Min höft

Rapport

Jag har varit hos sjukgymnasten idag.
Som jag berättade förut har jag haft ont i höftkammen sen jag sprang i Borås.
Jag ville kolla det innan jag ger mig i på en sån stor påfrestning som Bislett om en vecka.
Han sa att jag har en överbelastning av musculus tensor fasciae latae, dvs en längsgående muskel i låret.
Det är samma som löparknä fast i andra ändan av muskeln, i höften.
Det brukar bero på att marken man springer på lutar åt sidan. Det är så klart oftare på löpare som springer mycket på landsväg och asfalt. Landsvägen lutar ju utåt för att regnvattnet skall rinna av vägen. De senaste månaderna har jag tränat mest på asfalt, tyvärr.
Jag fick några rehab övningar, stretch övningar och voltaren-kur på 5 dagar.
Om jag springer ska jag få ismassage direkt när jag kommer hem.
Han tejpade höften och vi kommer att fortsätta göra det hemma. Att använda kinesisk tejp är för att förebygga eller rehabilitera skador. Att tejpa en skada är ett bra alternativ till ett skydd vid rehabilitering och återgång till träning.
Kinesiologytaping påverkar aktiveringen av det neurologiska systemet, kroppens informationsprocessor och cirkulationssystemet.

Jag fick springa. Jag ska stretcha och rehaba alla dagar innan vi åker till Oslo.

Det kommer att bli bra eller hur?

Stretch övning hos sjukgymnasten

Stretch övning hos sjukgymnasten

 

 

20131123-162553.jpg

Happy Hips

Sedan jag sprang i Borås den 9 november har jag haft ont i höftkammen. Det har minskat ganska mycket men det känns fortfarande lite.
Jag trodde det var på grund av jag hade slarvat lite med mina övningar som Jessica hade skrivit på mitt styrkeschema. Det ingår övningar för höften och mycket balans.
Jag är svag någonstans och då är en obalans i min kropp.Efter loppet har jag tränat mer och det börjar att kännas bättre. Men Jag vet att min stel löparkropp behöver träna mer!
Jag hittade en bra video från Yogobe som Snorkkis och Anna har pratat om.
Den heter Happy Hips 🙂
I morse testade jag! Det var inte skönt, det gjorde ont och jag bekräftade hur stel jag är, som jag misstänkte.
Men jag kommer att fortsätta öva, det kommer att bli bra.
Samtidigt var det mysigt, jag tände ett ljus i vardagsrummet.
En bra start på dagen!

PS. Jag har tid hos sjukgymnasten idag. Vi får se vad han säger!

20131122-135707.jpg

20131122-135700.jpg

Formtoppa?

Jag har kört 12 veckor med Maffetoneträning och som Andreas säger: jobbet är gjort nu!

Nu är det bara 11 dagar kvar till Bislett 24-timmars och jag är nu inne i den sista perioden innan en tävling.
Det är den delen som kallas att Toppforma.
Vi fortsätter ändå med några MAF-pass i veckan men med några tempoökningar. Inte lika många kilometer som förut.
Nu är det verkligen viktigt att våga vila, det är då formen skall komma.

Igår hade jag svårt att gå ut och springa.
Kontaktade coachen och jag sa att jag inte orkade, ville inte säga att jag var lat.
Ha ha vad trodde jag?
Att han skulle tycka synd om mig och säga att det var helt ok att stanna hemma?
Nejdå, han sa på sitt smart sätt att: Du har väl stuckit iväg och kört nu…. (ajdå)
Jag gjorde det.
Jag hade inte trötta ben utan jag var bara inte sugen på att gå ut.
Meningen just nu är inte att springa med trötta ben och idag har jag det viktigaste passet i hela veckan.
Det är också viktigt att köra precis som coachen har skrivit.
Vi är i Toppformvecka ju!
Och det blev ett bra pass!
På schemat hade jag bara 50 min i MAF-tempo och det gjorde jag.
Otrolig hur lätt det kändes och så njutbart!
Problemet jag hade är att jag hade inte ätit något sedan kl. 11:30 då jag åt lunch.
Jag blev så hungrig medan jag sprang men jag hade god mat serverad på bordet när jag kom hem! ❤

Jag har två viktiga saker att följa utöver träningen:

  • Sova minst 7 timmar per natt
  • Äta bara bra mat. Kör en strikt kostschema just nu.

