När livet sätts på prov

Publicerad den 01 april 2018 av coyntha

Ibland går dagarna förbi utan att vi ens reflekterar över vad vi har gjort. Speciellt nu under den långa vintern. Man bara längtar efter våren och sommaren. Men tänker inte på hur man spenderar sina dagar.
För min del har det varit nästan på rutin: jobbet, träning, äta och sova. Lite då och då försöker jag hitta något roligt att göra så att det bli lite spännande att se fram emot!

Förra helgen ändrades min vardag totalt. Det var i torsdags när jag fick ett sms från Göran medan jag var på ett möte. Han skrev att han var på akuten!
Jag fick inte veta något mer förrän på eftermiddagen när han smsade igen och sa att han fick inte åka tillbaka till jobbet igen utan blev inlagd med en allvarlig sjukdom som heter lungemboli, det betyder proppar i lungorna. Hjärtat blev lite trött eftersom en propp hade skadat en del av lungorna.

Jag blev chockad och mycket ledsen! Jag skulle åka tillen fantastisk löparhelg i Skåne med kompisar och plötsligt det som hade varit så viktigt inte längre viktigt. Jag spenderade resten av dagarna på sjukhuset bredvid min älskling. Jag åkte hem bara för att sova.
Vilka dagar! Så mycket oro och så mycket ångest! Jag kunde inte se mitt liv utan honom!

ÄNTLIGEN HEMMA!

På söndag kom vi äntligen hem. Han mådde bättre och vi tänkte att nu var det bara att ta det lugnt så han kunde återhämta sig.
Vi tyckte det luktade konstigt i trappan på väg till källaren men vi trodde att vi hade slarvat med att diska burkarna som låg i återvinningen.
Innan det var dags att sova gick jag ner för att starta tvättmaskinen. Vad hittade jag?
Vatten! Det var fullt med vatten i källaren! Lukten var så äckligt stark!
Åh nej! Vi kunde inte göra mycket när klockan var så mycket!

DAGEN EFTER

När vi vaknade var källaren full med vatten! Och lukten!! Vi blev ledsna men vi behövde göra något och lösa problemet.
Det blev många samtal: hemförsäkringen, rörmokare , kommunen mm. Mycket folk som kom hemma och försökte hitta felet. Vi fick inte använda avloppet i huset.

Efter nästan två dagar fick vi beskedet: avloppssystemet är trasigt. Därmed kunde vi inte stanna hemma. Vi måste gräva runt huset till gatan och byta hela avloppssystemet. Det kommer inte att bli gratis det!
Vi har flyttat tillfälligt till Linköping tills det går att använda avloppet hemma igen. Efter påsken kommer allt jobb påbörjas!

På skärstorsdag tog vi en liten båtresa bara för att njuta, äta gott och slappna av! Det var så mysigt!

Ja, det har hänt mycket i våra liv men vi klagar inte.
Den viktigaste är att Göran är på bättringsvägen och mår bra. Vi är tacksamma för det och vi uppskattar allt ännu mer.
Allt i huset kommer att ordna sig! Det är bara materiella saker!

Mitt liv utan min livskamrat skulle inte vara ett liv! Tacksam att det gick bra!
Nu firar vi vår kärlek!
Glad påsk!

Min analys

Publicerad den 19 juli 2016 av coyntha

Jag är tacksam. Tack kroppen för att jag fick uppleva ett sådant lopp. En av mina drömmar var att kunna fullfölja ett bergslopp i Alperna.
Jag blev ödmjuk framför uppgiften. När jag stod framför den där bergskedjan kände jag mig sååå liten. Jag blev nästan osynlig och jag fick istället en stor respekt!
Om man ska springa där, ska man ha respekt! Det är ingen lek alltså!
De där bergen är mäktiga och jag blev kär i dem!

Vad hade jag kunnat göra annorlunda?

Det fanns inte så mycket jag kunde gjort bättre. Faktiskt! Inte för att jag hade ett perfekt lopp men jag gav allt jag hade. Några små saker som är värda att nämna:

Stannat mindre tid i kontrollerna. Fast i Bourg St-Pierre behövde jag verkligen sätta ner mig ner och äta varm mat. I sådana långa lopp är det viktig att ha bra energi!
Springa snabbare i de partierna som gick att springa
Bättre skor nästa gång. Skor med bättre grepp, grövre sulor.

