Österlen Maraton

Publicerad den 07 november 2016 av coyntha

… som blev en halvmaraton!

Vi tar det från början. Kom till Simrishamn i god tid för att checka in på Bed & Breakfast Aurora, hämta nummerlappen och äta något. Det blev en god skaldjurssoppa som smakade bra och passade bra i min kolhydrat- och sockerfria kost.
Regnet lugnade sig lite och våra förhoppningar ökade med att inte ha så mycket regn under loppet.
Tillbaka till rummet, förbereda alla kläder och lite energi för att ha med sig. När vi kom tillbaka till torget gick vi in till Café Kagan för att inte frysa för mycket.

Innan starten (Varför ler jag alltid?)

Starten gick kl 18.00 utan stora ceremonier. Inget information eller något. Några ljus, lite live musik och PAM! Vi startade och sprang iväg på gågatorna. Regnet hade börjat öka. Det var när vi vek av längs med havet då det började på riktigt!

Foto: http://www.ystadsallehanda.se/sport/lopare-sattes-pa-prov/

Vad var detta? Jag visste det skulle vara tufft men hade verkligen inte förväntat mig att det skulle blåsa så här mycket. Regnet piskade i ansiktet som knivar! Jag kände till och med som jag skulle flyga bort!
Det var bara att kämpa och försöka fokusera på att hitta markeringarna som var vita plastpåsar. Jag lovar att det inte var lätt att hitta! Jag kunde bara se precis framför fötterna med pannlampan. Vad mörkt det var!

Redan från början kändes det lätt. Jag hade så lätta steg och det kändes inte svårt. När jag såg på klockan såg jag att jag sprang alldeles för fort, fortare än mitt planerade tempo.

Som ni vet har jag bara kört lågpulsträning för att försöka använda fett som energi. Jag vill inte förstöra mina muskler om jag springer för fort. Så planen var att springa lågintensivt under loppet och det var inte meningen att springa så fort som jag gjorde.

Efter att ha passerat två matkontroller (5 km och 12 km) konstaterade jag att de bara hade saft, bananer och bullar men inget vatten. Andra kontrollen hade däremot vatten. Jag åt ingenting där och fyllde min lilla 3dl flaska med vatten.

Vädret var katastrofalt! Jag kan säga jag har sprungit många gånger i extrema och svåra situationer men igår var det verkligen jobbigt!
Jag tittade då och då mot havet och kunde se de stora vågorna! Nästan lite läskigt var det!

Någon gång efter Skillinge missade vi markeringarna och vi hamnade på en bilväg. En lång bilväg som aldrig tog slut. Som tur var var vi fyra tjejer där, helt ensamma bland massa bilar som inte stannade eller ville sänka farten. Vi kollade på våra telefoner med risken att de skulle bli blöta, för att försöka hitta banan igen. Vi insåg att om vi fortsatte på den vägen skulle vi komma till Borrby ändå. Fast vi visste inte hur långt det var dit.

Just när vi passerade 18 km möte vi banan igen och en del andra löpare. Pooh! Nu var vi på rätt väg igen och snart skulle vi komma till Borrby. Men tills nu hade jag inte ätit någonting och hade bara druckit min lilla 3 dl. flaska. Jag orkade inte ta fram mina nötter från väskan. Allt var blött. Jag var blöt och började att frysa om rumpan, benen och fötterna. Överkroppen klarade sig ganska bra tack vore min perfekta regnjacka (UTMB-jackan).

Märta och jag i målet

Plötsligt efter 19 km tog bensinen slut. Det var som om någon hade dragit ur kontakten på mig. Från att jag hade sprungit så lätt och bra tills att inte kunna springa alls. Det var tungt och jag orkade inte mer. Jag fortsatte långsammare till målet och jag hade nu sprungit en halvmara enligt arrangören. Precis efter mållinjen frågade en funktionär mig om jag skulle fortsätta?
Jag svarade: NEJ. Jag kunde inte tänka mig att vända tillbaka till Simrishamn för att göra en hel maraton.