Det känns så spännande och jag ser fram emot att åka till Oslo!
Det är så mycket som ska förberedas innan dess…

1

2JPG

En röd lampa i håret! Så inga bilar missar mig 🙂

 

Jag hade inte träningsvärk…

… jag hade s.m.ä.r.t.a!!

Det har gått 10 dagar sen jag sprang mitt första 24h lopp och jag har hunnit att analysera lite.
Det känns nästan overklgit och det är svårt att förstår hur långt sprang jag och att det har hänt på riktigt.
Ultra är fantastisk!
Allt smärta och alla jobbiga stunder försvinner och jag har bara trevliga stunder i mitt huvudet.
Det är svårt att förklara för någon varje gång jag får frågan om varför gjorde jag det!
… men varför?
Det är svårt att berätta att jag nästan äslkade den där banan där jag sprang runt och runt!
Att det var mysigt på sitt eget sätt!
Att kunna umgås under så många timmar med så många galna löpare!
En av mina närmaste vänner blev arg på mig när hon såg bilderna på mina fötter. Hon sa att jag var dum i huvudet som utsätter mig för gör mig illa!
Hon kunde absolut inte acceptera jag kunde gilla det!

Jag älskar utmaningar.
Jag älskar att kriga mot mig själv och jag tävlar bara mot mig!

Jag har aldrig i mitt liv (förutom när mina barn föddes) fått så mycket smärta som jag hade söndag och måndag efter loppet.
Det var i hela kroppen! Jag kunde inte röra mig, jag kunde inte ens lyfta en fot några centimeter.
När jag log på sängen kunde inte byta positionen! Det gjorde ont överallt: höften, benen, fötter, naglar, axlar, etc.
Dessutom hade munnen varit så torr så jag hade små skavsår i läpparna.
Var det värt? Jajamensan!
Det var en smärta som påminde mig vad jag hade gjort!
Det var som en hat-kärlek som var där och jag bara älskade det!

Jag har lärt mig mycket under 24 timmar. Så nu tänker jag skriva ner några saker som jag inte vill glömma.
Jag måste fundera om hur kan det bli bättre.
Det finns ganska mycket att utvärdera:

* Jag måste skaffa ett par större skor. Minst 1.5 storlek större än mina vanliga.
* Jag får inte glömma klippa kort kort mina naglar. Jag glömde det den här gången.
* Sova mer en natt innan. Jag sov inte så många timmar på fredag.
* Mäta ordentligt så jag har tillräckligt energidrick med mig. Vitargon räckte inte för hela natten.
* Dricka mer vatten om det är så varmt. Jag hade skavsår i läpparna.
* Smörja ännu mer tårna för att försöka undvika blåsorna.
* Varför blev jag så kissnödig? Måste fråga coachen… vad gjorde jag fel?
* Varför orkade jag inte äta vanlig mat? Jag nästa mådde illa när jag såg maten.
* Ta med ett schema för att ha kunna skriva ner energiintaget.
* Att ha med mig minst två par skor till. Helst mycket större än mina vanliga.
* Fortsätta jobba och träna både fysiskt och mentalt.

Visst! Man glömmer snabbt smärtan och vill bara göra om det men lite bättre!

Ett stort tack till alla som har skrivit så underbara kommentarer och stort tack till alla som stöttade mig!
Ni är bäst!

20121211-174310.jpg

20121211-174622.jpg

Vad är ultralöpning?

Kolla på den här videon om loppet i helgen.
Här ser man hur steg för steg, samlar vi LYCKA!
Det spelar ingen roll om vissa flyger fram mot 200km eller andra stapplar ihop 100km.
Alla som rör sig framåt gör ”rätt”.
Det är förtjusningen med Ultra ❤

Inspirerande eller avskräckande?

Bislett 24 hours 2012.
Oslo, Norge

PS.
Status idag: Jag har vanliga skor och kan röra mig nästan som vanlig!
Det är bara fotleden som gör fortfarande lite och och är lite svullen! Det känns bra!