Höjden

En intressant aspekt är hur höjden kan påverka en. Den här gången kunde jag hantera höjden lite bättre men det var inte alls kul. Jag märkte att varje gång jag närmade mig 2000 höjdmeter fick jag samma symptom: press överbröstkorgen så jag inte kunde andas, halsen stängde av och det gjorde ont, blev yr, svettades mer och kände mig jättetrött. Jag tappade balans och jag kräktes. Den enda som funkade var att sätta ner mig, ta det lugnt, försöka andas och jag tog lite salt. Jag tror inte salt hjälpte ett dugg men jag gjorde det ändå. Efter det kunde jag börja gå igen. Långsamt tills jag kunde jogga igen.

Samma sak hände fyra gånger, dvs varje gång jag kom till någon topp. Det som var bra var att jag kunde fortsätta. Jag undrar om det finns något mer man kan göra i sådana situationer?

Energi

Min plan funkade bra. I sådan här typ av lopp är det inte alltid läge att stanna för att äta och dricka längs banan. Ibland behöver man till 100% koncentrera sig på att ta sig framåt på stigen på ett säkert sätt.
Jag hade egentligen inget specifikt schema mer än:

Alltid se till att den energi jag tänkt ta mellan kontrollerna är lättillgänglig i ryggan så att jag kunde slippa stanna och leta efter den. Jag hade med mig några gels, 1 CLIF-bar, 1 Snicker, 2 nöttcreme.
Äta något i varje kontroll. Det som jag vet min mage gillar. I Alperna brukar de har ett stort utbud att välja på. Det jag gillade mest var: apelsinklyftor, goda ostar och korv osv.
Tog salt ofta. Det var varmt och jag svettades mycket.

Vätska

Jag behövde dricka massor, på grund av höjden och solskenet. Det var bara att komma ihåg att dricka. Höjden är uttorkande!
Jag hade med mig två 6dl flaskor.
En flaska med koncentrerad Tailwind och en flaska med vatten. Jag såg till att alltid ha vätska med mig.
När det behövdes eller när jag orkade tog jag också vatten från bäckarna.

Det som funkade bra:

Val av kläder: Långärmad tröja under dagen och långärmad ulltröja under natten. Löparkjol, ull-strumpor, calvs.
Keps under dagen. Bytte i sista minuten från buff/pannband till keps
Solglasögon. Mina X-kross var perfekta. Jag märkte inte ens jag hade dem på mig!
Att ha två pannlampor och extra batterier.
Min älskade S-lab Salomon väst. Så bra testad och det kändes som skinn på kroppen.
Stavar. De var en stor hjälp i de riktigt branta backarna.
Handskar utan fingrar. Perfekta både för att inte få blåsor från stavarna och för att kunna hålla mig i stenar om det behövdes.
Mina två svettband från Gococo för handleden som absorberade svetten snabbt och de snabbtorkade när jag torkade mig i ansiktet.

Naturen gör mig stark

Publicerad den 26 mars 2016 av coyntha

Igår när jag var ute på långpass hade jag tid att fundera på en del saker. Jag kom fram till att den här med att springa i skogen är inte så naturligt för mig som man skulle kunna tro.

Jag ska försöka förklara lite.

Som ni vet, växte jag upp i en stor stad i Mexico. Jag växte upp i Guadalajara som är den andra största staden i Mexico med ca. 10 miljoner invånare! Större än hela Sverige. Det betydde att i en sådan stor stad fanns bara gator av asfalt, cement och betong. Om jag någon gång såg något lite grönare var det tack vore mina föräldrar som tog oss på semester till kusten, ut på landet eller utomlands.

Det var när jag flyttade till Sverige för cirka 16 år sedan jag upptäckte naturen på nära håll. Men det var mest när jag började att springa jag insåg hur vackert det är runt omkring oss i Sverige.

I början sprang jag bara på gator tills jag en dag kom till skogen. Då var det kört. Jag tyckte det var så roligt att ha allt så nära mig: skog, stigar, stenar, rötter, djuren, fågelkvitter, etc. Allt där bara för mig! Jag hittade nya ställen varje gång och allt det här gav mig en känsla som var större än något jag hade aldrig känt förut. Någon typ av frihet och glädje. Det var bara jag och naturen där!

