Att vara någons support

Publicerad den 26 september 2016 av coyntha

Svara

Jag fick gästblogga på ultradistans.se om vad det är att vara någons support. Här kommer samma inlägget även på min blogg.

Förra helgen var det dags för Black River Run i Västerås.
Jag sprang inte själv men jag var med som en del av ”Det spontana 100-miles teamet” som Johnny Hällneby från Pace on Earth satt ihop i sista minuten.  Han skulle springa och han behövde support. Jag fick äran att vara boss i depån och ansvarig för att han skulle få i sig sin energi under hela loppet.  Teamet var jag och fyra pacers som skulle se till att Johnny kunde genomföra sitt lopp på det sätt han hade planerat.   Jag har själv inte varit support särskilt många gånger, men jag tycker det är viktigt att vara på andra sidan också. Som ultralöpare trodde jag att jag skulle kunna hjälpa Johnny om det skulle visa sig att planerna inte fungerade bra. Jag vet hur det känns på sådana extrema långa lopp. Allt kan hända under så många timmar!   En sak som var ganska fundamentalt var att mötas och prata om upplägget för att kunna ta reda på vad Johnnys ambitioner var. På lördag morgon hämtade han mig i Stockholm och vi hade tid att snacka i bilen. Han berättade för mig hur han ville springa sitt lopp. Vi hade en plan.

Jag gillar när man har ett grundschema att följa och att ha tydliga mål. Han hade tre planer: A, B och C. Där C var att ta sig i mål.   Mina arbetsuppgifter var att se till allt skulle fungera smidigt varje gång han kom förbi varvningen. Vi hade en detaljerad plan så det var lätt att förbereda allt i god tid. Det tog bara några sekunder att göra allt och jag skickade snabbt ut honom igen efter varvning.
Efter några varv fick Johnny problem med att få i sig energi och kraften försvann. Då var det dags att agera och hitta en lösning. Jag fick lösa problemen när de uppstod.  Jag frågade inte honom något. Jag bestämde. Han bara följde. Johnny hade tillräcklig mycket med sig själv, med att kämpa mot sina egna demoner. Kampen hade börjat på riktigt.   Vad Johnny inte visste var att vi, vi i teamet bestämde oss för att ta honom ur det djupa svarta hållet. När han hälsade att han inte skulle behöva pacers på grund av att han ”bara” skulle ta sig i mål så lyssnade jag inte på det. Plan C fanns inte för oss!   Pacers kom som planerat och vi följde planen. Mitt tips till dem var att inte köra så fort i början av varvet och testa hur Johnny reagerade. Hängde han med var det bara att köra. Pacers körde de fyra sista varven. Vid varje varv tog Johnny placering efter placering. Det hade vänt och på de sista två varven körde Johnny som en maskin!

Det blev aldrig långtråkigt i depån. Det var mycket att förbereda och många löpare att heja på. När jag började bli trött gick jag en stund till omklädningsrummet och lade mig på golvet. Jag hade med mig en sovsäck och det var skönt. Det gick inte att sova men det var skönt att vila lite.

Det blev mer och mer spännande på sista varvet när Johhny jagade Jonas som ledde. Jag fick ett sms av Kerstin Rosenqvist som pace:ade honom sista varvet som sa att de nyss passerat ledaren. De hade bara 3.5 m kvar till målet och de sprang! De sprang riktig fort nu!   Vi väntade vid målet och det blev en otrolig upplevelse att vara där på plats när det hände! Johnny vann! Han gjorde en ”Johnny” och gjorde det som han trodde det var omöjligt.

Jag glömde aldrig min uppgift under loppet: – Jag ska springa för att vinna! – sade Johnny till mig i bilen på väg till Västerås.
Sagt och gjort.

Foto: Tony Oldenburg

Läs även Jonnys egen racerapport på hans blogg.

TEC-200 miles. Richards side of the story

Publicerad den 23 april 2016 av coyntha

I helgen var det dags igen för ultrafesten i Täby. Ultrafamiljen samlades i Ensta Krog. TEC skulle springas hela helgen i olika distanser: 200-miles, 100-miles, 50-miles och 50-miles natt.

Den här gången var jag inte där som löpare utan som en del av supportteamet som skulle se till att Richard Andersson skulle ta sig i mål på hans 200-milesdebut (322 km).
Supportteamet hade träffats för några veckor sedan för att gå genom Richards planer. I lördags visste vi vad vi skulle göra. Det var bara följa planen. Vi skulle göra allt för att hjälpa honom att komma i mål. Lyckades han med sitt mål?

Alltid redo! Livet som pacer 🙂

Jag tycker det är roligare och mer spännande om Richard själv berättar för er om hans mastodontlopp. Vi gjorde en intervju och han har satt ord på sin upplevelse. Här kommer den!

Berätta om din bakgrund. Har du alltid sprungit? Hur ser din träningskarriär ut?

Mina föräldrar har sagt att jag inte hade mycket att välja på. Spring eller få stryk. Med två bröder som är 7 respektive 10 år äldre än mig så var flykt bästa försvar. Jag minns också att jag i fotbollslaget tidigt fick rollen som innermitt, eftersom det var där jag kunde springa hur mycket jag ville.

Redan som 13-åring började jag löpträna strukturerat i samband med att jag började med orientering. Som tonåring var jag hyfsat bra med på terränglopp på distriktsnivå. Tränade tungt i övre tonåren med 4-5 pass i veckan. Mycket i skog och mycket intervallträning. Från 20-årsåldern och framåt så gillade jag vinterns långpass. Långpass innebar 2-2,5 timmar i skogen.

Sedan var beroendet fast. Jag fortsatte med 3 pass i veckan, trots gubbvad som kom så småningom.

