Fy f*n! Det som inte får hända!

Publicerad den 17 juli 2015 av coyntha

I onsdags efter att ha tränat ett 6-timmars backpass i Kungsberget, Gävle tog jag tåget från Centralstationen i Stockholm för att åka hem.

Ellen och jag!

Jag sprang tillsammans med Ellen- Pace on earth och vi var på jakt efter många höjdmeter!

Vi sprang upp och ner i den stora skidbacken. Vädret var med oss i början men sen blev det regn, hagel, åska, lera, massa insekter som bet och ännu mer regn. Men det skulle inte stoppa oss! Nej! Vi tränar för att klara UTMB så det här var inget.

Nöjda efter 6-timmar och knappt 2000 hm åkte vi till Stockholm.

Jag klev in tåget och ställde min väska i bagageutrymmet vid ingången, som är avsett för större bagage. Från min plats ca 2-3 meter bort trodde jag att jag skulle kunna ha koll. Men det blev inte så.

Efter femton minuter skulle jag gå på toa och såg då inte min väska. Jag fick panik. Någon hade stulit den i den 2-3 minuterna som det tog från jag gick på tåget tills tåget åkte från Stockholm. Någon hade gått på tåget, tagit väskan och gått av, allt medan andra passagerare steg på och satte sig på sina platser.

Jag hade tränat ett backpass och hade all min utrustning för att testa under passet, allt som jag tänkte ha på UTMB. Allt är borta. Jag har ingenting nu och är så jävla ledsen!

De sakerna som var i väskan bland annat är: ryggsäck (väst) Salomon Advanced S-Lab hydro, stavar: Black Diamond Z, skor: Altra Olympus, gps klocka: Garmin 310XT, kompressionstights 2Xu och Power Woman, strumpor Gococo och Injinji, calfs Salomon, buff: Icebugs och Trail runner nation, sport BH: SOC och Casal och sport trosor mm.
Jag kände mig nöjd med min utrustning och att jag var redo för mitt livslopp. Nu har jag ingenting, har inte råd med allt igen och har ingen lust att leta och beställa allt igen.

Jag är så ledsen och det är sådana saker som inte ska hända. Tjuvarna behöver inte mina saker!
Fy fan vad surt!!
Tack för alla fina ord jag har fått och alla som vill gärna stödja mig! Jag uppskattar allt!

Svårt att tro, men det är sant!

Publicerad den 12 februari 2015 av coyntha

Jag tänker berätta för er vilken kväll jag har haft idag!
Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta.

Efter jobbet åkte jag till stan och träffa min sjukgymnast. När jag satt på bussen på väg dit trodde jag att jag hade tappat en vante. Det visade sig att den var i min väska så alla som jag ringde för att kolla om de kunde hitta den behövde inte leta mer.
Efter besöket hos sjukgymnasten träffade jag Susanne och vi gick på Espresso House och fikade. Vi behövde uppdatera våra liv lite! Klockan var inte så mycket efter det så det var skönt att kunna åka hem lite tidigare än vanligt!

Jag åkte buss hem och väl framme bestämde mig att inte hämta bilen på stationen utan åkte till sista busshållplatsen vid Vårdcentralen och gick hem. Göran kunde då hämta bilen när han skulle komma hem.
När jag kom hem kom jag på att jag inte hade någon nyckel för att komma in. Fan. Jag som hade längtat att komma hem och hinna laga mat tidigt!
Jag kom på att en av våra vänner fick en våra nycklar när hon tog hand om katterna medan vi var i Arvika. Jag sms:ade henne och frågade om hon kunde komma förbi och lämna nyckeln. Hon har nyss opererat sig i en hand så det var svårt för henne att komma, tänkte jag. Jag fick inget svar.

Nä, jag ville inte stanna ute till kl 18.00 tills Göran skulle komma hem!

Jag bestämde mig för att gå till stationen och hämta bilen. Jag har alltid en bilnyckel i min väska! Jag försökte ringa min vän och berätta att jag skulle komma till henne och hämta nyckel men mobilen stängde av sig.
Jag började att gå till stationen när en bil stannade bredvid mig. Det var ett par kompisar som skulle låna vår takbox. De hade ringt Göran och han berättade att jag var utelåst. Jag hoppade in i deras bil och fick skjuts till stationen. De skulle komma senare till oss och hämta takboxen.

När jag startade bilen letade jag efter min mobil för att ladda den i bilen och hittade inte den. Fan igen! Mobilen var borta.
Jag åkte till min vän och när jag kom fram hon var inte hemma! Vad? Hennes son sa att hon hade åkt hem till mig! Herre Gud! Jag bad honom ringa och be henne lämna nyckel i entren! Annars skulle vi korsa varandra igen!

