Igår körde jag ett pass på slalombacken och det var magiskt!
För första gången svettades jag på det sättet man gör när det är riktigt varmt! Älskar hur svetten bara rann ner! Det var också linnepremiär! Vilken känsla!
Det var allt mellan långgräs, maskrosor, fåglar, brännässlor, lupiner, solen mm
Skönt att kunna vara ute sent på kvällen och ändå känna all energi som ljuset ger!
Mycket spännande på gång under juli och augusti!
Men först juni. Här kommer min bucket lista:
* 4 juni – Farthållare på Stockholm Marathon. Så roligt uppdrag!
* 18 juni – High Coast Ultra. Ett riktigt fint och tufft lopp. Bra träningspass i en stenig terräng.
* Fortsätta med min jakt efter höjdmeter. Minst ett backpass per vecka i slalombacke
* Fortsätta med min sockerfria utmaning
*Njuta med min bästa vän från Mexico som kommer på besök för första gången till Sverige
* Fira Midsommar med vänner i Skansen
* Läsa klart min bok
* Virka klart sonens filt
* Gå ner 1.5-2 kilo på en månad?
* Springa 300 km under juni. Jag har som mål att springa 300km per månad. Har inte riktigt lyckas alla månader än men ligger ganska nära.
* Köra minst 2 styrkepass per vecka
* Träna minst en gång per vecka med stavar
* Köra mer yoga. Helst utomhus
* Njuta och titta på Fotbolls EM med familjen
* Grilla! Vi har inte grillat än! (Eller kanske köpa en grill först! )
* Förbereda allt inför min kommande utmaning i juli
Igår slutade jag tidigare på jobbet för att ta en löprunda i det fina höstvädret. Varför inte springa när hösten är som vackrast nu? Jag behövde det efter en tuff jobbvecka! Mina kollegor tyckte jag var duktig! Jag får ofta höra: –Vad duktig du är! Jag antar att det finns många löpare som väl känner igen det eller hur?
Jag springer inte för att jag är duktig! Samma sak som när jag inte äter en bulle på fredagsfikat för att vara duktig!
Inte f-n är jag duktig när jag ute och springer en vacker höstdag och andas hög luft. Jag är duktig när jag städar huset eller när jag tvättar kläder.
Varför springer jag då och varför så långt?
För mig är löpningen mer än att träna för att tävla. Jag är inte en löpare som kommer att vinna någon tävling. Jag anmäler mig gärna till några lopp som en morot. För att träffa ultravänner, för att utmana mig! Det är kul att ha ett mål med ett lopp! Men jag springer gärna mina egna rundor.
Jag vet att jag kan springa långa sträckor och det gör att jag kan planera olika äventyr. Gärna distanser som utmanar mig! Till vardags kan jag lika gärna springa till ett fint ställe. Gillar att springa från A till B.
Jag har sprungit en bra bit på Östgötaleden och tycker det är jättekul!
Jag kan ta min ryggsäck med vätska, energi och lite pengar och springa i väg.
Jag springer, njuter, fotograferar, andas och kanske till och med tar en fika om det finns ett ställe som säljer fika. Det är under mina långpass jag känner jag lever! Hur kunde jag annars se och uppleva allt jag har framför mig? Om jag sitter hemma i soffan missar jag allt!
Jag som inte växte upp i den fina svenska naturen uppskattar jag enormt allt jag ser!
Det är så vackert oavsett vilken årstid vi är!
När jag är ute har jag tid för att rensa huvudet, ladda om och andas friskluft. Jag älskar den frihetskänslan jag får! Jag känner mig stark och modig när jag vågar ta en väg som jag aldrig sprungit förr och ändå vågar, och att hitta hem igen!
Eller när jag går ut och springer i mörkret helt själv! Det kräver lite mod från mig. Men jag gör det och det känns så bra efteråt! Jag kan!
Igår var en sådan dag! Jag bytte till löparkläder och sprang från jobbet (Från Linköpings Universitetet) till Ljungsbro längs Göta Kanal.
Sprang förbi slussarna!
En fin miljö och kom fram till min vän Gun som bor där. Vi åt tillsammans och hade en bra stund med intressanta samtal. Sen sprang jag tillbaka till Linköping. Sprang förbi stan och mot Åtvidaberg. Jag blev hämtad några km senare. Jag sprang inte hela vägen hem för att det började bli mörkt och jag hade inte reflexer på mig och jag ville inte springa så långt!