Det regnade, det blåste, det var motvind längs havet och felspringningarna gjorde inte saken bättre. Pannbenet gav upp. Jag hade inte lust att springa mer. Jag hade behövt äta ordentligt där för att orka fortsätta!
Men varför skulle jag göra det? Jag ville inte pressa mig mer. Det gav inte så mycket mer än att slita ut mig.
Jag var nöjd med dryg 23 km.

I mål!

Ett fint lopp som är säkert finare med bättre väder. Vi får se om jag återkommer någon gång och kan uppleva mer av Österlen.
Det blev ändå ett bra tillfälle att träna upplägget inför mitt nästa lopp om två veckor. Jag vet att jag behöver äta och dricka mer, från början.

Snart börjar jag att ladda!

Gränsö Ultra

Publicerad den 16 oktober 2016 av coyntha

Får ett par månader sedan fick jag en inbjudan på Facebook om ett litet lopp i Västervik: Gränsö Ultra. Det lät kul och framför allt var det ganska nära hemma. Jag läste upplågget och det kändes rätt direkt: – ”Ett lopp i naturskön miljö där du själv väljer distans”
Loppet gick av stapeln igår, lördagen den 15 oktober.

Fantastiska miljöer och varierad löpning mitt i en av Västerviks guldklimpar.
Det fanns två banalternativ att välja på, det långa varvet på 14,4 km eller det korta varvet på 7,7 km. Man kunde välja att kombinera dessa och det var helt och hållet upp till en själv.

Det viktiga var att man vid varje värvning lämnade över rätt i förväg utvalda boksidor som bekräftelse på att man passerat kontrollpunkterna. Lite Barkley maraton-baserad, kanske?

Det var i alla fall jättekul att ha några delmål under banan. När man kom till varvningen registrerade man sig vid kontrollbordet, lämnade sina sidor och fick ett nytt nummer för att plocka de nya sidorna på ute på banan. Riktigt kul!

Loppet började kl 8:00 och vi hade till kl 18:00 för att springa. Det blåste rejält vid varvningen men sen ute på banan var det bättre.
En otrolig fin bana på mestadels trevliga stigar av mer teknisk karaktär.

Jag valde att starta med det långa varvet och körde sen på många korta sträckor. Det kändes så lätt och roligt.

Älskar sådana små lopp där det inte är någon prestige eller några krav. Det handlade bara om att ha roligt.

Jag funderade på varför ska man betala så mycket pengar för att göra det man gillar? Det här är ett exempel om att det går att göra bra saker bara man vill. Loppets karaktär var:

Ingen tidtagning
Tilltugg och förfriskningar vid varvning
Obemannade litterära kontrollpunkter
100 kr som anmälningsavgift
90 löpare startade loppet
Fin hemagjord medalj

Ett lopp som jag varm rekommenderar! Jag fick en fin fin medalj!

Möte med teamet inför TEC 200

Publicerad den 05 april 2016 av coyntha

Svara

I helgen var vi i Malmö. Syftet var att träffa min mans släktingar och jag passade på att få ett möte med ”the Crew” inför TEC.

Kl 9:00 hämtade Richard och Patrik mig och vi parkerade bilen nära havet för att ta en runda.
Richard passade på att testa oss som peacers! Vi körde tre stycken block i olika fart. Första ledde han, andra gjorde jag det och tredje var det Patrik. Det var roligt att testa lite hur Richard har tänkt angående tempot under loppet. Det är klart att det är svårt att veta hur kommer att bli under ett sådant långt lopp. Han kommer att springa 200 miles (320 km) men det är bra att ha en plan.
Jag tror det var bra för honom och för oss att testa lite. Han kommer säker att bara följa oss efter första dagen när han kommer att börja att bli trött. Det är skönt att inte behöva titta på klockan utan bara följa oss som och vi bestämmer tempot.

Vi hann att prata en del medan jag kunde njuta av det fina området! Vi sprang längs havet och jag fick en fin sightseeing tur.

Vi fikade efter det och vi gick genom planeringen! Jag gillar att planera så det passar mig bra med att följa en plan och prata om vad eventuellt kan förekomma.