Runt 2010 föddes idén om att börja springa långt och sakta istället för att fokusera på tempo. Det var positivt för vaderna så jag körde på och genomförde 2011 två marathonlopp.

Hur länge har du sprungit ultradistanser?

2012 sprang jag Markusloppet (50 km). 2013 försvann i skador men under rehabträningen anmälde jag mig till ultraVasan 2014. Blev skadad nära inpå loppet men kom på att det fungerar att gå också. Vasan i sig blev en trevlig upplevelse och erfarenheten att det går bra att blanda in gång var positiv. Peppad av den positiva erfarenheten bestämde jag mig för att köra Swedish 100-mile Challenge under 2015.

Har du sprungit TEC förut?

Sprang 100 miles 2015. Tyckte att banan var väldigt fin så jag ville tillbaka.

Vad fick dig att anmäla till 200 miles?

Efter att ha klarat 100-mile Challenge i september 2015 så ville jag prova ännu längre distanser. 200 miles kändes overkligt men jag såg det som ett 54-timmars lopp när jag anmälde mig.

Beskriv ditt träningsupplägg och förberedelserna inför TEC 200.

Sprang Bislett 48 timmars som en första förberedelse. Blev där väldigt besviken på min insats och bestämde mig för att träna mer till fots än vad jag gjort tidigare. För att spara mina vader hade jag länge kört 2 löppass och 2 rullskidpass i veckan. Bestämde mig nu för att byta ut 1 rullskidpass till ett tredje löppass i veckan. Tävlade inte alls under perioden november-april utan istället tränade jag på hårt. Bestämde mig också tidigt för att ha två avstämnings-träningar längs vägen: Ett 22-milapass på Transscania-banan samt ett mega-ultra-intervall pass på 26 mil under 2 dygn.

Transscania-träningen blev väldigt lyckad och gav en skjuts för självförtroendet. Sedan blev ultra-intervall-passet desto mer misslyckat. Avbröt efter 11 mil och fick självförtroendet stukat igen.

Jag var i stort sett nertränad och tung i kroppen non-stop december-mars. Sprang mycket pass i skog i mörker. Till och med ett par långpass med start på kvällen som varade till morgonen efter. För mig var ett sätt att höja kvaliteten på träningen, utan att öka kvantiteten, att byta ut pass på grusväg/asfalt hemmavid mot mörkerpass på Romeleåsen. På Romeleåsen tvingades jag hantera rötter, stenar, lera, grenar som hänger i vägen och kupering.

Misslyckandena på Bislett och intervallpasset var väldigt viktiga för den mentala förberedelsen. De fick mig att inse hur svårt det kommer att bli. Jag blev väldigt härdad mentalt och byggde upp en beredskap.

Ett sätt att förbereda mig mentalt dök spontant upp i mitten av februari. Jag märkte att jag hade börjat tänka igenom loppet och insåg hur mycket det fanns att fundera igenom. Det innebar samtidigt att det finns en himla massa information som mina pacers borde få reda på. Bestämde mig därför för att skriva ett mejl per dag där varje mejl behandlar hur jag tänker mig ett av varven. 28 mejl alltså, ett för varje varv. Det blev en noggrann, nästan meditativ, beskrivelse som fick både mig själv och mina medhjälpare en möjlighet att måla upp en bild av vad som väntar.

Vad hade du för målsättning med loppet?

När jag anmälde mig var det som sagt att vara på banan i 54 timmar, oavsett distans. Ganska snart blev målet att även klara hela distansen. Så småningom ville jag ha en lite mer offensiv plan också så jag inte skulle starta med endast en plan C.

Hade du en specifik plan för hur du skulle lägga upp loppet och hur såg den ut?

Planen blev att öppna i 8 min/km och sedan efter varje 50 miles sänka farten med 0,5 min/km. I planen var tid för att sova minst en gång samt att byta skor och vårda fötterna.

Hur fungerade planen under loppet?

Riktigt bra de första 18 varven. Det fungerade bra att tänka 50 miles i taget. När jag sedan dippade och inte klarade av att hålla någon plan längre, så spelade det ingen roll. Men för mig passar det bäst att ha en plan att försöka hålla så länge som möjligt.

Vilka var de största svårigheterna med att springa 200 miles? När var det som tyngst?

Största problemet är att loppet aldrig tar slut. Det bara fortsätter och fortsätter helt obarmhärtigt. Det är så långt att allting måste klaffa. Alla små problem som uppstår riskerar att bli stora problem innan man är i mål.

Tyngst var det när jag insåg att jag inte skulle kunna springa mer, utan var hänvisad till att gå. Knäna värkte vid löpning och orken i övrigt var slut. Detta i kombination med att det var 10 mil kvar gjorde att det var tufft att hålla hoppet levande.

Hade du svackor? Hur hanterade du dem?

Jag hade väldigt klart för mig att skulle vara de två nätterna som skulle bli de tuffa för psyket. Vid inträdet av första natten skulle även första stelheten och smärtan komma efter att cirka 8 mil avverkats, men framförallt skulle den jobbiga biten där vara att det är sjukt långt kvar. Andra natten skulle sedan vara tuff på grund av sömnbrist, större fysisk smärta samt alldeles för många km kvar i förhållande till den kraft som finns kvar.

Dessa två demoner var jag helt inställd på skulle finnas längs banan. När första natten kom, så var jag alert. Jag var inte ens särskilt trött. Rutinerat så funderade jag inte alls på hur långt det var kvar utan jag bara fokuserade på planen. Ett varv i taget. En kilometer i taget. Jag var så stark att jag kaxigt sprang och frågade demonerna var de höll hus. Vågade de inte sig fram? Fegisar. Samtidigt gnagde oron lite inom mig. Hade de ett motdrag? Visste de att jag var beredd?

