#Löparjulkalender

Jag är i en Facebookgrupp som heter Lonesome Runners och i slutet av november läste jag om en utmaning som jag tyckte det lät rolig: att springa enligt julkalender 1-24 december.


Jag har haft en tuff höst där jag har prioriterat bort det som jag älskar mest och som gör att jag mår bäst: min träning. Det har varit mycket på jobbet, nya arbetsuppgifter som kräver mycket av mig. Jag har blivit spanskalärare på Medborgskolan och har dessutom har jag gett mexikanska matlagningskurser. Allt detta har krävt mycket mer tid av mig än vad jag trodde.
Det har blivit många långa dagar per vecka och när jag kommit hem har jag varit helt slut. För att inte tala om höstvädret som inte har hjälpt heller.

Löparjulkalender passade mig bra. Jag behövde något roligt som var utmanande och så jag kunde fokusera på min löpning igen! Jag bestämde mig för att köra löparkalender!

Det handlade om att springa enligt julkalendern från 1 december till den 24e december. Jag började med att springa 1 km den första december, 2 km den andra december, 3 km den tredje december … osv tills den 24e december där man springer 24 km på julafton.

Allt började bra. Ganska lätt de första 10 dagarna!
Efter det började att bli svårt. Problemet blev i stort sätt att hitta tiden för att springa mitt i julkaoset, familjen och jobb för att springa ganska många km per dag. Men som jag brukar säga, det finns tid om man riktigt vill och det krävdes mycket planering så klart.


Till exempel en dag sprang jag kl. 4.30 på morgonen 7 km. Efter jobbet skulle vi julhandla. Jag bytte om och sprang till Shoppingcentret, 6 km. Vi julhandlade och åkte hem med bil till Åtvidaberg. När vi kom till Åtvid släpptes jag av vid entrén och sprang 7km hemåt. Då fick jag ihop 20 km den 20e december.

Sista dagarna blev ännu svårare. Speciellt den 22e och 23e december. Fredagen den 22e gick jag upp kl. 4.00 för att springa 22 km innan jobbet för att efter jobbet åkte vi till en Viking line-resa. På lördag den 23e december kom vi hem till Åtvidaberg kl 21.00. Jag hade då bara tre timmar innan dagen var slut för att springa 23 km. Gissa om jag var sugen på att gå ut och springa? Men jag var beredd och bestämd! Bytte om och gick ut. Det var tufft! Som tur var hade jag kolhydratladdat ordentligt! Ha ha, men efter 14 km började regna och blåsa så mycket. Jag kom hem och bytte till torra kläder och tog min fantastiska UTMB-regnjacka och gick ut igen.


Jag nöjt och kände mig stolt och stark med att inte banga! Jag fixade 23 km även om det inte var gratis!

Äntligen kom den 24:e december. Sista luckan! Även idag var pusslig men jag lyckades bra! Jag sprang på eftermiddagen 16 km och kom lite innan Kallen Anka var slut. Så skönt att vara ute, och märkligt att inte se en enda människa! Alla tittade på TV. Jag duschade snabbt och vi hade en jättemysig jul. Ganska sent på kvällen, när alla var trötta var det dags för mig att springa de sista 8 km. Det var nu min tid, min julklapp: Jag sprang i mörkret med julmusik i öronen och ett stort leende på läpparna!


När jag kom hem hade jag klarat att springa hela löparjulkalendern: 300 km på 24 dagar! Så jäkla stolt!

Reflexioner:

  • Jag är i gång igen efter en dålig höst
  • Det var roligt att ha ett mål att springa varje dag
  • Inspirationen kom tillbaka
  • Superviktigt att hitta något som motiverade mig att hålla igång.
  • Kroppen mår kanon
  • Jag har nu börjat en runstreak
  • Jag tänker inte vila eller sluta springa efter julkalendern. Jag ska springa varje dag även om det inte kommer att bli lika mycket
  • Jag förväntar mig en bra träningseffekt
  • Tack för allt stöd jag har fått! Ni är bäst!

Tillsammans kan vi göra mycket!


