#birka12h

Publicerad den 14 november 2014 av coyntha

Svara

Ni har väl inte glömt att vi springer i morgon?

I morgon, den 15 november går premiärloppet. På lördag avgår båten med tio förväntansfulla löpare som kommer tillbringa 12 timmar under natten springandes över Ålands hav. Platsen är löp-däcket ombord på M/S Birka (193 m) och starttid är 20.00 på kvällen till 8.00 morgonen.

Kommer jag att springa?

Jag har fått ok från sjukgymnasten att börja jogga lite. Det betyder att jag inte kommer att kunna springa på loppet! Jag som hade sett fram emot detta äventyr!
Men jag åker ändå och tänker ta rollen som arrangörsledare och supportledare!
Vi har några personer som följer med oss och som kommer att hjälpa till. Jag vet vad en löpare kan behöva så jag tänker supporta så mycket jag kan. Vem vet? Jag kanske till och med kan jogga lite 🙂

Underbara Birka Cruises har hjälpt oss mycket så att detta event kan vara möjligt. Vi har fått mycket stöd och support från dem!
Nivån på servicen vi upplevt då vi planerat detta något ”annorlunda” event är svårslagen!
Inget förslag har varit för udda, inga konstigheter (trots alls), inga frågor har varit för många! Och ni vet vad en ultralöpare kräver 
Birka har varit en partner och hjälpande ängel genom hela processen!
Ni kommer att få veta allt vi kommer att få på båten, sen på racerapporten! Jag lovar!

Vi kommer att försöka få våra män att live-twittra och uppdatera Facebook sidan så ofta det går och vi kommer bli jätteglada över alla tillrop på sociala medier! Vi behöver er!
Jag kommer även försöka uppdatera bloggen under hela loppet.
Den officiella hashtaget för morgondagens event är: #birka12h
Kom igen nu, nu twittrar och instagramar vi loss!!

Allra gladast blir vi förstås över reda pengar som sätts in på Tjejmarathons konto till Panzisjukhuset!
Det går fortfarande att beställa snyggaste armbandet som finns och stödja: 100kr eller mer!

Maila mig coyntha@gmail.com eller lämna en kommentar på Facebook, Instagram eller Twitter!
Allt pengar går direkt till Panzisjukhuset!

Stort tack till alla sponsorer och supportrar som laikat vår Facebooksidan, vi älskar er!!

Nu kör vi!!!

Tack till alla våra sponsorer!

En fundering om hur sociala medier påverkar mig

Publicerad den 10 november 2014 av coyntha

Hur mår du? Man brukar fråga ”hur mår du?” varje morgon när man kommer till jobbet till exempel.
Till den här frågan brukar man svara: jo, tack det är bra! Även om man inte mår så bra. Just nu mår jag inte så bra som jag skulle vilja angående min träning och löpning.

Löpningen är en stor del i mitt liv och jag är så glad för det.
Jag är glad att ha ett intresse som styr ganska mycket över vad jag vill, vad jag drömmer om och mina mål.
Jag är glad att löpningen har öppnat möjligheter i mitt liv.
Jag vill alltid hitta nya äventyr, nya utmaningar.
Jag vill inte stanna där jag är idag även om jag är jättenöjd med allt jag har gjort hittills.

Men vad händer när kroppen säger stopp?
Vad händer när jag har misshandlat min kropp med mycket överbelastning och inte får springa just nu? Jo, det är nu som jag känner att allt har rasat och att jag bara befinner mig i vakuum.
Som om någon har tryckt på en pausknapp. Den känslan gillar jag inte.
Det blir inte lättare av att läsa allt om alla andras träning på sociala medier. För att jag är ganska aktiv på sociala medier.
Det är svårt att inte känna mig avundsjuk. Grejen är att jag inte mår bra när jag ser alla underbara bilder på de fina passen i skogen eller någonstans.
Det är inte okej. Jag borde vara glad! Förstår ni min känsla?

Hur gör ni för att hantera detta?
Det är faktiskt ett svårt ämne. Varför måste vi alltid visa den lyckliga sidan? Just nu har jag det svårt.
Börja att känna ångest av att se hur tiden rinner i väg!
Det är bara 11 veckor kvar till mitt fjärde 100-miles lopp!

Men mitt största problem är den stora saknaden! Jag saknar att springa såå otrolig mycket!
Jag vill kunna vara ute och njuta av att springa i skogen, att känna hur den kalla luften går i min näsa!
Och jag vill såklart hinna att träna hårt! Ja, ja! Jag alternativ tränar kondition och styrka med hjälp av coachen men ändå.

