Mitt stora mål för 2020

Publicerad den 18 januari 2020 av coyntha

Svara

Förra veckan kom beskedet jag hade väntat länge på, från UTMB-organisationen: Jag fick ingen startplats för att springa CCC i år. Helt plötsligt blev det enklare att planera mitt löparår. Jag har haft några alternativ i huvudet men det har inte varit så enkelt att bestämma vad jag vill springa. Jag vill göra något roligt!
Jag gillar att ha ett huvudmål och träna för det. Det ger mig mer motivation och fokus. Under torsdagen hann jag fundera över saken och nu vet jag vilka mina mål är.

val GILLAR STORA UTMANINGAR
I morse när jag vaknade fick jag den pirren i magen man får när man vet att något stort är på gång. När man vet att jag kommer att ta stora steg helt utanför min komfortzon. Jag följer min magkänsla och vågar. Det är jag.

HUVUDMÅL
Jag hade anmäld mig sedan i november för att springa i Val D’Aran by UTMB i Pyrenéerna i ett lopp som heter PDA: 55 km och 3100+ hm. Men varför inte bara gå på distansen jag vill springa i Alperna direkt och byta distans och byta lopp?
Nu har jag pratat med organisationen och har ändrat distansen. Jag kommer att springa CDH: 105 km och 6500+ hm som motsvarar CCC både i distans och höjdmeter.

Det här loppet ger 15 utmb running stones i det nya kvaliceringssystem för UTMB.
Någon gång skulle jag ändå testa att springa 100 km i bergen och med lika många höjdmeter. CCC är ett sådant lopp och det är den distansen som jag vill lära mig.

Det är väl 100 km lopp med 6000 + hm och vackra bergsutsikter som jag vill främst vill lära mig att springa i bergen … så varför inte?
VAD ÄR JAG RÄDD FÖR?
Det är klart det är mer risk i att byta upp mig till CDH 100 km men det är ju samtidigt den distansen jag vill just övervinna med ett bergslopp.

Det kan kännas hårt om man tvingas DNFa, men samtidigt lär man sig bäst på distansen man försöker kunna springa. Även på det här loppet är reptiderna lika tuffa som UTMBs lopp.
Jag vill lära mig mer om just det loppformatet. Oavsett kommer jag att få massa fina erfarenheter.

TRÄNING
Från och med vecka 1 har jag fått ett träningsprogram som bästa Mikael Melto gör för mig. Jag kommer att ha hans stöd hela vägen till loppet.

ANDRA LOPP
Jag har några små lopp på vägen men de kommer absolut vara träning. Jag ska inte dra ner på mängd för att tävla utan alla lopp kommer att hjälpa mig nå mitt mål.
Några planerade lopp är:

Tjörnarparen 50 km – 8 februari (anmäld)
TEC 50 miles – 18 april (ej anmäld)
Göteborgsvarvet som farthållare (anmäld)
High Coast Ultra – juni (anmäld men med risken att inte springa)

Jag är redo för att träna och springa i bergen igen!
Vem vet, kanske vill jag inte springa CCC igen?

Följ med på g2haundiak

Publicerad den 13 juli 2018 av coyntha

Svara

Dont stop when you are tired! Stop when you are done!

Idag den 13e juli springer jag g2haundiak. Starten går ikväll kl. 23:00 i Beasain.

Ett lopp som är 88 km med ca 6000 höjdmeter. Maxtiden är 21 timmar.

Det verkar vara ett av de tuffaste ultratrail loppen i världen! Jag kommer att fightas mot reptiderna som är tuffa! Det är svår terräng och jäkligt brant!

Jag har aldrig varit så nervös som idag! Dels för att jag har varit sjuk (hostar fortfarande) och dels för att jag känner mig otränad. Har jag sprungit tillräckligt mycket?
Peppa gärna via messenger om ni vill, jag ser de genom klockan!

Du kan följa mig live på:

http://www.ehunmilak.com/eu/

Jag har gps på mig och mitt nummer är: 1391

Utrustning och förberedelser inför OCC

Publicerad den 23 augusti 2016 av coyntha

Ibland när jag ser bilder på Instagram eller Facebook med en färdigpackad tävlingsryggsäck så undrar jag vad den innehåller.
Jag blir alltid nyfiken. Jag vill dela med mig av min ryggsäck så ni kan se vad jag kommer att ha!

