Höstlöpning

Publicerad den 30 oktober 2016 av coyntha

Helgen har varit perfekt för att springa. Vad jag har längtat att få sol och klara dagar! Ja, det är lite kyligt men det gör inget! Så vacker natur det finns där ute!

LÖRDAG

Igår fick Susanne och jag skjuts till Bjärka-Säby för att springa hem via Östgötaleden. Närmaste mål är Bislett i November så det var ett bra tillfälle att öva på: energi, tempo och benen!

Vi tog det lugnt. Mitt mål var att behålla låg puls. När pulsen är låg jag kan låta min kropp använda fett som energi när jag springer. Jag har tränat så i några veckor nu och det börjar att funka. Jag springer alla mina pass utan socker, utan kolhydrater och med bara vatten.

Dagen var fantastisk och vi fick sällskap av massa hjortar och rådjur. Solen var också med oss. Passet gick bra och snart var vi hemma igen. Jag brukar nästan alltid springa själv men när jag får sällskap försvinner bara tiden.

SÖNDAG

Idag var det en till fantastisk höstdag och jag kunde inte låta bli att bara vara hemma. Jag fick skjuts igen av min älskling som alltid ställer upp. Den här gången startade jag i Grebo.
Planen var minst två mil, lågpuls och njuta av naturen.

Älskar att springa i mitt tempo inne i min lilla bubbla! Jag sprang förresten för första gången 12 km i barfotaskor och det kändes bra. Hade ett par skor till i ryggan för att kunna byta.

Jag är nöjd med helgen och mitt Back-to-Back. Jag är också nöjd med den extra timmen vi fick idag idag! Det känns som jag gjorde mycket!

Det finns alltid en lösning om man följer ljuset. At the end of the road!

Hoppas i morgon blir det lättare att gå till jobbet. Man kan till och med hinna att springa på morgonen med dagsljus?

Har du haft en bra helg?

Reflexjacka

Publicerad den 30 oktober 2015 av coyntha

Jag har äntligen hittat en funktionsjacka som är helt i reflexmaterial. Jag hade fått tips om olika jackor men ingen som jag var helt nöjd med. Den här jackan hittade jag på nätet i England. Jag tyckte först den var lite för dyr och var dessutom svårt att veta vilken storlek skulle passa mig. Jag mailade dem och fick så bra service att det blev lätt att bestämma mig för att beställa den. En bra service gör mycket för oss kunder! Bra där!

Modellen heter: Proviz – REFLECT360 Running Jacket – Womens och det är en löparjacka! De har även cykeljacka och en del andra saker i samma material. Jag fick som bonus ett reflexarmband med rött ljus som även blinkar.

Jag har testat jackan nu några gånger och jag är helt såld! Jackan lyser verkligen! Det ser lite roligt ut! Det ser ut som en det vore bara en jacka som springer själv i mörkret! Den fungerar perfekt.

Skönt att skippa reflexväst. Jackan fungerar dessutom som vindjacka, andas bra och har några strategiska fickor för att bland annat ha min stora mobil med hörlurar!
Det finns inga ursäkter längre för att springa i mörkret! Ut nu!

Jag är f-n inte duktig!

Publicerad den 24 oktober 2015 av coyntha

Igår slutade jag tidigare på jobbet för att ta en löprunda i det fina höstvädret. Varför inte springa när hösten är som vackrast nu? Jag behövde det efter en tuff jobbvecka!
Mina kollegor tyckte jag var duktig!
Jag får ofta höra: –Vad duktig du är!
Jag antar att det finns många löpare som väl känner igen det eller hur?

Jag springer inte för att jag är duktig! Samma sak som när jag inte äter en bulle på fredagsfikat för att vara duktig!
Inte f-n är jag duktig när jag ute och springer en vacker höstdag och andas hög luft. Jag är duktig när jag städar huset eller när jag tvättar kläder.

Varför springer jag då och varför så långt?