Det blev inte så mycket sömn natten från torsdag till fredag eftersom jag var för uppspelt av alla känslor. Jag vaknade tidigt på fredag morgon, och medan alla sov tog jag fram mobilen. Jag började att läsa alla kommentarer och alla peppande ord från min facebook, samt gick genom alla swish överföringar till min mobil. Jag grät, tårarna kunde inte sluta rinna.

Tack alla underbara ni som har peppat, stöttat och swishat! Jag visste att ni hade swishat många många gånger eftersom jag kände ett konstant plingande i min telefon medan jag sprang, men att jag skulle få så här mycket stöd hade jag aldrig kunnat föreställa mig! Det blev verkligen en morot, och det gav mig styrka att fortsätta och aldrig ge upp när det kändes som tyngst. Det var fantastiskt att veta det var så många som följde mig genom min dotters rapport och sociala medier och Utmbs hemsida. Tack vare er, kände jag mig aldrig ensam uppe i bergen, och jag kände verkligen att jag sprang för fler än bara mig själv.
Jag är överväldigad över generositeten och kärleken ni har visat mig och min familj i Houston. Jag kommer aldrig glömma allt ni har gjort för oss! Jag är galet tacksam!

Vi samlade 10 609 kr. Jag önskar att jag kunde krama varenda en av er underbara människor och tacka er personligen, men tyvärr är det lite svårt. Därför vill jag nu säga TUSEN TACK från hela mitt hjärta, till ALLA som har stöttat oss! Ingen nämnd ingen glömd!

När jag ringde till min familj för att berätta vad vi hade gjort för dem, började vi alla att gråta.  De kunde de inte tro det var sant! De var så glatt överraskade och jättetacksamma!
De har Förlorat så mycket tack vara stormen, så de är verkligen i behov av detta stöd. De är verkligen glada och hälsar att de kommer att få mycket bra användning av pengarna!
Tack tack tack!

All kärlek från oss!
Jag är så varm i hjärtat – Tillsammans kan vi göra så mycket i denna världen!

Möte med teamet inför TEC 200

I helgen var vi i Malmö. Syftet var att träffa min mans släktingar och jag passade på att få ett möte med ”the Crew” inför TEC.

Kl 9:00 hämtade Richard och Patrik mig och vi parkerade bilen nära havet för att ta en runda.
Richard passade på att testa oss som peacers! Vi körde tre stycken block i olika fart. Första ledde han, andra gjorde jag det och tredje var det Patrik. Det var roligt att testa lite hur Richard har tänkt angående tempot under loppet. Det är klart att det är svårt att veta hur kommer att bli under ett sådant långt lopp. Han kommer att springa 200 miles (320 km) men det är bra att ha en plan.
Jag tror det var bra för honom och för oss att testa lite. Han kommer säker att bara följa oss efter första dagen när han kommer att börja att bli trött. Det är skönt att inte behöva titta på klockan utan bara följa oss som och vi bestämmer tempot.

Vi hann att prata en del medan jag kunde njuta av det fina området! Vi sprang längs havet och jag fick en fin sightseeing tur.

Vi fikade efter det och vi gick genom planeringen! Jag gillar att planera så det passar mig bra med att följa en plan och prata om vad eventuellt kan förekomma.

Efter mitt möte träffade jag älsklingen och hans pappa för att fortsätta med att turista lite till. Bland annat var vi uppe på 25:e våningen på Skybaren! Så fint och så mysigt!

På söndag åkte vi hem. Jag vill komma tillbaka till Malmö. Det är en fin stad och det vore kul att träffa fler löparkompisar som bor där!

Om en vecka…

When your legs can´t run anymore, run with your heart! (Bild från Annies föreläsning)

…är vi på startlinjen i Arvika. Loppet startar kl 20:00 och det känns både bra och dåligt att starta på natten. Det kan vara bra att ta nattlöpningen redan från början när man är pigg och fräsch. Samtidigt det kan vara svårt med vädret om det skulle vara jättekallt. Vad händer om kroppen vill sova då?
Jag hoppas kunna hantera de första 12h bättre så här! För att jag vet att när solen börjar att komma igen (om det nu kommer någon sol) får man alltid ny energi.
Att man sedan får ha en pacer efter 12h kommer att kännas uppmuntrade också!