Efter mitt möte träffade jag älsklingen och hans pappa för att fortsätta med att turista lite till. Bland annat var vi uppe på 25:e våningen på Skybaren! Så fint och så mysigt!

På söndag åkte vi hem. Jag vill komma tillbaka till Malmö. Det är en fin stad och det vore kul att träffa fler löparkompisar som bor där!

Naturen gör mig stark

Publicerad den 26 mars 2016 av coyntha

Igår när jag var ute på långpass hade jag tid att fundera på en del saker. Jag kom fram till att den här med att springa i skogen är inte så naturligt för mig som man skulle kunna tro.

Jag ska försöka förklara lite.

Som ni vet, växte jag upp i en stor stad i Mexico. Jag växte upp i Guadalajara som är den andra största staden i Mexico med ca. 10 miljoner invånare! Större än hela Sverige. Det betydde att i en sådan stor stad fanns bara gator av asfalt, cement och betong. Om jag någon gång såg något lite grönare var det tack vore mina föräldrar som tog oss på semester till kusten, ut på landet eller utomlands.

Det var när jag flyttade till Sverige för cirka 16 år sedan jag upptäckte naturen på nära håll. Men det var mest när jag började att springa jag insåg hur vackert det är runt omkring oss i Sverige.

I början sprang jag bara på gator tills jag en dag kom till skogen. Då var det kört. Jag tyckte det var så roligt att ha allt så nära mig: skog, stigar, stenar, rötter, djuren, fågelkvitter, etc. Allt där bara för mig! Jag hittade nya ställen varje gång och allt det här gav mig en känsla som var större än något jag hade aldrig känt förut. Någon typ av frihet och glädje. Det var bara jag och naturen där!

Det jag funderade över igår var hur stark har jag blivit! Alla gånger jag är ute och det är lite tufft så stärker det mig!

Om någon för några år sedan sagt till mig att jag skulle springa helt själv på ett okänt ställe hade jag inte trott på det.
Att springa i skogen och vara ensam och ändå fortsätta med risken att springa vilse, ramla eller träffa på något djur gör mig stark!
Det är samma sak när jag springer i mörkret i skogen. Den känslan!
Har ni tänkt på det? För många av er är det kanske något ni inte ens tänker på! Men för mig, det är inte naturligt.
Jag växte inte upp i den här miljön! Jag hade inte orienteringsklass i skolan! Mina föräldrar tog inte oss på fika i skogen! Jag var aldrig nära naturen! Jag växte upp som ett asfalts-barn!

Hur kan jag nu våga göra allt jag gör?
Det kan man undra! Jag vet svaret: jag gillar frihetskänslan jag får! Jag gillar att känna mig stark och kämpa för att inte vara rädd! När jag är framme efter mina rundor, speciellt när det är nya rundor, känner jag mig som en vinnare!

Jag brukar tjata på folk som är aldrig är i naturen att de inte har en aning om hur mycket de missar!

Löpningen och mina utmaningar har gjort mig till en starkare person på många sätt. Inte bara som löpare utan bättre och starkare mamma, fru, arbetare och vän.
Jag var ganska modig när jag tog beslutet att lämna allt och flytta till Sverige men idag känner mig ännu modigare. Jag vågar ännu mer!

Varje dag, varje gång jag lyckas är jag en vinnare! Jag, lilla jag, som inte ens visste vad en skog var!
Ni svenskar, ni har en fantastiskt natur! Gå ut och njut av det oavsett årstiden!

Tack för att jag får springa i er skog och andas glädjen!

Jag är f-n inte duktig!

Publicerad den 24 oktober 2015 av coyntha

Igår slutade jag tidigare på jobbet för att ta en löprunda i det fina höstvädret. Varför inte springa när hösten är som vackrast nu? Jag behövde det efter en tuff jobbvecka!
Mina kollegor tyckte jag var duktig!
Jag får ofta höra: –Vad duktig du är!
Jag antar att det finns många löpare som väl känner igen det eller hur?