Det jag funderade över igår var hur stark har jag blivit! Alla gånger jag är ute och det är lite tufft så stärker det mig!

Om någon för några år sedan sagt till mig att jag skulle springa helt själv på ett okänt ställe hade jag inte trott på det.
Att springa i skogen och vara ensam och ändå fortsätta med risken att springa vilse, ramla eller träffa på något djur gör mig stark!
Det är samma sak när jag springer i mörkret i skogen. Den känslan!
Har ni tänkt på det? För många av er är det kanske något ni inte ens tänker på! Men för mig, det är inte naturligt.
Jag växte inte upp i den här miljön! Jag hade inte orienteringsklass i skolan! Mina föräldrar tog inte oss på fika i skogen! Jag var aldrig nära naturen! Jag växte upp som ett asfalts-barn!

Hur kan jag nu våga göra allt jag gör?
Det kan man undra! Jag vet svaret: jag gillar frihetskänslan jag får! Jag gillar att känna mig stark och kämpa för att inte vara rädd! När jag är framme efter mina rundor, speciellt när det är nya rundor, känner jag mig som en vinnare!

Jag brukar tjata på folk som är aldrig är i naturen att de inte har en aning om hur mycket de missar!

Löpningen och mina utmaningar har gjort mig till en starkare person på många sätt. Inte bara som löpare utan bättre och starkare mamma, fru, arbetare och vän.
Jag var ganska modig när jag tog beslutet att lämna allt och flytta till Sverige men idag känner mig ännu modigare. Jag vågar ännu mer!

Varje dag, varje gång jag lyckas är jag en vinnare! Jag, lilla jag, som inte ens visste vad en skog var!
Ni svenskar, ni har en fantastiskt natur! Gå ut och njut av det oavsett årstiden!

Tack för att jag får springa i er skog och andas glädjen!

Utan socker

Publicerad den 27 februari 2016 av coyntha

I februari bestämde jag mig för att det får vara nog med att bära på extra kilon när jag springer.
Nu kommer jag att skriva om det här och det känns lite läskigt. Det är alltid läskigt att berätta om sina tankar för att då är det sagt och det går inte att ångra sig. Nu kommer ni få veta vad jag håller på.

Allt gick utom kontroll efter jag kom tillbaka från Chamonix. Då kom den svåraste svackan jag har haft som löpare. Det blev för mycket helt enkelt: saknaden av barnen var stor, besvikelsen av att det inte gick som jag hade tänkt på UTMB, hösten, mörkret. Jag tappade motivation med allt. Vad gjorde jag istället?
Jo, omedvetet tappade jag också kontrollen över vad jag åt. För mig får det inte hända. Så fort jag släpper kontrollen så smyger sig kilona på i kroppen.

Jag brydde mig inte så mycket trotts att jag visste kilona började kännas. Men nu var det nog.

Den 27 januari fick jag kontroll igen. Jag bestämde mig och jag hade ett tydligt mål i huvudet. Det var bara att köra.

Mitt mål är att springa mina lopp på sommaren med en kropp som lättare kan hoppa från en sten till den andra. En starkare kropp också.
Hur ska jag göra det?

Min plan:

* Sluta med socker med noll tolerans
* Sluta med bröd, ris och pasta
* Äta bra mat som ger bra energi till kroppen
* Dricka mer vatten
* Träna styrka minst 3 gånger/ vecka
* Följa mitt löpschema
* Sova minst 6-7timmar per natt (mer om möjligt)
* Tappa inte träningsglädje

Hur har det gått?

Idag är det exakt 32 dagar utan socker. Utan bröd, bakelser, bullar, tårtor, etc. Men framför allt, utan mina älskade naturgodis!
Jag saknar dem inte längre! Så skönt! Jag kan gå förbi i affären utan att ens titta på dem!
3760_10151152874617807_743165669_n_51ad048c9606ee6b7b22190e

Nästan alla punkter har jag följt förutom styrkan. Den punkten måste jag jobba lite till på!

