrolig bra. Jag som trodde dagen efter loppet jag skulle aldrig skulle kunna springa igen! Ha ha (så dålig mådde jag!)
Jag har bara lite ont i vänster fotleden men det känns bättre och bättre.

Ikväll är jag i Stockholm och ska göra bara roliga saker!

Vad ska jag göra nu?

Publicerad den 20 juni 2012 av coyntha

Svara

Det har gått fyra dagar sedan Tjejmarathon och när jag blundar och tänker på det ler jag fortfarande.
Jag undrar hur länge man kommer leva på det? 😀

Jag har pratat med Andreas och vi var överens hur viktigt det är att jag ska vara bra med mitt problem med benet. Jag undrar hur det känns att springa ett lopp när allt stämmer?
Men framför allt att springa utan smärta?
Jag har frågat, kollat och hittade ett bra ställe som jag tror kommer att hjälpa mig med mitt ben.
Jag har bokat tid till nästa vecka.
Jag har varit flera gånger hos Jenny-kiropraktor i Stockholm men nu vill jag ha en person nära mig. Så jag kan lätt åka dit och ha en snabbare hjälp.
Så vi får se. Ni får hålla tummarna!

Det finns många roliga saker att göra nu under sommaren!!
Det är så spännande med nya utmaningar. Jag kommer att springa och träna mycket.

Imorgon åker vi till fjällen. Där ska vi ha lite semester och fira Midsommar där mellan hjortron och fjällen.
Mitt syfte är att kunna backträna!!
Vad kul, jag vill bara vara ute och njuta!

Återhämtningsvecka

Publicerad den 06 juni 2012 av coyntha

Jag har varit jämt hungrig sedan i måndags.
Post-marathon?
Kroppen behöver återhämta sig.
Jag har också varit sötsugen och Madde förklarade det är för att jag har haft ett extremt underskott av energi efter lördagen.
Det borde gå över om jag bara öser på med bra mat
Så jag fyller på med bra mat och det har varit mer än vad som står på mitt kostschema.
Det viktigaste är att jag återhämtar mig!
Jag har inte så många kilo kvar till mitt mål men de får jag ta snart igen.
Jag har varit trött och känner mig ganska sliten.
När man har så mycket på jobbet kan man lätt vara stressad.
Men idag har jag sovit 9 och 1/2 timmar. Så skönt!
Resten av dagen spenderade vi hos vänner och i solen. Vi grillade!

Snart om 10 dagar kommer jag och 53 tjejer till att springa 50 km på Tjejmarathon!
Jag laddar om mentalt och fysiskt!

Bild. Matlådan för imorgon: Nöttfärs, paprika, champinjoner och minimajs.

Återhämtning

Publicerad den 08 april 2012 av coyntha

Idag är en mycket finare dag än igår. Snön smälter och det är plusgrader! (Inte så många men bättre i alla fall!)
Jag träffade bästa gänget vid Kanonvallen. De skulle springa långpass men jag ville inte springa för mycket. Idag var det ett distanspass inriktad till återhämtningen.
Det var verkligen fint idag.
Efter 4 km bestämde jag mig för att vända tillbaka till parkeringen. Julia ville inte springa långt idag hon heller. Så vi sprang tillbaka. Julia är mycket snabbare än jag. Så det blev trots allt ett bra tempo på de sista km.
När jag kom hem sprang jag lite till för att få totalt 8 km.
Jag är nöjd.
De kommande veckorna kommer att bli tunga. Det börjar en tung period inför Stockholm Marathon! Och det kommer också att bli mer fokus på backträning inför Fjällmarathon!!
Oj oj! 🙂