Half MdS – Del 2. Loppet

Vi lämnade hotellet en måndag kl 8:30. Vi kom tillbaka på torsdag eftermiddag med en lättare ryggsäck och samma kläder vi hade i början av veckan, dock smutsiga. Vi hade en svettig kropp och hår fullt med sand. Jag fick till och med två blåsor och värmeutslag på kroppen, men en sak var inte detsamma som innan loppet: den personen som kom tillbaka hade förändrats.

VAR DET VERKLIGEN ETT LOPP DET VI SPRANG?

Det var det säkert för många av deltagarna men inte för oss. Min team-mate Carina och jag hade bestämt oss redan hemma att vi ville göra något tillsammans. Det här var en chans att uppleva, upptäckta och för att förnya våra vyer.

I det här loppet sprang vi tre dagar men det fanns inga armbågar i starten. Ingen som blev irriterad om någon var i vägen. Ingen som skrek eller blev frustrerad när det bildades långa köer på de smala stigarna.

Nej, här handlade det mer om gemenskap. Här skulle vi alla göra allt för att lyckas! Carina och jag ville andas och leva varenda sekund tillsammans. Vi ville svettas tillsammans, ta bilder, skratta, berätta för varandra sådana saker man bara berättar när det inte finns regler om vad som är rätt eller fel. Vi var där och då och vi var fria i den fantastiska miljön på en ö som bara var 200 km från Afrika.

UPPLÄGGET

Dag 1. ca 25 km. Frukost på hotellet och middag på campingen.
Det blev ingen lunch utan vi åt vad vi hade som energi för dagen: bars, blocks, sportdryck, lite nötter. Det blev en inte så njtubar dag för mig pga av att vätskebalansen blev inte bra. Fick kämpa mycket redan efter 4-5 km. Carina väntade på mig med mycket kärlek och tålamod!

img_3198

Starten på loppet. Magiskt!

img_3419

Första kö. Starten

Att springa i en hettande sol var inte lätt. Efter att har kommit i dagens mål spenderade resten av dagen på campingen. Jag drack resorb och så mycket vatten jag kunde för att försöka komma i balans igen. Det var nu vi åt vår första måltid med alla andra.
Min frystorkade mat påse med Spagetti bolognese smakade ljuvligt!


img_3203

Vilken miljö!


Dag 2. ca 66km
. Frukost och middag (om vi orkade efter att ha kommit i mål) på campingen. Lunchen kunde tas under dagen om man ville medan vi sprang. Vi åt bars, blocks, chips, torkat kött, sportdryck och på kvällen blandade vi en påse frystorkade mat med vatten på en check point. Påsen med mat låg i ryggsäcken och den kunde skakas några timmar tills vi skulle äta den. Vi åt middag innan natten kom.

img_3406

20 km längs havet på sanden!

img_3417

Check Point vid stranded! 43 grader varmt!

Den här dagen var tuff igen för mig. Temperaturen var runt 40 grader och även om jag drack 2 liter vatten mellan check points verkade inte vara tillräckligt. Jag åt en del blocks, två gels, 2 riskakor och jag drack två portioner Tailwind. Jag glömde inte att ta en påse salt då och då.

img_3217

På den långa fina stranden!

Men när klockan var ca 21 passerade vi läkar-teamet som kollade hur alla löpare mådde innan man skulle ge sig iväg till sista bergstigningen.

img_3416

Sand, sand och mer sand

img_3245

Grymt läkare-team. Jag fick hjälp med en liten blåsa efter 6 timmar på sanden

När de kollade på mig och mina ögon blev jag stoppad. In i en ambulans och de började att ta massa prov: blodprov, blodtryck, temperatur, puls mm. De tyckte jag svettades för mycket och var gul i ögonen.  Carina satt sig ner och åt lite. Hon lugnade mig och sa det var bättre de kollade mig och hon väntade där ute.

img_3427

I väntan på besked för att kunna fortsätta springa

Jag fick panik. Jag vill fortsätta. Det som var det farligaste var att jag inte hade kissat sedan kl6 på morgonen! Det är inte ok. Inte ok när man har varit i rörelse hela dagen och druckit mycket vatten.
Jag fick vänta tills jag kunde kissa. De sa att om det fanns blod i kisset skulle jag absolut inte kunna fortsätta. Panik igen!
Som tur var kisset bara mörkt (som inte är så bra heller) men jag fick salt och elektrolyter och mer vatten. Jag fick fortsätta efter mer än en timme och jag lovade att dricka mer.
Tre fransmän fick i uppdrag att inte lämna oss ensamma. Men vi fattade inte det och vi sprang ifrån dem!
Nu började en tuff backe som såg ut som den aldrig skulle ta slut. Efter det kom vi till öknen. Det blev en lång natt som blev jobbigare och jobbigare för min del. Carina och jag delade de ögonblicken även om vi inte behövde prata med varandra.
Vi fick en känsla att vara i fjällen. Allt omkring oss var vitt. Allt det vita såg ut som om det var snö.
Jag var så trött. Varje steg var tunga och jag kände mig lite lurad för att jag tyckte att målet borde komma snart. Plötsligt mötte vi några glada funktionärer som tjoade och peppade!! De sa att vi hade bara en km kvar!

Efter 600 meter såg vi något vi kände igen mitt i ingenstans: bajamajorna!! Vi var framme!
Vilken känsla! Vi ville snabbt komma i mål för att sedan kunna lägga oss!

