En liten film: Full Moon Race 2015 – 50 miles

Under  helgens äventyr lyckades jag filma lite under loppet.
Jag hade med mig min lilla fina kamera TomTom Bandit och kunde testa att filma. Jag kanske behöver öva lite mer men ganska bra ändå tycker jag! 🙂

Starten gick kl 20:00 i Haväng, Skåne. Vi sprang 50 miles ( 80 km) med månen som sällskap under natten (24 grader) och sen med en stekande sol ( 29 grader) på morgonen.
I videon kan ni först se starten, sen delen inne i Stenshuvuds nationalpark, en fest med massa folk som satt ute och hejade på oss när vi sprang mellan de som dansade, den underbara natten på stranden på väg mot Sandhammaren, Ale stenars område och sista biten efter Nybostrand.

Ett bra minne för livet!
Magisk natt helt enkelt!

Racerapporten kommer snart här på bloggen!
Enjoy!

My side of the story: Arctic Ultra 100-miles

Coynthas stuga

Coynthas stuga

IMG_1833

Förväntansfull!


Är det okej att inte alltid lyckas?

My side of the story. Man ska inte alltid visa den bästa sidan när det går bra. Sanningen. Jag är en vanlig person.

Sitter hemma i köket och tårarna rinner fortfarande. Trodde aldrig att jag skulle bli så ledsen efter ett lopp som jag är nu. Men som coachen sa: Hade det inte känts som det gör hade det inte varit viktigt för mig. Han sa att det är inget fel med att jag känner som jag gör. Det vore väldigt konstigt om jag reagerade på något annat sätt.

Finaste Kristina Palten skrev till mig: Gråt alla tårar du behöver gråta, låt smärtan gå genom kroppen. Så småningom ebbar den ut…

Jag bröt loppet efter 23 timmar och 07 minuter och 120 km. Jag fullföljde inte loppet och därmed genomförde jag inte The swedish 100-miles challenge.
Jag är inte nöjd med mitt beslut nu efteråt. Men det är alltid så. Lätt att tänka: Jag borde ha fortsatt… när man väl har vilat lite och ätit, eller hur?
Men någon gång behövde jag vara smart, kanske? I lördags ville huvudet mer än vad kroppen ville! Det var inte min dag.
Jag var förberedd. Jag hade tränat bra. Jag hade planerat allt i minsta detalj. Jag hade med mig bästa supportteamet. Men det räckte inte även om jag var superladdad.

IMG_1831

Innan starten!

IMG_4738

Oh yes!

IMG_1830

Arctic Ultra elden!

IMG_4735

Andreas Falk och jag!

IMG_4739

Den magiska starten! Arvikas stolthet!


IMG_1798

IMG_1832

IMG_4744

Starten

IMG_4745


VI TAR DET FRÅN BÖRJAN

Banan var inte så lätt. De första km var ut i skogen, upp för en slingrig stig, sen ett litet stup som man var tvungen att hoppa över. Sedan hittade vi ett ännu större stup. I skogen fanns många dm snö. Som tur var, var det bara ca 2 km i skogen på första delen av banan för att sen komma ut till lite lättsprungen bana. Det var ganska svårt att hitta i mörkret på första varvet. Många av oss sprang fel innan vi lärde oss banan. Det var många långa backar också. Totalt hade vi 185 höjdmeter per varv och det blev totalt 2220 höjdmeter för min del.

IMG_1822

Den magiska skogen!

Hela natten gick ganska bra trots att jag sprang mest ensam. Då och då fick jag sällskap från andra löpare. Men det som var bäst av banan, var att många gånger kunde man möta andra löpare. Som ni alla vet, i ett ultralopp alla peppar och stöttar varandra! Så mysigt! Man var aldrig riktig ensam där ute!

Någon gång under natten hörde jag den lilla rösten i min axel på första gången: det här kommer att bli svårt! Nej, jag ignorerade det. Faktum att de tankarna kom så tidigt på loppet var inte ett bra tecken för mig!
IMG_1829
IMG_4748

Temperaturen var bra under hela loppet. Jag tror vi hade som kallast -3 grader annars låg vi mellan 0 och -1 grad. Det lätt snöade mest hela tiden. Det var mycket fuktigt och det blåste då och då. Men i mina ögon hade vi ett perfekt Arctic-väder. Jag som hade tänkt på olika scenarion inför loppet och vilka kläder skulle jag kunna behöva byta till om det skulle bli jättekallt osv.
Det visade sig att mitt klädval var perfekt. Ulltrosor, Vintertights 2XU, Ullunderställ tröja från Salming, långärmad tröja från Gococo, och en lättjacka från Lidl :). I fötterna hade jag Ski ullstrumpor från Gococo och ett par gaiters jag fick låna av Nina. Mitt skoval var ett par dubbade Hoka! På huvudet hade jag en Gococo fleecemössa och ullvantar från Salomon! Allt funkade perfekt! Tur att jag hade några Gococo mössor jag kunde byta två gånger till under loppet.

IMG_4722

Det började att bli ljusare!

Jag följde mitt energischema nästan perfekt (trodde vi) och vid varje varvning fick jag något varmt att äta eller dricka såsom buljong, kaffe eller lite ostkaka med sylt. Senare under natten fick jag ibland ost. Jag åt lite pasta och ibland ett par små potatisar. Det kändes lagom. Jag kunde inte äta mycket och det kändes som något var fel. Jag blev svagare och svagare och kunde inte få i mig ny energi. Blev tvungen att kissa nästan varje 20 minuter!
Vi försökte fixa det med salttabletter, lite mer buljong och dricka mer. Men det blev inte bättre.

När klockan var ca 08:30 på morgonen blev det ljust! Det kom lite energi tillbaka. Jag lämnade pannlampan och körde ett par varv till ensam även om jag hade kunnat ha min pacer. Innan det blev ljust hade jag börjat att få ont i det högra knävecket. Åh nej! Försökte ignorera det!  Jag gick i alla backar och det hjälpte inte mycket. Jag bara fick mer och mer ont. Fan.
På slutet av 9 varvet möte jag Andreas och berättade om mina problem. Han föreslog att binda knävecket hårt och testa. Teamet gjorde det vid varvningen. Det hjälpte en stund men det blev inte så mycket bättre, tyvärr.

Jag hade bestämt mig att springa 10 varv själv. Så jag bad Göran att byta om och pace:a mig på varv 11 istället för Susanne. De skulle byta plats. Jag behövde kunna gråta med honom!

Några bilder på banan vi sprang om och om:
IMG_4658  IMG_4670 IMG_4683 IMG_4684 IMG_4695 IMG_4719

VARV 11

Det var nu ”bara” sex varv kvar. Krafterna började att ta slut, både fysisk och psykisk!
Göran var peppande som vanligt. Han föreslog att ta en bit i taget och inte tänka på hur många varv hade jag kvar. Jag grät hela varvet. Jag klagade hela varvet. Jag svär hela varvet: Jag skiter i diamantlistan!
Fötterna rörde sig nästan ingenting. Nu hade jag verkligen smärta i vaden och knävecket och det spred sig till baksidan av låret. Det gjorde det omöjligt att lyfta högerbenet. Andningen var svår också, trots att jag bara gick. Jag hade inget syre. Jag såg svart många gånger och tappade balansen.
Energin ville inte hålla hela vägen. Vi försökte att få in mig mer energi och vätska. Men även om jag åt en gel och lite annat märkte jag ingen skillnad! Kroppen var helt körd och huvudet också. Fick aldrig energin tillbaka.
Jag tappade räkningen och trodde jag hade tre varv kvar.