För mig är löpningen mer än att träna för att tävla. Jag är inte en löpare som kommer att vinna någon tävling. Jag anmäler mig gärna till några lopp som en morot. För att träffa ultravänner, för att utmana mig! Det är kul att ha ett mål med ett lopp! Men jag springer gärna mina egna rundor.
Jag vet att jag kan springa långa sträckor och det gör att jag kan planera olika äventyr. Gärna distanser som utmanar mig! Till vardags kan jag lika gärna springa till ett fint ställe. Gillar att springa från A till B.
Jag har sprungit en bra bit på Östgötaleden och tycker det är jättekul!

Jag kan ta min ryggsäck med vätska, energi och lite pengar och springa i väg.
Jag springer, njuter, fotograferar, andas och kanske till och med tar en fika om det finns ett ställe som säljer fika. Det är under mina långpass jag känner jag lever! Hur kunde jag annars se och uppleva allt jag har framför mig? Om jag sitter hemma i soffan missar jag allt!
Jag som inte växte upp i den fina svenska naturen uppskattar jag enormt allt jag ser!
Det är så vackert oavsett vilken årstid vi är!

När jag är ute har jag tid för att rensa huvudet, ladda om och andas friskluft. Jag älskar den frihetskänslan jag får! Jag känner mig stark och modig när jag vågar ta en väg som jag aldrig sprungit förr och ändå vågar, och att hitta hem igen!
Eller när jag går ut och springer i mörkret helt själv! Det kräver lite mod från mig. Men jag gör det och det känns så bra efteråt! Jag kan!

Igår var en sådan dag! Jag bytte till löparkläder och sprang från jobbet (Från Linköpings Universitetet) till Ljungsbro längs Göta Kanal.
Sprang förbi slussarna!

En fin miljö och kom fram till min vän Gun som bor där. Vi åt tillsammans och hade en bra stund med intressanta samtal. Sen sprang jag tillbaka till Linköping. Sprang förbi stan och mot Åtvidaberg. Jag blev hämtad några km senare. Jag sprang inte hela vägen hem för att det började bli mörkt och jag hade inte reflexer på mig och jag ville inte springa så långt!
Det räckte väl bra med drygt 35 km för dagen!

Så svaret på frågan om varför springer jag är: för att jag kan och jag njuter av att göra det!

Ett långpass på Östgötaleden

Publicerad den 03 oktober 2015 av coyntha

Det stod på schemat: långpass. Ett längre långpass än mina vanliga 25-30 km.

Det är lite roligt hur huvudet fungerar. Redan sedan igår visste jag att jag skulle springa långt och det kändes lite pirrigt i magen. Det var ett tag sedan jag sprang ett längre långpass. Mina långpass brukar ligga på 25-30 km men inte idag.
Jag gick upp kl 6:15 för att förbereda ryggsäcken med vatten och Tailwind plus lite energi. Jag åt en lite större frukost: yoghurt med frukt och en macka med ost. Kaffe också.

Min plan var att springa på Östgötaleden. Sträckan från Falerum – Åtvidaberg – Grebo.
Det blev en fin runda som jag verkligen njöt av. Lite blandning med terräng, grus, skog och lite asfalt. När jag kom hem klockan stannade på 42.550 m. Inte dålig att springa drygt en mara på en lördag! Viktigaste av allt var känslan!
Känslan av att bara kunna fortsätta! Underbart! Känslan som jag hade tappat bort!

När jag kom hem en fantastisk middag väntade på mig på bordet! Älsklingen lagade hemmagjord hamburgare med hembakad bröd! Vilken tur jag har! Sååå got och så mysigt!

Vädret var perfekt!
Hösten är en obeskrivligt vacker årstid med alla dess färger och skönhet!
Älskar att det när det är helg och att kunna spendera några timmar i löparskorna!
Eller vad säger ni? Kolla på bilderna!

Jag utmanar dig

Publicerad den 15 oktober 2014 av coyntha

Jag skulle vilja verkligen utmana er med att ställa sig på en crosstrainer och köra mer än 30 minuter!
Har ni testat?