Det räckte väl bra med drygt 35 km för dagen!
Så svaret på frågan om varför springer jag är: för att jag kan och jag njuter av att göra det!
Förra helgen var jag och sprang High Coast Ultra och nu i helgen var jag i Skåne och sprang Full Moon Race. Det är otroligt vilka fina ställen finns i Sverige och så olika! Vilka kontraster!
Jag valde att springa båda loppen, ena efter det andra, som en bra genomkörare inför mitt stora mål i augusti UTMB.
Här kommer del 1 med High Coast Ultra racerapport!
High Coast Ultra 75 km
Det är en av Sveriges längsta ultratrail genom Höga Kustens vackra och kuperade landskap.
Jag sprang den korta varianten och valde ”bara” 75 km.
Jag hade hört att, förutom det var ett vackert område, att det loppet skulle innehålla många höjdmeter och mycket terräng. Perfekt!
Mitt mål med loppet var att testa en del grejer jag tänker använda på UTMB. Det var framför allt kläder, skor, västen, handskar och energi.
För mig är det viktigt att ha testat allt. Jag vill minska risken för överraskningar i berget i augusti. En annan sak som jag ville testa var mina stavar, inte bara använda dem utom att lära mig att lätt stoppa dem i ryggsäcken och att ta ut dem igen.
Vi åkte buss till starten i Skuleberget. Vi var ungefär 35 löpare som skulle köra den korta banan. Starten gick kl 09:00. Det blev en fin dag med bra löparväder. Lagom varmt och en del regn. Man hade kunna valt en dag utan regn men för min del var bra för att kunna hantera regnet mitt i ett ultralopp.
Under loppet hade vi några obemannade vätskestationer och två matstationer varav en var en station för dropbag. Alla stationer blev mina deletapper. Lättare att lura hjärnan så här:
* Skuleberget : Start. Startade med Altra Olympus skor
* Två obemannade vätskestationer
* Nordingrå: 30 km – Matstation. Bytte till Salomon-S XT6 Skor
* Två obemannade vätskestationer
* Fjärdbotten: 55 km – Matstation och dropbag. Här bytte jag skor igen till Kailua trail Hoka One One.
* En obemannade vätskestation * Hornöberget: 75km – Mål
Det är svårt för mig att beskriva banan och loppet i detaljer.
Leden var på stigar på bergsluttningarna men även på asfalt ibland.
Det jag kommer ihåg är att det var tufft. Tuffa stigningar, ibland på smala och steniga tekniska stigar. Alltid uppåt och när man trodde det var dags att springa nerför blev det inte så! Svåraste terräng jag har sprungit i Sverige!
Leden var väldigt teknisk med stenigt och blockigt underlag.
Vad säger ni om detta?
När leden följde kusten var det massa sten, stora klippor och hällar som gjorde att det var nästan omöjligt att springa, ibland gick det otroligt sakta.
Nästan uppe på Fjärdbotten.
Uppe på Fjärdbotten
När det regnade blev det jättehalt på allt: stenar, berg och spångar!
Efter sista matstationen hade jag bara 20 km kvar. När jag träffade Göran som mötte mig där, så sa vi att det var inte mycket kvar. Men jag varnade honom att han inte skulle räkna som vanliga 2 mil. Det skulle ta längre tid!
De sista 20 km var nog ledens mest tekniska del av banan, enligt alla löpare jag pratade med! Även de som sprang den långa varianten på 129 km! Det var här när krafterna och energin i kroppen började att ta slut.
Höga Kustenbron i sikte! Yei!
10 km kvar!
Men när jag såg Höga Kusten-bron i sikte kändes det som jag var nästan i mål. Jag behövde bara springa över en annan bro först (läskigt var det!) och några km asfaltslöpning. Det var bara 3-4 km men de kändes långa! Sista 800 metrarna var en lång uppförsbacke för att äntligen komma i mål!
Så underbar känsla!
Det var en jobbig resa med många fina vyer!
Jag kom i mål och var supernöjd framför allt med hur jag hanterade alla situationer. Jag tog rätta beslut om, när och varför jag byte skor. Jag fick tips av några killar om, hur och när skulle jag använda stavarna. Fixade problemet jag fick med att få vätska ur min vattenblåsa. Tog bra beslut om vad jag skulle äta och när och vilka kläder jag bytte.