Jag springer inte för att jag är duktig! Samma sak som när jag inte äter en bulle på fredagsfikat för att vara duktig!
Inte f-n är jag duktig när jag ute och springer en vacker höstdag och andas hög luft. Jag är duktig när jag städar huset eller när jag tvättar kläder.

Varför springer jag då och varför så långt?

För mig är löpningen mer än att träna för att tävla. Jag är inte en löpare som kommer att vinna någon tävling. Jag anmäler mig gärna till några lopp som en morot. För att träffa ultravänner, för att utmana mig! Det är kul att ha ett mål med ett lopp! Men jag springer gärna mina egna rundor.
Jag vet att jag kan springa långa sträckor och det gör att jag kan planera olika äventyr. Gärna distanser som utmanar mig! Till vardags kan jag lika gärna springa till ett fint ställe. Gillar att springa från A till B.
Jag har sprungit en bra bit på Östgötaleden och tycker det är jättekul!

Jag kan ta min ryggsäck med vätska, energi och lite pengar och springa i väg.
Jag springer, njuter, fotograferar, andas och kanske till och med tar en fika om det finns ett ställe som säljer fika. Det är under mina långpass jag känner jag lever! Hur kunde jag annars se och uppleva allt jag har framför mig? Om jag sitter hemma i soffan missar jag allt!
Jag som inte växte upp i den fina svenska naturen uppskattar jag enormt allt jag ser!
Det är så vackert oavsett vilken årstid vi är!

När jag är ute har jag tid för att rensa huvudet, ladda om och andas friskluft. Jag älskar den frihetskänslan jag får! Jag känner mig stark och modig när jag vågar ta en väg som jag aldrig sprungit förr och ändå vågar, och att hitta hem igen!
Eller när jag går ut och springer i mörkret helt själv! Det kräver lite mod från mig. Men jag gör det och det känns så bra efteråt! Jag kan!

Igår var en sådan dag! Jag bytte till löparkläder och sprang från jobbet (Från Linköpings Universitetet) till Ljungsbro längs Göta Kanal.
Sprang förbi slussarna!

En fin miljö och kom fram till min vän Gun som bor där. Vi åt tillsammans och hade en bra stund med intressanta samtal. Sen sprang jag tillbaka till Linköping. Sprang förbi stan och mot Åtvidaberg. Jag blev hämtad några km senare. Jag sprang inte hela vägen hem för att det började bli mörkt och jag hade inte reflexer på mig och jag ville inte springa så långt!
Det räckte väl bra med drygt 35 km för dagen!

Så svaret på frågan om varför springer jag är: för att jag kan och jag njuter av att göra det!

Ett långpass på Östgötaleden

Publicerad den 03 oktober 2015 av coyntha

Det stod på schemat: långpass. Ett längre långpass än mina vanliga 25-30 km.

Det är lite roligt hur huvudet fungerar. Redan sedan igår visste jag att jag skulle springa långt och det kändes lite pirrigt i magen. Det var ett tag sedan jag sprang ett längre långpass. Mina långpass brukar ligga på 25-30 km men inte idag.
Jag gick upp kl 6:15 för att förbereda ryggsäcken med vatten och Tailwind plus lite energi. Jag åt en lite större frukost: yoghurt med frukt och en macka med ost. Kaffe också.

Min plan var att springa på Östgötaleden. Sträckan från Falerum – Åtvidaberg – Grebo.
Det blev en fin runda som jag verkligen njöt av. Lite blandning med terräng, grus, skog och lite asfalt. När jag kom hem klockan stannade på 42.550 m. Inte dålig att springa drygt en mara på en lördag! Viktigaste av allt var känslan!
Känslan av att bara kunna fortsätta! Underbart! Känslan som jag hade tappat bort!

När jag kom hem en fantastisk middag väntade på mig på bordet! Älsklingen lagade hemmagjord hamburgare med hembakad bröd! Vilken tur jag har! Sååå got och så mysigt!

Vädret var perfekt!
Hösten är en obeskrivligt vacker årstid med alla dess färger och skönhet!
Älskar att det när det är helg och att kunna spendera några timmar i löparskorna!
Eller vad säger ni? Kolla på bilderna!