Det finns en lista med obligatorisk utrustning som UTMB kräver. Sen är det alla andra grejer som jag tycker jag behöver.

Jag har försökt minimera allt, vill verkligen inte bära på onödiga saker. Här gäller inte: ”bra att ha ifall jag skulle behöva.. ”

UTRUSTNING

Förra året hade med mig några kilo i ryggan. I år blir det inte lika många. Dels är det ett kortare lopp och dels har jag lärt mig att bara ha med mig de mest nödvändiga sakerna och de som är obligatoriska.

Obligatorisk utrustning:

Fungerande mobil telefon som funkar i båda länderna
Mugg för minst 1.5 dl
Räddningsfilt
Vatten/vind jacka med huva
En pannlampa
1 liter vätska
Första förband med elastisk självhäftande linda
Energi
Heltäckande byxor t.ex. tights, alt. ¾ byxa och långa strumpor
Det finns en lista till ifall det blir dåligt väder som man också måste ha med sig. Men det ser ut som vi kommer att ha fint väder. Å andra sidan, i bergen kan vädret ändra sig dramatiskt fort.
20 Euros
ID-kort

Övrig utrustning som jag tänker ha:

Väst Salomon S-lab 8 liter. Supertestad och som sitter perfekt. Nästan att jag glömmer jag har den på mig.
Två mjuka 6dl flaskor: en med Tailwind och en med vatten
Black Diamond stavar. Jag har tränat mycket i dem och tycker de är guld värda när balansen sviker när man är trött
Skor: Inov-8 Race Ultra 270 som jag har sprungit i berg både i Barcelona och i Schweiz.
Korta handskar utan fingrar. Jag känner mig trygg i dem. Perfekta både för att inte få blåsor från stavarna och för att kunna hålla mig i stenar om det behövs.
Ett par tunna ull vantar
USB-laddare som funkar för att ladda både Iphone och pannlampa
Ipren, 2 st compeed

Kläder:

Björn Borg sport trosor
2XU sport BH
Salomon kjol med korta tights
Nike linne eller Aclima ull tröja. Har inte bestämt mig.
Flipbelt för att ha videokameran och mobilen lätt tillgängliga
X-kross sol glasögon som har också testat massor och sitter som en smäck
Salomon calfs
ullstrumpor
Två stycken svettband från Gococo för handleden som absorberar svetten snabbt och är perfekta för att torka mig i ansiktet.
I huvudet kan vara en buff eller en keps. Bestämmer mig på plats. Det beror på vädret.

Energi

Tänker följa samma linje som för Traversée. Det här loppet är självförsörjande och man får inte ha support under loppet. Det betyder att jag har tänkt ännu mer på detaljer hur jag skall få allt med mig jag behöver.

Jag har räknat och vet på ungefär hur ofta vill jag fylla på en ny flaska med Tailwind. Men idag fick vi sms från UTMB med varning på varmt väder under loppet. Det kan bli upp till 32 oC och vindstilla. De kräver att man ska ha med sig 2 liter vätska och det är obligatoriskt!

Det som är bra är att den obligatoriska utrustningen som det krävs i händelse av dåligt väder kommer inte behövas. Pooh, så bra. Några saker mindre att bära.

Jag kommer att ha med mig förutom Tailwind: några gels, 2 snickers, några nöt-creme, en påse med nötter och torkade frukter.
Jag tänker äta av det som serveras på kontrollen. De brukar ha ett bra sortiment och det finns mycket att välja på. Bland annat gillar jag olika ostar, korv, salami och skinka. Soppa och buljong. Frukt och kakor, etc.

En sak till värt att nämnda är att under alla lopp på UTMB-veckan måste man ha sin egen mugg för att få dryck. Det finns inte pappersmuggar. Bra att man tänker på miljön! Tänk hur många tusen pappersmuggar man sparar! Man får också en liten skräppåse att ha med sig under hela loppet. Man får inte slänga skräp!