IMG_4667

Här sprang vi sista nerförbacke! Den bilen….

VARV 12

Ut igen med en bit pizza i handen. Den svåra delen i skogen kändes nu ännu svårare. Istället för att hoppa åkte jag rutschkana! Satt och gled ner! Jag kunde verkligen inte hoppa, det kändes som om jag gjorde det jag skulle vricka en fot!
Det blev svårare och svårare på banan för mig. Möte löpare hela tiden och vi peppade massor. Fick även många kramar längs banan. Men jag visste att det var nästan kört för mig. Benen funkade inte. Huvudet funkade inte heller. Jag grät ännu mer nu. Hur skulle jag kunna köra några varv till?

När vi kom till varvningen fick jag skrev upp vilket klockslag det var och insåg att mellan de två varven hade gått för mycket tid. Jag blev ganska överraskad och trodde inte det var sant. Jag hade förstås stannat längre innan jag startade den 12:e varvet, bland annat med att linda knävecket, lägga upp benen en stund, gå på toan, byta mössa och jacka, etc.
Men jag kunde också bekräfta jag hade FYRA varv kvar och inte tre. Jag bad tävlingsledarna räkna ut om jag skulle hinna att göra fyra varv till i det tempot jag hade. Ja, sa dem, om du nu håller ett jämt högre tempo!
Svåraste beslutet att ta ever! Jag ville så gärna fortsätta men ärligt, kroppen var helt utarmad. Det fanns ingen energi. Det gjorde så jäkla ont att bara gå. Hur kunde man kunna göra FYRTIO kilometer med ett ben som inte gick att lyfta? Jag kunde knapp andas!
Och om jag hade fortsatt ett eller två varv till och jag ändå inte fått göra det sista på grund av tiden?Mycket pågick i mitt huvud i full fart!

Vad ska jag göra? Jag vill göra det klart men…

  • Om jag gör fyra varv till kommer jag säkert bli superskadad och kommer att behöva vila en lång period.
  • Är det värt att ge det som jag inte har kvar för att sen inte kunna träna i månader?
  • Var ifrån kommer att jag ta fram energi?
  • Köra 2 eller 3 varv och inte lyckas komma i mål ändå?
  • Hur gör jag för att smärtan jag har skall försvinna?

Jag hade inget val. Det var tydligen det enda jag kunde göra. Jag bröt efter 120 km. Största besvikelsen någonsin.
Jag som hade planerat allt och tränat allt jag kunde under förutsättningarna efter BRR och mitt löpförbud i tre månader!
Min första tanke: Vad ska jag säga till barnen? De kommer att bli besvikna!

Jag som hade drömt så många gånger om att vara den första tjej som skulle genomföra the challenge!
Jag som kunde känna doften av stoltheten!
Jag som trodde jag kunde jag vara okrossbar!
Jag som trodde att mitt huvud var starkare än allt annat!

Där satt jag mitt i rummet med tårarna som inte ville sluta rinna. Alla omkring mig grät också. Jag var plötsligt djupt i en dimma. Det var svart och kunde inte höra mer vad folk sa. Jag gav tillbaka min väst/nummerlappen. Mitt underbara team plockade upp alla våra grejer (tror jag) och vi gick så långsamt till stugan. De behövde bära mig.

Vad? Sitter jag här i stugan? Varför det? Jag borde vara ute och kriga! Min plan var inte att vara klar än!
Fan. Det svider i hjärta.
Var det ett bra beslut?
Min kropp tyckte det. Mitt huvud och framför allt min löparsjäl tyckte inte det.
Men någon gång behövde jag gå genom detta också: att inte lyckas! Det är smärtsamt att inte klara det man satt sig för!

Jag tror det är en absolut nödvändighet att kunna stå i smärtan av ett misslyckande för att våga drömma stort och våga satsa.
Jag vågar och satsar. Men hoppas att kunna göra det ännu större.

Jag är tacksam för att jag har de personer jag har runt omkring mig: mitt underbara supportteam som är alltid där. Göran som stödjer mig med allt och gråter och skrattar med mig. Andreas som tror på mig och hjälper mig att våga drömma. Mina barn som känner sig stolta över sin galna mamma trots allt. Alla ni, där ute, mina älskade löparvänner som på så många olika sätt har skickat så mycket kärlek till mig. Ni vet alla vilka ni är!
Från mitt hjärta vill jag tacka alla!
Jag hoppas att kunna läsa alla meddelanden på Facebook, Instagram, Twitter och sms. Jag har inte läst dem än!

Min under vän Caroline kom på söndagsmorgonen till vår stuga. Hon bröt efter 14 varv. Vi kramades och grät tillsammans. Hon sa den klokaste orden jag behövde höra då:

 Skit i the challenge! Vem bryr sig om det?
 Du har fått någonting ännu större från the challenge!!
 Du har fått, efter alla 100-mileslopp du sprang, 
det privilegium av att kunna springa häftigaste 
loppet någonsin: UTMB!

Så sant. Utan the challenge i huvudet hade jag aldrig sprungit så många 100-miles på ett år och hade aldrig kunnat söka en plats till ett lopp med så mycket prestige!

Snart är jag på banan igen.
Snart står jag på andra sidan med nya lärdomar, ny kunskap och ännu starkare än förut!
Tack för stödet!

Underbaraste Johan Steene skrev till mig:
Ingen utom du dömer dig. Känns det som om det finns press från andra har du förmodligen själv skapat den känslan. Är det i sig något som känns jobbigt och ger prestationsångest är det värt att jobba med långsiktigt. Annars tror jag du snart tassar ut i skogen igen…Vila en stund och ha det skönt. Joggingen är en hobby, en lek. Den ska vara kul.

The day!

IMG_1795
Idag är det D-dagen!

Jag är så redo som man kan vara!! Jag har gjort allt jag har kunnat!
Det har varit en lugn da g här i Arvika. I natt sov vi på Scandic hotell men idag har vi checkat in på Ingestrand Camping!
Vi har fått en stuga och ska vila lite till och äta! Det är så jag ville ha timmarna innan loppet!
Vädret verkar lagom kallt med några minus men det verkar dock bli oavbrutet snöväder under loppet! Inga extrema minus grader, än så länge! Det kan bli kallare natten lördag till söndag men då hoppas jag att jag är nästan i mål!
Ikväll klockan 20:00 är starten. De närmaste max 30 timmar kommer jag att spendera där ute i kylan och jag kommer att ha det så kul tillsammans med ca 40 löpare till!

Som alltid, jag skulle vara jätteglad om ni skriver något på Facebook, bloggen eller Twitter! Det kommer att göra en STOR skillnad under mitt lopp!
Mitt team kommer att läsa allt för mig!

Vill ni följa loppet live?
För er som inte följer och vill följa Arctic Ultra 2015, enkelt gilla facebook sidan där kommer det bli uppdateringar under loppet. Även på deras twitterkonto @ArcticUltra100 för den som har det. Har ni vägarna förbi är ni välkomna!
Även Göran kommer att uppdatera ofta på Facebook!