Fy f*n! Det som inte får hända!

Publicerad den 17 juli 2015 av coyntha

I onsdags efter att ha tränat ett 6-timmars backpass i Kungsberget, Gävle tog jag tåget från Centralstationen i Stockholm för att åka hem.

Ellen och jag!

Jag sprang tillsammans med Ellen- Pace on earth och vi var på jakt efter många höjdmeter!

Vi sprang upp och ner i den stora skidbacken. Vädret var med oss i början men sen blev det regn, hagel, åska, lera, massa insekter som bet och ännu mer regn. Men det skulle inte stoppa oss! Nej! Vi tränar för att klara UTMB så det här var inget.

Nöjda efter 6-timmar och knappt 2000 hm åkte vi till Stockholm.

Jag klev in tåget och ställde min väska i bagageutrymmet vid ingången, som är avsett för större bagage. Från min plats ca 2-3 meter bort trodde jag att jag skulle kunna ha koll. Men det blev inte så.

Efter femton minuter skulle jag gå på toa och såg då inte min väska. Jag fick panik. Någon hade stulit den i den 2-3 minuterna som det tog från jag gick på tåget tills tåget åkte från Stockholm. Någon hade gått på tåget, tagit väskan och gått av, allt medan andra passagerare steg på och satte sig på sina platser.

Jag hade tränat ett backpass och hade all min utrustning för att testa under passet, allt som jag tänkte ha på UTMB. Allt är borta. Jag har ingenting nu och är så jävla ledsen!

De sakerna som var i väskan bland annat är: ryggsäck (väst) Salomon Advanced S-Lab hydro, stavar: Black Diamond Z, skor: Altra Olympus, gps klocka: Garmin 310XT, kompressionstights 2Xu och Power Woman, strumpor Gococo och Injinji, calfs Salomon, buff: Icebugs och Trail runner nation, sport BH: SOC och Casal och sport trosor mm.
Jag kände mig nöjd med min utrustning och att jag var redo för mitt livslopp. Nu har jag ingenting, har inte råd med allt igen och har ingen lust att leta och beställa allt igen.

Jag är så ledsen och det är sådana saker som inte ska hända. Tjuvarna behöver inte mina saker!
Fy fan vad surt!!
Tack för alla fina ord jag har fått och alla som vill gärna stödja mig! Jag uppskattar allt!

Söndags utflykt

Publicerad den 14 juli 2015 av coyntha

Jag var sugen på att testa en trailbana som finns i Kolmården. Banan går över Kvarsebo Klint och runt vackra Nävsjön. Förra veckan var det ett lopp där och Göran och några kompisar sprang där, det var Kolmårdsrundan. Så igår var det dags att åka dit och testa! Jag skulle springa ett långpass så vi kunde lika gärna åka dit!

Det var en fin dag med bra löparväder. Vi hade lite mat i ryggsäcken för tanken var att njuta och äta något mitt i passet. Smart att ha tändvätska på kolen redan hemma och sen stoppade vi dem i en plastpåse i ryggsäcken.

Jag blev inte besviken utan tvärtom jag blev glatt överraskad! Vilken fin bana!

De första 3 km var ganska tekniska och lite utmanande.

Man sprang till en härlig gran- och tallskog för att ansluta till ”lilla” TrailRundans norra del med ganska jobbig och sugande men skonsam löpning!

Därefter var det några km grusväg för att komma till den vackraste delen då man springer hela Nävsjön runt.
En sak som var lite rolig var att man springer en del på Östgötaleden och en del på Sörmlandsleden!

Det fanns många grillställen runt Nävsjön. Vi stannade och grillade korv som smakade så gott!

Det var också ett blåbärsparadis där. Synd att vi inte hade något med oss så vi kunde plocka och ta med hem!

Det kändes som hela rundan var mest nerför och det kändes bara kul att springa!
Kan ni tänka er, det kändes inte jobbigt efter den tuffa bana i High Coast Ultra

En jättefin dags utflykt! Där vill jag komma tillbaka!

Att öka träningen!