Dag 3. Vilodag.
En fin dag med behövlig vila och återhämtning. På campingen var det folk från så många olika länder och det var kul att kunna säga hej och prata med varandra. Jag hade lite fördel av att kunna prata med paret från Argentina till exempel. De sprang i sandaler hela loppet. Eller barfotakillen från Ecuador! Jag hann även prata med tjejen från Peru som var här för att vinna damsidan! Många spanskatalare från Spanien förstås. Alla försökte kommunicera på engelska och det viktigaste var att alla som var där var som en stor familj. En ultrafamilj mitt i ingenstans!

Dag 4. ca 25 km. Natten till idag var inte bra. Det verkar som alla hade svårt att sova. Jag hade med mig en uppblåsbar kudde som var fantastisk! Ja, jag prioriterade att kunna sova bra och bar med mig några extra gram. Antigen var det för varmt eller för kallt. Det blåste mycket och jag kände mig kladdig och smutsig. Det kliade mycket i huvudet. Tror jag hade en hel del sand i håret. Men jag försökte vila kroppen för att få kraft till sista etappen.
Jag såg många timmar genom det lilla fönstret med nät som mitt tält hade. Jag hade tankar där och då. Det var som tiden hade stannat. Det var bara fullmånen som lyste vår camping.
Vad gjorde jag i ett litet tält mitt i öken? Varför kände mig så nöjd ändå?

img_3292

Hejdå camping!

img_3305

I väntan på sista starten!

Frukost på campingen och packa var det som gällde när jag öppnade ögonen kl 5:45. Kl 7:15 skulle vi promenera 3 km bort för att ta bussarna till starten.
Jag slängde en del saker som jag inte behövde mer. Ville så gärna ha mindre att bära. Ryggsäcken var lättare. Sista etappen och vi hade målet på stranden i Playitas.

Idag var en mer runable bana. Vi kände oss starkare och det gick lättare att springa. Vi sprang igen på sand, ”stil”, jord, vulkaner och berg.

img_3408

Uppe på sista krönen. Målet vid stranden!

Jag kan inte med ord beskriva känslan när vi från krönet kunde vi se målet i Playitas!
Ville vi verkligen komma i mål? Det skulle betyda att äventyret var slut!
Det var blandade känslor!

I MÅL!

Redan några km innan mål började vi att prata om vad vi ville göra när vi hade kommit i mål. Vi båda var överens om hur mycket vi saknade grönsaker och frukter. Vi bestämde oss att vi skulle äta en grekisk sallad och en stor cola med is i strandrestaurangen precis bredvid målet!

Äventyret var över. Vi sprang nerför sista berget för att sen springa hand i hand på den tunga sanden på Playitas medan vi hörde alla som peppade oss. Några deltagare som hade brutit redan dag nr 2 var där! Speakern berättade att Team Göta Kanal Run var på väg till mål. Känslan var overkligt! Den var ännu större än vad vi hade föreställt oss!
Glad och tacksam över att fått dela det här äventyret med min fina team-mate Carina.

We made it! 

BAKOM MEDALJEN

När vi kom i mål hand i hand Carina och jag och med gåshud över hela kroppen visste jag att vi hade lyckats! Lyckats att samarbeta som ett team och lyckats att dela med varandra den bästa presenten livet kan ge oss!


Det var en större betydelse än att komma i mål! Vi var två vänner som kommer att ta det här med oss livet ut!
Tack för att vi fick chansen att dela magin tillsammans!

och du Carina: tack för att du är den du är!

OM JAG REKOMMENDERAR LOPPET?

Absolut!
Bästa sättet att träffa sig själv och känna sig levande med ett superproffsigt gäng funktionärer, läkare och en briljant organisation.

 

Half Marathon Des Sables – Del 1

När vi lämnade Fuerteventura var jag inte längre samma person som kom till ön en vecka tidigare.

– Hur svårt kan det vara att springa 120 km? –
Så var mina tankar när vi äntligen bestämde oss för att göra det här. På pappret var alla distanser inte helt omöjliga och vi skulle ha gott om tid varje dag. Att det senare visade sig vara helt tvärtom är en annan historia.

Fuerteventura har inte några hemligheter för oss längre! Ultrakärlek och vilja var några av de saker vi upplevde på Fuerteventura. Här fanns inga filter.
BILD1.JPG

UTMANINGAR

Att springa och leva i en temperatur mellan 37-42 grader är inte enkelt. Men att springa med en tung ryggsäck (ca 8 kg inklusive 2 liter vatten) och 85 % fuktighet gjorde inte utmaningen enklare. Att leva alla fyra dagar i ett hett och fuktigt klimat och även sova i tält. Att ha försörjt oss på frystorkad mat som ibland åt vi kall för det var omöjligt att tända elden. Att ha varit svettig, sandig, smutsig och kladdig. Att har delat samma erfarenhet med ca 300 löpare och haft ett gemensamt mål har gjort den bästa upplevelsen i mitt liv.
BILD2.jpg

BIVOVUAC (CAMPING)

Livet på campingen. Vi spenderade 3 nätter på Bivovuac (campingen) och vi fick varsitt tält. Campingen låg i öknen. Det enda vi kunde se var sand och ännu mer sand. vid horisonten var en rad av vindkraftverk som gav ett fint utseende till det hela.
Vi var placerade i cirklar i grupper av 6 personer. Carina och jag var grannar och på vänster sida hade vi en pappa och en son från Kanada. På min högersida hade jag en man från Iran.

img_3252

Bivouac (campingen)


De andra svenskarna var nära i en annan cirkel: Anna, Maria och Lisa (Thomsens trio) bodde bara några meter från oss. Christian bodde i en tredje cirkel. Men varje kväll träffades vi för att äta tillsammans.

img_3272

Lisa, Maria, jag och Carina. (Anna bakom kameran)

Huvudproblemet på campingen var vem som kunde lyckas tända elden. Jag hade mitt lilla kök som jag aldrig klarade att starta. Frustrerande! Det blåste för mycket! Jag var hungrig och behövde värma vatten till min frystorkade mat.