BANPROFIL

Under mina senaste lopp har jag gjort en banprofil och har skrivit viktig information för mig under loppet. Superbra för att få veta höjdmeter, nästa kontroll, hur många km mellan kontrollerna, etc. Den här gången har jag även skrivit tempo att hålla för att klara reptiderna. Jag plastar in den och hänger den på västen så jag kan kika på den hur ofta jag behöver! Jag kan rekommendera att göra det! Funkar kanon!

Jag känner mig redo. Så redo jag kan vara. I dag är det dags att hämta nummerlappen och kolla lite på mässan! Suga in stämningen!
Det är inte varje dag man ser bara trallöpare över allt från så många länder!
Så spännande!

The Challenge: Traversée-OCC

Publicerad den 08 augusti 2016 av coyntha

Som ni vet, jag gillar att utmana mig. I januari när jag läste om att det fanns en challenge i Alperna tänkte jag direkt att det kunde vara något för mig: The Challenge Traversée-OCC
Jag anmälde mig.

Snart är det dags för lopp nummer två av challengen. Challengen handlar om att springa två bergslopp som inom ultra är en mellandistans.
* Lopp nummer ett är: La Traversée (61km) a Trail Verbier St Bernard event
* Lopp nummer två är: the OCC (Orsières-Champex-Chamonix), a UTMB®.
För att genomföra challengen ska man springa båda lopp samma år och komma i mål.

loggan Nu är det dags för OCC. Det är bara 17 dagar kvar och jag laddar för fullt både fysiskt och mentalt.

Efter Traversée var det läge att se till att återhämta sig ordentligt. Det var ett tufft lopp och krävde mycket av mig. Jag kände mig sliten.

Det största misstaget man brukar göra efter ett ultralopp är att man ganska snart börjar träna som vanligt. Men den här gången försökte jag vara smart och inte göra det. Även om kroppen tyckte att den var redo för att träna, gjorde jag inte det.

Jag har hållit igång och sprungit väldigt lite. Men jag är säker på att de här veckorna mellan loppen skulle jag inte bli bättre om jag tränade hårt igen. Jag tränade bra inför första loppet, nu vill jag bara underhålla och bli stark igen.

Kroppen känns bra rent fysisk men hur funkar huvudet? Jag har, för första gången känt att huvudet bråkar big time med mig. Kroppen vill en sak och huvud en annan. Huvudet hittills alltid haft större ambitioner än kroppen.
Jag har lyssnat på det och tagit det jättelugnt men känner mig starkare än någonsin ändå.

Det är bara några dagar kvar på jobbet och sen börjar vi äntligen med semester. Jag ser fram emot att vara ledig, njuta lite utan måsten. Bara ta dagarna som de kommer. Bäst är att bara kunna hänga och mysa i lugn och ro.
Men mest ser jag fram emot att åka till Frankrike.

Den här gången bestämde vi oss för att stanna lite längre. Vi blev verkligen kära i Alperna. Det kommer att bli nio fantastiska dagar i Chamonix.
Längtar!

Följ med på TRAVERSÉE

Publicerad den 08 juli 2016 av coyntha

Dagen D är här.

I morgon kl 10 går starten i La Fouly och jag är nervös.. Skitnervös! Men det är så man ska vara eller hur?

Jag har hämtat finaste nummerlappen och jag har startnummer 1654.

Jag försöker studera lite mer profilbanan, det blir fyra stora toppar och man får bara skicka en dropbag.

Vädret verkar vara helt okej eller kanske lite för varmt. Jag får inte glömma att dricka. Lite regnskurar på natten. På tal om natten, jag är lite orolig för den. Här är helt svart på nätterna och inte som hemma! * suck *

Om du vill följa mig och alla andra som springer TRAVERSÉE kan du göra det på olika sätt:

Följa mig live på med startnummer är 890. i följande länk:
http://tvsb.livetrail.net/coureur.php
Jag kommer ha GPS-sändare på mig hela tiden.

Man kan även följa tävlingen på Facebook https://www.facebook.com/TrailVerbier/?fref=ts
Nu kör vi! Men först ska packa klar och försöka sova lite.

Dags att springa i Alperna igen

Publicerad den 04 juli 2016 av coyntha

Snart är det dags för att stå på en startlinje igen. Fem dagar kvar.