Publicerad den 06 april 2015 av coyntha

Svara

Nu har det gått en månad sedan jag började att träna igen. Efter mötet med coachen var planen klar: öka successivt. Under en månad har det handlat om att trappa upp trä ningen. Vi har börjat med en längre grund/uppbyggnads period, typ 6-8 veckor.
Har även börjat med lätta backpass och nu ett backdistanspass. Sedan kör vi en period med specifik backträning. Då blir det lite mindre mängd men med mer tuff backträning. Efter det blir det en grundperiod till och sedan kommer vi att stämma av och ser var jag står, hur mår kroppen och ser vad jag behöver träna mer. I schemat har Andreas lagt en del av styrketräning.

Mer än vad jag brukar göra. Men ärligt, jag har varit ganska dålig på att köra mina styrkepass förut. Nu tänker jag köra på riktigt! Jag behöver verkligen bli starkare! Jag som älskar att vara ute!

Påskveckan

Jag hade som mål att springa 100 km under veckan. Påsk är verkligen ett bra tillfälle för att träna mera. Nu när snön är borta (nästan) och när man har många lediga dagar. Vad är bättre än att träna? För min del har påskhelgen varit som ett eget träningsläger hemma.
Hade planerat många träningspass, bra mat och bra sömn. Perfekt!
Kan man inte leva så jämt? 🙂
Jag har tränat något varje dag under veckan. Ryggen har inte varit med alla dagar men det går att springa, så jag sprang!
På långfredag blev det förstås långpass! Påskafton, ett rejält backpass i en skidbacke. Påskdagen ett distanspass i skogen. Lite yoga också!
påskvecka
Totalt blev det drygt 100 km! Så nöjd!

Jag har bara ett lopp i huvudet: UTMB!

och träningen då?

Publicerad den 29 december 2014 av coyntha

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/240/770536/files/2014/12/img_1542.jpg
Den här är min andra vecka med mer strukturerad träning. Mängden har ökat en del och kroppen har protesterat en del också. Men framför allt min hjärna som säger att det räcker. Att jag ska springa hem igen efter några kilometer. Det känns nästan som att jag har glömt hur man springer mer än 2 kilometer!

Förra helgen körde jag en Back to back. Jag sprang 120 minuter på lördag och 120 minuter på söndag. Det var tufft för att vara första veckan med några längre löppass.
Det har varit svårt att komma igång. Inte för att jag känner mig så otränad men mest för att jag tycker det är jobbigt att orka mer än en timme. Efter 8-9 km vill min hjärna gå hem. Den säger att det räcker. Men benen är inte riktig trötta. Det har bara känts långtråkigt!

Den här veckan blev 5 löppass, ett pass i crosstrainer och några korta yogapass. I helgen blev det Back to back igen men lite längre. Problemet var temperaturen som helt plötsligt sjönk jättemycket!
I lördags var det runt -7 grader och vi sprang i helt ny snö! Det var magiskt! Det kändes inte kallt men det var så klart lite svårare för låren. Jag hade fint sällskap!

I söndags sprang jag själv från Grebo – hem i -15 grader. Det var ett bra test. Om jag ska springa ett 100-miles i januari måste jag förstås springa i kyla. För första gången jag upplevde att vattnet frös i slangen på min ryggsäck och jag försökte hitta en lösning. Jag la slangen innanför mina kläder. Det tog ca en timme för att kunna dricka igen. Jag märkte också hur obehagligt det är att öppna en gel eller ta fram en näsduk när man fryser i händerna. Jag frös förresten mycket om händerna hela passet! Min mobil stängdes av och jag kunde inte lyssna på musik!
Jag konstaterade också vilka kläder som kan funka bättre, vilka skor borde jag ha, etc.

Jag är nöjd med veckan med ca 7 mil. Men framför allt att jag långsamt får tillbaka en bra löparkänsla. Jag har några veckor till att jobba med!
Som tur är jag också ledig några dagar till och jag kommer att hinna med att springa på dagen i ljuset!

Den 31e kommer vi att springa sista löppass! Springer du också?