Mycket riktigt så hade de omgrupperat och slog till när jag hade garden nere. Mitt på ljusa dagen kom så demonen och högg tag i mig. Plötsligt försvann flytet och orken. Plötsligt började jag förtvivlat räkna på hur många km det var kvar. Summan virvlade i mitt huvud. Hur ska jag orka så långt till? I vilken takt kommer jag fortsätta tappa fart? Hur sakta kan det till slut gå? Kommer jag hinna innan maxtiden?

Jag hade marginal tack vare det starka första dygnet, men jag är också medveten om att tiden försvinner otroligt snabbt när jag är totalt slut. Det var bara att fortsätta ta mig framåt och göra det i så snabbt tempo som är rimligt med tanke på distansen kvar. Tack och lov så stabiliserade sig läget och rask gång fungerade så pass många varv att jag började se att säkerhetsmarginalen nu såg rimlig ut.

Andra natten innebar ingen större förändring. Jag visste att om jag bara borrar mig genom denna natt, så finns målet någonstans i den efterföljande dagen.

Hela teamet

Vad krävdes under loppet för att lyckas komma i mål?

-Att kroppen håller. Mina knän och ena fotled höll inte, men jag hade skaffat mig tillräckligt med marginal så att det gick att fullfölja och skadorna var inte värre än att det gick att ta sig framåt med hänsyn taget till kroppens signaler. Jag antar att en vanlig anledning till DNF är att någonting i kroppen inte håller.

-Att magen håller. Under detta lopp fungerade min mage riktigt bra. Var hyfsat sugen på mat hela tiden. Det var bara några enstaka gånger som maten växte i munnen men jag lyckades få i mig och behålla maten hela tiden.

-Att orken/kraften håller. Jag tyckte att jag höll perfekt tempo första 100 milesen. Ett bestämt men ändå kontrollerat tempo. I efterhand kan jag fundera över om jag ändå inte skulle sparat mig ännu mer, med tanke på att jag inte höll och under de sista varven inte riktigt orkade heller.

-Att huvudet håller. Jag var väldigt väl förberedd på mentala problem. Mycket tack vare tidigare misstag under Bislett 48 och mitt eget ultraintervall-träningspass i februari så visste jag att prövningar kommer. Jag hade motstrategier färdiga. Det var egentligen först under sista varvet som huvudet också havererade. Det varvet hade kunnat gå 10-15 minuter snabbare om inte jag gett upp och slutat bry mig.

-Support. En anledning till att magen, orken och huvudet trots allt höll tillräckligt bra var att mina pacers avlastade mig. Under de sista 10-12 milen behövde jag inte planera någon mat eller dryck utan allt var serverat vid varvningarna. Jag behövde inte heller vara rädd för att något skulle hända längs banan utan att hjälp skulle finnas nära till hands. Vid skobyte och annat byte så behövde jag inte hålla reda på var saker finns eller se till att de stoppas tillbaks. Den hjälpen betyder väldigt mycket.

-Att ha planer. Dessa planer ska vara rimliga och möjliga att hålla. Det kan hända så mycket under ett så långt lopp, därför var det en hjälp att ha plan A, B och C, vilket de flesta verkar ha. När knäna och orken fallerade var det viktigt att tidigt få koll på och räkna om vilka km-tider som gäller för att klara plan C. Det var bara att glömma plan A när förutsättningarna ändrades.

I mål efter 53:35:49 timmar

Vilka är dina framtida planer med löpningen?

När jag började träna upp mig inför marathon under 2010 så läste jag en liten artikel i tidningen som handlade om TransScania. Året efter var jag med och agerade förlöpare under de första 3 milen som det inte finns någon markerad led. Även om det kändes overkligt då, så föddes en dröm om att själv vara med och genomföra detta trolska lopp. I år är jag anmäld och efter att ha nu klarat 32 mil i Täby så finns hoppet om att kunna uppfylla en riktig löpardröm.

Skulle du vilja springa TEC 200 igen?

För tidigt att säga. De 14 varven under 2015 års 100 mile samt de första 16 varven i år var fantastiska. Det är oerhört vacker natur längs banan. Under de sista 12 varven detta år så kände jag mig dock ganska mätt. Nu är banan förknippad med smärta och trötthet, så längtan tillbaka är inte lika självklar.

Samtidigt är TEC årets Ultra-fest, så det kan vara svårt att avstå. Vi får se till hösten när anmälan öppnar.

Beskriv loppet med ett ord

Fruktansvärt

Välj:

Musik – Utan musik. Utan musik
Minimalistiska skor – Dämpade skor. Dämpade skor
Vatten – sportdryck. Sportdryck
Screwed – crewed. Screwed säger jag, eftersom det nu är Transscania som är i siktet och där är det screwed som gäller för min del.
Lågintensiv träning – Högintensiv träning. Ju äldre jag blir, desto mer föredrar jag lågintensiv träning.
LHCF – Husmanskost. LCHF
Intervallpass – Långpass. Långpass.
Yoga – Funktionellträning. Funktionell
Dag – Natt. Intressant fråga. Dag är såklart enklast och bekvämast. Eftersom jag har bakgrund som orienterare där jag sprungit mycket natt, så tror jag att jag är relativt stark på nattlöpning.
Skog – Asfalt. Skog

Vad bled din sluttid?
53:35:49

Lätta steg under sista varvet!

2/3 Gästinlägg: Caroline Jung Elgán – TEC 100 miles

Publicerad den 06 maj 2015 av coyntha

Att förflytta sig 16 mil – TEC 100 miles

Fick äran att gästblogga hos Coyntha om mitt lopp, så här kommer ytterligare en TEC-rapport.