För det första är det riktig tråkigt för mig och det känns som en evighet att träna med crosstrainer!
För det andra finns bara en tanke i mitt huvudet: jag vill springa ute och njuta hösten!

Jag har kört nu i ca två veckor på gymmet och börjar att vänja mig vid att köra på de här maskinerna.
Jag fick mitt alternativa träningsschema från coachen igår. Vi har kommit överens om att jag kommer att köra så här så länge jag inte får springa. Jag ska köra på crosstrainer, i bassängen, roddmaskin eller cykel. Jag får välja men huvudsaken är att köra som Andreas har skrivit. Det blir olika tempopass, distanspass med olika pulstempo.

Igår hade jag som första riktiga pass: 70-80 min distanspass (11.5km och 454 kcal). Det betyder att jag ska alltid ha en ansträngning som är hårdare än min MAF-puls. Jag ska se till att det är jobbigt när jag tränar.
Jag körde fort. Utan stopp. Det finns två crosstrainer på gymmet. Det kom killar en efter en och körde på maskinen bredvid. De körde en stund och gick. Sen kom nästa, körde lite och gick. Ha ha de bara tittade på mig.
Ja! Det ni!
Det var kul att se att jag orkade faktiskt köra i högtempo hela passet. Jag vet inte hur snabbt det gick egentligen, men det kändes bra. Bra att få svettas igen. Bra att få lite endorfiner och på något annorlunda sätt känna mig stark.

För att det krävs, enligt mig, lite ultravilja för att köra i en maskin hela 71 minuter!!
Testa ni! Berätta gärna!

Alternativ träning

Publicerad den 09 oktober 2014 av coyntha

Efter jag kom i mål på Black River Run var jag helt slut. När jag säger helt slut menar jag det. Det fanns ingenting kvar i min kropp. Jag slet i så många timmar så jag inte kunde röra mig.
Jag visste jag skulle betala konsekvenserna efter det.
Följande 30 timmar efter loppet var inte kul. Jag kunde inte ligga, jag kunde inte sitta, jag kunde inte gå. Inte sova heller. Det kröp i benen och jag hade mycket ont. Framför allt i mina fötter och ben.
Dag efter dag blev allt lite bättre. Men redan då bestämde jag mig att den här gången skulle jag inte börja träna förrän jag var helt återställd.

Jag måste erkänna att första veckan efter loppet ville jag definitiv inte träna. Men efter 8 dagar började suget att komma tillbaka.
Då började att kännas jobbigt att inte kunna träna.
Att vilja träna men känna smärtan i fötterna var inte bra. Dagarna när man inte tränar går ganska långsamt kan jag meddela!

Coachen och jag planerade min comeback.
Jag skulle börja alternativträna för att inte belasta benen och fötter. Inte ett enda löparsteg tills jag är helt frisk.
Sedan förra veckan började jag att gå till gymmet. Jag började med 40 minuter kondition varje dag och lite yoga. Oj vad stel och seg jag var!
Sen i måndags har vi ökat till 60 minuters kondition plus 2-3 styrkepass/yoga. Idag är det torsdag och jag har kört varje dag. Jag börjar till och med att gilla crosstrainern och roddmaskinen, ha-ha (not!)
Så skönt att svettas och få lite endorfiner i kroppen.

60 minuter = 9.1 km = 350 kcal = jobbigt

Jag ska till sjukgymnasten på måndag för att få rehab-övningar och jag vill gärna höra att jag är frisk och kan köra igen.

Jag kanske får testa att jogga lite i helgen. Det jag vet, är jag mår jättebra och har nästan inget ont alls.
När jag börjar att träna igen, då tänker jag inte ha några pauser.

Jag ska komma i mitt livs form i nästa 100-miles i januari!

Underbar helg

Publicerad den 28 oktober 2013 av coyntha

Helgen är slut. Det var en bra helg med mycket träning.
Jättekul att ha klarat av min 9:e Maffetone vecka!