Jag åkte hem och hittade nyckeln. Ringde det andra paret vänner som hade skjutsat mig till stationen och frågade om jag hade lämnat min mobil i deras bil. Ja, den var där.
De kom lite senare och gav mig min mobil.

Kan ni tro allt detta?
Nej, jag hittar inte på historian. Det är sant!
Hur kan så mycket gå fel på en och samma gång?

Jag bestämde mig för att inte göra något mer och ligga på soffan resten av kvällen haha Det var inte min kväll!

Att jag var hos sjukgymnasten idag är en annan historia.
Den tar vi i morgon! Den har en bra möjlighet att ha en happy end!
God natt!

En fundering om hur sociala medier påverkar mig

Publicerad den 10 november 2014 av coyntha

Hur mår du? Man brukar fråga ”hur mår du?” varje morgon när man kommer till jobbet till exempel.
Till den här frågan brukar man svara: jo, tack det är bra! Även om man inte mår så bra. Just nu mår jag inte så bra som jag skulle vilja angående min träning och löpning.

Löpningen är en stor del i mitt liv och jag är så glad för det.
Jag är glad att ha ett intresse som styr ganska mycket över vad jag vill, vad jag drömmer om och mina mål.
Jag är glad att löpningen har öppnat möjligheter i mitt liv.
Jag vill alltid hitta nya äventyr, nya utmaningar.
Jag vill inte stanna där jag är idag även om jag är jättenöjd med allt jag har gjort hittills.

Men vad händer när kroppen säger stopp?
Vad händer när jag har misshandlat min kropp med mycket överbelastning och inte får springa just nu? Jo, det är nu som jag känner att allt har rasat och att jag bara befinner mig i vakuum.
Som om någon har tryckt på en pausknapp. Den känslan gillar jag inte.
Det blir inte lättare av att läsa allt om alla andras träning på sociala medier. För att jag är ganska aktiv på sociala medier.
Det är svårt att inte känna mig avundsjuk. Grejen är att jag inte mår bra när jag ser alla underbara bilder på de fina passen i skogen eller någonstans.
Det är inte okej. Jag borde vara glad! Förstår ni min känsla?

Hur gör ni för att hantera detta?
Det är faktiskt ett svårt ämne. Varför måste vi alltid visa den lyckliga sidan? Just nu har jag det svårt.
Börja att känna ångest av att se hur tiden rinner i väg!
Det är bara 11 veckor kvar till mitt fjärde 100-miles lopp!

Men mitt största problem är den stora saknaden! Jag saknar att springa såå otrolig mycket!
Jag vill kunna vara ute och njuta av att springa i skogen, att känna hur den kalla luften går i min näsa!
Och jag vill såklart hinna att träna hårt! Ja, ja! Jag alternativ tränar kondition och styrka med hjälp av coachen men ändå.

Så just nu är det inte många inlägg om träning men de kommer!
Snart är jag ute och springer igen!

Fy f*n! 80 minuter = evighet

Publicerad den 17 oktober 2014 av coyntha

Svara

Igår var jag på gymmet, igen! Just nu är det bara gymmet som gäller för mig. Jag har hört att det ska vara bra. Att man bli starkare och så vidare. Jag hoppas verkligen på det!

Älskade crosstrainer 😛

I mitt schema stod distanspass, den betyder att jag ska se till att det är jobbigt. Jag ska alltid ha en ansträngning som är hårdare än min MAF-puls. Det är lätt att ha koll på pulsen. Jag har tränat mycket med pulsbaserad träning.
Jag hade haft en lång dag på jobbet och jag var jättetrött både i huvudet och i kroppen men jag vet att det alltid känns bättre när man är på plats.
Jag körde på crosstrainer. Jag hade fått några förslag på Facebook när jag skrev i förrgår hur tråkigt jag tyckte det var!
Några tyckte jag skulle dela passet i intervaller eller läsa en tidning.

För att orka hela passet jag delade jag den i små bitar. Jag körde första 1.5 km på 9 minuter. Så kommande 1.5 km skulle ta 18 min, sen 4.5 km skulle ta 27 min osv. Det var roligt att vara se fram emot kommande 9 minuterna och se att jag kunde behålla samma fart eller snabbare. Passet gick bra. Förvånansvärt bra!
Totalt blev det 13,7 km på 80 minuter i snitt tempo 5.52min/km!! Fattar ni?
Hela ja*la 80 MINUTER i en crosstrainer!
Är det snabbt? Eller hur vet man hur fort kan det gå? Kan man crosstraina lika fort som att springa?