Första dagen fick vi erbjudande från en erfaren rysk kvinna som hade lyckats så bra med att starta en eld. Hon hade en sorts tändblock. Hon bjöd alla som ville att varma vatten. Vilken tur! Jag var nära kollaps utan mat!

De andra två kvällarna värmde vi vatten hos Maria, Anna och Lisa. Maria hittade ett sätt att undvika vinden genom att göra väggar med stenar och på så sätt skydda köket. Vi hjälpte till med att hitta torra pinnar och med lite papper kunde hon få en fin eld.
Vi passade på att värma lite extra vatten för att fixa frukostar redan på kvällen. Vi orkade inte att värma vatten på morgonen och dessutom hade vi inte hunnit.

img_3275

Marias dubbelt kök!

img_3276

Kvällarna var fantastiska. Alla gjorde ungefär samma sak: vi umgicks, vilade under det stora tältet (en gemensamma yta med tak) där vi la våra liggunderlag och sov eller bara pratade lite. Några försökte tvätta/skölja sina kläder osv.
img_3212

En sak som var lite märkligt var att se hur ena löparen efter den andra försvann. Om någon bröt loppet kom de aldrig tillbaka till campingen. Det var nästan lite sorgligt att titta in i ett tält och se det tomt. Efter andra dagen var det mer än 60 tomma tält.

Tiden vi spenderade på campingen var rolig. Vi var som en stor familj! Alla hjälpte varandra så gott man kunde. Det fanns folk från så många olika länder och det bästa var att vi alla hade gått genom samma sträcka på dagen oavsett om några var snabbare än andra. Det bästa var att vi var där på samma villkor. Alla var smutsiga, svettiga, hungriga, trötta och solbrända. Vi andades samma luft. Ultrakärlek när det var som bäst!

VILODAGEN

Efter andra löpardagen som var den längsta fick vi en vilodag. Alla löpare hade kommit tillbaka till campingen på olika tider så några vaknade före de andra.
Det fanns ett sjukhus-tält. Alla som hade något problem köade där för att få hjälp. Carina och jag var där. Vilken service! Även om det tog nästan två timmar tills det var vår tur, var det värt!

img_3428

Sjukhus-tält: el parque

Jag hade två blåsor på tårna och Carina hade en miniblåsa och hade fått värmeutslag. Vi kände oss nästan lite bortskämda.
img_3264

Efter det fick vi en överraskning! Det kom en pick-up full med is och coca cola!! Jag som hade hallucinerat en dag innan i öknen om att få en coca cola!
Fattar ni? Vilken grej! Playitas skickade det till oss! Mitt i öknen! Snacka om godaste coca cola ever! De prickade av vårt startnummer på en lista så alla fick EN coca cola!
img_3257img_3258img_3260

Sen kom nästa överraskning. Det kom en yoga-ledare från Playitas. Hon var svensk och ledde oss stela löpare genom superbra övningar för att försöka bli lite vigare. Hon frågade vilka våra problemområden var och hon gick genom alla ställen vi hade sagt var lite stela.
Att köra stretch/yoga i öknen var annorlunda och en sak som bara händer en gång i livet, tror jag! Hon berättade för oss att hon jobbar på Playitas och hon fick bara instruktioner att åka till öknen och leda ett pass för ett gäng galna ultralöpare som nu hade sprungit i två dagar! Hon fick en gps, en karta och en jeep! Där var hon och hon var så imponerad att det fanns folk som gör sådana här tokiga saker!

Ungefär 500 meter från campingen fanns ett rad bajamajor. Man behövde gå dit och det var bra att de inte placerade dem nära campingen. Det var också i det området som fanns täckning. Det saknade jag inte mycket. Första gången på länge sedan jag var nästan helt bortkopplad från allt som har att göra med sociala medier och internet. Så skönt!
img_3281.jpg

img_3222

Bajamajor och fullmåne

När klockan var kl20.00 brukade vi säga godnatt. Älskade att stänga mitt tält och kunna gå djupt i mina tankar och min egen lilla bubbla. Den känslan!
img_3425

img_3284

Mitt hem!

Hur kan man bli så nöjd och lycklig när man inte hade så mycket mer än en ryggsäck, kläderna och skorna vi hade på oss?
För mig var det en helt ny upplevelse att känna mig så naken. Min själ och mitt hjärta var helt öppna för att ta emot ännu mer intryck! Jag välkomnade allt som skulle hända nästa dag! 

 

 

Utrutsning: kläder, övrig och min necessair till HMDS

Men ett antal resor per år har jag lärt mig att packa min väska bättre. Men den här gången har jag verkligen minskat till max! Jag har försökt packat en mindre variant av allt och som inte väger mycket!
Här är min packning som är verkligen minimalistisk. För övrigt zip-påsar äger!

