Warszawa Marathon 2012

Äntligen min racerapport.

Innan vi åkte till Warszawa undrade jag varför jag inte var så taggad för att springa. Jag kom fram att jag hade anmält mig för att jag behövde lite semester från mitt kaos på jobbet. Det sitter alltid bra lite kärlek-semester med älsklingen!

Vi valde ett fem stjärnor hotell mitt i stan. Vi skulle lyxa till lite extra när priserna var så bra.
Vi åkte redan i fredags så vi hann med att göra en massa saker men framför allt hann vi att mysa, njuta och ha det bra.

MÄSSAN


I fredags kväll träffade vi Magda för att hämta våra nummerlappar. Vi åkte buss till mässan och hämtade våra påsar med allt vi behövde: chip, nummerlappen och massa saker plus en fin t-shirt.

Det fanns några bra försäljare med löparsaker. Magda köpte en Buff och jag köpte ett par CEP kompression Calf Sleeves. Jättefina!
Allt var mycket billigare än i Sverige.

Jag kom tillbaka på lördag för att köpa ett SALOMON vätskebälte som jag gillade mycket. I Sverige kostar den cirka 475 kr. Där betalade jag bara 245 kr. Jag ska visa er vad jag köpte i ett annat inlägg.

LOPPET

Hela arrangement var bra. Starten var utanför den Nationella Fotbollsstadion och målet inne i Stadion som byggdes inför EM i somras. Stort och modernt! Imponerande faktiskt!


Vi startade kl. 9:10 och mitt mål var att springa i det tempo som skulle kännas bra. Ville framför allt testa mitt knä. Jag har tränat
ganska mycket styrka och core för att bli av med mitt löparknä.
Vädret var perfekt ca 12-14 grader så valet med kläder var lätt: linne och korta tights.

Det kändes lite tungt de första 3-4 km. Det är alltid så men jag vet också att det släpper och då skulle det kännas bra. Efter det började det att släppa och benen var pigga.

Jag hade ett lagom bra tempo som kändes som jag skulle kunna springa hur långt som helst. Vi sprang förbi många fina byggnader bl.a. Gamla stan, museet, operan mm Magda berättade om allt och jag fick en bra sightseeing tour med en bra guide! 😉

Efter 12 km kom vi på en RAK platt motorväg utanför stan. Där fanns absolut inget att se. Ingenting att se fram emot. Jag tyckte det var rätt tråkigt. Här hade jag börjat att springa ensam, Magda stannade på toan och vi tappade bort varandra.

Det här är ett litet marathonlopp jämfört med Stockholm, Berlin eller andra stora. Vi var ungefär 7,000 personer. Så vid den här tiden sprang jag ganska ensam. Det fanns lite folk då och då men jag kunde inte prata polska med dem.

Vi sprang ungefär 15-20 km som såg ganska lika ut hela tiden. Asfalt, gator, bilar det var allt! #långtråkigt!
Det var inte så mycket att se fram emot mer än den fina stadion. Då skulle betyda att målet var nära.

Än så länge hade jag sprungit bra och jag trodde jag skulle göra en superbra tid. Men…
Jag började att ha en svacka.  Och vad gör man då?
Jo, man försöker hitta en motivation eller tänka på någonting annat för att man vet det försvinner fort och då kommer det att kännas bättre igen.
På med musiken!
Det hjälpte en stund. Men huvudet var inte längre med. Huvudet skrek att jag skulle stanna och inte springa mer. Huvudet skrek hur tråkigt det kändes och huvudet signalerade till benen att det var jobbigt.
Det kändes jobbigt och jag var trött. Ville inte springa mer. Ville stanna och gå till hotellet.
Det är faktiskt första gånget i mitt liv jag funderade på att bryta ett lopp.

Men jag visste att snart skulle jag träffa älsklingen som väntade på mig någonstans vid 30 km. Jag sprang och sprang i långsammare tempo.
Ja, han var där! Med sitt stora leende och väntade på mig. Fick en kram och en puss.