Det känns fantastiskt i kroppen och själen. Jag tänker fortsätta så!
Kroppen blir starkare och lättare för varje dag! Kilona har börjat att försvinna. Sakta med säkert!
Det är också lättare att att använda fettet som energi på mina långpass. Mer om det här i ett annat inlägg.
Jag gillar att ha koll på vad jag gör. Jag gillar att ha bra rutiner i min vardag. Det är så jag mår som bäst.
Härligt när man har ett mål och jobbar mot det!
Längtar efter sommarens lopp!

Ska vi prata om mat?

Publicerad den 20 februari 2015 av coyntha

När jag just nu inte tränar hårt förbereder jag min kropp genom fokusera på bra mat för att kunna genomföra den kommande träningen. En stark kropp som kan träna mycket och kunna hålla sig frisk. Allt detta kommer att göra att jag kan springa det tuffaste lopp jag har någonsin sprungit i augusti.

Vad gör jag då?

Som tur är, har jag en man hemma som är väldig intresserad i ämnet och som också vill äta rätt och bra. Vi har tagit bort allt från skafferiet som kan fresta mig. Däremot har vi fyllt kylskåpet och skafferiet med bra, god och nyttig mat. Massa frukt, bär, grönsaker, fisk, kvarg, chiafrön, etc.

Jag har ett tydligt mål i huvudet nu och för att nå det ska jag göra precis allt jag kan. Jag kan inte vänta mer. Det gäller nu och jag gillar att ha fokus och ha en stor morot som motiverar mig varje dag.

Det är resan till målet som är så rolig!
Jag ska bli lite lättare i kroppen men framför allt ska jag bygga en mycket starkare kropp.
Just nu tränar jag inte hårt så jag kan ta bort en hel del kcal per dag men när jag börjar med mycket mer träning då ökar jag mängden igen.

Kroppen behöver bra mat. Bra mat ska vara god och jag gillar att det ska se bra ut också: många färger och olika smaker.
Fråga gärna om ni undrar om något recept!

Bulgursallad med getost och rödbetor

Favo frukost: Chiapudding med yoghurt, kiwi, jordgubbar och valnötter

Kyckling, grönärtorspuré, sallad med tomater

Lax med kvargsås med kaviar

Omelett med lax och lök. Sallad med avokado, rödlök och tomater

Alternativträning: min väg tillbaka

Publicerad den 28 november 2014 av coyntha

Svara

Vad tycker ni? Är alternativträning ett bra upplägg inför ett 100-miles lopp?
Kan man verkligen träna bra med annat än att springa och var redo för 100-miles?

Den alternativa träningen är inte över som jag trodde. För två veckor sedan fick jag besked om att kunna börja träna lite.
Jag började med att jogga. Första två gångerna joggade jag 20 minuter. Ingen smärta.
Nästa gång 40 minuter. Ingen smärta.
I lördags testade jag hela 10 km på Tunnelrun. Ingen smärta.

Nu har jag fått ett mer ordentligt schema från coachen och den här veckan har jag tränat med mer struktur.
Sedan jag skadade mig tränar jag medvetet med fokus varje gång. Jag ser mig själv springandes i kylan i januari. Jag ser mig stark i en vit miljö! Jag tycker det är viktigt med den mentala delen också.

I somras när jag sprang Axa Fjällmaraton var jag efter loppet på en föreläsning med Johan Johansson som hade sprungit UTMB 100-miles och kom på 15:e plats i 2013. Det var jätteintressant och bland allt annat berättade han vad han hade svarat när han fick följande fråga: Vad hade du gjort annorlunda när du tränade för ett sådant lopp jämför med vad du gjorde?
Johans svar fastnade i mitt huvud. Han hade tränat mycket. Han hade sprungit mycket. En stor mängd kilometer för att han trodde han behövde orka springa jättelångt.
Han sa att idag hade han ändrat sitt träningsupplägg. Han hade tränat annat. Hade använt alternativträning för att komma ännu starkare. Han tyckte det var viktigt att ge variation till musklerna så de kunde få mindre belastning. Han tyckte att simma, cykla, cross-traina mm skulle ha varit bättre för sin träning.