Det kommer att bli så kul!
bild-1

Första testet avklarat

I lördags var vi i Stockholm för att göra samma sak som alla andra 42000 skulle göra: försöka springa i en tunnel.
IMG_1215

Den här gången var det inte i tunneln på Bislett stadion i Oslo som jag gjorde förra året. Många av mina ultravänner var där och sprang 24-timmars.
I år var det i Stockholm. Det var nämligen Tunnelrun som var 10 km långt.
Min plan var att jogga/gå och testa om hälsenorna gillade det.
Det var första gången jag joggade och det gick bra.
Det var skönt att inte ha tidpress eller prestationsångest. Jag bara körde på känsla. Man kunde inte ha klockan där så jag hade ingen aning om vilken fart jag hade. Men det var ointressant för mig. Målet var att klara hela milen utan smärta.
Passade på att kolla omgivningen. Stannade på både vätskekontrollerna, den ena serverade vatten och sportdryck. Den andra serverade glögg och pepparkakor 🙂

Glögg på ett lopp! :)

Glögg på ett lopp! 🙂

I mål kom jag med en skön känsla!

Testet var avklarat och idag efter två dagar känner jag inget i hälsenorna. Det är mest lite träningsvärk och det är helt normalt när mina löparmuskler inte är vana att springa!

Åtvidaberg var bra representerade!

Åtvidaberg var bra representerade!

Nu har jag fått ett schema från coachen och idag börjar min väg tillbaka till nästa mål: Arctic Ultra den 30e januari!
Min träning kommer att öka successiv!
Jag är så laddad!

Cecilia, vinnaren av Birka 12-timmar gästbloggar

Tjejmarathon goes to sea!

Tjejmarathon goes to sea!


Jag har bett min vän Cecilia att skriva ett inlägg om vårt äventyr på Birka!
Cecilia vann loppet!

Jag tyckte att hon kunde bättre förmedla upplevelsen av löpningen än mig på grund att jag inte sprang! Hoppas ni gillar hennes berättelse och kan uppleva hur magiskt det var!
Jag har komplettera med massa med bilder!
En sak är säker: vi kommer att göra om det här!

Superstarka bergsgeten Cecilia visar hur man tar sig an en ultra på bästa sätt

Superstarka bergsgeten Cecilia visar hur man tar sig an en ultra på bästa sätt

Birka 12-timmar

Regnet fullständigt öser ner, på mobilerna läser vi att Malmö är översvämmat, att det råder fullständig kaos i Skåne. Vi står i en busskur på väg till Kullaberg för att genomföra etapp två i vårt löpäventyr längs Helsingborgs stränder.
Det är då vi frågar oss exakt hur galna vi egentligen är, vilka andra tjejer gör så här när det är tjejträff? Borde vi inte vara som andra och träffas på en Finlandsbåt och ragga killar och dricka vin? Ja men kan man inte springa på en Finlandsbåt då frågar någon? -Jo visst kan man det, säger en annan. –Birka har ett joggingdäck! Där och då föddes idén till ett helt nytt lopp, ett varvslopp ombord på ett kryssningsfartyg mellan Stockholm och Åland och i lördags, den 15 november var det äntligen dags!

IMG_1123.JPG

Cecilia, Coyntha och Gisela i Birkaterminalen

Klockan 16.30 träffades tio förväntansfulla tjejer + några medföljande makar och mina två barn i Birkaterminalen för att gemensamt gå på båten. Birka mötte upp och överlämnade en blombukett och Ultradistans var på plats för att ta lite bilder och göra en kort intervju. Dessutom följde en radiojournalist med för att spela in en podd under äventyret.

Förväntningarna var på topp och alla var glada över att Coyntha som egentligen var skadad ändå valt att följa med och agera tävlingsledare. En mer erfaren tävlingsledare får man leta efter.

Information före starten

Information före starten

IMGP4710 IMGP4717 IMGP4718
Första etappen på äventyret var ett dignande julbord och jag passade på att fylla på med massa energi i for av julmust, sill, lax potatis och knäck men det blev ingen lång sittning eftersom starten var planerad till 20.00.

Innan starten kl 19:58

Innan starten kl 19:58

På Jogingdäcket hade Birka bullat upp med en härlig buffé med allt en löpare kan önska sig; choklad, lakrits, ägg, keso, filmjölk, blåbärsoppa, riskakor, jordnötsmör, chips och ostbågar mm. Dessutom hade vi fått sportdryck av Tailwind och kokoschips av Holistic, så ingen riskerade att gå hungrig.
Tailwind hade också skickat med ett antal Kokopeli-tatueringar som vi klistrade på oss för att få extra mycket spring i benen.
1483215_1534252030147717_5289359132586473287_n

60 ägg :)

60 ägg 🙂

IMG_1141
IMGP4775 IMGP4777 IMGP4776

När starten gick var humöret på topp, alla tog det ganska lugnt och joggade på i samlad klunga men det dröjde inte länge förrän jag, Gisela, Frida och Caroline började dra. Efter några varv fick Caroline ytterligare fart och drog ifrån oss. Caroline var den enda som jag inte sprungit med förut så jag tänkte att håller hon den här takten blir hon svårslagen.

9,8,7,6,5,4,3,2,1...Nu kör vi!

9,8,7,6,5,4,3,2,1…Nu kör vi!

Den första timmen gick fort, jag sprang och pratade med Frida och Gisela och märkte knappt hur tiden gick, mina barn var uppe på däck och sprang med några varv, det kändes toppen med så fint löpsällskap.

Eftersom båten var i ständig rörelse under loppet kunde vi inte använda GPS för att mäta distans så för att hålla reda på antal varv och därmed kunna räkna ut distans använde vi klickräknare. Detta gick över förväntan bra och för att inte trycka bort våra resultat rapporterade vi in antal varv till Coyntha varje timme.
IMGP4927

Första timmen rapporterade jag in runt 45 varv, därefter sjönk antalet något för att stabilisera sig runt 40. Efter 6 timmar låg jag runt 35 varv i timmen men sista timmen fick jag magiska krafter och sprang in på 40 varv igen, men mer om det senare

Vädret var ganska milt för att vara Ålands hav i mitten av November men beroende på hur båten rörde sig blåste det på rätt rejält. Ett tag låg det som en vindvägg vid ena kurvan som man fick kämpa sig igenom för att kunna springa vidare och ett tag var ena långsidan som en vindtunnel som man kastades fram genom medans det var tvärstopp i motsatt riktning. Magda kastades in i ett skåp vid ett tillfälle och jag bidrog till ett och annat muntert skratt när jag vinglade om mina medlöpare i sicksack.
IMGP4865

Jag förstod ganska tidigt i loppet att det var Caroline jag behövde hålla koll på om jag vill säkra en seger. Hon höll bitvis ett otroligt högt tempo för att sedan pausa, så ett tag kändes det som att hon varvade mig varannan gång för att sedan bli varvad av mig nästa gång. Dessutom hade hon oerhört bra support av sin snälle man så jag förstod att det skulle bli en kamp som skulle pågå hela natten. Han hämtade matlådor och såg till att hon åt och han sprang/gick varv efter varv i den mörka, blåsiga och kalla natten tillsammans med henne. Utan tvekan tog han herr-rekordet på Birkabanan och det är ju en bedrift i sig!