Jag vill gärna att det är fredag!
Jag tycker det är svårt med den långa väntan när man trappar ner!
Det gäller att ladda ordentligt nu!
Det mycket att förbereda inför detta lopp! Jag som gillar att ha koll på saker känner mig ganska osäker om allt relaterad med vädret. Kanske för att det är den enda jag inte kan påverka!

Jag skriver listor och försöker att inte glömma något!
I torsdags träffade jag mitt supportteam.
Vi gick genom min energiplan och vi planerade loppet. Jag kommer att få bästa stödet.
Det är viktigt för mig att gå genom detaljerna. Det känns bra!
IMG_1744

Hemma fick jag hjälp från Göran som har isolerat slangen och vattenblåsan!
Jag tänker använda två ryggsäckar för att byta väska varje varv. En väska kommer att ha en färdigisolerad slang jag köpte på nätet och den andra kommer att ha en hemmagjord slang med den köpta som mall!
Det kommer att bli smidigare för mina supporter. Jag kommer att få en ny färdigladdad ryggsäck vid varje varvning.

Färdigisolerad slang

Färdigisolerad slang

Hemmagjord slang

Hemmagjord slang

Man vill inte stå mitt i loppet med ett vätskesystem som inte funkar för att den fryser!
Det verkar, än så långe, att det kommer att bli -12 grader under första natten!
2015/01/img_1746.png
Det gäller att vara smart: hålla mig torr, äta lite oftare och inte glömma att dricka!

Jag planerar att ha en lugn helg.
Springa lite.
Försöka vila och sova massor.
Börja packa!
Jag vill inte stressa på onsdagkväll med packningen! Vi åker på torsdag direkt efter jobbet!

Laddar, laddar, laddar.
En vecka kvar…

Det blir Ultra Trail du Mont-Blanc 2015

chamonix-ultra-trail-du-mont-blanc-logo-1
Drömmer jag eller är jag vaken?

I onsdags kl 10:00 var det dags att kolla om jag hade fått en plats i loppet. Jag gick till hemsidan utan att lyckas öppna den! Det verkade många som ville veta resultatet. Men till sist lyckades jag komma in.

Jag var säker att hitta en: REFUSED text.
Men det var inte.
Det var en: TO PAY text!
Vad??? Var det möjligt?
Fick fråga Göran om han kunde kolla också och ja, det var sant!
Jag hade tur! Jag fick en startplats för att springa världens häftigaste lopp!
Det är verkligen ett lopp som de flesta ultra- och traillöpare drömmer om! Ett prestige lopp alltså!
Drygt 100 miles (168 km) och ca 10 000 höjdmeter! Man springer i tre länder(Italien, Frankrike och Schweiz) och springer genom 19 byar. Maxtiden är 46h!

När jag började att springa lite längre och hittade trail och fjällen började jag att titta på många video på nätet. Jag hittade UTMB och blev kär i loppet och önskade att kunna springa det en dag!
Men ärligt, jag vågade inte ens säga det! Sådana lopp är för de duktiga, snabba, elit,  bästa i världen. Jag är inte en av dem!
Så jag fick fortsätta drömma bara för mig själv!
Då hade jag inte ens sprungit mer än 50-60km. Hur kunde jag drömma om att springa 168km i bergen?
Hur skulle jag kunna samla alla 8 poäng för att söka? Det krävdes att springa  max 3 lopp inom ett år som ger 8 poäng. Tufft alltså!

Förra året, under 2014 lyckades jag springa tre 100-miles lopp som gav mig de efterlängtade 8 poängen! Nu kunde jag söka! Varför inte, tänkte jag? Men vågade jag?
Allt gick bra enligt min hemliga plan för att försöka få kunna söka!
Sagt och gjort! Skickade min anmälan i december. Det var bara att vänta och se resultatet!
Men jag hoppades ingenting. Jag skulle inte få en plats! Det var jag säkert på!
Jag kunde inte ens gissa att jag skulle ha tur!