Jag springer första loppet av två som jag kommer att springa under sommaren. Båda går i Alperna och mitt första stora mål är i Schweiz. Det andra loppet går i Frankrike i augusti.

Loppet går den 9 juli och heter Traversée och startar i den lilla byn La Fouly kl 10:00.
Det är ett ultra bergslopp på 65 km med 4084 höjdmeter.

Det känns nästan overkligt att det är redan på lördag. Tiden gick så fort. Jag har tränat bättre och mer höjdmeter än förra året. Det går inte att jämföra min träning med de som bor i en liknande miljö men jag har gjort mitt bästa.
Som vanligt, känner jag inte mig redo men det känns spännande.

Just nu är det fullt upp med allt: hemma, jobbet men framför allt min mental uppladdning. Jag försöker gå genom loppet om och om. Jag har bra koll (tror jag) på vad jag behöver packa.

Hur känns det?

Jag är nervös. För en kontrollfreak som jag är det jobbigt att inte veta så mycket mer än den lilla man kan läsa på hemsidan. Det känns läskigt men samtidigt vill jag förstås börja springa.

Jag tror det kommer att gå följa loppet på nätet. Jag återkommer!

Varför ger jag mig på sådana utmaningar? Vad är det för fel med att småjogga hemma i skogen? 🙂

LTBCN 2016 racerapport

Publicerad den 10 maj 2016 av coyntha

Hemma igen efter en hel vecka i Spanien och tillbaka till rutinerna. Resan gick bättre än förväntat på alla sätt. Jag skriver och ler. Att åka hem med min medalj i handväskan och som en finisher på mitt första bergslopp känns otrolig bra.

Mer om hela resan kommer i nästa inlägg. Just nu, tänker jag bara skriva om loppet. Här kommer min racerapport:

LOPPET

Loppet gick lördagen den 30 april med starten i den lilla bergsbyn Begues som ligger ca 20 km utanför Barcelona.

Beskrivningen på loppets hemsida sa att det var teknisk terräng och många höjdmeter. Det tyckte jag lät kul!

DAG INNAN

Vi bodde i Begues hos en underbar dam som hyrde ett rum till oss. Hon var en fantastisk värdinna som gjorde att vi kände oss som vi bodde hemma hos en släkting.
På fredagen åkte vi kl 14 och hämtade nummerlappen. Det märktes att det inte var så stort lopp ändå. Det var några bord, några skyltar och några trevliga funktionärer. Där träffade jag ett par från Mexico som skulle springa. Han skulle springa den långa (100 km) och hans fru den korta (21 km). Båda var nyfikna på hur ett bergslopp var i Spanien och ville se om spanjorer var så duktiga att springa här! Vi önskade varandra lycka till!

Resten av dagen var vi vid stranden i en by som heter Sitges. Där laddade jag med tre-rätters middag med paella som huvudrätt. Helt rätt, tyckte jag.
Hemma i god tid för att förbereda allt och försöka sova så mycket jag kunde.

LÖRDAG MORGON

Jag sov inte bra alls. Innan jag somnade kollade jag (igen) på vädret och det ändrade sig ingenting. Blev orolig. Jag vet att jag inte kan påverka det men den här gången kände jag mig osäker på vilka skor som skulle passa. Jag visste inte hur mycket kan det blåsa på ett berg och hur mycket kläder men egentligen behöver! Jag hade ingen koll och jag ogillar den känslan. Jag måste veta!

Jag gick upp kl 05:30 och var trött. Men glömde det fort och gick ner för att äta frukost. Jag kunde höra hur det ösregnade genom fönstret.
Prognosen var regn 100% från kl 7 till kl 16. Resten av dagen mulet och vind. Regn igen efter kl 20. Fan. Hur skulle jag klara mig?

KLÄDER

*Tunna tights 2XU. De går bra att ha även om det är 12 grader. Hellre det än att frysa. De torkar fort också. Långa tights var ett enkelt beslut.
* Överkroppen: ull underställ tröja, kortärmad tröja och min fantastiska regnjacka (som jag köpte till UTMB)
* Löparkjol
* Ull tåstrumpor.
* Inov8 Race Ultra 270 blev skorna.
* Buff på huvudet och ullvantar.
Jag var nöjd med valet som visade sig var ett bra val.