KLÄDER:

  • 2 tåstrumpor Injiji
  • 1 calvs Gococo
  • 1 vanliga Gococo strumpor till vilodagen
  • 2 handsvettband Gococo
  • 2 buffar: TNT och Eco trail Stockholm
  • 2 trosor Björn Borg
  • 1 långärmad tröja SOC
  • 1 short Röhnisch
  • 1 tunn vindjacka Salomon
  • 1 par vantar
  • 1 BH Röhnisch
  • 1 tshirt Göta Kanal Run (med klippta armar)

Min plan är att prioritera fötter och underkläder för att undvika blåsor och skavsår. Samt känna mig ren. Så har jag resonerat:

* En t-shirt. Eftersom jag svettas så mycket misstänker jag att det kommer vara bra att ha en t-shirt att byta till.
* Jackan är avgörande. Även om det är varmt kommer det att blåsa mycket.
* Calvs och strumpor från Gococo är för att återhämta mig på campingen och ifall jag fryser kan de funka som värmeplagg.
* Långarmad tröja och shorts är mina ”mys” kläder på campingen och vilodag.

img_3144-1

ÖVRIGA ARTIKLAR

Det behövs en del saker som är obligatoriska och andra som jag bara måste ha.

  • Powerbank: eftersom vi inte kommer att kunna ladda varken telefonen eller klockan. Jag kommer att använda min mobil minimalt men vill kunna ta några bilder och kunna ringa eller smsa om det behövs. Vem vet? Det kanske kan komma någon bild på sociala medier också.
  • Stavar: Vi kommer att springa i öken, berg och strand. Jag tror det kommer att bli bra att ha mina stavar speciellt när vi är i bergen!
  • Bliswool: Det är ull som man kan ha inuti strumporna eller de ställen man kan få skavsår. Jag tänker ha nära tårna. Den ska funka för att undvika framför allt blåsor.
  • Mini sy kit: alltid bra att ha nål och tråd. Med dem går att ”fixa” allt.
  • Toapapper: jag har vikt den i en liten zip-påse. Det är också ett måste.
  • Disktrasor: två stycken (den blåa runda) som  kommer att funka som handduk.
  • Mini first aid kit: plåster, tejp, alcohol pad och två compeed.

MIN NECESSÄR

För mig var det viktigt att ha med mig hygienartiklar. Allt ligger i fina zip-påsar. Det ser mycket ut men det blir ganska kompakt när jag har packat allt.

* Solskydd. Det är obligatoriskt.
* Vaselin i små individuella förpackningar. Det är det vita/gröna i första zip-påse. Superbra att undvika en helt burk.
* Våtservetter. Några stycken också i individuella förpackningar.
* En liten påse Ice Power
* 3 st. våtservetter som är deodorant. Man kan använda de båda för att göra sig ren och förebyggande inför dagen efter. Den ska sitta på plats hela natten.
* 2 st. paket näsdukar.
*Pannlampa + extra batteri. Obligatoriskt.
* Tändare. Obligatoriskt. Jag har även lagt tändstickor.
* Kök och bränsle. Obligatoriskt.
* 1 kåsa
* 1 lång sked
* 1 liten schweizisk kniv som jag fick från älsklingen
* 10 st. säkerhetsnålar. Obligatoriska.
* Hygienartiklar: Alcogel, tandborste, tandkräm, body lotion, kam/spegel, pocket soap, snoddar.

Det ser mycket ut men jag har verkligen valt små saker och som väger lite.
Packningen pågår….

När livet sätts på prov

Ibland går dagarna förbi utan att vi ens reflekterar över vad vi har gjort. Speciellt nu under den långa vintern. Man bara längtar efter våren och sommaren. Men tänker inte på hur man spenderar sina dagar.
För min del har det varit nästan på rutin: jobbet, träning, äta och sova. Lite då och då försöker jag hitta något roligt att göra så att det bli lite spännande att se fram emot!

Förra helgen ändrades min vardag totalt. Det var i torsdags när jag fick ett sms från Göran medan jag var på ett möte. Han skrev att han var på akuten!
Jag fick inte veta något mer förrän på eftermiddagen när han smsade igen och sa att han fick inte åka tillbaka till jobbet igen utan blev inlagd med en allvarlig sjukdom som heter lungemboli, det betyder proppar i lungorna. Hjärtat blev lite trött eftersom en propp hade skadat en del av lungorna.

Jag blev chockad och mycket ledsen! Jag skulle åka tillen fantastisk löparhelg i Skåne med kompisar och plötsligt det som hade varit så viktigt inte längre viktigt. Jag spenderade resten av dagarna på sjukhuset bredvid min älskling. Jag åkte hem bara för att sova.
Vilka dagar! Så mycket oro och så mycket ångest! Jag kunde inte se mitt liv utan honom!


ÄNTLIGEN HEMMA!

På söndag kom vi äntligen hem. Han mådde bättre och vi tänkte att nu var det bara att ta det lugnt så han kunde återhämta sig.
Vi tyckte det luktade konstigt i trappan på väg till källaren men vi trodde att vi hade slarvat med att diska burkarna som låg i återvinningen.
Innan det var dags att sova gick jag ner för att starta tvättmaskinen. Vad hittade jag?
Vatten! Det var fullt med vatten i källaren! Lukten var så äckligt stark!
Åh nej! Vi kunde inte göra mycket när klockan var så mycket!

DAGEN EFTER

När vi vaknade var källaren full med vatten! Och lukten!! Vi blev ledsna men vi behövde göra något och lösa problemet.
Det blev många samtal: hemförsäkringen, rörmokare , kommunen mm. Mycket folk som kom hemma och försökte hitta felet. Vi fick inte använda avloppet i huset.