Så just nu är det inte många inlägg om träning men de kommer!
Snart är jag ute och springer igen!

Stolt

Publicerad den 02 november 2014 av coyntha

Jag har varit i USA i två veckor. Målet med resan var att hälsa på barnen som pluggar och spelar fotboll på college i North Carolina. Dottern på UNCP i Pembroke och sonen på LRU i Hickory.

Båda åkte dit genom att söka stipendium för att spela fotboll, utbilda sig och uppleva en helt ny värld för dem.

Det har varit så svårt för mig att se dem lämna hemmet. Men det var ännu svårare när sonen åkte nu i augusti. Det har påverkat mig så mycket så att det känts som rena rama depressionen. Har gråtit massor och kunde inte träna ordentligt.

Nu känns det bättre. Jag vet att de har det bra. Det var stort att se de spela men framför allt att ta del av det som nu är deras värld!

Det blev mycket körning från ena staden till den andra!
Det blev dagar fulla med kärlek och skratt!

Det var med mycket vemod och saknad vi tog planet hem. Det värker i mammashjärtat men jag är stolt över att de har vågat följa sina drömmar! För mig är de vinnare och jag vet de kommer att lyckas i livet!

Det är dags för mig att fokusera lite på mig. Det är alltid skönt att vara hemma igen och få ordning på rutinerna igen. Den första är att äta nyttigt och gott som jag brukar. Har saknat det mycket!
Har nästan fått ångest av att se hur dåligt folk i USA äter. Det var svårt att hitta bra ställen att äta på!
Fokus nu: äta bra och träna bra (rehaba mina fötter)
Jag ska till sjukgymnasten på tisdag och sen hoppas jag att kunna börja springa igen!

Dottern på borta match i South Carolina

Rosa hemma match i Pembroke. Rosa tröjor för att stödja Bröstcancer.

Min bror kom på besök också. Här med min dotter!

Selfie (självklart) med Michelle och Amber!

En stolt pappa också!

Lagbild på Michelles träningen

Coach Lars (som är svensk) och Michelle på träningen

Sonen på matchen!

På besök på Lenoir-Rhyne Universitet i Hickory, NC

Vi tar en tur runt sonens universitet

Jag njuter av att vara med honom 🙂

Garmin Vivofit bra eller dålig?

Publicerad den 05 oktober 2014 av coyntha

Min belöning för att ha kommit i mål på Black River Run är en Vivofit. Jag öppnade den igår. Det är en aktivitetsmätare från Garmin. Jag hade läst om den och är jättenyfiken som den prylnörd jag är.

Jag inser nu att det kan vara sak som kan stressa mig men förhoppningsvist på ett positivt sätt. Den påminner mig om jag inte har rört på mig på ett tag.
Armbandet är lite tjockt för att vara ett armband, men jag tycker att designen gör att den känns snygg och hyfsat diskret.
Istället för att ladda armbandet ofta sitter ett vanligt klockbatteri som behöver bytas någon gång per år istället. Den är vattentät så det kan regna på armbandet eller man kan duscha med det.

Man kan mäta det gamla vanliga: steg, kalorier, sträcka men även sömn. Man kan också se hur många steg du har kvar till ditt mål.
Det går också att para ihop armbandet med ett Garmin pulsband. Detta för att ge lite mer exakt kaloriförbrukning när du exempelvis är ute och springer. Bra va?

Den som känns lite så där, är en röd linje som fylls på allt eftersom man sitter still!
Motivation? Jo, det kan det vara och det är också en påminnelse om att man ska resa på sig och gå lite runt på kontoret några minuter för att få bort den röda linjen. En enkel grej, men fantastiskt motiverande (eller inte? haha)

Efter har suttit hela förmiddag på jobbet kom den…. röda linjen!

Man kan koppla och synka armbandet via bluetooth till appen i mobilen eller till datorn med en liten usb-grej från Garmin som man kopplar till datorn genom gamin.connect-hemsidan.

Det var intressant att se hur många timmar jag sov och hur min sömn är. Nu kan jag ha mer koll på hur många timmar jag sover per natt. Målet är att sova minst 7 per natt.
Jag tycker armbandet är helt ok och snyggt.

Fredag till lördag sov jag hela 8.27 timmar!! Det var roligt att se hur mycket jag rör mig under natten 🙂

Gårdagens motion. Jag springer inte just nu. Igår var promenad i skogen.

Orange it is!

Publicerad den 19 september 2014 av coyntha

Svara

Nu är allt packat och klart och alla mina saker ligger i bilen.