Det är möjligt att ta sig fram till fots i 16 mil. Löpande, gående, utan att sova eller pausa. Men det är också fullt möjligt att förflytta sig minst lika mycket till… i alla fall har vi tre levande 200-milesbevis från förra helgens tävling i trollskogarna i Täby. Antagligen finns det lika många skäl som det finns deltagare till varför man utsätter sig för ultralöpning, men jag är verkligen övertygad om att det, oavsett skäl, på olika sätt gör oss till bättre människor. Bättre på så sätt att vi, om vi bara vill, blir mer ödmjuka för det vi ställs inför, mer uppmärksamma på det som finns omkring oss, mer anpassningsbara till olika omständigheter och oförutsedda situationer, men också mindre känsliga för plötsliga motgångar. Allt detta får bäring inte bara under det faktiska loppet, utan också i det dagliga livet, på arbetsplatsen, i relationer med familj, vänner mm.

För egen del lyckades jag denna gång med det jag bestämt mig för: Att fullfölja ett 100-mileslopp!

Ultralöpträning? Nja… Uppladdningen inför TEC bestod främst av extremt mycket, för mig, ultra-relaterade aktiviteter. Mycket arbete och många nätter helt utan sömn (”ultrajobba”). Ett antal andra omständigheter gjorde att den fokuserade löpträningen fick läggas åt sidan. Den 26 januari gick min underbara väns son en fruktansvärd död till mötes och min väns sorg har på många sätt tyngt mitt hjärta. I februari kunde vi konstatera att det går att tömma och flytta från ett stort hus, köpa en liten lägenhet, se till att få den lilla lägenheten renoverad och flytta in med alldeles för mycket bohag (”ultraflytta”). Mitt under ultraflytten, som genomfördes under typ 1,5 vecka, hann vi också med en snabbvisit till Arvika där jag efter 14 mil fick se mig besegrad av den fuktiga kylan och trötthet på Arctic Ultra-banan. Som ett litet tillägg inkluderade även dessa knappa två veckor jobbsökande då existerande projekt skulle ta slut någon dag innan TEC.

Våren var bitvis skittung och jag var trött, men valde att se på allt som händer, som en fet ultrautmaning. Ett långt, långt, långt ultralopp omfattande både extrem trötthet men också lättnad när den ena uppgiften efter den andra gick att lösa. Glädjetårarna var inte långt ifrån när jag lyckades med en omöjlig uppgift på jobbet, när jag virrade runt i TEC-skogen och samlade energi, när barnens prov gick bra… men jag var väldigt konkret inne i en ”ultradimma”. I och med att sömnen inte fick så mycket plats, blev maten desto viktigare. Tänkte på att äta näringsrikt på dagarna och på nätterna när resten av familjen sov och jag behövde jobba. När jag var som tröttast och det fanns någon timme över, uppstod svåra överväganden då jag ju hade ett tufft lopp framför mig: Ska jag sova eller springa? Mestadels blev det kompromissen att ”ultragå”. Skogen gav varenda gång lite extra energi – hur trött jag än var – och dagarna fortsatte.

I mitten av mars med en dryg månad kvar till start blev uppladdningen mycket lättare. Fortfarande mycket jobb, men ingen flytt! Flexibla arbetstider gav äntligen tid till mer anpassad träning. Det blev i snitt ca 1,6 mil om dagen, antingen löpning, gång (då kroppen och/eller skallen var för trött för att springa) eller både och. Några gånger transportlöpning till jobbet, ibland promenad halva vägen, men oftast rörde jag mig i den förtrollade TEC-skogen som varenda gång lyckades förvandla stress eller frustration till ren energi… Lyckligtvis kapitulerade gps-klockan redan i januari, så tidsmålet för TEC var så lagom luddigt att det aldrig blev ett problem.

Bild: Vårens TEC-skogsuppladdning

Mina förberedelser var på intet sätt optimala och ibland faller, kan tyckas, alltför många saker samman… För mig har dock endast två alternativ existerat: Antingen ger jag upp inför omständigheterna och kapitulerar, går in i väggen, tar en time-out, lämnar återbud till loppet… eller så kavlar jag upp ärmarna och kör! Jag säger inte att det ena alternativet på något sätt är bättre än det andra, utan endast att vi ständigt ställs inför val och möjligheter att hantera vår omgivning och att det GÅR att använda och utnyttja de omständigheter vi har framför näsan till något bra. Det första alternativet dansade bara runt i huvudet ibland för att ge mig ett perspektiv åt det jag faktiskt höll på med, men var för mig aldrig ett alternativ.

Så kom fredagen den 17/4. Det haglade. Drog ner till 200-milesstarten. Medan löparna gjorde sig i ordning fanns plats för lite roligt babbel med de härliga människorna på plats. Önskade gode rallyvännen Grebäck och övriga löpare lycka till.

200 miles starten, regn och 12 tappra krigarna…

Väntade in Grebäcks första varvning i regnet, blandade till lite ultravälling enligt något osammanhängande och snabba order och drog hem för att fixa det sista med packning och käk inför loppet. Hade givetvis tänkt att jag skulle ha en lugn dag, men det har jag hittills aldrig lyckats med, så det var lika kört nu som tidigare. Försökte samtidigt hålla lite koll på Grebäck via sms och FB eftersom han inte skulle ha någon support förrän framåt lördag förmiddag.

Fick på kvällen besök av min ”superpacer” Coyntha med make samt med utlovad kokopelli-tatuering. Dotter India hade bestämt att hon skulle baka kladdkaka så vi fick något att bjuda på, annars hade jag bara märgbuljong och potatismos på spisen.

Vid 22-tiden drog jag ner med sonen Tristan till depån för att leverera lite varm buljong till Grebäck som hade lyckats springa utan pannlampa och utlovad mat varvet innan. Ett mycket underhållande möte blev det!