Hur livets perspektiv ändrades dramatiskt, är helt en annan sak!
Motivationen kom som ett brev på posten!
Nu vill jag springa Arctic Ultra för att efter återhämtningen komma i gång med UTMB-träningen!

Ja! Jag ska springa Ultra Trail du Mont Blanc i augusti i ett magiskt landskap i häftigaste löparmiljö!
Det kommer bli fantastiskt!

Grattis till alla andra svenskar som också får springa! Bland annat Kristian, Elov  och Ellen! Yei!

Visst blir man sugen efter man ser den här videon?

Löparkläder på Lidl

Igår på väg hem stannade jag förbi Lidl som har nu löparkläder. Jag hade sett en video-reklam om det!
Blev lite nyfiken på vad de hade i deras sortiment och blev lite överraskad att de hade några saker som jag tyckte var bra.
Passade på och köpte lite men jag blev sugen för att komma tillbaka och köpa en  funktionströja och ett par funktionsbyxor som såg jättesköna ut!
2222

3333
De hade också ett band som heter LED-lysband. Jag blev sugen för att köpa det! Man kan ha det på skon eller armen 🙂 Man ska synas ju!
SnipImage

Dagens fynd på Lidl:

  • En superskön långärmad flossad tröja med reflexer (89.90 kr)
    bild 1
  • Två par löparhandskar (39.90kr st)
    bild 2
  • Ett par sporttrosor Seamless Shapewear – utan störande sidosömma för 59.90kr.
    4444
    Allt för bara 230 kr!Vilket klipp!?
    Spring dit och shoppa loss alla som har möjlighet – garanterat ”guilt-free” shopping!

Garmin Vivofit bra eller dålig?

Min belöning för att ha kommit i mål på Black River Run är en Vivofit. Jag öppnade den igår. Det är en aktivitetsmätare från Garmin. Jag hade läst om den och är jättenyfiken som den prylnörd jag är.

Jag inser nu att det kan vara sak som kan stressa mig men förhoppningsvist på ett positivt sätt. Den påminner mig om jag inte har rört på mig på ett tag.
Armbandet är lite tjockt för att vara ett armband, men jag tycker att designen gör att den känns snygg och hyfsat diskret.
Istället för att ladda armbandet ofta sitter ett vanligt klockbatteri som behöver bytas någon gång per år istället. Den är vattentät så det kan regna på armbandet eller man kan duscha med det.
IMG_0431

Man kan mäta det gamla vanliga: steg, kalorier, sträcka men även sömn. Man kan också se hur många steg du har kvar till ditt mål.
Det går också att para ihop armbandet med ett Garmin pulsband. Detta för att ge lite mer exakt kaloriförbrukning när du exempelvis är ute och springer. Bra va?

Den som känns lite så där, är en röd linje som fylls på allt eftersom man sitter still!
Motivation? Jo, det kan det vara och det är också en påminnelse om att man ska resa på sig och gå lite runt på kontoret några minuter för att få bort den röda linjen. En enkel grej, men fantastiskt motiverande (eller inte? haha)

Efter har suttit hela förmiddag på jobbet kom den.... röda linjen!

Efter har suttit hela förmiddag på jobbet kom den…. röda linjen!

Man kan koppla och synka armbandet via bluetooth till appen i mobilen eller till datorn med en liten usb-grej från Garmin som man kopplar till datorn genom gamin.connect-hemsidan.

Det var intressant att se hur många timmar jag sov och hur min sömn är. Nu kan jag ha mer koll på hur många timmar jag sover per natt. Målet är att sova minst 7 per natt.
Jag tycker armbandet är helt ok och snyggt.

 

IMG_0505.PNG

Fredag till lördag sov jag hela 8.27 timmar!! Det var roligt att se hur mycket jag rör mig under natten 🙂

 

IMG_0506.PNG

Gårdagens motion. Jag springer inte just nu. Igår var promenad i skogen.

Black River Run 100-miles

Vad fick mig att fortsätta trots alla tydliga signaler för att inte göra det?