Efter passet var jag riktig trött och svettig!
Fy…. Den här träningen måste ge något resultat. Andreas peppar mig och säger att det kommer att vara värt det när jag springer igen!

Maten smakade så bra kan jag meddela efteråt!

Ett besked

Publicerad den 13 oktober 2014 av coyntha

Jag har varit hos sjukgymnasten. Han är specialist på idrottsskador här i Linköping och det kändes jätteproffsigt att få hjälp på det här sättet.

Efter Black River Run kunde jag inte gå de första dagarna. Jag visste det skulle ta tid innan jag kunde börja springa igen. Det tog en vecka innan det började kännas bättre. Fötterna var inte längre så svullna och jag kunde ha höga klackar på en fest.
Jag har haft ont på ovansidan av fötterna och i ett knä men det har blivit mindre och mindre ont.

Nu har det gått tre veckor och min plan var att idag kunna börja springa igen. Det kändes riktig bra och jag bara väntade att få besked från sjukgymnasten, komma hem, byta om och gå ut och springa!

Han kollade jättenoga på allt: ben, fötter, hälarna. Han även gjorde ultraljud på fötterna.

Det onda i fotleder, i vader och i knäna var inget att vara orolig för. Det är överbelastning och vad man kan förvänta sig av ett så långt lopp. Det kommer gå över av sig själv och den är nästan borta nu (95 % kan jag säga).
Däremot var det besvärligare med hälsenorna som visade tecken på att vara förtjockade. Vad jag har heter Hälsenetendinos. Vänster hälsena var 2 mm tjockare och höger 1.5 mm. Det kan man behandla med excentriska tå-hävningar och stötvågsbehandling. Jag börjar redan på torsdag med första stötvågsbehandling och ska få den en gång per vecka under en månad.

Och jag skall inte jogga eller springa utan får hitta alternativ träning i minst ett par veckor: simma, cykla, roddmaskin, etc. Jag kan även jobba mycket med core, styrka, yoga. Efter det får han avgöra och sen kan jag börja att springa igen. Men jag måste absolut träna annat som inte belastar fötterna.
Det jag tror det jag kommer att träna mest nu är TÅLAMOD!

Men det känns bra ändå, tror jag. Jag vill verkligen vara bra. Jag har haft ont i hälarna i många månader. (Ja, jag hade inte sagt så mycket, jag vet) och ibland har jag haft svårt att gå framför allt när jag går upp på morgnarna.
Huvudsaken är att han hittade inga allvarliga skador och allt är bra. Jag har stadiga ben, sa han 🙂

Nu väntar jag på att prata med coachen och göra en plan. När jag börjar att springa igen kommer jag att köra hårt.
Jag kommer vara starkare för att springa Artic Ultra i januari!
Jag kommer att springa mitt bästa 100-miles lopp!

Aldrig

Publicerad den 27 februari 2014 av coyntha

Jag är chockad!
År 2021 fyller Göteborg 400 år, det firar GöteborgsVarvet med att anordna ett unikt maraton. 2×21 kilometer, 15 000 deltagare.
Om sju år händer det!

Hur kan man redan idag veta att man kommer att vilja springa Göteborgsvarvet Marathon om sju år?
Hur vet man att jag vill springa en Marathon just då 20121 eller om jag överhuvudtaget fortfarande springer?

Idag öppnade anmälan till Göteborgsvarvet Marathon 2021.
Fattar ni det?
Det är 2760 dagar till Göteborgs Jubileumsmaraton (söndag 19 september 2021)
TJUGOHUNDRATJUGOETT!!!
Efter en timme de öppnade anmälan var redan 500 anmälda!
Nä, jag förstår inte detta. Jo, jag förstår hur mycket organisationen kommer att tjäna efter att ha folks pengar i deras konto!
Jag har redan idag, svårt att bestämma vad vill jag springa/göra nästa år!
Fan…
Jag bara skrattar! Eller gråter?

Motivation, tacksamhet

Publicerad den 10 januari 2014 av coyntha

Svara

Denna kortfilm visar ordets makt att radikalt förändra ditt budskap och din påverkan på världen.
Titta till slutet … och ler …. och bli motiverad. 🙂

Vi kan göra en bättre värld tillsammans!