Efter nästan två dagar fick vi beskedet: avloppssystemet är trasigt. Därmed kunde vi inte stanna hemma. Vi måste gräva runt huset till gatan och byta hela avloppssystemet. Det kommer inte att bli gratis det!
Vi har flyttat tillfälligt till Linköping tills det går att använda avloppet hemma igen. Efter påsken kommer allt jobb påbörjas!

På skärstorsdag tog vi en liten båtresa bara för att njuta, äta gott och slappna av! Det var så mysigt!


Ja, det har hänt mycket i våra liv men vi klagar inte.
Den viktigaste är att Göran är på bättringsvägen och mår bra. Vi är tacksamma för det och vi uppskattar allt ännu mer.
Allt i huset kommer att ordna sig! Det är bara materiella saker!

Mitt liv utan min livskamrat skulle inte vara ett liv! Tacksam att det gick bra!
Nu firar vi vår kärlek!
Glad påsk!

Tillsammans kan vi göra mycket!


Det blev inte så mycket sömn natten från torsdag till fredag eftersom jag var för uppspelt av alla känslor. Jag vaknade tidigt på fredag morgon, och medan alla sov tog jag fram mobilen. Jag började att läsa alla kommentarer och alla peppande ord från min facebook, samt gick genom alla swish överföringar till min mobil. Jag grät, tårarna kunde inte sluta rinna.

Tack alla underbara ni som har peppat, stöttat och swishat! Jag visste att ni hade swishat många många gånger eftersom jag kände ett konstant plingande i min telefon medan jag sprang, men att jag skulle få så här mycket stöd hade jag aldrig kunnat föreställa mig! Det blev verkligen en morot, och det gav mig styrka att fortsätta och aldrig ge upp när det kändes som tyngst. Det var fantastiskt att veta det var så många som följde mig genom min dotters rapport och sociala medier och Utmbs hemsida. Tack vare er, kände jag mig aldrig ensam uppe i bergen, och jag kände verkligen att jag sprang för fler än bara mig själv.
Jag är överväldigad över generositeten och kärleken ni har visat mig och min familj i Houston. Jag kommer aldrig glömma allt ni har gjort för oss! Jag är galet tacksam!

Vi samlade 10 609 kr. Jag önskar att jag kunde krama varenda en av er underbara människor och tacka er personligen, men tyvärr är det lite svårt. Därför vill jag nu säga TUSEN TACK från hela mitt hjärta, till ALLA som har stöttat oss! Ingen nämnd ingen glömd!

När jag ringde till min familj för att berätta vad vi hade gjort för dem, började vi alla att gråta.  De kunde de inte tro det var sant! De var så glatt överraskade och jättetacksamma!
De har Förlorat så mycket tack vara stormen, så de är verkligen i behov av detta stöd. De är verkligen glada och hälsar att de kommer att få mycket bra användning av pengarna!
Tack tack tack!

All kärlek från oss!
Jag är så varm i hjärtat – Tillsammans kan vi göra så mycket i denna världen!

Göta Kanal Run 2017

Om de mest fem fantastiska dagar jag har upplevt!

Vad är Göta Kanal Run?

Göta Kanal Run är inte en löpartävling, distansen är sekundär och likaså placeringen. Göta Kanal Run är ett uttryck för en vilja att söka spännande sammanhang med spännande nya bekantskaper.

Löparkärlek

I höstas skickade jag en ansökan för att se om jag kunde vara en av dem som skulle kunna springa äventyret på sommaren.
De fick mer än 200 ansökan och i januari kom mailet att jag var en av de 25 personer som skulle kunna få vara med i juni.
Vi skulle springa längs Göta Kanal på fem dagar. Alltså vi skulle springa ca en maraton per dag. Totalt ca 200 km.
Jag tyckte det var en rolig utmaning och ett bra sätt på att träna många km inför mitt stora mål i augusti.
Det jag inte hade en aning om var att det här äventyret skulle ge mig mer än vad jag någonsin trodde!

Dagen före dagen D.

Vi samlades i Sjötorp kl 17.00 för en gemensam middag och campfire-talks. Att komma till vandrarhemmet gav mig en bra känsla! Jag möttes direkt av Richard som är huvudorganisatör och hela Coreteamet. Wow! Vilken varm välkomst!

Jag var så nervös! Ingen visste vilka skulle komma. Vi fick inte veta vilka alla andra var. Men som älsklingen sa till mig i bilen på väg till Sjötorp: –alla är lika nervösa som du! – Sant!

img_1587

Första middag tillsammans! Fortfarande nervösa!

Redan första kvällen fick vi super god vegetarisk mat

Det blev en perfekt start med att träffa alla och vi hann lyssna på fyra campfire-talks.

Pär på sin sommarprat (eller campfire-talk!)

Vi gick och la oss runt kl 22 men jag är säker på det var inte bara jag som inte sov bra. Vi såg fram emot dagen efter och att äntligen börja springa. 

Schema. Varje dag:

Kl 8:00. Frukost
Kl 8:40 Lämna våra väskor i följebilen
Kl 9:00 Börja springa
Kl 16:00-ish bastu och bad
Kl 19:00 Middag
kl 20:00 Campfire-talks

Varje dag hade vi 2-3 stopp där Core-teamet dukade fram allt man kan tänka sig för att kunna orka springa. Men framför allt mycket pepp vid varje stopp.