Caroline

Caroline

Birka spärrade hela däcket för oss

Birka spärrade hela däcket för oss

När klockan närmade sig två på natten och vi hade sprungit i sex timmar började jag fråga mig vem som egentligen insisterat på ett tolvtimmars lopp, när ett sextimmars hade räckt mer än väl. Sedan kom jag på att det ju visst varit jag, så då förstod jag att jag inte hade mandat att klaga.
IMGP4813
Timmarna som följde var ensamma, hårda och kalla. Min man kom upp en sista gång runt två och lämnade min täckjacka som var en förutsättning för att klara den alltmer bitande kylan. Efter klockan tre började jag gå vart tionde varv för att inte benen skulle ta slut helt, efter klockan fyra började jag gå två varv och springa åtta.

En liten paus mitt i natten

En liten paus mitt i natten

Trött tävlingsledare :)

Trött tävlingsledare 🙂

Klockan sex började jag gråta av utmattning och det enda som höll mig igång var målbilden av min man och mina barn som lovat att komma upp för att se min målgång. Nu började mörkret lätta och man kunde se rosa moln i framträda på himlen. Efter den mörka natten kändes morgongryningen som balsam för själen och jag kände att krafterna började återvända.

IMGP4860

När klockan blev sju slutade jag att gå vart åttonde varv för nu tänkte jag att när min familj kommer upp skulle de inte se mig gå, de skulle se mig springa. Jag sprang och sprang, vid ett tillfälle försökte Nina påkalla min uppmärksamhet men jag kunde inte samla tillräckligt med krafter för att svara henne. Jag sprang förbi Coyntha som skickade i väg ett varmt leende som värmde ända in i själen. När klockan var tjugo i förstod jag att min familj nog inte skulle komma men just då när jag bara vill ge upp dyker Coyntha upp vid min sida igen, -nu ska jag pacea dig, säger hon och därefter är allt bara ren lycka.
IMGP4891

IMGP4904

Cissi och jag

IMGP4911

Nina och Gise

IMGP4915

Frida, Pia och Magda

På något magiskt sätt får jag upp farten och när det är 7 minuter kvar har vi sprungit 35 varv,- vi kommer klara 40 viskar jag och därefter bara kör vi. När klockan står på 7.58 har jag ett varv kvar, efter halva varvet börjar jag spurta och springer ifrån både Coyntha och radioreportern som försöker få en sista kommentar innan målgång, klockan 7.59 stannar jag vid målet och vill inte ta ett steg till, de andra tjejerna kommer in och tårarna fullständigt sprutar.
Det blev ett stort kramkalas!
IMGP4913 IMGP4919

Vilken glädje, vi har klarat det och vi har gjort det tillsammans! Där och då spelar resultaten ingen roll, men en timme senare när vi träffas vid frukosten är jag ändå löjligt lycklig över min första plats. Samtidigt är jag grymt imponerad av de andra tjejerna: Caroline som är relativt ny i ultrasvängen och ändå presterade så fantastiskt, hon höll mig på tå hela natten! Gisela som kämpade på trots illamående, hon ger Sisu ett ansikte. Frida som ser lika glad ut klockan åtta på morgonen som klockan åtta på kvällen. Magda som ångar på som ett tåg, utan att känna någon smärta. Pia och Susanne som kämpade utan att klaga. Nina och Linn som vågade sig på detta äventyr trots att de inte hade lika mycket möjlighet att träna som alla andra. Och sist men inte minst Coyntha som pysslade om oss som en kärleksfull mor helt outtröttlig hela natten. Utan hennes kunskap, erfarenhet och fina vänskap hade loppet aldrig fungerat som det gjorde.
IMGP4937

Det här blev en upplevelse jag sent ska glömma och förhoppningsvis gör vi om det nästa år!

/Cissi

#birka12h

IMG_0759.JPG
Ni har väl inte glömt att vi springer i morgon?

I morgon, den 15 november går premiärloppet. På lördag avgår båten med tio förväntansfulla löpare som kommer tillbringa 12 timmar under natten springandes över Ålands hav. Platsen är löp-däcket ombord på M/S Birka (193 m) och starttid är 20.00 på kvällen till 8.00 morgonen.
1487985_10152733987074479_775269093002813676_o

Kommer jag att springa?

Jag har fått ok från sjukgymnasten att börja jogga lite. Det betyder att jag inte kommer att kunna springa på loppet! Jag som hade sett fram emot detta äventyr!
Men jag åker ändå och tänker ta rollen som arrangörsledare och supportledare!
Vi har några personer som följer med oss och som kommer att hjälpa till. Jag vet vad en löpare kan behöva så jag tänker supporta så mycket jag kan. Vem vet? Jag kanske till och med kan jogga lite 🙂

Underbara Birka Cruises har hjälpt oss mycket så att detta event kan vara möjligt. Vi har fått mycket stöd och support från dem!
Nivån på servicen vi upplevt då vi planerat detta något ”annorlunda” event är svårslagen!
Inget förslag har varit för udda, inga konstigheter (trots alls), inga frågor har varit för många! Och ni vet vad en ultralöpare kräver 
Birka har varit en partner och hjälpande ängel genom hela processen!
Ni kommer att få veta allt vi kommer att få på båten, sen på racerapporten! Jag lovar!

Vi kommer att försöka få våra män att live-twittra och uppdatera Facebook sidan så ofta det går och vi kommer bli jätteglada över alla tillrop på sociala medier! Vi behöver er!
Jag kommer även försöka uppdatera bloggen under hela loppet.
Den officiella hashtaget för morgondagens event är: #birka12h
Kom igen nu, nu twittrar och instagramar vi loss!!

Allra gladast blir vi förstås över reda pengar som sätts in på Tjejmarathons konto till Panzisjukhuset!
Det går fortfarande att beställa snyggaste armbandet som finns och stödja: 100kr eller mer!

Maila mig coyntha@gmail.com eller lämna en kommentar på Facebook, Instagram eller Twitter!
Allt pengar går direkt till Panzisjukhuset!

Stort tack till alla sponsorer och supportrar som laikat vår Facebooksidan, vi älskar er!!

Nu kör vi!!!

IMG_0143.JPG

Tack till alla våra sponsorer!
Gococo
aclholistic

injiji birka buff tailwind

 

Black River Run 100-miles

Vad fick mig att fortsätta trots alla tydliga signaler för att inte göra det?

När jag springer ett lopp har jag alltid som mål att genomföra loppet. Det finns inte en chans jag inte kommer i mål även om jag skulle behöva krypa!
Ja! Men varför det?
Jag tror jag har svaret men det kommer senare efter racerapporten!

IMGP4016

Glada jag innan starten

Den här gången var ännu viktigare för mig att komma i mål. Loppet skulle vara mitt tredje 100-mileslopp inom sex månader och jag ville så gärna vara med på guldlistan.
Min support och min pacer visste det. I mål skulle jag komma!
FÖRSTA HALVAN
(0-80 km)

IMGP4023

Innan starten

IMGP4013

IMGP4027

Peppning! Bästa Sonny och bästa coachen Falk!

IMGP4033

Nu kör vi!