När jag springer ett lopp har jag alltid som mål att genomföra loppet. Det finns inte en chans jag inte kommer i mål även om jag skulle behöva krypa!
Ja! Men varför det?
Jag tror jag har svaret men det kommer senare efter racerapporten!

IMGP4016

Glada jag innan starten

Den här gången var ännu viktigare för mig att komma i mål. Loppet skulle vara mitt tredje 100-mileslopp inom sex månader och jag ville så gärna vara med på guldlistan.
Min support och min pacer visste det. I mål skulle jag komma!
FÖRSTA HALVAN
(0-80 km)

IMGP4023

Innan starten

IMGP4013

IMGP4027

Peppning! Bästa Sonny och bästa coachen Falk!

IMGP4033

Nu kör vi!

Första halvan av loppet körde jag själv under dagen.
Allt gick efter min plan och jag kände mig ganska stark och jag hade kontroll på min löpning. Det gick bra.
Första varvet var roligt medan vi var en stor grupp som körde i samma tempo. Vi pratade och skojade! Gruppen spreds ut sig efter första varvningen. Efter det sprang jag mest ensam och det var roligt att träffa löpare då och då.
En sak jag älskar i alla ultralopp är den gemenskapen som finns mellan oss. Alla hejar och peppar när vi ses! Alla är där och kämpar på samma sätt! Det kan vara peppande ord, en signal med handen, tummen upp eller det kan även vara en kram! Jag känner mig alltid peppad och man får mycket energi tillbaka när man själv också peppar!
IMGP4057

Jag skakade ur små stenar från sko

Jag skakade ur små stenar från sko

Jag följde mitt energischema ganska bra, missade några gels och ibland vätska men det kändes bra ändå för att jag åt ostkaka med jordgubbssylt varje gång jag kom till varvningen. Jag fick också Grape Tonic. Göran välkomnade mig varje varv med en ny påfylld ryggsäck: Vitargo och gels som skulle räcka ett helt varv samt salttabletter.
På femte varvet (80 km) tog jag pannlampan för snart skulle det bli mörkt. Jag började känna mig trött och energilös men efter det här varvet skulle Susanne kunna göra mig sällskap. Jag såg fram emot det.

Foto: Åsa Wilk

Foto: Åsa Wilk

ANDRA HALVAN
(81-161km)

IMGP4149

Här stämplade vi ut för ett nytt varv igen!

IMGP4151

Tältområdet

På sjätte och sjunde varvet fick jag min pacer. Susanne känner mig så bra och hon visste exakt hur vi skulle göra för att inte tappa alldeles för mycket tid. Hon pratade mycket, jag svarade så mycket jag orkade och vi kunde till största delen jogga ganska bra.
Nu blev det svårare att springa i skogen så vi gick det fortaste vi kunde i skogspartiet. Det var dimmigt och svårt att se. Dimman gjorde att man knappt såg något i pannlampans sken.

Johan väntade på Andreas Falk för att peacea honom han sista varv

Johan väntade på Andreas Falk för att peacea honom han sista varv

På varvningen träffade jag segraren (och coachen) Andreas Falk som nyss hade kommit i mål, tillsammans med Johan Steene som pacade Andreas. Den Bamse-kramen jag fick av dem båda var den bästa kramen i den stunden som jag verkligen behövde det. Fick bästa råden av två av de bästa ultralöparna som finns!

Fortfarande glad! Foto: Åsa Wilk

Fortfarande glad! Foto: Åsa Wilk

IMGP4176
Nu började varv nummer 8.
Jag hade sprungit 112 km och kroppen började att bli seg och trött. Jag gick ut själv igen. Susanne skulle vila. Jag var jättetrött och sömnig och kunde knappt vara vaken. Jag tror jag till och med somnade medan jag rörde på mig. Efter skogen kom jag till första kontrollen och frågade om de hade kaffe. En av funktionären bjöd på sitt eget kaffe. Han varnade mig att det var varmt och starkt! Jag tänkte: perfekt! Just vad jag behöver! Det var det bästa kaffet jag nånsin har druckit! Tack! Det hjälpte en stund och det var skönt med en varm dricka.
IMG_0424
IMG_0422

Dimmigt! Det började att ljusna igen!