Bilder: Fredagkvällsunderhållning i depån; pannlampor, käk och dans…

På morgonen sken solen, Tobias och barnen följde med till start. Många möten med glada och förväntansfulla människor. Önskade min superpacer från Arvika, tillika super-ultra-debutanten ”Tingeling” lycka till då han hade planer på att spinga skiten ur både sig själv och TEC-skogen, vilket han så klart gjorde då han avslutade sin ultradebut med en 5:e placering!!!

Bilder: Lördag morgon innan start med Tristan och Theodore samt pepp-snack med (något nervös?) Andreas Tengelin (”Tingeling”)

Så gick starten. De första varven något för snabbt, men så svårt att inte följa med i de roliga konversationerna med vänner man inte träffat på ett tag, eller nya vänner man nyss träffat.

Hakade på super-Sussi, Mikkel som redan överlevt över ett dygns superlöpning, tog mig lite tid i skogen att liva upp en något-zombie-goggande Grebäck med Ronja Rövardotter-vår-vrål och robotdans (han vrålade och vaknade!!!). Grebäck lovade dyrt och heligt att se till att få med sig en pacer till nästa varv. Uppslutning några gånger med fantastiska Borén gav såväl Havrevägens dundervåfflor som skogslöpningen en härlig touch. Noterade till min förvåning redan på varv 4 att mina händer var jättesvullna. Blev något orolig att detta inte var ett bra tecken, men förutom det återkom bara tanken: framåt, framåt, framåt…

Bild: Makalös skogsunderhållning

Min käre Tobias som var marksupport nästan hela dygnet (med kortare utflykter till barnens fotbollsmatcher) fixade med salttabletter och levererade på beställning mina ultrafavoriter – egna spenatbollar med massa kikkoman, varm potatismos med japansk currygryta, varvat med potatismos, spenatbollar och lax. Vartannat varv bara dryck, vartannat varv lite varmt käk! (Har lättare att svälja varm mat och dryck efter längre tid på fötterna även om tuggande i sig är jobbigt efter 20-24 timmar. Övergår då mer till varm vätska, egen buljongsoppa, blåbärssoppa och lite kaffe).

Lite extra salt, fingerexercise i högläge, mindre tryck från tröjan vid armvecken och svullnaden i händerna lade sig efter några varv.

De första 50 miles flöt på i ganska jämn fart och är jättenöjd med tidsresultatet. Blev mycket löpning men en hel del snabb gång också. De små skogsstigarna utgjorde flygturer. Fick till den absolut bästa löpningen där. Mötte Tingeling (som ju skulle springa skiten ur tec-skogen) vid några tillfällen, inte minst ett tillfälle var särskilt underhållande då han förgyllde halva sitt ansikte med brunt chokladgel… dock antydde han att han inte mådde så värst bra… å andra sidan skulle han inom inte alltför lång tid vara i mål, så jag höll tummarna att det skulle hålla hela vägen.

Varv 8 följde Tobias med på. Äntligen ett varv där han själv också fick springa lite eftersom tidigare pacerinsatser endast resulterat i långsamt promenadtempo. (På mitt första ultralopp muckade han att han kunde gå i cirklar runt mig)! Underbart att få sällskap och distraktion från tröttheten som börjat tränga sig på.

Varv 9-10 gick vännen/tillika thaiboxningstränaren Behdad på och stod, även han för fantastisk underhållning. Trots att han ”bara” hade racercyklat 16 mil på förmiddagen, lyckades han endast supervurpa en gång på ridspåret! Behdad kan snacka, så de två varven, trots att de var fysiskt tunga, kändes överkomliga och ultra-roliga. Dessutom lyckades han med konststycket att övertyga mig att jag inte behövde springa 16 varv på banan utan bara 14… Inte illa pinkat (även om distansen ju var densamma)!

Gristimmarna tog vännen Gisela. Jag var trött och hade lite svårt att andas… Jag visste att det var tröttheten som slog ut kroppens övriga system. Jag bad Gisse ”distrahera mig”. Så jag fick lära mig finska. Vi gick, sjöng men på skogsstigarna sprang vi. Varv 11 låste sig höften så jag bad om att göra ett kort kiropraktikstopp vid Gullsjön. ”Knä i röven” hette det (i just detta specifika fall var röven = svanskotan och musklerna nedanför SI-lederna). Har tidigare haft problem med ryggen länge, så det är det enda som snabbt kan hjälpa! Fick upp låsningen lagom till soluppgången och vi traskade på. Gisse gjorde ett fint snedtramp varpå hennes fot strulade ännu mer än tidigare. Hon kämpade på och låtsades inte om det… men det gjorde ont i mig att veta att hon skulle traggla sig igenom ytterligare ett och ett halvt varv med mig. Vi garvade dock vidare i dippar och kortare toppar eller om det var tvärtom, men framåt kom vi… på finska… Vaga minnen av att vi talade om stigar, dårar och schnitzlar i taket…

Bild: Varv 11-12 med Gisse, finskaundervisninig, koma, kiropraktik och soluppgång…

Varv 13 tog vännen Coyntha vid. Hon var trött efter ett helt dygns supportande med flera pacerinslag, men taggad. Åh, vad benen och hjärnan inte hängde ihop… Försökte få i mig potatismos, men gick inte att svälja. Lite varm blåbärssoppa gick bättre. Blandade också ut Tailwind med varmt vatten som då också gick ner lättare. Coyntha envisades med att få i mig en gel, men ingenting i min kropp hade förmåga att hjälpa mig att få i mig det, så det blev ytterligare salttabletter med koffein. Fick till lite löpning i skogen men hjälp vad sakta det gick… Minns att det var tungt att andas även detta varv, men kunde bitvis inte hålla mig från garv över dårskapet vi alla faktiskt höll på med. Coyntha peppade och fick mig t o m att koma-springa i skogen…

Bild: Tröttmos på näst sista varvet med bästa Coyntha.