20121207-162729.jpg

Bislett 24 Hour Challenge 2012

Galenskap som jag försatte mig i frivilligt.

Det var min tanke när jag hade som svårast men mest efter loppet när jag insåg att jag inte kunde gå.
Det handlade inte om träningsvärk, det var inte det. Det var ont och smärta över allt. Jag har aldrig känt mig så trasig i kroppen.
Men jag hade valt det själv och jag hade ett stort leende trots allt.
Det var helgen då jag blev ultralöpare!

Men vi tar den från början.
Det kommer att bli en lång historia. Så sitt kvar och läs om du orkar!

Vi kom fram till Bisletts Stadion kl 9:15. Lite för sent för att GPS:en visade fel. Man får inte köra mot enkelriktat. Det var också svårt att hitta parkering.
Jag hämtade min nummerlapp och vi la våra grejer på de 30 cm bordsyta jag hade fått. Catharina som också skulle springa hade sina saker bredvid mig.

Vi gjorde oss klara och gick till startlinjen. Vi var 135 löpare som skulle springa de kommande 24 timmarna tillsammans på en 546 m lång löparbana i en källare.
Ja Bislett Stadions källare var i mina ögon som en lång tunnel. Det fanns ett par glasdörrar så man kunde se om det var dag eller natt men annars var vi instängda där nere.

Catharina och jag före starten

Catharina och jag före starten

IMG_0418

1-6 timmar
Kl10:00-kl16:00

kl 10:00 startade vi. Jag var verkligen sugen för att springa. Jag kände mig redo för min utmaning. Jag hade vilat i 11 dagar pga. min hals och jag hade tränat bättre än någonsin.
Men det skulle visa sig att jag inte hade riktigt aning om vad jag hade gett mig in på!!

Det är svårt att veta även om man har hört så mycket!
Min plan var enkel och jag skulle försöka hålla den de första 12 timmarna. Jag skulle springa 3 varv och gå 1 varv från början. Jag gjorde det och det kändes bra.
På den gående varvet drack jag 3dl Vitargo. Min energiplan var att dricka 6-7 dl Vitargo och 1 gel per timme.
Älsklingen som var min support skulle ha koll på mitt energischema så jag behövde inte tänka så mycket utan det var han som hade stenkoll på mig.
Temperaturen var ganska varm så det var viktigt att dricka ordentlig och inte glömma saltet. Jag fick en tablett per timme också.
Allt rullade på bra. Alla löpare pratade med varandra och njöt!
Nu när jag tänker efter efteråt inser jag hur stark hjärnan är! När jag springer en maraton tycker jag det börjar bli jobbigt efter 3 timmar.
Här sprang jag de första sex timmarna utan problem.
Jag sprang sex timmar i ganska jämnt tempo.

Starten

Starten

2

6-12 timmar
Kl16:00 – 22:00

Än så länge allt hade gått bra tills nu.
Då började jag känna mig sömnig. Jag ville verkligen bara sova. Kunde inte tänka på annat.
Första sms till coachen och första svaret kom direkt också. Han förklarade att känslan av att jag var låg på energi skulle gå över efter en stund.
Det kunde vara så att min kropp byte från kolhydratförbränning till fettförbränning just då.

Så jag bara fortsatte på samma sätt.
Det var nu som jag fick min första överraskning!
Plötsligt hörde jag en sång som jag kände igen. Det var vår bröllopssång! Den heter TU, det var på spanska och det är Shakira som sjöng.
Jag blev så emotionell och då kom också de första tårarna. Göran hade beställt sången för mig för att peppa mig.
Jag sjöng och när jag sprang förbi honom kramades vi. Några tårar till blev det. #kärlek

Efter det kämpade jag verkligen för att inte tänka på hur trött jag var. Jag försökte dricka mer och äta lite oftare enligt mitt schema. Jag tog också en gel till.
Det började att göra ont i mina tår men jag fortsatt ändå tills jag kände hur en blåsa sprack!
Aj aj kom till supportplatsen och Göran hjälpte mig att torka blåsan, sätta på en Compeed, byta strumpor och skor.
Det gjorde ont men det skulle gå över…. sade alla!