Bild:Här kommer jag när jag såg älsklingen!

Nu skulle jag komma till km 35. Jag hade delat loppet i 4x 7km. Efter 35km var det bara ett block kvar.

De sista 7 km blev det lite bättre för det var mer publik och jag försökte verkligen hitta det positiva med att vara där.
Jag funderade på varför var jag där?
Gillar jag att springa sådana lopp?
Jag gillar att springa, ja. Men det börjar att kännas lite ointressant med att springa på gatorna och så mycket asfalt mmm
Nu var det bara 2 km kvar. När vi svängde på en gata såg jag Stadion igen. Då kom Magda bakom mig som hade sprungit ikapp mig.
Vi bestämde oss för att komma tillsammans i mål.
Vi kunde nu prata lite och peppa varandra. Vi kom till bron igen och nu var det 1 km kvar. Många barn var där på kanten och hejade på oss! Det var roligt!

Vi ökade tempo och sprang i in Stadion och in i målet. Tiden  är helt okej. Jag börjat att bli ganska nöjd med tiden som blev inget PB men en bra bit under 5 timmar. Bättre tid än årets Stockholm Marathon hi hi.
Så skönt!
Jag gjorde det igen. Mitt sjätte asfalt-marathon!

Fick min fin medalj, kramade Magda och blinkade till älsklingen som var där uppe på läktaren och hejade på oss. Som vanligt!
Efter vi hade hämtat våra påsar fick vi soppa! Ja, i Polen får man varm tomatsoppa med ris som återhämtningsmat.



Loppets plus
: Inget ont, känner mig stark och pigg direkt efter målet. Bra väder, bra arrangemang, publikvänlig.

Loppets minus: Förmycket asfalt och lite ömma tår.

Om du gillar att springa på gatorna jag kan rekommendera att springa Warszawa marathon. En fin stad, med underbart folk, god mat och jättebra priser.

Tack älskling för att du stödjer mig jämt!
Tack Magda för ditt sällskap! Vi gjorde det igen
Tack igen för allt pepp ni ger mig! Ni är bäst!

Ett maraton på söndag

Vi åker till Polen imorgon.
Det kommer att sitta bra att ha lite semester nu när det har varit så mycket på jobbet.

Vi tänker passa på och ha semester. Vi ska stanna i Warszawa från fredag till måndag!
Det är första gången där och jag ser fram emot resan. Vi har bokat ett fem stjärnor hotell med king-size säng 🙂
Oj vad skönt ska det bli!

Ja, just det ja. Jag ska också springa ett maraton lopp på söndag.
Det är Warszawa Marathon. Jag vet inte vad det hände med mig. Just nu känner mig inte helt taggad. Det kanske kommer…
Jo, jag tror det. Det är bara jag är förtrött…

Hela veckan har varit ganska lugn på träningsfronten.
I tisdags sprang  jag  ett distanspass i skogen och det blev 11 km.
Sen testade ett yogapass hemma i Åtvidaberg under hela 90 min.
I onsdags vilade jag och idag körde ett 30 min Corepass på gymmet.
Vi får se om jag joggar lite imorgon kväll när vi är framme.
Nu ska jag packa.

Jo, imorgon kl 6:00 svensk tid startar Spartatlon. Coach Andreas springer där från Aten till Sparta.
Hela 245 km!! Heja Andreas!

20120927-212932.jpg

20120927-212941.jpg

Nästa äventyr

Jag har berättat om det men det har ni säkert glömt.
Jag är anmäld till Warszawas Marathon den 30 september. Vi har bokat resan och det är bara hotellet som saknas.
Jag googlade om loppet och kom till deras hemsida. Det ser ut som ett roligt och trevligt lopp. Lätt bana och vänligt för supportrarna!
Dessutom kostar inte så mycket att åka dit.
Själva anmälningsavgiften var billig, det kostade bara 220 kr. Det är ingenting!
Vi kan jämföra med alla lopp här i Sverige som kostar så mycket!
De har god mat och det är en stad som jag har aldrig varit där.
Magda och jag kommer att turista/springa där! 😀
Det är ett bra tillfälle att träna uthålligheten inför Bislett 24h!
Så varför inte passa på och ha lite semester samtidigt man gör vad man gillar?