Dag 1.
Sjötorp – Tåtorp

Första dagen var lite annorlunda. Vi skulle ha en invigning. Vi gick till startområdet vid kanalen. Vi tog en del bilder för att föreviga stunden. Sen kom Göta Kanals VD för att prata med oss och berättade om Göta Kanals historia. Han gav oss råd att njuta kanalen och naturen.

Innan starten!

Efter ett kanonskott startade vi. Vi fick veta att idag var det uppvärmning och vi fick den goda nyheten att vi skulle springa bara 36-ish km.
Alla hade fräscha ben och många visste inte hur gör man för att fördela energi och spara på kroppen på att orka hela sträckan på fem dagar.

Jag joggade i mitt lilla tempo men jag kände direkt att så här skulle det inte funka om jag ville orka alla dagar. Funderade på att ända taktiken dagen efter.

Ultrabacke så klart!

Det var en härlig känsla och vi var många som hade tid att lära känna varandra medan vi sprang. Vi hade en del timmar för att umgås och prata.

Första stopp, dag 1

Framme!

På kvällen efter middagen var det min och 5 personers tur att ha en campfire-talk. Jättekul att kunna lyssna på de andra! Jag pratade om varför jag flyttade till Sverige!Jag tror det var lite intressant, ingen somnade i alla fall!

Så här gott åt vi alla dagar: vegetarisk mat för löparen!

Jag, Nina och Carina! Fujifilm minne!

Anders och Max: utan er hade vi inte hittat! Vilket jobb ni gjorde!

Dag 2.
Tåtorp-Karlsborg

Frukost i Tåtorp

Jag hade nu annonserat jag inte skulle spriga hela tiden. Jag skulle springa 5 minuter och gå 2 minuter. Jag ställde min klocka så den skulle pipa när det var dags att gå eller springa. Så här skulle jag springa hela dagen och alla dagar som var kvar.
Varför?
För att spara kraft och för att benen skulle orka och må bra alla dagar. Man springer fem minuter som är lagom långt så man hinner bli lite trött men inte tillräcklig trött för att inte orka gå två minuter. På det här sättet hinner man att återhämta sig. Man ändrar sina steg och benen är fräschare.
Jag blev glatt överraskad att det var ett gäng som hakade på! Det var jättekul att göra det i grupp. Vi hade många intressanta konversationer och vi peppade varandra!
5:2 gänget var i gång!

Idag var en varm dag. Men vi fick springa en otroligt fin sträcka med mycket variation. Vi sprang på en badplats och vi passade på att fräscha upp oss lite. Sen sprang vi på fina trails i skogen för att äntligen närma oss till Karlsborg.

Där unnade oss att stanna och köpa en flaska mineralvatten! (Vi hade inte mer pengar med oss). Vi satte oss i skuggan och delade en flaska! Aldrig har en halv flaska mineralvatten smakat så bra!
Framme i Karlsborg!


Karlsborg

5:2 gänget framme!

Vi bodde precis vid Karlsborgs fästning och vi hade en av de finaste kvällarna: bastu och bad precis vid Vättern! Vi firade att vi hade galant klarat dag två och alla hade sprungit ultra! Vi sprang 44-ish km idag.

Efter en fantastisk hamburgare med pommes och ostkaka som efterrätt och 4 campfire-talks gick vi och lade oss! Nöjda och trötta!

Vilken kväll hade vi!

Dag 3.
Motala- Bergs slussar

Efter frukosten åkte vi buss till Motala. Annars hade vi behövt simma!Det var vi inte så sugna på haha

Aron, jag, Malin och Andreas på väg till Motala

Starten gick i Motala. Idag skulle vi springa mest längs kanalen.

Gruppbild i Motala innan starten!

Vi var igen ett gäng som fortsatte springa 5:2. Det verkade funka för många! För mig passade perfekt! Det kändes som gruppen som sprang 5.2 blev ännu tightare. Vi peppade varandra och vi såg emot fira 100 km!

img_1702-1

ha ha trafikmärket!

På andra stoppet firade vi att vi hade sprungit halva sträckan (ca 100 km) i Borensberg och vi fick Våfflor-buffé! Så gott!

Den klassiska bilden på Göta Kanal: Borensberg

Resten av sträckan var ganska platt och vi fick njuta av alla båtar som seglade längs kanalen, alla får och folk som cyklade förbi och var nyfikna av vad vi höll på!
I Ljung, på sista stoppet av dagen fick jag en överraskning! Älsklingen dök upp på sin motorcykel! Jag fick en puss och han lovade möta mig vid målet! Fint! Nu var det bara 8 km kvar och snart hade vi sprungit ultra igen. Sträckan blev 43-ish km.


Vid Bergs slussar var älsklingen där. Vi kramades lite innan det var dags för oss för att få en liten utbildning i HLR. Eftersom jag var en stund med Göran, hade inte duschat och jag frös och var lite för trött kunde jag inte ta in allt information vi fick. Efter en fantastisk middag och glass var alla trötta.
Vi hade en jättefin stuga som jag delade med Åsa, Elin, Helena och Malin. Klockan hann inte bli mer än 22 när alla hade somnat.

Dag 4.
Bergs slussar – Norsholm

Vi hade hört att på fjärde dagen brukar deltagarna gå mycket. Jag måste erkänna vi var lite trötta men det kändes rätt bra ändå.
Vi sprang bl.a. runt den vackra sjön Roxen, fina trail och fantastiska vyer.