De här följande fem timmar blev lite långsammare för att jag bara ville sova och kroppen blev seg. Tog mina gå-varv lite långsammare. Det gjorde mer och mer ont i tårna.
Ungefär mellan kl21-22 kunde jag inte låta bli mer. Jag ropade till älsklingen att jag ville ge upp, inte springa mer, att jag behövde sova lite.
Han lyssnade inte på mig och förberedde ”sängen” till nästa varv. Jag la mig och bad honom att väcka mig om bara 10 minuter.
Jag kröp in sovsäcken, han stängde den och jag blundade. Det var inte djup sömn, jag kunde höra ljudet men jag sov ändå.
Älsklingen väckte mig med en liten puss och berättade hur många personer som under dessa 10 minuter skickat hälsningar till mig i högtalaren.
Jag blev så glad!
Då var det dags för kycklingsoppa! Nä, usch det var inte gott och jag var inte sugen alls. Det gick inte att äta den!

Upp igen. Tog på mig en långärmad tröja för att jag frös och fortsatte med planen: springa 3 varv och gå 1 varv.
Lite innan kl 22.00 åkte älsklingen till hotellet. Han behövde sova för att orka köra hem dagen efter.
Det var då när jag på en mikrostund inte ville fortsätta själv! Han lyssnade inte på mig igen.
Men han sa hur stark jag såg ut och att det var självklart jag ville fortsätta.
Han förberedde allt på bordet så jag bara behövde blanda med vatten. Strumpor och skor framme, även sängen klar att använda i fall att…

Han kramade mig och sa vi ses om en stund! Om några timmar skulle han komma tillbaka! Några tårar rann… jag visste inte om jag ville springa mer!
Det gjorde så mycket ont i mina tår!

Älsklingen fixar mina första blåsor

Älsklingen fixar mina första blåsor

4

Supportrar området

Supporters området

Kycklingsoppa

Kycklingsoppa

12-18 timmar
kl 22:00-04:00

Nu var jag ensam. Jag kände mig ensam och ganska nere. Men jag var inte ensam.
Det var mer än 100 löpare som kämpade lika mycket som jag. Och jag hade mycket sällskap!

Jo, jag skrev på Facebook: Har sprungit 12:30 timmar nu och allt har redan hänt! Är ganska nere nu…
Vad hände då? Började få sms i min mobil, twitter som lästes i Stadion och massa pepp-kommentarer på Facebook.
Tack!! Ni anar inte hur mycket ni hjälpte mig! Jag var inte ensam! Det var mycket folk som var vakna och kollade på mig! Ni var med mig!!
Men mina tår blev sämre och sämre.
Jag gjorde allt jag kunde och byte skor igen.
Underbara Andreas föreslog massa grejer och han sa vi skulle inte fastna i de negativa sakerna utan vi skulle hitta en lösning!
Han var där för att hjälpa mig!
Finaste MarathonMia och Anna Grundahl försökte hjälpa mig! Även legenden Rune Larsson kom fram för att försöka se hur jag kunde fortsätta!
Duktiga Maria Jansson (förra årets vinnare) sa det var bara att bita ihop! Man får alltid ont.

Anna Grundahl blev lite orolig och frågade mig: Du tänker inte bryta va? Nejdå svarade jag!
Men ingenting hjälpte. Jag gick in på toan och började gråta.
Vad ska jag göra nu? Jag kände mig så ledsen för att jag hade så mycket ont!

Det fanns bara två alternativ:

1. Bryta loppet på grund av smärta, blåsor och svullna fötter

2. Eller fortsätta

Jag kunde inte varken det ena eller det andra. Jag ville fortsätta men hade inte plats i skorna.
Oh vad jag önskade jag ett par större skor då!
Men nä, jag skulle aldrig bryta!! Nej! Jag fortsätter även om jag måste krypa!

Av med skorna!

Jag började gå barfota. När jag gick förbi Linneasbord då började Anna och Mia att heja på mig!! Jag tror de blev lite överraskad!
Jag tänkte nu tar jag några varv så här och sen får jag försöka ha skorna på igen.
Jag tog ett varv i taget! Många kommenterade att jag skulle få mycket ont pga. underlaget var så hårt!
Men jag funderade inte på det.
Huvudsaken som Andreas sa till mig i ett sms till var att fortsätta framåt. Alla meter räknas.