Utrustning för AXA Fjällmaraton, del 1

Jag packar för att vi åker imorgon till fjällen.
Först har jag packat den obligatoriska utrustningen.

20120808-130002.jpg

  • Ryggsäcken: Nathan med plats för 1.5 l vätska
  • 1:a förband: från Apoteket i minimal storlek
  • Vindtät jacka: Nike
  • En extra långärmad underställströja: Everest
  • Vaselin: Sportslick
  • Visselpipa: Det var billigt från sportaffären
  • Kompass: Silva
  • Compeed

Jag har testat allt och hoppas jag inte glömde något. Jag ska ev. har ett par handskar, extra strumpor och en Buff i merino-ull i ryggsäcken också.

Packningen fortsätter….

Skrämmande: AXA Fjällmaratons höjdprofil

Jag fick via twitter en länk från  42 kilometers blogg. Han gjorde en  jämförelse mellan AXA Fjällmaraton och Stockholms Brantaste när det gäller höjdprofil.
Resultatet skrämmer mig så fruktansvärt mycket!
Båda loppen har tre stigningar. Höjdmeter:
Stockholms Brantaste 255 m
AXA Fjällmaraton 1800 m
Kommer jag att klara det?

Bild: lånad från 42kms blogg!

Det kommer att bli en superupplevelse! Jag vet det….
Men man kan inte låta bli och blir rädd!

How bad do you want success?

Jag fick ett sms med en härlig bild för några minuter sedan. Det var från Jessica som kommer att springa med mitt namn imorgon på Jubileums marathon!
Hon skrev:
”Du hade älskat det här nu. Det skall bli obeskrivligt roligt att springa för dig imorgon. Du är med på vartenda steg jag tar på loppet”
Fina Jessica!
Jag blev så rörd! Oh vad jag önskar jag kunde springa imorgon!
Lycka till alla som springer imorgon!

Sedan har jag lyssnat på det här videon:

”When you want to succeed as bad as you want to breath.. then youll succeed

Formtopp vecka

Igår började en ny vecka. Det är min första Formtopp vecka inför Stockholm Marathon.
Det känns så spännande med allt som kommer att hända.
Jag hade ett Templöpningspass på schemat. Usch!
Jag var så trött! Har hostat mycket, det kliar i halsen och tror inte jag är 100% frisk. Men jag har inte feber och känner inte mig förkyld.
Hur som helst jag bytte om kläder och gick ut.
Passet var så här: uppvärmning + 25 min i jobbigt tempo + nedjogg. Jag sprang totalt 45 minuter och det blev 8.5 km, snittpuls 89%.
Att springa fort i 25 min trodde jag inte jag skulle orka. Men det gick! Ganska bra faktiskt!

Bild: SOC linne, Nike capribyxor, GoCoCos kompressionsstrumpor
och ADIDAS skor.

Efter middagen fixade vi matlådor. Det är bara så det funkar om man vill ha bra mat. Och nu gäller att äta bra och rätt!

20120522-091239.jpg
Bild: Det syns att dottern är också hemma. Många matlådor blev det!

Kan man Toppforma?


(Bild från internet)

Förra veckan skrev Sara om att köra en10 veckors resa mot toppform på sin blogg. Jag har börjat min egen resa till Toppform också. Min resa handlar inte bara om att gå ner i vikt. Det handlar om två delar för att nå toppformen. Man kan ha olika mål för att nå sin egen Topp Form. Mina delar för att komma dit är:

1. Kost/viktminskning

2.  Träning till mitt första stora mål: Stockholm Marathon

Jag kollar i min kalender och ser att det är bara åtta veckor kvar. Det är ju ingenting. Det känns verkligen spännande och tiden går fort. Fortare än vad man tror.
Jag undrar om man kan toppforma på åtta veckor? Vad tycker du?