När jag började att träna annat på grund av jag inte kunde springa tänkte jag på hans ord. Jag pratade med Andreas och han var säker på att det går att träna sig stark genom alternativträning. Men coachen påpekade att jag också behövde tro på det. Jag måste erkänna att i början var det svårt. Jag bara tyckte det var jobbigt och tråkigt. Men dag efter dag blev roligare eller i alla fall blev det lättare att köra mina pass.
Jag har kört många veckor med ganska intensiva och långa pass på crosstrainer, trampmaskin och roddmaskin. Jag har också kört core, funktionellstyrka och lite yoga.
Allt med bara ett syfte: att inte tappa konditionen och den dagen jag skulle kunna springa igen skulle jag inte börja från noll.
Viktigaste av allt: Jag skulle inte springa med smärta längre!

Gjort och sagt!
Dagen kom och jag har börjat att jogga. Men jag kör fortfarande alternativträning.
De första passen har varit fyllt med löparglädje! Att kunna vara ute igen och röra på mig i naturen är den bästa som finns. Men det är segt! Det går långsamt just nu.
Jag vet det kommer att släppa. Det bara tar tid för löparmusklerna att hitta tillbaka igen.

Jag är stark. Nu börjar det. Nu börjar på riktig min väg tillbaka!
Arctic Ultra är den 30 januari. Då kommer jag att stå där på startlinje!

En fundering om hur sociala medier påverkar mig

Publicerad den 10 november 2014 av coyntha

Hur mår du? Man brukar fråga ”hur mår du?” varje morgon när man kommer till jobbet till exempel.
Till den här frågan brukar man svara: jo, tack det är bra! Även om man inte mår så bra. Just nu mår jag inte så bra som jag skulle vilja angående min träning och löpning.

Löpningen är en stor del i mitt liv och jag är så glad för det.
Jag är glad att ha ett intresse som styr ganska mycket över vad jag vill, vad jag drömmer om och mina mål.
Jag är glad att löpningen har öppnat möjligheter i mitt liv.
Jag vill alltid hitta nya äventyr, nya utmaningar.
Jag vill inte stanna där jag är idag även om jag är jättenöjd med allt jag har gjort hittills.

Men vad händer när kroppen säger stopp?
Vad händer när jag har misshandlat min kropp med mycket överbelastning och inte får springa just nu? Jo, det är nu som jag känner att allt har rasat och att jag bara befinner mig i vakuum.
Som om någon har tryckt på en pausknapp. Den känslan gillar jag inte.
Det blir inte lättare av att läsa allt om alla andras träning på sociala medier. För att jag är ganska aktiv på sociala medier.
Det är svårt att inte känna mig avundsjuk. Grejen är att jag inte mår bra när jag ser alla underbara bilder på de fina passen i skogen eller någonstans.
Det är inte okej. Jag borde vara glad! Förstår ni min känsla?

Hur gör ni för att hantera detta?
Det är faktiskt ett svårt ämne. Varför måste vi alltid visa den lyckliga sidan? Just nu har jag det svårt.
Börja att känna ångest av att se hur tiden rinner i väg!
Det är bara 11 veckor kvar till mitt fjärde 100-miles lopp!

Men mitt största problem är den stora saknaden! Jag saknar att springa såå otrolig mycket!
Jag vill kunna vara ute och njuta av att springa i skogen, att känna hur den kalla luften går i min näsa!
Och jag vill såklart hinna att träna hårt! Ja, ja! Jag alternativ tränar kondition och styrka med hjälp av coachen men ändå.

Så just nu är det inte många inlägg om träning men de kommer!
Snart är jag ute och springer igen!

Vecka som har gått

Publicerad den 18 augusti 2014 av coyntha

Svara

V.33 är över och det var en annorlunda vecka för mig.

Jag har haft tuffa dagar och det har inte varit så kul. Många starka känslor inblandade och ett riktigt krig för att må bra.
Jag gråter då och då fortfarande men det känns lite bättre dag för dag!

Att har brutit Axa Fjällmaraton förra helgen hjälpte inte precis så mycket.
Jag har en stor utmaning framför mig den 20-21 september i Västerås. Det blir mitt tredje 100-miles lopp som ingår i The Swedish 100-miles challenge.
För att kunna genomföra det måste man träna!
Jag känner att efter GAX har det varit svårt att komma igång på riktigt. Dels för att jag vilade helt 9 dagar för att återhämta mig och dels för att jag inte har mått bra!
Det har känts långtråkigt att springa, min puls har varit hög i varje pass, benen har varit sega och svaga, etc.
V.33 var min ”komma igång vecka”
Jag har fått mycket hjälp av min coach (och han har haft mycket tålamod) med min träning. Han har anpassat min träning för att springa ändå men inte pressa mig för mycket.