Det blev några timmar gåendes barfota. Jag ville inte stanna.
Nu hade jag musik framme med min ULTRA lista på Spotify.
Listan heter: ULTRA-AMOR (kärlek). Här har jag samlat låtar från personer som är viktiga för mig.
Varje person har valt en låt som är deras favorit. Varje gång det spelas en låt tänker jag på den personen och att den personen skickar mig pepp och kärlek.
Hur bra som helst! Alla låtar har en betydelse i mitt liv!
Det gav mig en jättekick för att fortsätta! Jag bara malde på!

Innan Göran åkte till hotellet hade han räknat ut att Vitargon inte skulle räcka.
Så han och Andreas kom överens om en lösning. Under de här timmarna åt jag lite från vad loppet serverade: tomatsoppa, några bitar bröd med ost, mjölk och yoghurt.
Klockan 3:00 fick vi tomatsoppa. Det passade bra!

8

Min säng

Barfota

Barfota (blod)

Tunnel

Tunnel

Fika time!

Fika time!

Här hittade Heming bra musik för oss och läste alla hälsningar

Här hittade Heming bra musik för oss och läste alla hälsningar

18-24 timmar
kl 4:00-10:00

Sms från Andreas kl 3:53. Prova att klippa upp skor och strumpor så att tårna får det fritt!

Men jag vill inte ha sönder mina nya skor!!
Men Göran var inte där och jag orkade inte pyssla själv!!
Men och men…

Det var då jag bestämde mig för att jag verkligen skulle bita ihop! (Ja, ännu mer!)
Stannade, smörjde mina tår allt jag kunde med vaselin, byte strumpor och på med skorna igen!
Började gå först. Det gick inte. Började små jogga. Det gick lite.
Fortsatte med små små jogging-steg och det kändes som att det kanske kunde gå vägen. I alla fall var det lite fortare än gå barfota.
Jag märkte att jogga gjorde mindre ont än gå. Så från och med nu blev det mindre och mindre gå-varv och mer och mer jogging.
Det var inte fort men jag skulle kunna göra mer km så här än gåendes.

Jag bet ihop. Tänkte på annat. Tänkte på att nu var vi i sista delen av loppet.
Snart skulle älsklingen komma och då skulle jag få en jättekram och en puss.

När jag joggade förbi Anna sa hon: Du springer igen!! Hon och Mia hejade och hejade varje varv jag sprang förbi dem!
Varv efter varv såg jag hur dagen började komma. Vi kunde se genom glasdörrarna att nu var det dag igen.
När man går/springer runt och runt hinner man se så mycket.
Det var häftigt att se hur ALLA ändrade sin löpstil, sina löparsteg, sin hållning mm.
Vi var många som hade zombiewalk!

Helt plötsligt kom jag på att det var inte bara jag som var trött.
Det kanske rent av var inte bara jag som hade ont i fötterna.
Vi hade alla för fan slitit lika många timmar i samma bana!

Vi kämpade! Vi peppade varandra! Vi sjöng! Vi hjälpte varandra!
Vi var där mot samma mål! En ultrafamilj!
Så jäkla häftigt!

Folk fortsatte att skicka låtar och hälsningar till oss som peppade så mycket!
Jag ryser när jag tänker på den stunden igen nu när jag skriver.
Jag hörde i högtalaren att min dotter hade skickat ett meddelande kl 4:10: KÄMPA MAMMA!!! Tänker på dig du är GRYM!!!!!!!!!!
Eller när sonen smsade kl 05:30: Lycka till sista timmarna, du är grym!
Eller när älsklingen skickade också ett meddelande kl 06:30: Inte så många timmar kvar. Jag är på väg till dig nu.
Eller när ni vaknade och började kolla om jag var kvar. Då började ni peppa mig igen. Gud vad jag behövde det!
Det var tack vare det jag kunde hålla humöret uppe de sista timmarna som var kvar.
Alla ni som hejade på mig genom att skicka meddelanden med hälsningar och låtönskningar.
Jag fick så mycket hälsningar att jag nästan började gråta (igen).
Nästan varannan meddelande var till mig. Ja… till mig?
Vad hade jag gjort för att få så mycket från er?