Första halvan av loppet körde jag själv under dagen.
Allt gick efter min plan och jag kände mig ganska stark och jag hade kontroll på min löpning. Det gick bra.
Första varvet var roligt medan vi var en stor grupp som körde i samma tempo. Vi pratade och skojade! Gruppen spreds ut sig efter första varvningen. Efter det sprang jag mest ensam och det var roligt att träffa löpare då och då.
En sak jag älskar i alla ultralopp är den gemenskapen som finns mellan oss. Alla hejar och peppar när vi ses! Alla är där och kämpar på samma sätt! Det kan vara peppande ord, en signal med handen, tummen upp eller det kan även vara en kram! Jag känner mig alltid peppad och man får mycket energi tillbaka när man själv också peppar!
IMGP4057

Jag skakade ur små stenar från sko

Jag skakade ur små stenar från sko

Jag följde mitt energischema ganska bra, missade några gels och ibland vätska men det kändes bra ändå för att jag åt ostkaka med jordgubbssylt varje gång jag kom till varvningen. Jag fick också Grape Tonic. Göran välkomnade mig varje varv med en ny påfylld ryggsäck: Vitargo och gels som skulle räcka ett helt varv samt salttabletter.
På femte varvet (80 km) tog jag pannlampan för snart skulle det bli mörkt. Jag började känna mig trött och energilös men efter det här varvet skulle Susanne kunna göra mig sällskap. Jag såg fram emot det.

Foto: Åsa Wilk

Foto: Åsa Wilk

ANDRA HALVAN
(81-161km)

IMGP4149

Här stämplade vi ut för ett nytt varv igen!

IMGP4151

Tältområdet

På sjätte och sjunde varvet fick jag min pacer. Susanne känner mig så bra och hon visste exakt hur vi skulle göra för att inte tappa alldeles för mycket tid. Hon pratade mycket, jag svarade så mycket jag orkade och vi kunde till största delen jogga ganska bra.
Nu blev det svårare att springa i skogen så vi gick det fortaste vi kunde i skogspartiet. Det var dimmigt och svårt att se. Dimman gjorde att man knappt såg något i pannlampans sken.

Johan väntade på Andreas Falk för att peacea honom han sista varv

Johan väntade på Andreas Falk för att peacea honom han sista varv

På varvningen träffade jag segraren (och coachen) Andreas Falk som nyss hade kommit i mål, tillsammans med Johan Steene som pacade Andreas. Den Bamse-kramen jag fick av dem båda var den bästa kramen i den stunden som jag verkligen behövde det. Fick bästa råden av två av de bästa ultralöparna som finns!

Fortfarande glad! Foto: Åsa Wilk

Fortfarande glad! Foto: Åsa Wilk

IMGP4176
Nu började varv nummer 8.
Jag hade sprungit 112 km och kroppen började att bli seg och trött. Jag gick ut själv igen. Susanne skulle vila. Jag var jättetrött och sömnig och kunde knappt vara vaken. Jag tror jag till och med somnade medan jag rörde på mig. Efter skogen kom jag till första kontrollen och frågade om de hade kaffe. En av funktionären bjöd på sitt eget kaffe. Han varnade mig att det var varmt och starkt! Jag tänkte: perfekt! Just vad jag behöver! Det var det bästa kaffet jag nånsin har druckit! Tack! Det hjälpte en stund och det var skönt med en varm dricka.
IMG_0424
IMG_0422

Dimmigt! Det började att ljusna igen!

Dimmigt! Det började att bli ljusare igen!

Men demonerna fortsatte. Jag började att se massa konstiga saker. Att hallucinera var inte ett bra tecken! Det var läskigt att se lejon, hus som inte fanns förut i skogen, barn som sprang mot mig och troll! Aj, aj, aj! Jag var så trött!
När jag kom till trappan var det ljust igen. Skönt att slippa pannlampa! Då kändes jobbigt och jag började att få ont på ovansidan av fötterna!
Vid varvningen trodde jag inte att jag skulle kunna fortsätta. Hade så mycket ont och hade ingen energi.
Jag bad Göran att vara pacer åt mig redan då. Vi hade planerat att han skulle följa med på sista varvet men jag behövde sällskap nu! Han bytte om fort och vi började nionde varvet.

Varv nr. 9 och 10

Vid varvningen

Vid varvningen

Jag tappade tempo rejält och sista 32 km tog en evighet. Det var verkligen omöjligt att fortsätta. Jag orkade inte äta eller dricka. Jag hade konstant smärta i fötterna och ett knä. Jag kissade varje 30 minuter. Jag hade ingen kraft kvar i kroppen.
Jag var nu, jättesvullen i händerna, ansiktet, fötter och hela jag!
Göran gjorde allt han kunde för att peppa mig. Han sjöng, klappade takten, berättade historier för att försöka hålla farten uppe och framför allt peppade att vi snart skulle vara i mål! Jag fick också en styrkekram då och då också.
Jag vet inte hur mycket det hjälpte då men jag vet att jag hade varit ensam hade jag gett upp. Jag grät konstant de sista 20 km och önskade så mycket att det skulle vara slut!
Hur kunde jag fortsatta?
Jag hade ett mål och det var så nära. Vi hade fortfarande gott om tid för att komma i mål! Hur skulle jag må efteråt om jag hade gett upp när det var så lite kvar?
Göran visste det. Vi hade pratat om det.
Jag skulle fixa det!

Sista gången!

Sista gången!

Sista varvet, sista gången. Det kändes overkligt! Nu skulle jag snart få vila.
Uppför trappan, uppför i backarna! Här var det inte lätt med två fötter som skrek: Sluta nu!! Och ett knä som inte kunde lyftas och skrek nej i varje nerförsbacke!

Äntligen under tunneln under vägen och en sväng till höger för att komma in i målområdet!
Yes. Stämplade sista gången. Jag gjorde det, trots allt smärta!
Nu var det slut och jag var i mål!
Jag kunde inte ta ett steg till. Göran och Susanne kramade mig och nästan bar mig till omklädningsrummet.
Jag började skaka i kroppen utan någon som helst kontroll. Det fanns ingen energi i kroppen. Vi åkte hem men stannade och åt på MAX. Jag stannade i bilen. Kunde inte röra mig.
Berättelsen efter målgången kan vara lång! Jag summerar den som: den värsta 30 timmar jag har upplevt efter ett lopp!
IMG_0358
Loppet var inte alls som jag hade tänkt de sista timmarna men man kan inte alltid ha en superupplevelse!
Jag har lärt mig massor och en sak vet jag säkert: Jag är grym! Jag är så jävla braaa!! 🙂
Visst är jag lite för envis och målinriktad! Det finns inga gränser om vad jag inte kan göra…

* Tack älskling, för att utan dig hade jag inte kommit i mål. Även om du inte sjunger bra, lät du så bra och fick mig att skratta fast jag inte hade energi att göra det.
* Tack Susanne. Bästa pacer som känner mig så bra och vet vad jag behöver. Du är bäst!
* Tack Andreas! Du vet verkligen hur du motiverar mig att fortsätta. Tack för att även när du borde vila efter ditt lopp du hade koll på mig. Tack för kramen och peppen. Vi gjorde det!
* Tack gänget på plats som också peppade mig jättemycket: Åsa, Mirja, Roxen, Maria, Amanda och alla jag inte nämnt.
* Tack för allt! Tack för allt pepp och alla hälsningar! Ni är de bästa löparvänner som finns!

Nu laddar jag och återhämtar mig för fullt.
För att snart är det dags för den fjärde 100-miles. Vi ses i januari!

 

 

Förberdelser inför Black River Run 100-miles

Det är bara tre dagar kvar.