Jag hade ett Back to Back på schemat igen att köra.
Det börjar att bli ganska mycket träning på mitt konto men det känns helt rätt. Det är verkligen roligt att träna. Det är den här perioden som jag tycker är den bästa av ett ultralopp.

PASS Nr.1
Jag vaknade med en konstig känsla i kroppen. Hade haft huvudvärk nästan hela veckan och var lite osäker hur det skulle det gå. Jag var helt enkelt inte så sugen på att springa. Man kan inte bara ha bra dagar!
Det småregnade och det var mörkt! Jag behövde springa tidigt på morgonen för att hinna med allt jag hade planerat för dagen.
Startade i Björsäter igen.
Från första steget kändes det inte bra. Det var segt, pulsen var hög och det kändes bara tråkigt!
Jag hade dessutom en så in h*vete träningsvärk både i benen och armarna! (Tack kettlebelspasset!)
Benen var inte lätta, jag försökte äta mina gel och mina mackor lite oftare men det hjälpte bara en stund. Sen blev det tungt igen.
Jag gillade inte den känslan. De senaste veckorna har jag haft bara bra känsla. Men inte i lördags.
Tog fram pannbenet och jag fick verkligen kämpa. Jag lyckades.
Jag kom hem efter tre timmar och var supernöjd!
Pratade med coachen och han sa att det var bara äta bra för att återhämta mig och kunna springa på söndag!

Mina vyer när jag springer långpass i MAF-tempo.

Energipaus

Nöjd efter att hade tränat pannbenet!

PASS Nr.2
Igår, söndag var vi i Stockholm. Jag behövde springa tre timmar igen så jag gick upp 5:30 på morgonen och gick ut och sprang 40 minuter själv. Sen kom mina ultravänner Magda och Cecilia och möte mig i receptionen på hotellet. Vi sprang en fin runda. Först i Haga Parken och sen en bra bit runt Brunnsviken. Det var en perfekt höstdag med duggregn. Tiden gick fort. Det går fort när man har det roligt. Den bästa var att det gick mycket bättre att springa och benen var pigga trots att jag fortfarande hade träningsvärk. Ibland har jag lite svårt att förstå varför jag nästan alltid får en kick på slutet av mina pass. Sista timmen går alltid bättre och jag känner mig starkare! Vi kom tillbaka till hotellet efter 2:30 timmar. Vilket bra pass!

Kl 6:20 på en söndag?

Vi träffade älsklingen och vi åt alla en bra frukosthotell!
Jag är verkligen nöjd med båda passen även om lördagenspasset inte var lika kul.
Men son sagt, man kan inte bara ha bra pass! Det ingår i träningen!
Jag stängde veckan med 78 km och två styrkepass. Jag klarade ännu en bra vecka!

Idag börjar min 10 Maffetone vecka och målet börjar att närma sig!
Det är bara 5 veckor kvar till Bislett!

Magda, jag och Cecilia

Mina ultravänner!

En älg på vatten!

Jag är f*n en löpare!

Publicerad den 18 oktober 2013 av coyntha

Första gången i mörkret!

Igår mådde jag bra. Ingen förkylning och kraften var tillbaka. Så jag bestämde mig för att ta en tur. Klockan var nästan 19:00 när jag kom ut.
Det var självklart dags att ta fram pannlampan. Jag köpte en billig variant som jag fick tips om och ville testa den.
Vädret är inte så kul just nu på kvällarna! Det var lite kallt och regnigt, men jag ute var jag ändå!