Igår sprang jag långpasset ganska sent på kvällen. För mig är det sent att gå ut och springa kl 20 efter en lång helg och lite sömn. Men det gick bra. Det var en fin avslutning för veckan. Det regnade mycket!
Lite konstigt att det tog 10 km innan pulsen äntligen stabiliserade sig och jag kunde springa lite mer fritt och lite snabbare utan att stanna varje 200 meter. Nu var det roligt att springa igen.
Det blev ett magiskt pass i regnet! Jag och världen!

Nu när jag ser hur mycket hann jag träna blev jag glatt överraskad! Det blev en bra träningsvecka trots allt! Jag sprang 87 km den här veckan.
Det är bara fyra veckor kvar till Black River Run och det är läge nu att öka mängden!

Jag hoppas att nu är jag i gång på riktigt. Det känns så i alla fall. Jag vill ändå kolla mitt hjärta och vill veta varför har jag mått som jag har gjort. Jag ringde Vårdcentralen och i morgon kommer jag att få prata med en läkare! Hoppas det inte är något allvarligt!

Gårdagens outfit

Det är dags igen!

Publicerad den 30 maj 2014 av coyntha

I morgon är det dags att springa min femte Stockholm Maraton.
Det var efter min första maraton 2010 som jag blev förälskad i löpning. Jag tyckte det var en underbar upplevelse och jag visste att jag ville göra om det.

Mycket har hänt sedan dess. Många många km har jag sprungit och jag kände att ju mer jag sprang desto mer gillade jag att springa långt.

Nu njuter jag mer när jag springer många timmar, många km. Då är jag lycklig. Men jag är också lyckligare om det inte är på asfalt.

Varför ska jag springa bara på gatorna när landet jag bor i har den vackraste naturen som finns?
Jag har hittat till skogen, till stigar och även till fjällen. Jag älskar att uppleva naturen i löparskor ensam och ibland med sällskap.

Jag har frågat mig själv många gånger om jag verkligen vill springa Stockholm maraton igen?
Svaret har alltid varit: ja. Loppet ligger i mitt hjärta som min första riktiga utmaning. Det var det här loppet som öppnade mina ögon mot något som jag inte visste fanns i mig: älska att springa!

Men idag, en kväll innan den stora dagen känner jag mig ganska tveksam om jag vill verkligen springa i morgon?

Maj månad är den värsta månaden på jobbet. Jag har varit bortrest mycket, ätit dålig, inte tränat som jag skulle, har inte haft fokus på min träning, har inte prioriterat det heller, har varit stressad och jättetrött.

Den endast jag vill göra är gå tillbaka till mina rutiner och njuta av att springa, helst i skogen.

Imorgon startar jag kl 12:10 i grupp G. Jag tänker göra som coachen sade: hitta löparglädjen igen. Ingen press, bara njuta! För att vem vet? Det kanske blir min sista Stockholm Maraton?

Ser du mig, peppa mig!

Att flytta sina gränser!

Publicerad den 23 april 2014 av coyntha

TEC – del 3

Varv 13-16

De svåraste varven. Under de här sista timmarna ville jag ge upp (i tanken) många gånger. Jag kunde inte förstå hur min kropp med så mycket smärta skulle kunna fortsätta 4 varv till och ännu sämre utan att kunna springa!
Vad ville jag? Jag visste att mitt mål med att komma på 24h redan var kört.
Vad hade jag för alternativ?
Den enklaste var att bryta loppet. De flesta hade gjort det med tanke på att mitt mål inte längre var möjligt.
Men varför?
Varför skulle jag för första gången bryta ett lopp? Jo, jag hade många skäl för att göra det:
1. Jag hade så mycket smärta att det inte går att beskriva.
2. Efter att ha varit i gång i så många timmar var jag helt slut både i skallen och i kroppen.
3. Jag hade ätit och druckit mindre än vad jag hade på mitt schema.
4. Var det värt att kanske ligga i sängen några dagar utan att kunna röra på mig?
5. Fanns det risk att bli skadad? Men var alla dessa skäll tillräckligt för att bryta el lopp?