Sista varvet hade jag sällskap av Tobias. Vi skrattade, träffade familjen Wallenstein (som tagit hand om alla barnen under helgen) som alla skulle komma till Ensta vid målgång. Jag började äntligen förstå att jag kommer att ta mig i mål, men jag visste att det kommer att göra förjäkla ont i nästan två timmar till, så jag försökte möta både trötthet och smärta med lite ödmjukhet (genom att försöka att inte hoppa runt och snacka för mycket). Efter Gullsjön var det riktigt tungt och trots att jag försökte mig på att gå snabbt, gjorde blykänslan i kroppen det svårt. Nu var det inte långt kvar…

Bild: Sista varvet härligt sällskap av dotter, fam. Wallenstein och lite halvtrötta medtävlande…

Innan sista tunneln och skogspartiet såg vi en löpare bakom oss. Tobias sade: ”Nu är det tävling! Nu köööör vi! Spriiing!” Av någon outgrundlig anledning kickade denna chock igång hela systemet och jag började springa. Uppförsbacken var näst intill outhärdlig men sedan var det bara skog och i skogen kan jag ”flyga”… Trots att jag visste att vi sprungit ifrån personen som var bakom, hade jag inget emot att spela med i Tobias hyss: ”Hon kommer, hon kommer, hon är precis bakom, kör nu, kom igen…” så jag sprang för allt jag hade. Bad om att få lyssna på musik den sista biten, så Eminem ekade i telefonen ända ner för långa backen innan depån… Där mötte barnen upp mig och sprang med hela vägen in i mål…

Bilder:Sista varvet och kortpaus i sista skogsspurten med Tobias, Eminem och min Kokopelli.

Vilket lopp, vilken fest, vilken helg! Oförglömlig upplevelse, dessutom på ”hemmaplan”! Så otroligt tacksam för alla möten, all support, alla samtal, allt pepp! TAAAACK!

Sammanfattningsvis: DET GÅR ATT GENOMFÖRA ETT 100-MILESLOPP utan nämnvärd löpträning! Frågan till mig själv återstår: Hur väl kan jag genomföra ett 100-mileslopp om jag lägger ner lite tid och därtill anpassad fysisk träning? Det där med ”ultra” börjar jag i alla fall få lite koll på…

/Caroline

1/3 Gästinlägg: Anders Ekström – TEC 100 miles

Publicerad den 25 april 2015 av coyntha

Svara

Coyntha undrade om jag ville gäst-blogga, mycket snurrar i huvudet, mycket är vaga minnen men oavsett vad så tyckte jag iden var bra för att dels kunna dela med mig av min upplevelse och dels för att själv komma ihåg min premiär.

Jag har hållit på att smålunka i några år nu – sprang Sthlm maran 2010 och Jättelångt (68+km) som var min Ultra debut året efter. Springer för att jag gillar det och har i stort sett aldrig jagat tider eller så. Har sedan jag sprang maran velat klara 100 miles. Varför vet jag inte direkt men av ngn anledning så har utmaningen lockat då det är svår uppnått.

Nåja, TEC har jag sprungit 2 ggr tidigare. Första ggn 2013 bonkade jag – trodde att jag var vältränad och motiverad att springa 8 mil, men det funkade inte och jag bröt efter 4 eller 5 mil. Förra året tog jag revansch och sprang 50 miles på natten och i år skulle jag ge mig på hela distansen (attans att 200:en dök upp). Sprang som träningslopp inför TEC, Black River i Västerås kom 90 miles innan mitt knä dog.

Veckan in till lördagen var jobb-hektisk, blev sena kvällar och på tok för lite sömn. Kom i säng på fredagen vid 10-tiden och somnade ganska kvickt – sov uselt och vaknade till vid 3-tiden men slumrade lite små kasst in tills jag reste mig ur sängen runt klockan halv åtta.

För första gången hade jag förberett all utrustning, kläder, energi, skor etc redan 2 dagar innan. Så jag hoppade i dagens out-fitt. NB korta-tights, ett par säckiga puma-shorts, nya Injinji-tå strumpor och en långarmad Salomon tröja. Fettade in fötter med Sportslick. Satte på mig mina Sketcher skor go-run ultra, hade för avsikt att byta senare underloppet till Hokas men så blev inte fallet)

Till skillnad mot tidigare hade jag tänkt att inte vrål äta till frukost. Blev det som jag fort hittade – äggröra på 3 ägg men massor med kokosolja och så hittade jag kyckling som jag fräste på. Bor i Sthlm och det tar inte långtid att ta mig till Täby. Vid ca 08:50 satte på damasker (gaiters) och skor och gick ner till bilen.

Har tänkt så mycket på det här loppet och gick in med följande målsättningar:

C) Klara skiten
B) Klara skiten närmare 24h
A) Lunka in lätt under 24h och få ett belt-buckle.

Realistiskt trodde jag främst på B. dvs att det skulle ta mig mellan 25-27 timmar. Väl i bilen fanns ingen återvändo. Hade bestämt mig för följande.

Ha tålamod
Ett varv i taget
Kolla puls och spring långsammare än jag orkar med
Inte hänga så mycket i tältet.

När jag kom fram till Ensta krog var det fullt med folk – lyckades tränga in min låda direkt intill sportdrycksdunkarna –perfekt.

Märkte att jag glömt Sportsslick hemma – blev lätt irriterad då jag vet vilka skav som kan fås efter flertalet timmar lunkande utöver att jag missat att göra 2:an hemma. Försökte sitta ner så mycket som möjligt. Drack lite –tog en salt tablett och väntade på starten. Vill minnas att jag träffade Mirja och Coyntha där innan start också.

För just det – jag hade ju innan gjort en publik – Shout-out och frågat om någon vill pejsa mig där under natten. Återkommer till det.