Gänget 5:2 höll ihop idag igen och några till anslöt till gruppen. Jag tänkte då att det inte fanns en grej jag hade velat göra annars. Det var magiskt!

Några km innan vi kom till andra stoppet sprang jag lite bakom killarna i gruppen. Plötsligt började jag att få ont i benhinnorna, några tårar började komma. Jag hoppades på att det skulle försvinna så när vi kom till stoppet bad jag Alex, vår massör att tejpa benhinnorna.

Efter det här hade vi 16-ish km kvar och det fanns inget annat än att komma i mål. Jag släppte killarna och sprang med Malin hela sträckan. Det blev lite mer gå än bara 2 minuter enligt metoden vi hade följt.

Vi träffade Viktor och Nina som cyklade runt och peppade alla deltagare! De väntade på oss vid en massa kor! Vi fick lite vatten och en gel för att få energi på de sista km.

Framme i Norsholm high-fivade igen och det kändes skönt. Nu skulle vi njuta sista kvällen med gänget. Men först bastu, bad och middag vid kanalen!

Sen gick vi upp till en sal där vi hade fest. Vi fick en order: bartömning! Vi försökte njuta varenda sekund då! Samtidigt som några av oss tog massage. Jag gjorde ett försökt att förbereda benhinnorna på att springa sista sträckan dagen efter.

Våra egna bartender!

Dag 5.
Norsholm- Söderköping- Mem: i mål!

Om jag hade varit smart idag, borde jag inte ha sprungit alls. Benhinnorna blev inte bättre efter en natts sömn. Det gjorde mer ont och de var inflammerade. Blåsan på blåsan i foten var inte bättre heller.

Men jag är inte en som ger upp. Jag tänkte testa och se hur det kändes.

Sista breafing med Anders och Max

Idag var en kortare dag. En vanlig transportsträcka på 33-ish km till mål. Det borde jag klara!
Men redan från första steget gjorde det mycket ont. Det blev värre och värre så när vi skulle komma till första stopp var jag sist av alla och tårarna bara rann. Då bestämde jag mig för att inte fortsätta. Jag skulle bryta.
Vid stoppet väntade alla på mig både löparen och core-teamet. Alla hejade och ropade på mig. Jag fick många high-fives och så mycket energi så jag glömde jag skulle bryta. Jag fortsatte.

Efter en liten stund reagerade jag på vad jag hade gjort! Jag hade så mycket ont men jag märkte skylten som visade att det var bara17 km kvar till Mem! Jag kunde inte bryta nu! Nej, det fanns inte en chans! Jag kommer i mål även om jag skulle behöva krypa.
När jag började närma mig Söderköping kom Carina och Nina springandes för att möta mig! Vad glad jag blev! Jag behövde lite kärlek! De torkade mina tårar!
Väl framme mötte vi alla andra i gänget och core-teamet. Vi fick varsin glass från Smultronstället!
Nu var det bara 6 km till Mem och vi skulle göra dem tillsammans!
Det var de sista km som vi ville utnyttja till max! Vi sjöng, pratade, dansade men samtidigt ville vi förlänga magin så mycket som möjligt de sista stunderna i det här fantastiska äventyret!

Några meter innan målet väntade Mattias från Core-teamet på oss. Han hade lite skumpa så vi kunde skåla tillsammans om vår bedrift innan vi skulle komma i mål och skiljas!

 

 

I mål!

Vi sprang några meter till och kom i mål! Vi klarade det! Vi firade med att hoppa i kanalen!

Det var inte ett lopp. Här fanns ingen prestige, det togs inga tider, det spelade ingen roll vem som var snabbaste eller långsammaste! Det handlade om att 25personer skulle vara ett team! Tillsammans var vi starkare!

Det blev 200 km men vi kom längre än så på resan vi gjorde inom oss. Tillsammans skapade minnen för livet, vi delade många timmar och vi hann prata om allt mellan himmel och jord. Allt det här gjorde oss till bättre människor!

Den här är en av de mest fantastiska saker jag har gjort och jag är så tacksam för de nya vänner jag har fått. 25 personer jag delade hela fem dagar! Vi blev en tight grupp som trots att vara så olika hade vi en sak gemensamt: Vi vågade ta utmaningen och visa man klarar mer än vad man tror!

Den här upplevelsen handlade mest om att möta sig själv! Om att möta alla andra i gänget!
Hela resan var stor! Men det var ännu större alla samtalen, skratten och kärleken längs vägen! Så magisk!
Tack mina nya fina vänner för att jag fick vara en del av den här magiska resan!
Jag kommer för alltid bära med mig dessa fem dagar och er i mitt hjärta!

img_1778

 

Hemgjord Philadelphiaglass Low Carb

Jag äter inte socker just nu och hittade det här receptet. Jag blev nyfiken på att testa.
Den blev otroligt god! Den är ganska mäktig så jag orkade inte äta mycket, det var ju bra!

  • 3 dl grädde
  • 3 äggulor
  • 1 dl sötningsmedel (ev.)
  • 1 vaniljstång alt. 1 tsk vaniljpulver
  • 1 pkt Philadephiaost (200g)

Blanda ost, sötningsmedel och vaniljsocker. Vispa grädden. Rör ner äggulorna, en i taget, i ostmassan och blanda med grädden.

Täck formen med aluminiumfolié eller plast och ställ den i frysen tills den är genomfryst, ca 6 tim. Ta fram glassen en stund före servering.

Garnera med färska eller frysta bär.

