Det är alltid svårt att göra en racerapport och nu känns det ännu svårare när jag inte kom i mål. Men jag vill så gärna berätta om min upplevelse i Chamonix.
Den efterlängtade dagen kom. Det var dags och jag kände mig så redo jag kunde vara. All träning var gjord och allt var planerat in i minsta detalj enligt mig. Alla månader med fokus på ett lopp var över. Men det jag inte kunde göra något åt var bergen. Jag kan inte med ord beskriva chocken jag fick när jag såg Mont-Blanc och omgivningarna! Så stora berg hade jag aldrig sett förut! Skulle jag, lilla jag springa där?
Da’n före da’n
Efter det jag hade hämtat nummerlappen, utrustningen blev godkänd och fått mitt UTMB-armband var jag supernervös, dagen innan loppet! Som tur var träffade jag Kristian på mässan. Han var på väg för att hämta sin nummerlapp och vi snackade en stund. Efteråt kunde jag få en trevlig pratstund med Henrik och Kalle som också skulle springa, båda från Östergötland. Vi satt där i mässan och de drack varsin öl.
Kristian och jag
Dagen D
Jag försökte sova men det gick inte så bra. Hela fredagen ägnade jag åt att skriva lite på bloggen och sociala medier men framför allt med att ladda, packa, förbereda mig. Vi tog tåget från Vallorcine till Chamonix i god tid för att hinna lämna dropbagen. Där blev jag tagen för att vara med i en forskarstudie som jag hade varit valt att delta i. De tog blodprov, jag svarade på massa frågor och de vägde mig. Efter att målet skulle de göra samma procedur igen. Studien handlade om hur sportdryck och elektrolyter reagerar/påverkar kroppen under ett 100-miles lopp. Om man dricker när man är törstig eller om man dricker med ett schema. Intressant!
Lyckligaste på startområdet: jag!
Vid startområdet träffade jag Franklin. Redan när vi sprang i Skåne, GAX för honom och Full Moon Race för mig, hade vi sagt vi skulle springa ihop på UTMB. Vi hade kommit överens om att springa första timmarna tillsammans. Han ville inte starta för fort och det passade mig bra. Det kändes tryggt att ha någon jag känner som sällskap, i alla fall under de första timmarna på natten!
Franklin och jag
Medan vi väntade på startskottet var det som att spela upp en gammal video. Jag hade tittat på UTMB´s video vid starten hur många gånger som helst hemma och nu var jag där också! Musiken med Conquest of Paradise-låten spelades i hela byn och alla var glada och laddade.
Temperaturen var runt 29-30 grader och klockan var 18:00 när alla 2600 löpare äntligen startade!
Vi gick/joggade den långa gatan genom huvudgatan i Chamonix. Publiken på sidorna hejade och high-five:ade oss! Jag har aldrig sett så många videokameror och kameror som försökte fånga stunden!
Jag kände mig lycklig och stolt av att vara där! Jag hade förtjänat att vara där!
Loppet startade!
Vi startade den lättaste delen av loppet. De första km är ganska lätta men redan där började jag att ana att det skulle bli svårt. Jag var törstig redan innan loppet och svettades massor. Ju mer vi gick uppåt desto sämre mådde jag. Jag drack för mycket vatten och Tailwind för att släcka törsten. Fel. Magen blev som en stor ballong med vatten. När jag kom upp till första toppen mådde jag så dåligt: kräktes, tappade balansen och det gick verkligen inte att ta ett steg. När jag började att jogga nerför kändes lite bättre men efter första kontrollen hade jag tappat mycket tid.
Upp till nästa topp. Här började solen gå ner och jag upplevde ännu en magisk stund när solen lyste på snön över Mont-Blanc! Jag stannade, njöt stunden och tog en bild, den bilden kommer att stanna i min hjärna för alltid. Det kändes som att jag kunde nå Mont-Blanc med mina händer!
Här är bilden jag tog för att försöka fånga stunden:
Dags att sätta på pannlampan och att använda stavarna! Jag mådde inte 100 men gav inte upp. Jag visste att det skulle bli bättre. Medan jag kämpade fick jag ett samtal. Älsklingen som var min support ringde och berättade så försiktig han kunde att jag låg efter och om jag inte skyndade mig jag skulle komma 50 minuter efter cut-tiden till nästa kontroll. -Vad? Sade jag. Det kan inte vara sant! Vi är jättemånga som kämpar här nu. Det finns mycket folk bakom mig och mycket folk framför mig. Ska vi alla sluta springa om vi inte kommer i tid? Jag svarade att jag gjorde mitt bästa! Mer kunde jag inte göra!
Fan, tänkte jag och fortsatte!
Heja klacken upp på en backe!
Under loppet var det otroligt att få pepp från folk som poppade upp var som helst. Det kunde vara mitt i ingenstans uppe på ett berg. Eller det kunna dyka upp några hus eller stugor och folk som var ute och peppade och erbjöd vatten!