När klockan var 7:00 och fick ett sms från Andreas som stod: Nu siktar vi på 110 km!
Jag tänkte nu ska jag springa och inte bara jogga.
Så började jag få lite mer kontinuitet och bestämde mig för att jag inte hade ont längre i fötterna. Det funkade.

När älsklingen kom till Stadion såg han att jag sprang! Fick min kram och han bara sa att jag såg stark ut!
Nu var det mindre än tre timmar kvar. Göran fixade mina Vitargo flaskor som jag inte hade orkat blanda själv och på så sätt hade kvar, och började få mer energi.
Tog också en gel per timme.
Jag gick bara lite då och då så benen kunde vila lite eller medan jag var på toan.

9

Trötta

Still going...

Still going…

Yei! Jag kan, jag kan....

Yei! Jag kan, jag kan….


SISTA TIMMEN

Sista timmen var magisk!

Nu ville jag bara springa. Jag gjorde det (eller det kändes som i alla fall!).
Jag började känna en sådan glädje att vara där! Jag var där för att jag älskar att springa!
Jag hade bara mindre än en timme kvar och jag var stark! Framför allt mentalt stark!

Fick ett till sms från Andreas med de magiska orden: 120 km passerat. Våga plåga! Sista nu!!
Det var så sant. Det var de sista minuterna och benen ville njuta de sista km.

Jag vågade!

Jag var ganska nöjd med 120 någonting men räknade snabbt i huvudet och insåg att det var bara 6 km till för att ha sprungit tre maror. Det var lite finare att ha en sådan siffra.
Musiken i högtalaren spelade bara låtar som: The Final Countdown, Eye of the Tiger, etc.
Jag ökade och fick upp lite farten. Vid varje varv blev jag påhejad!
Heming med sin mikrofon hejade! Alla hade samlats där, nära skärmen och klappade händer!!
En tjej som var fru till en löpare skrek till mig: Du har sprungit nästan i 24 timmar! Fattar du det?

Jag kände bara en sådan flow!
Jag tänkte, det här kommer inte att hålla! Men jag kör så länge jag orkar! Men det höll visst!
Det var inte jag som sprang! Det var som det var en annans persons kropp!
Jag tänkte bara på Andreas ord: Våga! Våga plåga!

Jag vågade och det blev bättre!

13

Våga plåga!

Sådana fanns många längs banan

Sådana fanns många längs banan

Snart!
Vid matområdet var alla supportrar där som också hejade på oss och applåderade också!
Man fick mer energi!
Jag bara sprang och när jag sprang förbi Göran skrek jag: nu siktar jag på 126! Tre maror ska bli!
Jag passerade 126 km och hade några minuter till… sedan blev det 10,9,8,7… STOPP!

Där stannade vi!
Det var det! Jag hade nu sprungit mitt första 24 h lopp och jag klarade det!
Jag sprang 3 maror som för mig är så stort!
Plats 71 av 117.

Jag satt på golvet och väntade till de kom och mätte.
Älsklingen kom, kramades och tårarna började rinna.

Bild efter målgång! Yes! Ultralöpare!

Bild efter målgång!
Yes! Ultralöpare!

Jag var inte den snabbaste som sprang där men en sak är säkert: jag var lyckligaste!

anna

Anna och jag

larsson

Mary och Rune Larsson och jag

mia

Mia och jag

maria

Maria och jag

Tack Andreas!
Vi gjorde det! Tack för att du hjälpte mig att nå min dröm!
Du är bästa coachen som finns. Jag var inte ensam, min coach var där med mig!
Imponerande hur bra du är!
Det var otroligt viktigt för mig att du la så mycket energi och tid med mig innan och under mitt första 24 h lopp. Jag kände mig trygg.
Tack för att du trodde på mig. Vem skulle annars göra det?

Tack älskling!
Du är inte bara bästa supporten på tävlingen utan bästa supporten hemma också.
Bästa älsklingen som är alltid där!
Utan dig hade inte varit möjligt! Vi gjorde det tillsammans!
Tack för att du stödjer mig med alla mina crazy idéer! Älskar dig!