Bra övning i en av de vackraste och tuffaste miljön jag har sprungit! Jag kan rekommendera starkt att springa loppet!
Dagen efter loppet var jag lite stel i baksida lår och rumpa. Lite öm i kroppen men mest hade jag ont i en tånagel som jag slog i en sten. Inga blåsor och bara några små skavsår här och där. Jag tror att kombinationen med regn, svett och många km inte är så bra.
Kroppen mådde kanon i dag nr 2. Så bra att coachen och jag bestämde vi oss att köra ett långpass till redan efter 6 dagar.
Jag var sugen att springa långt igen!
Skor
* Skuleberget : Start
Startade med ett par skor Altra Olympus. Perfekta för långa distanser. Supersköna men insåg att de inte var så bra på hala stenar och klippor. Inte på lera heller. Inte bra när det började att regna!
* Nordingrå: 30 km – Matstation
Här bytte jag till S-Lab XT6 Salomon. Perfekta skor för underlaget men inte alls lika sköna. De är lite för smala för mina fötter. De var inte sköna!
* Fjärdbotten: 55 km – Matstation och dropbag
Tredje byte. Här bytte jag till mina trail Hoka modell: Kailua Trail Hoka One One. De funkade bra tack vare regnet hade slutat och solen hade kommit fram. Jag har använd skorna en del och de kändes sköna och de funkade bra.
Fråga återstår: Vilka var bäst till UTMB? Jag vet inte än! Testet fortsätter!
Äventyret är slut för den här gången. Jag har spenderat 5 fantastiska dagar med ett gäng löpare lika galna (eller ännu mer) som jag är.
Vyn från sovrummet
Vi åkte ner till Alicante i tisdags för att sen åka bil till Javea, Costa Blanca där vi bodde på La Finca. Vår egen privata resort med pool, härliga umgängesytor och vår egen kock Nancy.
Jag måste berätta att hon jobbade hård för att mata oss. Hon lagade all mat från grunden och använde lokala råvaror. Det var verkligen en upplevelse och lyx att få den perfekta maten för oss löpare även om det var svårt att gissa hur mycket mat det skulle lagas!
Med Tone ( i vit), Torbjörn och Johnny
Jag delade rum med Tone från Norge. Det var så smart att bo på La Finca för att kunna umgås med alla. Vi hade en mötespunkt vid poolen. Vi åt alla måltider ute under parasollerna. Det fanns två kök och ett vardagsrum med tv som ingen använde.
Dagarna bestod av morgonyoga kl 07:00 varje morgon innan frukost. Frukost vid poolen, ett löppass i bergen och ett löppass på eftermiddag. På kvällen en gemensam aktivitet typ en föreläsning eller en workshop.
Varje kväll blev det tyst vid kl 21:30. Alla gick och la sig ungefär samtidigt. Trötta efter långa dagar, många km och höjdmeter i det fina vädret! Solen gjorde sitt jobb också, vi var alla ganska solbrända. Jag har även fått soleksem och det kliar såå mycket! Även vi som är lite mörkare kan drabbas av det!
Vi sprang på olika berg varje dag och vi kom upp till topparna. För mig var det perfekta tillfället för att träna och öva på mina svagheter. Det kändes så rätt att vara där! Vi var uppe på fyren San Antonio, klättrade ner i en grotta, vi sprang förbi spökstaden och väderkvarnarna Los Molinos.
Andra dagen, Den långa dagen var vi uppe på Castell de Castells. En annan dag som var återhämtningsdag var vi uppe på berget Montgó. Sista dagen klättrade vi upp på El Forat de Bernia där vi kröp igenom en tunnel för att komma på andra sidan berget. Efter det sprang vi en del av Skyrace La Perimetrals bansträckning på berget Bernia. Riktigt häftig och bitvis mycket brant och teknisk löpning, scrambling, klättring.
Trixigt och mycket teknisk terräng var den gemensamma nämnaren i varje pass. Jag som är så höjdrädd var det ännu en sak till jag behövde träna på för att inte tala om att lära mig att springa/jogga på en stening terräng.
Det var roligt att se hur dag efter dag blev det lättare att springa på en sådan typ av terräng. Man blir bra på det man tränar! De jobbiga stenarna blev inte lika svåra sista dagen.
Jag hade med mig mina stavar. Nu vet jag i alla fall hur ska jag bära dem när jag är ute och springer. Men tyvärr, känns det fortfarande som om de bara är i vägen.