The Challenge: Traversée-OCC

Som ni vet, jag gillar att utmana mig. I januari när jag läste om att det fanns en challenge i Alperna tänkte jag direkt att det kunde vara något för mig: The Challenge Traversée-OCC
Jag anmälde mig.

Snart är det dags för lopp nummer två av challengen. Challengen handlar om att springa två bergslopp som inom ultra är en mellandistans.
* Lopp nummer ett är: La Traversée (61km) a Trail Verbier St Bernard event
* Lopp nummer två är: the OCC (Orsières-Champex-Chamonix), a UTMB®.
För att genomföra challengen ska man springa båda lopp samma år och komma i mål.

logganNu är det dags för OCC. Det är bara 17 dagar kvar och jag laddar för fullt både fysiskt och mentalt.

Efter Traversée var det läge att se till att återhämta sig ordentligt. Det var ett tufft lopp och krävde mycket av mig. Jag kände mig sliten.

Det största misstaget man brukar göra efter ett ultralopp är att man ganska snart börjar träna som vanligt. Men den här gången försökte jag vara smart och inte göra det. Även om kroppen tyckte att den var redo för att träna, gjorde jag inte det.

Jag har hållit igång och sprungit väldigt lite. Men jag är säker på att de här veckorna mellan loppen skulle jag inte bli bättre om jag tränade hårt igen. Jag tränade bra inför första loppet, nu vill jag bara underhålla och bli stark igen.

Kroppen känns bra rent fysisk men hur funkar huvudet? Jag har, för första gången känt att huvudet bråkar big time med mig. Kroppen vill en sak och huvud en annan. Huvudet hittills alltid haft större ambitioner än kroppen.
Jag har lyssnat på det och tagit det jättelugnt men känner mig starkare än någonsin ändå.

Det är bara några dagar kvar på jobbet och sen börjar vi äntligen med semester. Jag ser fram emot att vara ledig, njuta lite utan måsten. Bara ta dagarna som de kommer. Bäst är att bara kunna hänga och mysa i lugn och ro.
Men mest ser jag fram emot att åka till Frankrike.

Den här gången bestämde vi oss för att stanna lite längre. Vi blev verkligen kära i Alperna. Det kommer att bli nio fantastiska dagar i Chamonix.
Längtar!


Min hemstad: Guadalajara

Jag kommer från en stor stad i Mexico som heter Guadalajara. Den har drygt 9 000 000 invånare. (Ungefär som Sverige har!)

Det finns en folksång som heter Guadalajara och den spelas med mariachi. Mariachi är en sorts musikband med ursprung i Jalisco i Mexiko. Musikerna är ofta klädda i utsmyckade kläder s.k. charrokläder.

En mariachi spelar normalt sonesrancheras och corridos. Dessa musikstilar är snarlika, men en corrido är en historia, oftast med viss verklighetsanknytning om en person eller djur (vanligtvis en häst).

Den traditionella mariachin består av stränginstrumment såsom violin, gitarr och basgitarr, men i slutet av 1930-talet och början av 1940-talet introducerades även trumpeten.

Hur som helst, sedan jag var liten hörde jag sången med mariachi och originallåten låter så här:

Nu finns en nyare modernare version. När jag tittade på videon igår jag blev så rörd! Hela kroppen ryser och det kom några tårar. Videon är inspelat med många olika kändisar. Alla är födda i Guadalajara och de spelar i olika band och spelar olika typ av musik. Allt från opera, rap, jazz, rock, etc.
I videon ser man många ställen från Guadalajara. De filmade videon på de mest fina och populära ställena i staden.

Fattar ni vad videon betydde för mig? Varenda ställe i videon representerar något för mig! Det är där jag växte upp! Så fin musik!

I teatern sjunger och spelar ett litet folkband med en pojke! De har kläder som de indianerna från regionen. Så vackert!

Hoppas ni kan njuta som jag gör när ser videon.
Jag vill introducera min hemstad till er!

Älskade fötter

Hur ofta tänker du på dina fötter?

Jag gör inte det. Inte ofta i alla fall. Mest bara när jag har ont i dem. Då tänker jag på hur viktiga de är för allt. Vad skulle jag göra utan dem? Absolut inget.
Varför tar jag inte hand om dem ordentligt då?

Fötterna tar stryk efter varje långpass och framför allt efter ett ultralopp. Det räcker inte med att bara klippa naglar. Nej, vi alla borde ta hand om dem med omsorg.

När jag sprang ultraloppet i Verbier för två veckor sen blev mina fötter inte så fina. När jag tog av strumporna var fötterna som rusin. Jag hade haft blöta strumpor hela loppet. Det var inte det största problemet. Det jag tyckte var mindre bra var att de blev jättetorra efteråt. Det kändes som just en tå hade blivit helt uppblött och började klia.

Jag var på apoteket och fick råd att köpa en creme för tån och fick en jättebra fotcreme som jag vill tipsa er om. Fötterna blir mjuka, lena och väldoftande.
Den rika, närande salvan med karbamid mjukar effektivt upp förhårdnader och torr hud.
Man ska smörja fötterna varje natt, helst efter fotbad. Sen ska man sova i strumpor för extra bra effekt.
Jag har kört 4 dagar och det känns stor skillnad. Snart är fötterna mjuka och fina igen.

Visst ska vi vara tacksamma och hålla dem mjuka! Det är, trots allt, fötterna som gör mesta jobbet när vi gör det vi älskar: att springa.

img_7964

(Jag är inte sponsrad 🙂 )