Tack mina barn!
För att ni förstår (eller försöker) er galna mamma som tar så svåra utmaningar!
Ser ni? Jag dog inte! 🙂
Tack för att jag får stjäla tiden från vår tid tillsammans, så jag kan gå ut och träna! Älskar er också!

Tack allihopa!
Ni vet vilka ni är! Ni som också var med mig och är mina fantastiska vänner!
Tack från hela mitt hjärta för vartenda sms, meddelande till Stadion, Facebook-pepp,Twitter-vänner, kommentarer på bloggen och samtal!
Jag är så tacksam och undrar om jag förtjänar det?
Kram på er!

Mvh,
Världens bäst lottade ultralöpare: Coyntha

Halva tiden gått

Göran gästspelar i dag. Bra start på tävlingen fast vi startade resan sent under fredagskvällen. Gick inte att få ledigt från jobbet. Trots sen start på kvällen från Linköping, runt 20.30, så kom vi till hotellet redan några minuter över två på natten fast GPS-navigatorn hade diagnostiserat resan till halvfyra på lördagsmorgonen. Resan gick bra och snabbt (bra väglag) trots ymnigt snöväder och tävlingsdelegaten snarkade gott nästan hela vägen i bakåtfält framsäte. En del nybyggd motorväg snabbade upp ordentligt.

Vi var på plast i god tid fast parkering är minst lika besvärligt i Oslo som nån annanstans. Nu skal jag erkänna att skriva så här dags på natten är inte riktigt min grej, så jag lägger ut en del bilder istället.

checkin

Incheckning till tävlingen. Humöret på topp. Bra pepp. Inställningen är att det kommer bli roligt och utan problem.

IMG_0420

Efter 6 timmar börjar det ta emot, första vändningen så man springer åt andra hållet. Humöret fortfarande gott även om det kan vara nära gråt emellanåt. Stark attityd. Vinnarskalle.

IMG_0433

Första bytet skor och strumpor. Dyblöta och intressant lukt. Ännu hela fötter även om de gör ont. Här hänger strumporna på tork.

IMG_0446

24-timmars ultra är en tuff sport inte bara för löparen. Det går hårt åt supportteamet också. Här är första campingstolen helt utsliten.

IMG_0444

Nu har första blåsan kommit och efter ett tag sprack den. Kändes att den sprack och det blev blött i strumpan. Kontroll så det inte är någon skada. Verkar funka, men tejpen byttes ut. Bra ont i fötterna och naglarna är redan missfärgade.

IMG_0450

Här läses alla meddelanden upp i högtalarna som finns utefter hela banan. Musik kan önskas och spelas hela tiden med enda avbrott för just meddelanden till löparna. Meddelanderna värmer väldigt gott och peppning piggar upp när det är tungt.

IMG_0453

När jag lämnar henne för natten var det med gråt i ögonen och det är svårt att lämna. Men, bilen behöver chafför för hemresan och sista bilden för kvällen är 74 km och ca 12 timmar passerade. Coyntha går mestadels och har tagit en microsleep på 10 minuter. Segt att komma igång igen. Inget vidare humör men fortfarande med föreställningen om att gå i mål klockan 10.00 när tävlingen är slut. Jag har satt väckarklockan och hoppas vara där supertidigt.

Rapportering från Bislett

Imorgon är det dags.
1 dag kvar.

Imorgon kl 10:00 går starten på Bislett stadion i Oslo.
Jag är redo. Så redo.
Jag har tränat bra och jag bara längtar efter att springa.
Känner mig helt frisk efter mitt halsproblem och pga det har jag vilat i nästan 10 dagar nu.
Kroppen har vilat och jag har laddat mentalt också.
Jag har abstinens!! Längtar!!

För er som vill stötta oss och följa oss varv efter var under 24-timmars i Bislett så finns flera sätt:

Vill du skicka ett sms direkt till mig?
Jag kommer att bli jätteglad också.
Kommer att ha min mobil med mig:

 Min Iphone: 073-974 5285

Som ni ser, det är nästan omöjligt att inte springa med mig!!
Snart åker vi till Oslo!

Så peppad!

Så peppad!

Bild: från internet