ÖVRIGA UTRUSTNING

* Salomon väst
* Stavar
* Två 6 dl. flaskor ( en med Tailwind och en med vatten)
* Räddningsfilt
* Mobiltelefon
* Visselpipa
* 3 gels och 3 nöttcreme
* Några påsar salt
* Näsdukar
* X-kross solglasögon
* extra underställtröja
* ett par tjockare vantar
* en mössa
* Suunto klocka
* Pannlampa SILVA

ENERGI OCH VÄTSKA

Jag brukar ha ett schema med alla detaljer hur och när ska jag äta och dricka. Tyvärr fungerade det inte så på ett bergslopp, har jag lärt mig.
Den här gången hade jag en annan plan. Under februari, mars och april tog jag bort allt med socker. När jag drack söta saker på loppet eller åt socker och snabba kolhydrater fick jag uppleva mycket energi. Jag chockade kroppen med socker!

Två 6 dl flaskor: en med Tailwind och en med vatten. Jag alternerade lite av varje. Vid varje kontroll fyllde jag flaskorna på samma sätt.
En gel då och då. Jag tror jag åt tre stycken. Samma sak med nötcreme.

Salt när jag kom ihåg. Ungefär varannan timme.

Jag hade planerat att äta vid varje kontroll. Jag åt alltid apelsiner, en macka med vitt bröd och nutella. Ibland en liten smörgås med ost eller skinka.
Jag drack cola och vatten också.

Det funkade bra. Jag kände aldrig någon energi-svacka under loppet. På ett bergslopp vet man aldrig i förväg när det går att äta. Man gör det när det passar, helt enkelt! Det är därför det kan vara svårt att ha ett schema som jag gör annars på ett vanligt lopp. Det gäller att äta så mycket man kan och orkar när det finns möjlighet. Samtidigt ville jag absolut inte bära så mycket i min väst som jag hade på UTMB.

STARTEN

Vi kom till startområdet kl 7:30. Det regnade så mycket att man inte kunde se bergstopparna. Jag gick genom kontrollen av den obligatoriska utrustningen.

I starten

Jag fick veta att det var ett stenigt område och att stenarna är hala. Hela området är kalksten och har i princip ingen jordmån och brukar vara mycket torrt. Men idag det skulle det inte bli torrt.

Jag räknade inte mer än 10 tjejer som skulle springa LTBCN. Jag undrar varför det är så få som vågar.
Vi sprang på gatorna genom byn för att komma ut ganska fort och börja första toppen. Jag startade i mitt tempo och även om det var lite segt kändes det bra. Nerverna började lugna sig. Nu var jag i gång och jag var bestämd med att njuta av mitt lopp. Nu var det min tid där jag kunde göra precis vad jag gillar. Äntligen! Många timmar i en fin miljö.

Efter några timmar började de snabba löparna som sprang Maratondistansen komma ikapp. Det var i ett berg och stigen var väldig smal det gjorde att det blev svårt att låta de snabba springa om. Jag blev stressad. Efter ett tag delade vi oss. Vi som sprang de långa distanserna svängde till vänster och maraton och halvmara till höger.

Jag är så imponerad hur snabbt och lätt spanjorer springer! Herre Gud!

ANDRA HALVAN

Från att springa på topparna kom vi ner till noll höjdmeter vid stranden. Vilka vyer! Det var otroligt fint och spännande att komma ner till kontrollen vid stranden. Det var dock lite jobbigt att börja klättra igen.
Jag var trött men framför allt det kändes det mest i låren. De där stora nerförsbackarna tog hårt på låren. Det är inget att leka med! Jag har alltid trott att uppförsbackar är sämst men nej! Det var mest nerför som var jobbigast!

Jag sprang mest ensam nu. Jag försökte fokusera på att ta mig framåt hela tiden. Tog 5 km i taget. Underlaget var mest stenigt så nu gjorde det också ont under fötterna.
När jag kom till näst sista kontrollen 59 km räknade jag att hinna springa i mål innan det blev mörkt. Jag var inte sugen på att springa ensam i mörkret. Det borde jag klara! Innan jag gick där ifrån, kom två killar och en tjej precis till kontrollen. Jag frågade om det var ok att springa med dem i fall det blev mörkt och jag var rädd. De sa det var helt ok, bara stanna och vänta på dem. Jag stack och de stannade för att dricka och äta lite.