Dags för mitt tredje 100-miles lopp nu i Västerås som ingår i The Swedish 100-miles Challenge.
Att springa ett sådant lopp krävs, för min del, att noga gå genom alla detaljer i ett lopp.
Det händer mycket på ett sådant lopp under så många timmar. Man lär sig mycket från varje lopp och man vill gärna göra bättre nästa gång.
Det är verkligen ett underbart sätt att träffa sig själv. Det är då jag vet varför jag gör det!
Det är möte med mig själv och mina tankar.

Träningen har inte gått som jag har velat. Efter GAX vilade jag hela 10 dagar och efter det har det varit svårt på grund av olika orsaker. Det gör att jag inte kan känna mig helt nöjd.
Men jag litar på min grundträning. Jag har tränat bra hela året och jag känner mig stark.

De senaste veckorna har jag inte mått 100%. Jag tror att stressen hemma och för lite vila inte gjorde saken lättare. Men nu har jag vilat ganska mycket och sovit och ätit bra.
Kroppen börjar att bli redo. Jag är såååå sugen att springa!

Vad gör jag?

  • Jag har laddat ordentligt mentalt och längtar efter att springa på lördag
  • Alla förberedelser pågår hemma som det krävs för ett ultralopp!
  • Jag beställde gels, bars, en ny vattenblåsa och en handhållare
  • Jag har börjat att ta fram allt som behövs. Tänka kring tävlingsoutfit, strumpor, skor, etc.
  • Jag kommer att behöva en påse med nattoutfit och en påse med ”det kan behövas kläder”
  • Jag har en Excel fil där ett energischema håller på att ta form
  • Jag får inte glömma att ta med två pannlampor med nya batterier! (lärde mig från GAX!)
  • Min support och jag går genom alla detaljer. Det är viktigt att gå genom loppet med papper och penna. Jag gillar att ha riktig koll
  • Har också pratat med min pacer 🙂
  • Har en inköpslista som ska inhandlas ikväll med bland annat: läsk, kex choklad, papperstallrikar, plastskedar, salta kex
  • Har också gjort en att ta-med-lista med alla små saker som jag kan tänka mig behövas. Från vaselin, nålar, tejp till batterier och en poncho
  • Jag ska baka några scones för att ta med till loppet
  • Har börjat att kolla på vädret varje dag!! Ha ha första tecken på att det är ett lopp på gång! Så typisk ultra-symptom!

Som ni ser! Det är mycket!

En sak är jag säker: Det finns bara BRR i mina tankar just nu! Jag är laddad!

IMG_0322

IMG_0311

IMG_0326

IMG_0327

 

 

 

The GAX 100 miles (2/2)

 

När jag tog fram min pannlampa insåg jag att den hade varit på i Dropbagsen hela tiden sen jag packade hemma. Det fanns inga batterier kvar. Snabbt tog vi fram reservlampan, jag testade och den lyste bra. Vad bra! Nu var jag redo för att starta andra halvan av loppet.
Nedräkningen började!

81-118 km Obemannad station
När vi lämnade andra Dropbagstationen regnade ännu mer. Det var mörkt men vi trodde verkligen att nu var det att bara följa stranden. Lätt som en plätt!
Jag hade bytt till torra strumpor och torra skor i tron att det skulle bli bättre. Jag tog på mig mitt andra par Bondi-Hoka skor som är ganska stora som jag använder när fötterna är svullna på ett ultra. Jag hade också en långärmad tröja och en tunn jacka.

Det tog lite emot att börja springa igen. Dels för att vi hann bli ganska stela efter den långa pausen och dels för att det regnade mycket. Men ingen av oss gnällde. Vi skulle förstås fortsätta. För i mål skulle vi komma!

Första chocken blev att inse hur svårsprunget det var på stranden på grund av att det lutade så mycket. Det fanns många stenar och det kom sand i skorna. Mina fötter rörde sig inne i skorna. Jag hade ingen stabilitet och det var en evig kamp för varje steg.
Jag ångrade mig så mycket att jag hade bytt skor! Det tog ändå inte så många minuter innan jag var helt blöt igen.

Nu skulle vi bara springa förbi Naturreservatdelen, som såg ut ganska kort på kartan och sen skulle vi träffa våra supportbilar.
Här kom nästa chock: min pannlampa lyste inte mer. Batterierna var inte nya (jag hade inte dubbelkollat batterierna i reservlampan), jag såg ingenting.
Det regnade fruktansvärt mycket och vi hittade inga markeringar.
Det var som att vara i en skräckfilm och ett troll eller en varg eller till och med någon person skulle komma och döda oss när som helst!
Vad gjorde vi där?
Mitt i mörkret, helt ensamma, blöta och med bara en pannlampa?
Vi försökte koncentrera oss att hitta och att inte tappa humöret!
För min del, var det helt omöjligt att se något. Tack vore Lupitas lampa kunde jag följa henne.
Det var den värsta känslan! Jag kände mig så osäker när jag inte hade egen pannlampa!
Vi gissade mycket och ibland tog vi ogrundade beslut om vilket håll skulle vi ta och många gånger bara på känsla! Vi såg verkligen inte så mycket.

Idag, när jag ser andras bilder av Stenshuvud förstår jag hur ”fint” det var! Man hade kunnat se resten av banan vid stranden men vi såg inte det i mörkret.
Vi bara klättrade och gick så gott vi kunde. Men jag lovar, att ha lyckats den delen var stort!
Jag är säker på att många hade gett upp i samma situation!
Jag frågade Lupita många gånger: ska vi verkligen springa här?
Underlaget var halt och jäkligt!
Vi kom ut ur Naturreservatet efter 1.5 timme!! Vi var två trötta löpare som hade haft det enormt kämpigt över Stenshuvud!
Det tog verkligen lång tid men vi lyckades!

Stenshuvud på natten

Stenshuvud på natten

Vi mötes av en glad Sara, som är Lupitas coach. Hon peppade och jag fick batterier till min pannlampa! Tack! Vi fortsatte!

Från nu blev det lite rörigt. Jag har lite svårt att minna exakt allt. Jag kan minnas att någon gång tyckte vi lite synd om oss som var tvungna att hitta leden i mörkret och regnet. Vi sprang på sanden igen, vi sprang på tomma gator, vi sprang på grusvägar. Det fanns bara två trötta, frusna tjejer där. Vi sprang och gick bredvid varandra och långa sträckor var vi helt tysta. Vi behövde inte säga något, vi bara visste vi hade varandra. Vi skulle komma i mål!

Äventyret på natten!

Äventyret på natten!

Vi kom till Skillinge. Där väntade våra supportrar på oss och jag fick äntligen byta till mina första skor igen. Även om de var blöta passade de bättre. Lite energi och vätska. Det var här jag kom på vi hade några ponchos i bilen. Varför tänkte vi inte på det innan? På med ponchos! Det hjälpte enormt mycket, i alla fall för att bli lite varmare.

Det började att bli dag igen. Det regnade också.

Det började att bli dag igen. Det regnade också.

Två spöken

Två spöken

Iväg igen nu med en himmel som blir ljusare och ljusare för varje steg. Vi hade klarat av den mörka natten. Men regnet höll i.
Vi hade nu sprungit med regn i 10 timmar oavbrutet!