Idag efter jobbet åker vi till Västerås för att sova där och vila ordentlig inför morgondagens äventyr!
Jag hade börjat att packa redan i onsdags kväll och jag skulle göra klart igår men det gick inte som planerat!
Efter att jag tog en kort runda på kvällen hade jag inte mer ork. Jag vet inte varför men efter rundan mådde jag illa och frös. Jag orkade helt enkelt inte. Det blev lite mat och i säng tidigt!

Men i morse var jag pigg igen och gick upp kl 4:30 för att packa de sista sakerna! Lite morgonkaffe och lite musik och allt gick smidig och bra.
Kom till jobbet i god tid. Det är pirrigt i magen!

Jag valde orange för loppet imorgon. Här är min outfit på dagen:
* 2XU tights
* Craft trosor
* Casalls SportBH
* Falk löparkjol
* Injinji tåstrumpor
* Salomon armvärmare
* Salomon Buff
Laddar, laddar!

Förberdelser inför Black River Run 100-miles

Publicerad den 17 september 2014 av coyntha

Det är bara tre dagar kvar.

Dags för mitt tredje 100-miles lopp nu i Västerås som ingår i The Swedish 100-miles Challenge.
Att springa ett sådant lopp krävs, för min del, att noga gå genom alla detaljer i ett lopp.
Det händer mycket på ett sådant lopp under så många timmar. Man lär sig mycket från varje lopp och man vill gärna göra bättre nästa gång.
Det är verkligen ett underbart sätt att träffa sig själv. Det är då jag vet varför jag gör det!
Det är möte med mig själv och mina tankar.

Träningen har inte gått som jag har velat. Efter GAX vilade jag hela 10 dagar och efter det har det varit svårt på grund av olika orsaker. Det gör att jag inte kan känna mig helt nöjd.
Men jag litar på min grundträning. Jag har tränat bra hela året och jag känner mig stark.

De senaste veckorna har jag inte mått 100%. Jag tror att stressen hemma och för lite vila inte gjorde saken lättare. Men nu har jag vilat ganska mycket och sovit och ätit bra.
Kroppen börjar att bli redo. Jag är såååå sugen att springa!

Vad gör jag?

Jag har laddat ordentligt mentalt och längtar efter att springa på lördag
Alla förberedelser pågår hemma som det krävs för ett ultralopp!
Jag beställde gels, bars, en ny vattenblåsa och en handhållare
Jag har börjat att ta fram allt som behövs. Tänka kring tävlingsoutfit, strumpor, skor, etc.
Jag kommer att behöva en påse med nattoutfit och en påse med ”det kan behövas kläder”
Jag har en Excel fil där ett energischema håller på att ta form
Jag får inte glömma att ta med två pannlampor med nya batterier! (lärde mig från GAX!)
Min support och jag går genom alla detaljer. Det är viktigt att gå genom loppet med papper och penna. Jag gillar att ha riktig koll
Har också pratat med min pacer 🙂
Har en inköpslista som ska inhandlas ikväll med bland annat: läsk, kex choklad, papperstallrikar, plastskedar, salta kex
Har också gjort en att ta-med-lista med alla små saker som jag kan tänka mig behövas. Från vaselin, nålar, tejp till batterier och en poncho
Jag ska baka några scones för att ta med till loppet
Har börjat att kolla på vädret varje dag!! Ha ha första tecken på att det är ett lopp på gång! Så typisk ultra-symptom!

Som ni ser! Det är mycket!

En sak är jag säker: Det finns bara BRR i mina tankar just nu! Jag är laddad!

Tips: Bra mellanmål

Publicerad den 04 juli 2014 av coyntha

Jag har hittat nya favoriter!

De finns att köpa på Willys. Det är Lindahls nya kalorisnåla kvarg med smak!
Det är små förpackningar och de är utan tillsatt socker. Obs! Jag har sett att de stora förpackningarna av samma sort har socker i!
Alla är goda, det är ett bra sätt att äta mer proteiner och samtidigt snåla lite med kalorierna!
Jag tycker de är superbra som ett bra mellanmål! Jag har smakat alla tre!
Och nej, jag är inte sponsrad! Jag bara gillar dem! 🙂
Har du smakat dem?

Kvarg med jordgubbar! Finns det något bättre på sommaren?

Det är dags igen!

Publicerad den 30 maj 2014 av coyntha

I morgon är det dags att springa min femte Stockholm Maraton.
Det var efter min första maraton 2010 som jag blev förälskad i löpning. Jag tyckte det var en underbar upplevelse och jag visste att jag ville göra om det.