Stod i startfållan – vi motades bakåt. Var lugn, visste inte riktigt vad som skulle hända. Försökte tänka att det ändå skulle bli kul att få bara springa utan andra bekymmer eller tankar. En annan bonus var ju att jag inte hade sprungit nya banan. Skottet sköts av – de snabba sprang –jag gick. Förbi bastuhuset och plötsligt tvär vänster – härlig gå backe. Sprang långsamt och gjorde vad jag kunde för att inte tänka. Hade bestämt mig innan att inte hetsa med andra utan att lunka ensam om så jag var tvungen. Så blev inte fallet.

Stötte på Carina Borén. Jag sprang snabbare än vad hon gjorde och insåg att det nog gick för fort. Kollade puls och hakade på henne. Hon höll bra tempo, perfekt tempo för mig. Om Carina läser detta så vill jag tacka för de bra tippsen. Tankar som jag haft innan men som inpräglades av Carina där de 3 första milen. Gå paus på cykelvägarna, nere vid sjön. Jag tog mig an det och körde 5-1. Dvs 5 miin löpning och en minut gång. Snabba varvningar och Salttablett varje timme

Vet inte om hon tyckte mitt babbel var så kul (hoppas det) närmade oss varvning, skulle bara fylla flaskan och ta en gel. Kom in och igenom tältet på cirka 40 -50 sekunder – Carina var ute på under 20. Tog mig 2-3 km innan jag var ikapp. Carina sa en annan sak – hon smörjde in sig med solkräm. Det gjorde inte jag –på söndagskvällen fick jag solfrossaL

Första varvet (1 varv = 11,5km) gick på 1:24:24, varv 2 dryga minuten långsammare och varv tre gick på 1:29:16. Allmänt njöt jag av väder, var lite orolig för jag hade väldigt ont i bägge vadar. ”Carina-varven” flöt på fortsatt med salttablett varje timme, och bestämde mig att jag skulle ta minst en gel per varv. Började med detta redan från start. Carina stannade i skogen och jag fortsatt själv där på varv 4:a.

Fjärde varvet gick långsammare, jag minns inte att jag fick ont eller så. Det bara blev så -1:34:xx. Mara-skylten passerade på ca. 5:15 – var nöjd med det.
Allt gick ganska smidigt, jag tror att vid 5:e varvet så tittade min familj förbi – första gången. Min dotter sprang sista 70 meterna med mig in i tältet. Fick en kram och en puss av dotra och frugan. Grabben min tyckte jag skrek. Var lite i en bubbla och ville inte förlora tid i depå. Tog kanske 2 minuter men minnet värmde, jätteglad att de kom förbi. Höll på att glömma – morsan var där också..

Hade perfekt klädsel – tidvis sprang jag med uppkavlade armar – tidvis med mössa. Det var varmt – fick i mig en runda 5-600 cl per varv. Drack enbart sportdryck. Heed och Perpertum. Magen klarade det fint. Hade några singlepack med Tailwind – koffein som jag också blandade till. Eller rättare sagt Coyntha, Mirja eller Kristian gjorde det. Vilken grej att få support!

Väldigt diffust under dagen, blev lite yr. Minns inte när jag föll plumpt för första gången men det var där mitt på dagen som vänstra stortån åkte på ordentlig däng. Snubblade i stort sett en gång per varv. Slog bort någon tånagel.

Blev inte hungrig. Vid varvning tog jag generellt ett glas mineralvatten och gingerale. Har under året köpt lite lyxgels utomlands som var härligt tillskott till Hammer. Åt några bananbitar men var inte vidare hungrig.

Jag hade flyt då jag titt som tätt fick lite sällskap. Minns så dåligt vem jag pratade med. Sprang en längre stund med Linda, pratade mycket om träning. Sprang också med en engelsktjej som körde TEC som träningslopp inför ett 250 miles!!!! Lopp. Efter 5-6 varv släppte vaderna. Kämpade mentalt att inte räkna utan bara ta ett varv i taget. Kom in en extrem jämn lunk efter varv 5. Kroppen hittade sitt tempo – 1:40- 1:44 per varv. Långsamt men metodiskt framåt. Helt plötsligt skulle pannlampa på. Hade klarat varvet utan det men det var ok. 10 timmar passerades, och jag kände mig väldigt pigg.

Var lite orolig att knäna skulle stelna till eller att något annat skulle inträffa men jag tuffade på. Spran utan musik, höll tankarna på att tänka ut vart nästa gå-backe höll hus och när jag skulle ta salttabletter och gel. Jag var lite hungrig men var inte sugen på mat. Missade burgare, sket i pizzan. Min räddning blev våfflorna som familjen –BÄST bjöd på Havrevägen. Tog först en med grädde och sylt. Varvet efter tog jag en våffla med en tjock klick fett och grädde. Makalöst gott. Var orolig för magen men blev aldrig nödig.

Tuggade ingerfära titt som tätt för att bryta av slisket från gelsen.

Där vid 9-10 tiden så började de långsammare 50 Milesarna gå i mål – det var kul att känna sig stark. En glädje att komma till varvning. Jag hade en svacka på 8:e varvet- mitt näst långsammaste varv på 1:48:xx. Jag minns inte var det var. Förmodligen hade jag börjat räkna inse att det ändå var ganska långt kvar men nu när jag gick in i varvning skulle Coyntha följa med mig ut.

Jag hade verkligen ingen aning om hur och vad jag skulle tycka om att få sällskap. Var osäker. Vi går ut börjar promenera upp för backen. Det tog mig alltid ner till gångtunneln för att bli varm. Jag och C sällskapade förra året på TEC lite gram och även på BRR i fjol. Det visade sig vara trevligt att prata träning och mål.