Dimmigt! Det började att bli ljusare igen!

Men demonerna fortsatte. Jag började att se massa konstiga saker. Att hallucinera var inte ett bra tecken! Det var läskigt att se lejon, hus som inte fanns förut i skogen, barn som sprang mot mig och troll! Aj, aj, aj! Jag var så trött!
När jag kom till trappan var det ljust igen. Skönt att slippa pannlampa! Då kändes jobbigt och jag började att få ont på ovansidan av fötterna!
Vid varvningen trodde jag inte att jag skulle kunna fortsätta. Hade så mycket ont och hade ingen energi.
Jag bad Göran att vara pacer åt mig redan då. Vi hade planerat att han skulle följa med på sista varvet men jag behövde sällskap nu! Han bytte om fort och vi började nionde varvet.

Varv nr. 9 och 10

Vid varvningen

Vid varvningen

Jag tappade tempo rejält och sista 32 km tog en evighet. Det var verkligen omöjligt att fortsätta. Jag orkade inte äta eller dricka. Jag hade konstant smärta i fötterna och ett knä. Jag kissade varje 30 minuter. Jag hade ingen kraft kvar i kroppen.
Jag var nu, jättesvullen i händerna, ansiktet, fötter och hela jag!
Göran gjorde allt han kunde för att peppa mig. Han sjöng, klappade takten, berättade historier för att försöka hålla farten uppe och framför allt peppade att vi snart skulle vara i mål! Jag fick också en styrkekram då och då också.
Jag vet inte hur mycket det hjälpte då men jag vet att jag hade varit ensam hade jag gett upp. Jag grät konstant de sista 20 km och önskade så mycket att det skulle vara slut!
Hur kunde jag fortsatta?
Jag hade ett mål och det var så nära. Vi hade fortfarande gott om tid för att komma i mål! Hur skulle jag må efteråt om jag hade gett upp när det var så lite kvar?
Göran visste det. Vi hade pratat om det.
Jag skulle fixa det!

Sista gången!

Sista gången!

Sista varvet, sista gången. Det kändes overkligt! Nu skulle jag snart få vila.
Uppför trappan, uppför i backarna! Här var det inte lätt med två fötter som skrek: Sluta nu!! Och ett knä som inte kunde lyftas och skrek nej i varje nerförsbacke!

Äntligen under tunneln under vägen och en sväng till höger för att komma in i målområdet!
Yes. Stämplade sista gången. Jag gjorde det, trots allt smärta!
Nu var det slut och jag var i mål!
Jag kunde inte ta ett steg till. Göran och Susanne kramade mig och nästan bar mig till omklädningsrummet.
Jag började skaka i kroppen utan någon som helst kontroll. Det fanns ingen energi i kroppen. Vi åkte hem men stannade och åt på MAX. Jag stannade i bilen. Kunde inte röra mig.
Berättelsen efter målgången kan vara lång! Jag summerar den som: den värsta 30 timmar jag har upplevt efter ett lopp!
IMG_0358
Loppet var inte alls som jag hade tänkt de sista timmarna men man kan inte alltid ha en superupplevelse!
Jag har lärt mig massor och en sak vet jag säkert: Jag är grym! Jag är så jävla braaa!! 🙂
Visst är jag lite för envis och målinriktad! Det finns inga gränser om vad jag inte kan göra…

* Tack älskling, för att utan dig hade jag inte kommit i mål. Även om du inte sjunger bra, lät du så bra och fick mig att skratta fast jag inte hade energi att göra det.
* Tack Susanne. Bästa pacer som känner mig så bra och vet vad jag behöver. Du är bäst!
* Tack Andreas! Du vet verkligen hur du motiverar mig att fortsätta. Tack för att även när du borde vila efter ditt lopp du hade koll på mig. Tack för kramen och peppen. Vi gjorde det!
* Tack gänget på plats som också peppade mig jättemycket: Åsa, Mirja, Roxen, Maria, Amanda och alla jag inte nämnt.
* Tack för allt! Tack för allt pepp och alla hälsningar! Ni är de bästa löparvänner som finns!