Mycket har hänt sedan dess. Många många km har jag sprungit och jag kände att ju mer jag sprang desto mer gillade jag att springa långt.

Nu njuter jag mer när jag springer många timmar, många km. Då är jag lycklig. Men jag är också lyckligare om det inte är på asfalt.

Varför ska jag springa bara på gatorna när landet jag bor i har den vackraste naturen som finns?
Jag har hittat till skogen, till stigar och även till fjällen. Jag älskar att uppleva naturen i löparskor ensam och ibland med sällskap.

Jag har frågat mig själv många gånger om jag verkligen vill springa Stockholm maraton igen?
Svaret har alltid varit: ja. Loppet ligger i mitt hjärta som min första riktiga utmaning. Det var det här loppet som öppnade mina ögon mot något som jag inte visste fanns i mig: älska att springa!

Men idag, en kväll innan den stora dagen känner jag mig ganska tveksam om jag vill verkligen springa i morgon?

Maj månad är den värsta månaden på jobbet. Jag har varit bortrest mycket, ätit dålig, inte tränat som jag skulle, har inte haft fokus på min träning, har inte prioriterat det heller, har varit stressad och jättetrött.

Den endast jag vill göra är gå tillbaka till mina rutiner och njuta av att springa, helst i skogen.

Imorgon startar jag kl 12:10 i grupp G. Jag tänker göra som coachen sade: hitta löparglädjen igen. Ingen press, bara njuta! För att vem vet? Det kanske blir min sista Stockholm Maraton?

Ser du mig, peppa mig!

Täby Extrem Challenge 100 miles, 2014 (del 1)

Publicerad den 18 april 2014 av coyntha

Finishing is the only fucking option!

Jag vet inte exakt hur man börjar en lopprapport av den här sorten. Det var i helsike för många timmar som jag var där ute för att nå mitt mål. För en sak visste jag från början: Det var endast 161 km som gällde. Det var dags att för första gången springa ett 100 miles lopp på riktigt!

: Innan starten. Förberedelsen!

Det kändes som det var en bra dag. Att komma till Ensta Krog och träffa så många kända ansikten gjorde mig bara glad och ännu mer inspirerad att spendera de kommande timmarna med dem.
Det blev verkligen ett stort kramkalas! Både kända och nya kontakter genom bloggen, Facebook och Twitter. Jättekul!
Hej ultrafamiljen!

Nahila och jag. Heja Mexico!

Snart är det dags!

Tiden gick fort och nu var det dags att starta när klockan var 10:00.

Varv 1 – 4

Första varvet gick lite fortare än vad jag hade tänkt men det brukar vara så.
Däremot blev jag överraskad när vi kom till skogspartiet. Det var svårare, längre och mer tekniskt än vad jag hade räknat med.
Man hade lagt om banan något i det här partiet. Det var väldigt mycket upp och ner, många rötter och några stenhällar med mossa.
Det fanns inte ens en stig. Men det blev en stig efter många varv och av alla som sprang där. Däremot var det skönt att springa i mjukare underlag. De hade även ändrat och lagt till sista km i skogsterräng.
Då kändes det inte så jobbigt, jag tyckte det var kul att springa i skogen.
Jag var glad och pigg och tyckte bara det var kul att springa just den dagen! Att få vara tillsammans med många andra likasinnade!
I tältet fanns allt som man kunde tänka sig på bordet. Alla glada hjälpsama funktionär var där för oss. För att göra allt de kunde så vi skulle må bra och kunna springa.

Varving

Vid varvningen hade jag min support som gav mig allt jag behövde så det skulle gå fort och inte stanna för länge.
Vi hade ett schema och den skulle följas: ett varv med Vitargo och ett varv med vatten och gel. Enkelt!

Supporten mysplats!

De kommande 3 varven gick ganska okej men redan från varv tre började jag att känna hur mina lår blev tunga och högst upp i låren gjorde det ont. Men jag tänkte det skulle gå över efter ett tag.
Min plan var att dela loppet. På ett sådant långt lopp måste man ha små mål.
Jag tänkte så här: 4 st x 4 varv
Efter varje 4 varv skulle jag få en belöning. Något att se fram emot var 40 km!
Men i mitt huvud delade jag bara per varv. Ett varv i taget. De första 80 km skulle ändå springas i MAF-tempo (jag hade pulsbandet på mig).
Sen skulle jag springa på känsla eller så gott jag kunde.

Målet då?
Huvudmålet var att springa hela distansen men jag hade tänkt att göra det på en tid runt 24-25 timmar.