119- 131 km Tredje Dropbagstation – Sandhammaren

Nu var det tyvärr så att varje mil tog allt längre tid. Vi blandade mellan att gå och springa. Vi visste att om vi bara gick skulle vi inte hinna i tid. Vi hittade ett sätt att röra oss framåt och det var att springa från en punkt till den andra, kanske från en orange markering till en annan lite längre fram, från en buske till en sten, osv. Vi gick däri mellan. Vi pratade inte mycket. Men vi lyckades då och då även skratta!

Var är leden?

Var är leden?

Det var här på den långa stranden som jag tror jag började hallucinera lite. Jag var säker på jag såg folk som badade och folk med sina hundar på lite avstånd men när vi var framme fanns ingen där.
Det kändes som den eviga strandkanten tog aldrig slut. Vi försökte springa så nära kanten som möjligt för att sanden var mer packad där. Ibland var sanden så mjuk så det var också svårt att springa.

Stranden som tog aldrig slut

Stranden som tog aldrig slut

Innan vi kom fram till Sandhammaren hade vi för oss att vi skulle gå in i skogen igen. Jag vet inte varför vi trodde det. Vi gick in på en stig som inte fanns, vi försökte ta oss igenom träd, buskar och allt möjligt. Det var fel. Vi hade inte behövt göra det. Men det var för sent när vi insåg detta. Tillbaka till stranden igen. Vi tappade mycket tid här. Vi konstaterade att det var bara rakt fram på stranden.
IMG_2263
Efter ett bra tag såg vi våra supporter som väntade på oss! De skrek och vinkade!
Ja, vi var på rätt väg och vi var några meter från den tredje och sista dropgbagsstationen!

De kramade oss men jag såg de var oroliga. De hade börjat att tvivla på att vi skulle klara maxtiden i mål som var 32 timmar! Det hade vi inte!
De hade börjat undra om det hänt något för att vi tog mycket längre tid än beräknat. Ja, vi hade sprungit fel igen!
Det blev ett snabbt stopp och medan jag byte tröja fick jag en Varmakoppen från Urban. Den kommer jag aldrig att glömma! Varmt och gott! Det kändes och smakade perfekt! Det var precis vad min trötta och frusna kropp behövde!

Alla som var där meddelade att det var knappt om tid och det var full fokus som gällde nu. Stoppet blir kort. Vi skulle hinna i mål!
Det var bara 30 km kvar.
Regnet hade upphört efter 16 timmar.

Sista biten.
132 – 161 km – Ystad : mål

Hur svårt kan det vara att springa 3 mil till?
Det kändes inte mycket men det är ganska mycket. Urban hade varnat att de sista milen var svåra. Vi behövde springa om vi ville hinna i tid.
Vi stack och var bestämda att försöka springa lite mer nu.
Det tog 10 km innan vi var framme i Kåseberga. Där mötte vi våra killar, både Måns, Lupitas man och Göran var där!
Jag gick in i ett litet café och Göran köpte en Snickers och en Pucko som var det sista jag skulle få och jag behövde äta nu när jag var så trött. Mina gels smakade inte bra längre och mitt största problem var att jag kissade varje 15-20 minuter.  Det här hade pågått sen midnatt och varje gång jag kisade var det mer än vad jag hade druckit. Trots en saltstick varje timme. I den lilla caféet frågade jag mannen där om jag kunde få lite salt. Jag fick i handen och åt det. Jag tror det hjälpte lite för att jag kissade mindre efter det.

Bara 20 km kvar!

Bara 20 km kvar!

IMGP2738

Vi sprang upp mot Ale stenar.Det var vackert och roligt att se så mycket folk som var där och fotograferade eller fikade överallt. Efter Ale stenar var ett parti med kullar. Sedan började vi att springa upp och  ner, upp och ner. De där kullarna var inte snälla! Till vänster var det brant stup ner mot havet. Ibland sprang vi alldeles vid branten, det blåste mycket. Det var läskigt! Jag  som är så högrädd!
Vi tog oss över många stängslen och det var halt. Det hade regnat mycket eller var vi kanske för trötta?
IMGP2734
IMGP2721
20140719-073207-27127768.jpg
Sedan blev att springa på stranden igen. Nu var det ingen sand utan bara stenar. Det gjorde ont. Det gick långsamt här. Våra supporter började bli oroliga på riktig! Telefonen ringde både mig och Lupita för att fråga var vi var!
När vi kom ut på vägen igen träffade vi dem!
De hejade och hejade! Men de hälsade också att nu började att bli riktigt tight med tid. Vi  hade ca 12 km kvar och klockan var ganska mycket!
Utan att säga ett ord började vi att springa/gå igen. Vi ökade sträckorna vi sprang, nu var det inte så korta sträckor och det blev mindre gående.
IMG_2269
För mig kändes det som en evighet!
Min  klocka hade stannat för länge sen när batteriet tog slut, så jag kunde inte kolla hur många km det var kvar.
Jag kollade istället på kartan i appen och den blåa pluppen rörde inte sig alls. Det såg nära ut till målet men ändå inte!
Jag började att undra varför leden var så komplicerad? Kunde vi inte bara springa rakt fram och komma i mål?
Lös sand igen, grus, stigar… äntligen kom vi fram till någon idrottsarena och där var våra supportrar igen!
Nu var det verkligen nära. De peppade och peppade!!
Vi kom ut på gatan. Vi var i Ystad och vi skulle bara springa till torget!
Urban som är en av arrangörerna kom och möte oss för att visa vägen till torget. Han sprang med oss.
Vi sprang på gatan nära hamnen, vi passerade tågstationen, upp på en trappa över tågspåren och ner till gatan igen för att snart vara i mål!
Lupita tog min hand och vi sprang de sista metrarna tillsammans!
Vi kom i mål med 17 minuters marginal!! ( Vi sprang nästan 170 km)
Yei! We made it!!
Vi kramades. Jag kramade alla som var där! Vi fick blommor! Alla hejade, grattade och vi var så lyckliga och så trötta!
IMGP2741
IMGP2742
IMGP2745

IMGP2755
Lupitas föräldrar, Görans pappa och hans fru! Kristian var också där!
Göran kom och när han kramade mig då började jag att gråta!
Vi grät tillsammans! Han hade slitit alla timmar jag var ute med mig. Vi var trötta.
Jag var så slut, hade inte mer energi och jag trodde jag skulle svimma!
Mina fötter värkte och jag tog av skorna. Då kunde jag inte ta ett steg till!
Vi hade kämpat och hållit i gång i nästan 32 timmar!

Jag har lärt mig mycket och även om det här är det svåraste lopp jag har sprungit, kan jag konstatera att man kan mer än vad man tror!
Kroppen är fantastisk!

Varför var det så tufft?

  •  Första gången jag springer ett sådant långt lopp från A till B
  • Banan var inte snitslad. Vi behövde hitta leden och ibland var det svårt.
  • Vi sprang fel några gånger, dvs ca 10 km mer!
  • Vädret. Det regnade oavbrutet under 16 timmar.
  • Vi blev nerkylda och trots det sprang vi och höll i gång.
  • Vi sprang en av de svåraste delarna i mörkret och mycket regn med bara en pannlampa. De flesta sprang den delen med dagsljus.