KOST
För min del har jag börjat  lite tidigare än så. Närmare bestämt började jag för sju veckor sen. Då började jag att lägga mycket mycket fokus på kosten för att försöka gå ner i vikt. Jag har gått ner några kilo och jag hoppas att väga några kilo mindre till och känna mig lättare den 2 juni när jag kommer stå på startlinjen.
Det är kul att se hur det långsamt men säkert alla kilon försvinner och då får jag mer ork för att springa. Allt går mycket lättare. Det gäller att inte tappa fokus och motivationen. Just nu är det ingen fara. Är super peppad och fokuserad.
Jag har inte ätit en enda bit godis eller onyttiga saker sen den 20 februari. Yei!

Om jag vill gå ner i vikt måste jag ligga lågt. Det går inte att äta ”vad jag vill” bara för att jag tränar. Men det gäller att äta rätt för att orka. Med löpningen förbrukar man en hel del energi.
Jag äter en ganska snål kost men ändå tillräckligt bra för att orka och återhämta mig fort. Jag ligger mellan 1500-1600 kcal/dag. Jag svälter inte utan jag äter 5 måltider om dag ibland även 6 måltider.

Det är enkelt: Man måste äta mindre än man gör av med. Punkt slut.

TRÄNING
Och träning då?
Jodå! Det går också bra. Det hänger ihop med kosten. Är jag lättare i kroppen kan jag springa lättare/snabbare och orkar mycket bättre. Och det är dessutom roligare att kunna genomföra alla pass som coachen säger.
Mina kommande stora mål är Stockholm Marathon och sedan i augusti Fjällmarathon.
Jag har tränat bra sedan i vintras. Just nu ligger vi i en tung period inför Stockholm Marathon och det har börjat fokus på backarna. Jag måste bli bättre på terräng och backar.

Nästa rapport med bilder och vikt kommer om 4 veckor! Stay tuned!

Ska du också nå din Topp Form? Berätta gärna!

Venice Marathon 2011

Var ska jag börja? Det här är ett långt inlägg…. bara så du vet 😉

Venedig Maraton var magiskt!
 

Men vi tar det från början. Vi gick upp kl 05:00 för att äta frukost i rummet. Hotellets kök öppnade kl 07:30 och de ville inte öppna bara för mig 😉

Vi gick till samlingen nära stationen. Vi gick vilse i Venedig som vanligt. Med de här labyrinterna är inte lätt att hitta nåt och att det var mörkt gjorde inte saken lättare. Men vi hittade.

Älsklingen och jag sa hejdå till varandra. Jag åkte buss till startområdet som låg ca 30 km från Venedig.

När vi kom fram var det bara 10 minuter för att lämna påsarna med kläder i lastbilar som skulle ta alla påsar tillbaka till Venedig.
Det var stressigt och jag tog bara av mina kläder och behöll allt i handen så jag kunde lämna min påse innan de stängde.

Det kändes spännande att vara på plats ensam och i Italien.

Att det snart var dags springa genom många små byar för att komma fram till Venedig.

Taktiken för loppet var enkelt enligt coachen: Gå 1 minut vid varje vätskekontroll för att dricka och äta nåt. Försöka ligga på 6:30-7:00 min/km, hitta känslan och framför allt lita på mig själv och njuta av loppet!

Jag hade också tre små flaskor med perpetuem. Jag skulle dricka en flaska per 90 min och hade 3 gel för att äta i km 10, 20 och 30.