Men de kan vara bra om jag kan vänja mig att använda dem och framför allt om jag kan lära mig hur man utnyttjar dem!
ha ha * smile *
I gruppen jag sprang med hade vi en spansk guide. Han var en otrolig bra löpare och cyklist som hade mycket erfarenhet både om området och om hur man springer i en sådan miljö. Vi snackade förstås massor på spanska och jag kunde översätta för gruppen. Allt funkade perfekt.
Jag måste säga att varje dag var magisk! Hela resan var en upplevelse!
Det är inte så konstigt när man delar sitt intresse med andra! Inga konstigheter om att prata om 100-miles lopp, Iron Man, Swim-run, 24-timmars lopp, etc. Inte heller att prata om gels och mat under ett långpass eller olika skor eller klockor! Ganska nördiga var vi!
På toppen!
Jag är hemma nu och det känns också bra. Jag har laddat och tagit hem alla stunder jag njöt med alla underbara vyer. De ligger i mitt huvud och jag ska ha ta dem fram när jag tränar här.
En sammanfattning av det jag har fått i resan är:
* Jag fick många bra tips för att förbättra löptekniken i berg. Både uppför och nerför.
* Nu vet jag lite mer vad jag gör för fel när jag springer. Det verkar vara grunden på mina hälseneproblem
* Jag har övat i den riktiga miljön med stavarna.
* Jag har stått på huvudet för första gången. En av de sakerna jag inte trodde jag skulle kunna göra
* Att kunna öva för att bli av höjdrädslan var stort! I år var det lättare att kontrollera min panik. Fick tips som att andas, inte titta ner osv
* Vi åt fantastisk mat från regionen! Jag kommer inte att glömma den stora Paellan och bäckfisk salladen bland annat.
* Fem dagar utan tv. Saknade inte det. Helt bortkopplad från världen.
Tack Pace on Earth, Tua och Ingemar! Ni skapade magi!
En hel vecka har gått och jag har äntligen kommit i gång med träningen på riktigt igen. Eller inte 100 % än men det känns som jag tränar åt rätt håll.
Det är bara 7 veckor kvar till Arctic Ultra och det är nu som jag skulle behöva komma upp i rejäl mängd för att ha en ärlig chans att lyckas!
Det är lite riskabel att öka för fort men jag har inget annat alternativ. Coachen har en plan och vi har pratat om det. Vi tror det skulle kunna funka men jag vill inte skada mig igen. Vi måste öka successivt ändå.
Jag börjar inte från noll (som tur) och tror absolut inte jag är så otränad men jag måste vara ärlig med mig själv: jag har inte sprungit på 9 veckor! Jag måste springa och jag måste springa många km. Det är långpassen som behöver komma regelbundet nu.
I veckan blev det 3 löparpass, 3 crosstrainerpass, 2 korta styrkepass och 3 yogapass. Det känns bra. En bra första vecka med lite mer löpning/jogging.
Igår hade jag ett första lite längre pass på 90 minuter. Jag sprang på dagen och jag bara älskar att göra det när det är ljust. Jag passade på att springa i skogen. Min älskade skog som jag har saknat så mycket. Kroppen kändes konstig! Jag tror att kroppen frågar mig: ‘vad håller du på med? Vi har inte sprungit på länge….’
Men efter 30-40 minuter började att kännas bättre.
Jag känner mig inte tyngre men det går inte fort ändå. Det är inte meningen jag ska springa fort eller på en viss puls just nu. Jag ska köra de kommande två veckorna på känsla. Det skulle inte stämma min MAF-puls ändå. Tanken är att fortsätta träna MAF efter det.
Det var underbart att vara tillbaka i löparkläder och löparskor! Jag ska fortsätta att göra allt jag kan för att komma i bästa formen till Arvika!
Nu har media skrivit om Birka 12-timmars i den lokala tidningen Corren i Östergötland och på SvD Maratonbloggen.
Jättekul att de upptäckt oss!
Klicka på bilderna för att komma till artikeln!
SvD Maratonbloggen
De sprang i 12 timmar över Ålands hav
(Bilden är klickbar för att komma till artikeln)
Publicerad 20 november 2014
Corren
90 kilometer – på en båt (Bilden är klickbar för att komma till artikeln) Publicerad 20 november 2014
Jag har varit i USA i två veckor. Målet med resan var att hälsa på barnen som pluggar och spelar fotboll på college i North Carolina. Dottern på UNCP i Pembroke och sonen på LRU i Hickory.