Började att springa på gatorna utan att starta pannlampan. Jag tycker det räcker bra med gatubelysningen och en reflexväst när man springer när det är mörkt. Efter 5 km kände jag för att springa i skogen. Men skulle jag våga?
När jag kom till skogen var det helt svart. Men pannlampan lyste bra så att jag kunde se var jag satte fötterna.
Jag började springa några meter och ångrade mig. Sprang tillbaka till gatan. Men sen tänkte jag bara: hur svårt kan det vara? 😉
Sprang tillbaka till skogen och tänkte köra en km eller något, men när jag var väl där kunde inte låta bli så jag bara fortsatte!
Det var så läskigt! Jag var rädd!
Jag tänkte bara på om hur många ögon som säkert tittade på mig!
Jag tänkte på hur ensam jag var där!
Men framför allt tänkte jag på att för några år sedan hade jag aldrig vågat!
Att springa helt själv i mörkret och i skogen: ALDRIG!

Efter 2.5 km fick jag plötsligt en endorfinkick! Helt plötsligt var det kul! Det var spännande och jag kände att jag, igen hade vunnit mot en rädsla!
Där var jag, ensam, i tystnaden, i mörkret i en regnig natt! Mina ben bara sprang och sprang.
Det spelar ingen roll om det är backigt eller svårt. Man tänker inte på annat än att springa och njuta!
Lite roligt att min puls gick upp direkt trots att jag inte sprang fort! Kan det vara ett täcken på hur rädd jag var?
Jag kom hem jättenöjd efter 90 minuters löpning! Yei!

Jag kände mig som värsta löpare!
Jag är f*n en löpare!
Som Maria skrev: Jag är en löpare som springer på asfalt, på stigen, i skogen, på banan, uppför backen, i snön, i regnet, på natten, på dagen, i ljuset, i mörkret, ensam, med sällskap……
Jag springer långt, jag springer kort, jag springer snabbt, jag springer långsamt!

Jag älskar att springa!
Igår var det underbart att få uppleva och känna på löpningen i en helt annan nivå!

Så här mycket kunde jag se med pannlampan!

Mörkt i skogen!

Kunde inte låta bli!

Publicerad den 10 oktober 2013 av coyntha

Igår slutade jag tidigare på jobbet och kunde springa när det fortfarande var ljust ute.
På mitt schema hade jag 90 min MAF-löpning.
Jag började på gatorna men sedan kunde jag inte låta bli att ta en sväng i skogen.
Oh vad jag gillar att springa där!
Det är helt enkelt magiskt! Min skog! Min värld!
Det blev två korta varv där inne. När jag är där behöver jag inte tänka på distansen eller tiden. Jag bara njuter!
Så tyst! Så vackert!
När jag kom hem hade jag sprungit 90 min och jag var trött. Det har varit mycket löpning de senaste veckorna!
På bordet stod maten färdiglagad som en överraskning. Tack <3!

Nu är det två vilodagar till på lördag.
På lördag tänker jag springa Sörmland Ultra Marathon (50 km) och jag hoppas på en fin dag i skogen med roligt sällskap och fint väder!
Det jag funderar just nu är att äta lite mer idag och imorgon för att orka springa 🙂

Jag ger inte upp

Publicerad den 04 oktober 2013 av coyntha

Kampen fortsätter 🙂

Jag har sprungit nästan i sex veckor nu enligt MAF-träning.
Det har gått som tåget. Ibland bra och ibland inte så bra. Men i stort sätt bättre för varje dag som går.
Pulsen har en stor betydelse här!
Jag skulle har gjort ett test den här veckan men vi struntade i det. Det är svårt att avgöra om det går bra eller inte när pulsen är så varierande beroende på dagsformen.
Jag har haft mycket som kan påverka negativt med att få ett bra resultat.
Coachen och jag bestämde oss för att så länge det känns bra i kroppen så är det det bästa betyget.
Jag mår bra. Har redan tränat snitt 6.5 mil per vecka under 5 veckor utan att känna mig sliten, utan att bli sjuk och med känslan av att vara stark.
Jag känner också som att mina steg har blivit lättare! Det känns inte som elefantstegen jag brukade ha.

Andreas och jag har planerat lite till de kommande veckorna inför mitt 24-timmars lopp Bislett den 30 november.
Jag tänker köra två bra ultralångpass: SUM den 12 oktober och 6h i Borås den 9 november.