Vi började loppet i en liten by som heter Stra. Vi sprang de första 26 km genom många små byar på landet. Det var riktiga italienska byar och jag trodde det skulle vara tråkigt. Men ack så fel jag hade! Det var folk vid vägen hela tiden. Folk som bara kom ut och satte sig eller stod där för att heja på ALLA!!
Det var verkligen glada människor som kom ut med ett leende på läpparna för oss alla löpare som sprang förbi dem.
Det fanns också ganska ofta musik. Liveband som spelade. Vid km 9-10 träffade jag ett gäng med tre svenska tjejer. Jag kände igen en av dem. Det var Martina Haag och Bea som är författare. Den tredje tjejen visste inte jag vad hon hette. Jag började prata med dem och vi sprang ca 1 km tillsammans tills vi hittade ett bra ställe för att gå på toa.
En sak som inte var så bra i loppet var just toaletterna. Det fanns nästan inga och ibland fanns en toa och den var upptagen.
Så jag hittade några buskar och högt gräs så vi kunde gömma oss lite och gå på toa 🙂
Efter det sprang jag förbi dem. Men det var kul att snacka lite med tjejerna. De hade verkligen kul! Jag gick lite vid varje station och drack min portion Perpetuem jag hade.
En annan annorlunda sak var vatten. Vi fick riktiga vattenflaskor vid varje vätskekontroll. Ganska stora. Det var bra. Det är lätt att dricka från flaskan medan man springer. Ibland sprang jag med en flaska i handen, ibland fyllde jag i en av mina små flaskor för att ha mitt egen vatten och ibland kastade jag flaskan efter ha druckit lite.
När vi kom till km 20 började vi att få Gatorade, frukter och kakor vid varje station.

Jag passerade halvmaran på 2:18 och mådde jättebra. Jag hade delat loppet i 4×10 km + 2 km. När jag kom till km 25 började jag att känna en sådan glädje som jag inte kan beskriva. Jag var bara glad, jättelycklig att kunna få springa. Jag kände mig stark och lyckligt lottad att kunna få springa. Det spreds en glädje genom mig. Jag sjöng och log hela tiden. Har aldrig känt mig så… kunde det vara ”runners high”?? (Någon som vet?)

Hur som helst, det kändes bara bra att springa och jag kunde verkligen njuta!!

När vi kom till km 30 började det att bli tungt. Efter vätskekontrollen började foten att göra ont. Men jag försökte verkligen fokusera på någonting annat. Jag satte på musiken för första gången och började att sjunga. Det hjälpte för att inte tänka på att det gjorde lite ont.

Jag visste att efter 32km skulle vi komma till Venedig. Men innan dess sprang vi över den stora bron mellan fastlandet och Venedig. Det var roligt men det kändes verkligen som bron skulle aldrig ta slut. Här gick jag några meter för att dricka igen.

När vi kom till Venedig var jag lycklig igen trots att benen var verkligen sega. Jag sprang inte fort alls utan jag joggade mest. Men det kändes stort att jag snart skulle komma i mål.

Vi sprang över den coolaste bron man kan tänka sig: de hade byggt en tillfällig bro som stod på båtar, över södra inloppet till Canal grande från Dorcoduro till San marco. Såå häftigt!!!!

Bild: Kolla hur de byggde bron!!

Nu var det BARA 14 broar kvar 🙂 Och det fanns folk överallt som hejade! Efter 8 broar sprang vi genom San Marco torget. Så imponerande!! Så vackert!

Jag sprang förbi 5-timmars farthållaren och då visste jag att jag skulle komma under 5 timmar i alla fall.

När det var en kilometer kvar sprang jag så fort jag bara kunde!

Det var på riktigt!! Jag hade sprungit ett maraton igen!

Yes! Älsklingen väntade på mig vid målet, ropade och hejade så mycket, jag blev så glad!!

Jag kom i mål bara en minut efter min tid i Stockholm marathon förra året. Men tanke på omständigheterna tyckte jag det var kanon!
Jag är supernöjd och glad!

Efter loppet träffade ett gäng från Mexico som hade också sprungit! Coolt!

Tack älskling once more time! För ditt stöd och allt din kärlek som gör att jag sitter här med en medalj till bredvid dig 🙂 Älskar dig!

Tack Andreas! Det har varit superroligt att träna med dig och följa dina kloka råd! Tack för allt stöd även när jag tvivlat.
Tack ALLA hemma i Sverige som skickade massa energi och peppande ord. Det hjälpte massor!