När vi var i Mexico; dagarna innan jul såg vi tiggare i varenda gata, i varenda hörn och vid nästan alla rödljus!
Alla ville ha lite pengar. De kanske ville ha mat på bordet? De kanske behöver mata sina barn?
Barnen som tiggde pengar frös och var hungriga?
Det tigger för de inte har andra möjligheter som vi har haft! De är inte lata utan de vill verkligen förtjäna varje peso de får. Ingenting är gratis i livet.
Alla fick några pesos från oss. Våra barn frågade varför gjorde vi det?
Vi svarade att några kronor kanske kan hjälpa lite och vi kanske kunde ge dem lite glädje.
Livet är inte alltid rättvist och det gör ont.
Det är verkligheten och det är mitt land.

På julafton, när vi skulle riva av pappren på paketen, var det svårt att ändå släppa denna bild från näthinnan.
Vi önskade vi hade oändligt med mynt.
Att ha en bil full med julklappar och påsar med olika affärer var inte bästa scenariot vi hade framför oss.

Om livet vore en tävling så finns det de som startar långt bakom startlinjen:

Foto by Göran Sedvall

Min höft

Publicerad den 23 november 2013 av coyntha

Rapport

Jag har varit hos sjukgymnasten idag.
Som jag berättade förut har jag haft ont i höftkammen sen jag sprang i Borås.
Jag ville kolla det innan jag ger mig i på en sån stor påfrestning som Bislett om en vecka.
Han sa att jag har en överbelastning av musculus tensor fasciae latae, dvs en längsgående muskel i låret.
Det är samma som löparknä fast i andra ändan av muskeln, i höften.
Det brukar bero på att marken man springer på lutar åt sidan. Det är så klart oftare på löpare som springer mycket på landsväg och asfalt. Landsvägen lutar ju utåt för att regnvattnet skall rinna av vägen. De senaste månaderna har jag tränat mest på asfalt, tyvärr.
Jag fick några rehab övningar, stretch övningar och voltaren-kur på 5 dagar.
Om jag springer ska jag få ismassage direkt när jag kommer hem.
Han tejpade höften och vi kommer att fortsätta göra det hemma. Att använda kinesisk tejp är för att förebygga eller rehabilitera skador. Att tejpa en skada är ett bra alternativ till ett skydd vid rehabilitering och återgång till träning.
Kinesiologytaping påverkar aktiveringen av det neurologiska systemet, kroppens informationsprocessor och cirkulationssystemet.

Jag fick springa. Jag ska stretcha och rehaba alla dagar innan vi åker till Oslo.

Det kommer att bli bra eller hur?

Stretch övning hos sjukgymnasten

Löparglädjen skall inte förstöras!

Publicerad den 16 april 2013 av coyntha

Det har skrivits mycket om händelsen i Boston igår. Vi har också hört mycket.
Men jag kan inte låta bli att tänka på alla anhöriga och löparna, de anhöriga och publik som blev dödade, skadade eller påverkade på olika sätt igår.
Att springa en maraton är en stor prestation och det krävs träning och passion för det man gör.
I alla stora städer det som arrangeras en internationell Maraton är det en fest, en löparfest.
Att samla många tusen personer från olika länder är också en fest.
Maratonlopp ska fortsätta vara glädje!
Jag vill inte tappa tron på mänskligheten!
Jag vill tro att det är möjligt att umgås alla på ett och samma ställe med ett gemensamt mål!
De bilderna jag såg igår gör mig ledsen.
Lika ledsen som allt annat som händer nästan varje dag. Världen är full av våld.
Jag hoppas vi kan förstå att vi måste hjälpas åt att hjälpa folk som behöver det. Vi måste skydda oss!
Jag vill kunna fortsätta att tro att det blir bra.

Det gör ont

Publicerad den 05 april 2013 av coyntha

I måndags när jag var ute och sprang 11 km märkte jag inte att mina tights hade gått sönder lite.

En söm gick upp och det skavde lite mellan benen. Jag drog i tyget lite då och då och fortsatt att springa.
När jag kom hem såg jag att jag fått ett stort skavsår på insidan av låret nästan ända uppe i ljumsken.
Aj när jag duschade.
Dagen efter fastnade i mina strumpbyxor såret!
Ännu mer aj.
Såret var nu helt öppet och det gjorde ont. Älsklingen la en kompress med tejp.
Den hade jag i två dag dagar.
Problemet var bara att tejpen gjorde någon sorts reaktion och allt runt skavsåret är också irriterat! Det kliar och är rött.
Bort med kompressen och tejpen.
Nu har jag ingenting.
Jag kan inte gå pga mina tjocka ben skaver mot såret när jag går och det gör ont.
Jag kan inte ha en kompress för då kommer såret aldrig att torka!
Skavsåret är rosa och jag är rädd det kan bli infekterat!

Hur kan ett hål i tightsen göra så mycket besvär?
Har ni några tips?

Bilden: Jag. Ni vill inte se skavsåret….