Jag hade mitt team med mig. Alla hade offrat en natts sömn för min skull. De hade till och med spenderat pengar med tågbiljetter, hotell och mat just för att vara med mig. Jag kunde inte svika dem!
Jag hade tränat i några månader just precis för att klara 100 miles.
Vad tänkte jag?
Bara för att det inte skulle gå på den tiden jag hade räknat med skulle jag ge upp?
Jag hade planerat mitt lopp i allra minsta detalj.
I huvudet hade jag bara haft TEC i flera månader!
Nej! Vi hade räknat på saken och jag skulle hinna i mål innan 30 timmar.
Jag hade gjort ett bra lopp innan jag fick så mycket ont så sista varven kunde jag gå!
Huvudsaken för mig var att bevisa för mig själv att det var möjligt.
Jag hade två alternativ, som sagt: Att ge upp eller att kämpa vidare. Det är här under ett ultralopp man växer som människa! Jag valde att fortsätta! Det är inte ofta jag ger upp…

Är sååå trött!!

Men…. Ärligt, idag undrar jag hur jag gjorde det!
Alla sista varven var en plåga.
Jag hade många negativ tankar, jag tänkte på alla som redan var hemma och vilade!
Jag var så avundsjuk på dem! Jag ville bara gå till hotellet, duscha och krypa ner i sängen.
Bara en liten stund! Jag hade inte tränat så mycket för att GÅ!
Jag var där för att springa eller jogga (Som Steene säger!)
Mina pacers hejade och peppade. De pratade och försökte pressa mig för att inte gå för långsamt.
När jag hade gjort 15:e varvet kändes det som nu var det nära.
Funktionären sade till mig att det var nu dags att säga hejdå till allt.
Göran väntade på mig för att köra sista varvet med mig. Han tillät mig inte att stanna vid sista varvningen. Jag ville byta skor på grund av jag hade otrolig mycket ont i fötterna men jag fick inte göra det heller.
Han var lite orolig att jag skulle ta för mycket tid vid varvningen och kanske inte hinna i tid. *
Vi stack. Vi försökte jogga lite, det gick så där.
Nu var jag med honom som känner mig så bra, som ”hemma” och jag släppte mina trötta känslor.
Jag började gråta. Jag tror jag grät nästan hela sista varvet. Jag vet inte ens varför. Jag kommer inte ihåg.
Jag bara vet jag hade mycket ont och var helt slut. Efter sista asfaltsdelen skrek jag: Det är sista gången!
När vi kom till skogen insåg jag det var nära men ändå inte. Jag orkade inte mer. Jag grät mer.
Göran gav mig två st Nöt-Creme och en Delicato-boll under varvet. Det var äckligt, allt var äckligt men jag var verkligen svag men orkade inte äta. Plötsligt gick en tjej om mig och sa: Vi är snart i mål!! Vad??? Var jag inte sist?
Jag var säker på att jag var sist. Om jag hade vetat det hade jag försökt göra sista varvet snabbare! Fan, jag ville inte tappa en placering till.
Hon började jogga och jag gjorde det också. Det gick ju!
Vi joggade men jag orkade verkligen inte och jag brydde inte mig längre. Jag kunde inte hänga med henne.
Älsklingen peppade de sista metrarna. Nu var det verkligen nära! När vi kom till motionsspåret var det bara en lite nerförsbacke och sen målet! Jag joggade hela vägen dit! Jag gjorde det!
Jag kämpade mig till mållinjen trots allt och så värt det var!
Jag sprang 161 km och genomförde TEC!
För att det fanns bara en sak i mitt huvud från början:
Finishing is the only fucking option!

Trött, svullen men sååå nöjd!

Tack med hela mitt hjärta för all pepp och stöd längs banan och alla sociala medier samt alla sms. Jag var aldrig ensam. Ni var med mig!
Tack mitt underbara team! Ni är bäst!
Tack älskling för din kärlek! Vi gjorde det!
Tack Andreas för din coaching! (Och grattis igen för vinsten!)