På ett ställe fick jag en risboll från ett par japanska tjejer! Det var en bra grej, den smakade bra! Som en liten sushi men utan fisk! Sen fick jag blöta huvudet i en slang som en man hade utanför sitt hus.
Det kunde också finnas funktionärer var som helst. Speciellt där man inte trodde det skulle vara någon person och funktionär som visade rätt väg.
Det finns mycket som de som arrangerar lopp i Sverige kan lära sig från UTMB! Det var så bra markerat även där uppe på ett berg och även på natten fanns skyltar och pinnar, allt med reflex! Det fanns inte en chans att springa fel! Till exempel, i en by var det markerat på marken med vit färg. Det kunde vara en pil som visade rätt sväng eller ett kors som visade tydlig att det var inte där man skulle svänga!
När jag började jogga nedför igen mot Saint Gervais var det svårt med massa rötter och stenar och smala stigar. Jag sprang förbi en del personer som mådde jättedåligt. Kombinationen höjden och värmen var ingenting att leka med. Mörkret gjorde vägen ner ännu svårare.
Nu var jag på väg till andra kontrollen i Les Contamines. Även om samtalet från älsklingen störde mig lite blev det bra för att jag började pinna på. Jag hade inte tänkt på cut-tiderna tills nu! För mig var det självklart att fortsätta. Loppet hade bara börjat!
Det var lite kul att höra musik och folk som pratade i högtalare på långt håll! Men det var inte så nära. Jag hörde att det var långt bort från mig. Sen kunde jag se ljus där nere och trodde jag var nära! Men det var jag inte. Det tog många km innan jag började närma mig byn.
Då kunde jag springa snabbare och det gick fort sista biten på gatorna men när det var 1.5 km kvar kom en buss och en kille bad oss hoppa in i bussen! Vad? Det ville jag inte! Han förklarade det var slut. Vi skulle inte hinna i tid! Jag vägrade och sa jag skulle springa till kontrollen ändå. Jag kom till Les Contamines bara femton minuter efter cut-tiden och de tog bort mitt chip direkt. Inget att snacka om! Det var slut för den här gången! Jag och alla kring mig fick inte fortsätta!
De har tuffa cut-tider på UTMB och jag tror att de vill bli av med folk fort. Jag förstår det för att om man inte hinner redan då är det inte möjligt att lyckas med hela loppet inom maxtiden.
Mitt äventyr tog slut alldeles för tidigt och jag var jättebesviken så klart! Jag fick varm soppa och något att dricka. Sen var det bara att kliva in på bussen som skulle ta alla löpare till Chamonix. Jag grät hela vägen dit. Som tur mötte jag två stöttande killar som kramade och tröstade mig. Gud vad ledsen jag var! Vi fick vänta en timme innan det kom en buss som skulle köra oss till Vallorcine.
På hotellet duschade jag i varmt vatten och grät lite till. Det var en lång natt och klockan hann bli 04:00 på morgonen. Jag ville inte sova. Jag skulle ju vara ute och springa hela två nätter till! Jag var inte där för att sova!
Dagen efter
Dag efter var vi Cormayeur i Italien för att heja på alla vi kände! Det var så roligt att se hur alla kämpade sig dit efter har varit ute i bergen hela natten. Där fanns möjlighet att vila/sova lite för de som behövde det. Det var även där man får sin dropbag. Temperaturen var ca 30 grader och det märktes hur jobbigt var det för de flesta. Kunde heja på Kristian och Kalle. Träffade Johnny där och han sa att Ellen fick inte fortsätta heller efter hade varit många timmar under natten i berget. Några svenskar bröt tyvärr där: Henrik, Anneli och Franklin bland annat.
Dropbags i Comayeur
Nu, drygt en månad sedan jag var där har jag hunnit smälta hela äventyret. Jag måste erkänna att jag inte hade hunnit i mål den här gången även om jag hade klarat Les Contamines. Det är ett monsterlopp med tuffa cut-tider men framför allt med en tuff-jävlig bana!
Jag är stolt att kunna ha varit där och kunnat stå på startlinjen. Det var något jag förtjänade och det var mina ben som tog mig dit. Jag hade kvalat som alla andra. Det var inte gratis att ha varit där! Bara det gjorde mig till en vinnare!
Här en sammanfattning om min upplevelse. Musiken är precis den låten som spelades vid starten i hela byn. Jag ryser varje gång jag lyssnar på den! Enjoy!
(Sätt på högtalaren!)
Jag vill komma tillbaka. Jag vill kunna uppleva Alperna och Mont-Blanc. Men just nu är jag inte säker på om jag vill springa UTMB igen. Nu vet jag vad det är och vad som behövs för att kunna klara loppet. Jag vet vad jag gjorde fel, vad jag behöver träna mer och hur. Jag vet också hur mycket höjden påverkade mig, etc.
Det finns många lopp i Alperna man kan springa som inte kräver UTMB-poäng men samtidigt är jag lite revanschsugen också. Vi får se vad det blir om en snar framtid!
Men jag kommer helt säkert tillbaka till Mont-Blanc.
Coynthas blogg 