Efter min första belöning (2 energibollar) fick jag också massage av älskligen och sen var jag pigg och redo att försätta.
Mot nästa 4 varv!

1604787_257241347794999_1596575419882344174_n

Foto: Tobias Lindström

Varv 5 – 8

Passerade maratondistans (den första) och det är alltid roligt att göra det. De kommande marorna brydde jag mig inte längre om, hi hi. Vid 17-tiden hade resten av mitt team kommit till området. De skulle också peace:a mig under natten!

En sak som var roligt var att det fanns så mycket ultraenergi i spåret.
Att känna sällskap trots att jag sprang mest ensam hela tiden. Det gillar jag. Att gå in i min egen bubbla men ändå peppa andra och få pepp tillbaka.
Jätteroligt att få se de snabba! Coach Andreas hade en bra dag. Han var stark i helgen men han tog tid att prata lite med mig när han varvade mig! Bästa coachen!

När jag kom till varvningen efter 7:e varvet skulle det snart bli mörkt så jag tog av min blöta långärmade tröja, byte till underställströja och en vindjacka, bytte till mössa och vantar. På med reflexvästen och pannlampa. Supporten hängde några självlysande drinkpinnar på ryggan! Ja, det var party-time under natten! Vi skulle fira Dessi!!
På 8:e varvet hade jag Pia som pacer. Skönt med sällskap och höra henne prata med mig. Jag själv blev tystare och tystare. Hon gav mig energi!
Vi hade också en plan angående mina pacers. De skulle springa bredvid mig när vi inte var i skogen. Påminna mig att äta och dricka. Se till att jag sprang så mycket det gick. I skogen sprang/gick de först, jag skulle bara följa deras fötter! Skönt att skippa tänka och leta efter reflexerna men framför allt skönt att bara sätta fötterna på samma ställe som de gjorde det!

Jag fick en belöning igen. Nu hade jag sprungit 50 miles! Dvs 8 varv = drygt 80 km!
Jag åt två smörgåsar med saltgurka, varm buljong och kaffe. Jag började att bli trött och lite sömning!

Hur skulle den här gå?

Nu hade loppet börjat!… (Fortsättning följer!)

TEC-bana i mörkret

Publicerad den 22 mars 2014 av coyntha

Vad kan man annars göra än att springa med sina kompisar en fredagkväll?

Igår var jag och mitt team i Täby för att test-springa banan en sista gång innan loppet men nu i mörkret. Det var helt enkelt magiskt!

Vädret var med oss efter att det hade snöat för några dagar sen.
Igår var det +10 grader, ingen snö kvar och det blåste inte heller.

Heja Team-Coyntha!

Vi följde banan och det var kul att se vilka sträckor vi behövde använda pannlamporna. Det går bra att springa utan pannlampor på vissa ställen.

Det mest spännande var när vi kom till skogpartiet. Reflexerna som TEC-folket har lagt på banan fungerade perfekt! Lättare att hitta än på dagen.
Så lätt att följa och så spännande. Det kändes som om det vore en förtrollad skog i en saga 🙂

I skogen!

Efter skogen blev det ca 1.5 km på asfalt för att sluta i en liten kort sträcka igen genom skogen.
Det gick fort att komma tillbaka till Ensta krog. Tiden går fort när man har det roligt. LIte energi och ut igen.

Vi laddar inför andra varvet!

Det blev två varv. Dvs vi sprang 21 km.
Nu känner vi oss redo och kan banan. Det kan hända att tävlingsledarna ändrar lite banan men i stort sätt kan vi banan.

Efter vi hade sprungit stannade vi på MAX för att äta något och sen direkt till Magda för att sova. Lite kul var att vi kom till MAX i löpartights och reflexvästar medan övriga gäster var finklädda för fredagsfest.

På morgonen efter frukosten hade vi ett TEC-möte. Vi satt vid frukostbordet med dator och papper för att planera detaljer för mitt lopp.
Energi, utrustning, pacers-schema, mm.
Vilket team jag har!
Det känns tryggt att ha dem med mig. Alla vet sin roll och vet vad de ska eller inte ska säga medan jag springer. Hur ska de skall peppa mig och hur kan de hjälpa mig att komma ur eventuella svackor (om de kommer)
Att ha ett bra team är så viktigt!

Nu är det ett riktigt långpass kvar i morgon.
Nästa vecka är fortfarande ganska tungt för att sen dags att börja att dra ner på träningen.

Det är nu som det är roligast!
Det är nu jag börjar att känna mig stark!
Tre veckor kvar!