Hon sprang bakom mig på stigar och bredvid på vägarna. Det kändes bäst så. När vi kom in i skogen – fick jag fart. Kanske larvigt men ville visa att jag kan –fick ett annat mindset och kunde forcera vissa motlut utan gångpaus. Tror vi passerade lite folk. Vi bestämde att jag skulle springa nästa varv själv. Tog med mig telefonen och slog på en podcast som jag gillar (Dirt Dawg srunning Diatribe).

När jag lämnade C i tältet sa hon till mig att skynda på för hon ville inte vänta. Larvigt men jag fick för mig att det var viktigt att pusha tog mitt ensam varv ett antal minuter snabbare. När jag kom in fick jag vänta en stund på C. David sprang runt och letade. Stelnade till men vi kom iväg. Vi var nu på tolfte varvet. Jag visste att jag skulle klara det. Ville inte räkna matte men förstod att saken var klar. Efter 5-6 km när vi kom in i skogen tryckte jag på. En av de bästa känslorna på hela loppet. Vi sprang förbi ett gäng och jag kände att jag nu bara vile in i mål. Kristian väntade på mig när vi kom in där. In mot varvning sneglade jag på klockan – vi låg in 5:30-tempoi???

Minns bara att vi kom iväg – körde gå-löp. Det var segt men vi kom frammåt. Jag trodde det gick långsammare än vad det gjorde men varvet gick bara 1,5 minuter långsammare än det föregående. Det kan ha gått lite för fort.

På näst sista varvet var jag så glad att se 11 km skylten. Blev lite rörd när jag insåg att jag fixar det här. Kristian valde att köra sista varvet med mig- tog med mig telefonen.

Såg att min kompis Lars hade ringt, han hade vistt följt mig på nätet. Skrev att han var på väg – men var förvånad att jag var på sista varvet. Jag hade visst plockat en 25-30 placeringar under natten. Fattade ingenting. Började göra ont. Blev lite besviken på mig själv då jag inte (eller inte ville) kunde springa som jag kunnat de andra 13 varven. Ömkade mig men kunde inte riktigt komma in i löpning. Vid andra sjön ca 6-7 km blev jag omsprungen. Tänkte tanken att böja jaga då han också var på sista varvet – men gav upp tanken ganska kvickt. Fick nytt mål för jag förstod att det var möjligt att komma under 23h men det gick inte fort.

Var så överraskad att jag inte hade ont i knän eller fotleder. Kände att vänster stortånagel kommer att ramla av och hade bara några mindre blåsor. Sista biten mot el-stationen var en pärs. Vi kom äntligen ut på vägen. Började med lååångsama löpsteg, stegrade farten bara en aningen i nedförs slutningen, ökade lite mer. Under tunnel – vila över övergångsstället – sen började jag löpa igen.

Tror att jag nästan sprang upp för backen vid slutet av bostadsområdet – 2 km kvar. Oavsett vad så sprang jag. Kände mig nöjd med det. Kunde inte förstå. Sista bergknallen – och så en backen ner förbi lekplatsen. Sprang in på 22:50:54

Inga tårar men en skön lättnad. Fick en kram – Mirja var makalös –som enkom tog sig till mål för att heja. Fick mitt beltbuckle! Tror Lars också var på plats. Allt gick fort. Hann knappt säga adjö till Kristian. En annan kompis, Mico kom förbi – foton och kramar.

På nått jävla vis blev jag lurad att dra in till naprapaterna. Stretchar aldrig. Skrek som en gris. Försökte skämta men tjejens armbåge i mitt lår var ingen bekväm upplevelse. Tog säger 15-20 minuter – skrek och log.

Staplade in i duschen – fötterna mådde allmänt bra. Inget annat skav. Duschade – bastade några minuter och gick ut. Ångrar att jag inte stannade ett tag till men blev inföst i min bil (passagerarsäte) och bad Lars att köra förbi en hamburgerkedja. Smakade gott tog stort allt. Väl i bilen in mot stan slocknade jag.

Kom hem och vilade i en timme.

Oj vad långt det blev… Kan bara dra slutsatsen att den träning jag lagt in efter sept förra året gav resultat, kört ofta men inte så långa pass. Från årsskiftet började jag med en runstreak. Höll ut i 101 dagar. Tror att det byggde upp lite jävla-anamma och att jag fick kroppen att vänja sig med att springa på stela ben. Sen lyckades jag med energin utan att direkt ha en energiplan.

Körde – Salttablett varje timme. Blev nog snarare 1.5 per timme

Den där BCCA eller vad den nu heter fick också piller trillas ner vid varvning dvs ca 1 per 1;45 h.

Gels, Hammer, GU, Maxim och vad jag nu hade ca 1,5-2 per varv.

En handburen flaska sportdryck per varv.

Apelsin och lättöl saknade jag dock. Tog nästan bärsen ur hand hos familjen BÄST på Havregatan. Nåja – något kan man ju ta med sig själv. Alla minna 10+ bars gav jag hän – var inte sugen på dem – lyckades få i mig en halv Vitargo bar. Nog en av de få saker jag hade svårt att få i mig.

Med tanke på hur bra jag mår så här 3 dagar efter loppet borde det gå att krama ut mer ur min kropp. Får se vad som blir nästa mål. Vet inte om jag ska ställa upp på BRR. TEC var betydligt trevligare bana.

Tack till er alla som hjälpte till och peppa och pejsa.

Tack #teamblåbärssoppa (Coyntha, Mirja och Kristian). Lars du får också ett tack även om jag inte fick ditt sällskap på banan. Jag hade inte fått samma positiva upplevelse utan er. Satt inte ner under mina dryga 23h – mycket på grund av att det alltid gick så jävla fort vid varvning. Sällskapet de där fyra varven var guld värda.

Tack David och gänget som anordnar tävlingen – det finns verkligen allt man som deltagare kan tänkas vilja ha där i varvningen.

Sjukligt stolt 100 mile löpare…