MARDRÖMMEN

Jag hade inte räknat att markeringarna under hela loppet var svåra att hitta. Redan från första km var det nästan omöjligt att se dem men i början följer man alla andra och det brukar funka.

Vi fick veta efteråt att för att skydda miljön fick arrangören inte använda snitslar. De använde biologiskt nedbrytbar färg och målade prickar. Eftersom det hade regnat så mycket hade prickarna nästan försvunnit.
Jag sprang fel och det började bli mörkt när jag var på sista toppen. Jag gissar det var vid km 62. Plötsligt var det helt svart och jag hittade ingen markering. Jag visste inte vad jag skulle göra. Åt vilket håll? Göran ringde mig precis då för att han ville veta hur det gick och för att räkna ut när jag skulle komma i mål. Jag började gråta och berättade jag var vilse. Jag hittade inte prickarna och jag visste ens om jag var på rätt vägen. Han bad mig att lugna mig och försöka hitta.

Efter vi hängde på bestämde jag mig för att vänta på de som var bakom mig. Jag släckte min pannlampa och kollade efter några ljus från deras pannlampor. Inget. Det var bara svart. Läskigt. Sen började jag ropa på dem: holaaa, holaaaa… ingen svarade.

Jag tänkte: vad ska jag göra nu?

Jag hade två alternativ:
1. Stanna där i mörkret och vänta tills de kom. Men tänk om jag var på fel ställe? Om de aldrig kom?
2. Fortsätta och hoppas att jag skulle hitta vägen igen. Jag behövde gå ner ändå.

Det blev alternativ 2. Jag vågade inte stanna utan att röra på mig. Jag vågade inte chansa på att vänta och vänta och de kanske aldrig skulle komma!

Jag hade verkligen en panikattack! Jag hade svårt att andas, jag grät och kunde inte tänka. Den endast jag ville var hitta prickarna! Jag skrek: snälla snälla jag vill se en jävla prick och sprang samtidigt! Hade så mycket adrenalin i kroppen, så från den stunden kände jag inte längre någonting. Jag var inte trött, benen och fötter gjorde inte ont. Jag ville bara springa och komma bort från berget. Därefter skulle jag komma till byn och det skulle betyda komma i mål!

Jag sprang. Det kändes som jag sprang mycket men det kanske inte var så mycket. Efter ett tag såg jag en halv liten sliten prick på en liten sten vid sidan om. Kunde det var en sådan prick jag letade efter? Jag bestämde mig att det var! Fortsatte och hittade en till lika liten som den andra. Jag ville bara därifrån!
I mörkret långt bort såg jag några ljus. Bra! Jag sprang dit! När jag kom dit det var 4 stycken pannlampor. Det var sista kontrollen vid 65 km. Jag började att gråta och berättade vad jag hade varit om! De lovade att nu skulle det vara lätt att hitta! Det var bara fortsätta där… och de pekade! Jag drack bara lite cola. Ville springa!

Jag inbillade mig jag såg ljus och det borde vara byn: Begues. Jag sprang åt det hållet och följde de få prickarna jag hittade tills de tog slut! Vad? _ Vad har jag gjort nu? Fan. Nu måste jag springa tillbaka igen. Det här var fel!

Jag sprang tillbaka. Hittade nya prickar. Sprang och sprang fel några gånger men jag gick inte mer. Jag sprang hela tiden. Den känslan! Jag ville träffa folk och se målet. Jag ville inte leta efter mer prickar!

Äntligen kom jag till byn. Där var halv markerad igen men det fanns staket vid rondellen i entrén till Begues. Efter det hjälpte folk mig att hitta. Det var kl 22:50 och många satt ute i barer och uteserveringar. De hejade, de peppade och klappade! Jag kände mig glad!
Det betydde jag skulle snart komma i mål!
Det enda jag tänkte: Jag kommer att klara det!
Jag kom till den långa gatan och såg kyrkan i bakgrunden men innan kyrkan var den långa gatan mot målet!
Jag kom i mål och jag var gladaste i världen!