Nu laddar jag och återhämtar mig för fullt.
För att snart är det dags för den fjärde 100-miles. Vi ses i januari!

 

 

Följ oss live

 

20140412-054734.jpg
 Idag är D-dagen!

Jag är så redo som man kan vara!
Vi har ätit frukost och nu håller jag på att göra i ordning mig.
Vädret verkar bra under hela lördagen, det kan regna lite i morgon på morgonen men då, hoppas jag, är nästan i mål!
Klockan 10:00 är starten. De närmaste max 30 timmar kan ni hitta mig springandes (hoppas jag!) i Täby.
Jag skulle vara jätteglad om ni skulle vilja komma förbi för att följa oss IRL!
Att få se ett bekant ansikte som ropar mitt namn kan hjälpa mig så mycket!
Eller att se ni skriver något på Facebook, bloggen eller Twitter eller få en hälsning kommer att göra en STOR skillnad under mitt lopp!
Mitt team kommer att läsa allt för mig!
Ja, jag vet!
Jag är galen! Ni behöver inte säga det!
Hjälp mig med pepp på lördag och söndag!

Vill ni följa loppet live?
Här kommer länken: http://www.jogg.se/liveresultat

Testlöpning på TEC-banan

I lördags gick jag upp 5:00 på morgonen för att förbereda mig för att åka till Stockholm.
Vi hämtade Susanne och Pia och vi åkte upp till huvudstaden eller rättare sagt till Täby.

Kl 10:00 möte vi ungefär 35 löparvänner som också skulle testa banan. Allt började för några veckor sedan när jag skrev i min grupp som heter ”Vi som springer långt!”, att jag skulle komma med mina vänner för att testlöpa TEC-banan. Jag fick så många svar och att det var många som ville hänga med.
För mig, som är lite kontrolfreak, är det ganska viktigt att få veta hur banan ser ur, hur jag kommer att planera mitt lopp, osv.
Jonas Wängberg som är tävlingsledare på TEC erbjöd sig att visa oss banan. Han även skrev på TEC-hemsidan att det skulle bli ett sådant event.
Till slut visste jag inte exakt hur många skulle komma men vi var många som samlades på Ensta krog i Täby.

Erin, Ellen, jag och Johnny! Bästa! <3

Erin, Ellen, jag och Johnny! Bästa! ❤

Vädret var lagom kallt och det var en ganska fin dag och efter ett kramkalas startade vi!
Första varvet körde vi tillsammans. Sedan skulle man springa så många varv man kände för.
På andra varvet sprang vi fel. Jaaa! Som vanligt! Trots vi var fyra personer hittade vi inte. Fram med telefoner och försöka hitta kartan!
Fingrarna frös och jag kan meddela er att stanna och stå några minuter är inte bra. Svetten började att frysa!
Vi sprang ca 2 km fel. Men vi hittade igen.

20140127-155040.jpg

Jo, jag vet! Lite crazy! Men alltid med Hoka!

På tredje varvet bestämde vi oss för att bara springa till stugan som låg 3.5 km bort. Där fikade vi och sen sprang vi tillbaka. Men gissa vad?
Vi sprang fel igen!!
När vi var framme i Ensta krog hade vi 1.5 km för att få 30 km totalt. Vem gillar att sluta med en så ojämn siffra? Ingen! Vi joggade lite till på motionsspåret för att få 30 km.Nu var vi klara! Det var mitt första långpass efter Bislett. Nu är jag officiellt i gång med hårdträningen mot TEC! Yei!
20140127-155034.jpg
Vi duschade och bastade en stund.
Sedan kom älsklingen och hämtade oss för att sen stanna och äta på väg hem

Tack alla som kom!
Det var jättekul. Nu börjar jag att fundera på att komma tillbaka och testspringa på kvällen i mörkret med pannlampa! Någon som är sugen?

Tack teamet! Det kommer att bli så kul att ha er och supporta mig den 12 april!

20140127-155018.jpg

TeamCoyntha: Pia, Susanne och Magda!