Tack älskling för allt din stöd och hjälp. Tack för att du är alltid där med mig! Utan dig hade inte varit detsamma!
Tack Andreas för att du hade rätt igen! Din hjälp med min träning funkade den här gången också!
Tack mina älskade barn för allt pepp under min träningsperiod och nu under loppet!
Tack underbara Lupita för ett fantastiskt sällskap under loppet! Vilket team vi är!
Tack alla er, mina vänner som läser min blogg, alla som skickade så mycket pepp och hälsningar under loppet.
Ni alla är underbara!

Och vet ni vad? Det fanns bara en sak i mitt huvudet:
Finishing was the only fucking option!

20140720-105531-39331075.jpg

The GAX 100 miles (1/2)

Tuffaste lopp jag har sprungit hittills! Men ack så fantastiskt!

Hur kan man säga det var fantastiskt när man utsätter kroppen för så mycket påfrestning?
Hur kan man vara så äckligt nöjd och stolt efter att ha varit igång i nästan 32 timmar non stopp?
Hur förklarar man detta för folk som alltid frågar: varför gör du det?

Det går helt enkelt inte att beskriva allt jag upplevde den 12-13 juli i detalj!
Som en god vän sade till mig en gång, om mina fula fötter kunde prata skulle de kunna berätta allt! De skulle kunna berätta om alla underbara ställen jag såg under loppet!
Jag ska försöka berätta min upplevelse.

Det blev en stressig morgon trots att jag trodde jag hade gått upp tidigt: frukost, smörja kroppen, fylla i ryggsäcken, fixa håret, lite maskara, etc… Man skulle hämta nummerlappen senast kl 7:30 men vi hittade inte S:t Knuts torg så lätt så vi var framme kl 07:45! Pooh! Fixade nummerlappen som för övrigt var de små och gulliga inplastade! Bra där, jag tror Urban och Janne visste det kanske skulle komma regn!
20140716-201952-73192548.jpg
Arrangörerna höll en kort information om loppet och sen var vi klara för att starta. Jag hann inte hälsa och krama folk så mycket den här gången, men några hann jag att krama ändå!
IMG_2222
20140716-201951-73191243.jpg
Loppet handlade om att följa Österlenleden och en del av Skåneleden och följa de oranga prickar med start och mål i Ystad.
Jag hade förberett mig i dagar innan hemma med att följa kartan på Googlemaps och på GPSies där vi kunde ladda ner kartan till telefonen. Jag kände mig ganska säker efter att ha gjort det. Så jag hoppades kunna hitta på leden. Hade med mig både kartan i telefonen och vi fick en bra papperskarta vid starten. Bra! Kul, nu var vi redo!

20140716-202256-73376912.jpg

Hemma några dagar innan loppet.

Nu kör vi!
20140716-201952-73192677.jpg

IMG_2229
0-44 km – Första Dropbagstation – Magleberg

Första delen var att komma ut ur Ystad. Det var enkelt att följa gruppen och det var snitslat. Det var bra temperatur och vi var alla glada. Vi småpratade och km gick ganska fort. Det gäller att inte tänkta hur många km det är kvar, utan jag nöjt av omgivningen. Det var vackert och redan efter 10-12km kom några stora backar. Jag hade bestämt mig för att jag skulle gå i alla backar redan från början.
Min taktik var att dela loppet i ungefär 20 km bitar för att lura hjärnan 🙂
20140716-201952-73192354.jpg
IMG_2243
IMG_2242
Första delmål var förstås vid 21 km då jag skulle möta min supportbil för att fylla på min rygga med vätska. Jag ville inte bära så tungt i ryggsäcken. Det gick ganska snabbt, drack lite läsk och fortsatte.
IMGP2613
20140716-201958-73198544.jpg
Resten av sträckan gick bra. Det var vackert och humöret var på topp. Det är konstigt att man kan se första delen som uppvärmning! Det kändes inte alls jobbigt att springa en maraton innan vi kom till första Dropbagstation.
Vi möte ett glatt gäng som hejade och peppade oss!
Jag fick hjälp med min ryggsäck och fylla den med vätska, jag fick ostkaka med sylt, jag torkade bort saltet och svetten med en blöt handduk och hann att dricka en Grape Tonic. Mmm så gott! Jag bytte linnet också, jag hade svettats mycket och var blöt. Skönt nu var jag redo att fortsätta!
IMG_2255

45-66 km – Obemannad station

Här fortsatte vi att springa i ett tempo som kändes bra. Jag kände mig stark.
På samma distans på TEC började jag få ont. Men idag visste jag att det skulle gå bra.
Lupita och jag gjorde sällskap från början och vi bestämde oss för att springa tillsammans hela loppet. Skönt med sällskap i ett sådant långt lopp, det skulle visa sig att det var det bästa beslutet vi gjorde!
20140716-201952-73192916.jpg
Här gjorde vi den första felspringingen. Vi hittade en vindskyddskylt som var orange och pilen pekade uppåt. Det var en jättebacke men när vi väl var uppe hittade vi inte leden. Vi sökte och sökte och hittade inte. Vad gör man nu då?
Vi gjorde det som vi gjorde 1000 gånger under loppet: fram med appen i telefonen och inser att vi var utanför banan. Vi sprang tillbaka för att hitta leden igen men vi hade tappat en del tid.
20140716-201953-73193811.jpg
Nu började att småregna, lite duggregn. Det kändes skönt och det blev svalare. Skönt att känna dropparna på armarna, jag hade linne på mig och det var bara kul! Fortfarande…
Vi möte våra supporters här igen. Lite påfylld och jag bytte pannbandet mot en keps och byte till t-shirt istället för linne. Det var bara att köra igen.
IMG_2258
20140716-201958-73198689.jpg

67-80 km – Andra Dropbagstation – Haväng

Vi hade som mål att komma till Haväng innan det skulle bli mörkt.
Men först skulle vi springa den svåraste delen av loppet. Vi hade hört hur svårt den här delen var och vi ville gärna springa det när det fortfarande var dagsljus! Då hade vi sprungit halva loppet!

Vi sprang genom fantastiska bokskogar, många stora ängar, ibland var det böljande fält och ibland var det stigar.  Ibland ganska kuperade backar, terräng också. Högt gräs med massa brännässlor och fästingar! Vi sprang också en del på asfalt och grus. Ja, ni ser, vi sprang överallt och allt var precis som jag hade föreställt mig.

20140716-201957-73197920.jpg

Porslinsgroda inför Brösarps backar som ingen sparkade bort. Och nej, det var inte en hallucination!

20140716-201956-73196921.jpg

Bokskogen

20140716-201955-73195974.jpg

Gott om fästingar här! Undrar hur många fick jag?

I den sista biten innan vi kom fram till Haväng regnade mycket! Vi började frysa ganska mycket. Jag längtade att komma fram och kunna byta till torra och varmare kläder. Jag blev välkommen av Göran som snabbt hjälpte mig att byta om. Det var inte lätt. När man är helt blöt och har kompressionskläder på sig är det jättesvårt. Jag skakade i hela kroppen, klapprade tänder, hittade ingenting, jag var hungrig och började att bli trött. Det regnade mycket.
Jag fick en korv med bröd och ostkaka med sylt igen. Tyvärr tog det längre tid än vad jag hade önskat så vi började att bli ganska stela.
Nu skulle vi fortsätta i regnet och köra andra delen av loppet!
Fram med pannlampan. Vi trodde att nu skulle den lättaste delen av loppet börja! Vi hade redan gjort det som vi hade hört var svårt!

Det skulle visa sig annat..