Båda åkte dit genom att söka stipendium för att spela fotboll, utbilda sig och uppleva en helt ny värld för dem.
Det har varit så svårt för mig att se dem lämna hemmet. Men det var ännu svårare när sonen åkte nu i augusti. Det har påverkat mig så mycket så att det känts som rena rama depressionen. Har gråtit massor och kunde inte träna ordentligt.
Nu känns det bättre. Jag vet att de har det bra. Det var stort att se de spela men framför allt att ta del av det som nu är deras värld!
Det blev mycket körning från ena staden till den andra!
Det blev dagar fulla med kärlek och skratt!
Det var med mycket vemod och saknad vi tog planet hem. Det värker i mammashjärtat men jag är stolt över att de har vågat följa sina drömmar! För mig är de vinnare och jag vet de kommer att lyckas i livet!
Det är dags för mig att fokusera lite på mig. Det är alltid skönt att vara hemma igen och få ordning på rutinerna igen. Den första är att äta nyttigt och gott som jag brukar. Har saknat det mycket!
Har nästan fått ångest av att se hur dåligt folk i USA äter. Det var svårt att hitta bra ställen att äta på!
Fokus nu: äta bra och träna bra (rehaba mina fötter)
Jag ska till sjukgymnasten på tisdag och sen hoppas jag att kunna börja springa igen!
Dottern på borta match i South Carolina
Rosa hemma match i Pembroke. Rosa tröjor för att stödja Bröstcancer.
Min bror kom på besök också. Här med min dotter!
Selfie (självklart) med Michelle och Amber!
En stolt pappa också!
Lagbild på Michelles träningen
Coach Lars (som är svensk) och Michelle på träningen
Sonen på matchen!
På besök på Lenoir-Rhyne Universitet i Hickory, NC
Ännu en löpargalenskap som Sverige ännu inte skådat! Vad säger ni om att springa 12-timmar på Birkas däck mitt i natten 15-16:e november?
Galenskapen har ingen ände och i det här fallet kommer den att gå runt, runt!
På en Finlandsbåt Jag och ett gäng härliga löparkompisar ska springa över Ålands hav. Ett 12-timmars lopp ombord på ett kryssningsfartyg från Sthlm-Åland den 15 november.
Vi springer för att vi kan! För Tjejmarathons insamling till Panzisjukhuset!
Idén började egentligen som ett skämt. Det var på slutet av augusti när vi träffas varje år för att springa.
Vi var på bussen tidigt en söndagsmorgon och vi var på väg ut för att springa i ösregn och blåst, vi skojade och skrattade om att de flesta nog väljer att stanna inne i detta väder och om hur galna vi egentligen är som ger oss ut.
Någon annan kommenterade att tjejträffar oftare sker ombord på en Ålandsbåt med vin och dans istället för joggingrundor i ösregnet. Då frågade någon annan, mest på skämt, men kan man inte springa på en Ålandsbåt? Nu är det verklig och det är snart!
I Skåne medan vi väntade på bussen i ösregn och blåst!
Vi kommer att få sällskap av en Sveriges bästa ultralöpare! Andreas Falkkommer att springa med oss!
Ni får gärna utmana honom! Hur mycket tror ni han kommer att springa på 12h?
Vi kommer att springa på natten från 20:00-08:00, ute, högst upp på båten, ute på havet i mörka november.
Mitt mål är att minst två maraton (84,4 km). Jag behöver din hjälp!
Hur?
Vad säger ni att peppa mig med 25kr (eller hur mycket ni vill skänka)per maraton jag springer? Det skulle motiveras mig massor och att orka fortsätta kämpa, hela natten, i novemberblåsten, ute på havet!
Om jag når mitt mål betyder det en utgift för dig på 50 kr. Visst låter det som en bra plan?
Inte ens vad en lunch kostar ute på stan men för kvinnorna som behöver tas omhand på Panzisjukhuset kan det betyda liv eller död.
Så snälla… Gilla och följ oss på vår Facebook hemsida sidan och skänk en slant! Varför? Jo, för att du ka! För att vi kan!
Vill du köpa ett armband som stödjer insamlingen?
Lämna en kommentar här eller maila mig till coyntha@gmail.com allt pengar går direkt till insamlingen!
Vill du ge en donation till detta kan du gå in här. Varenda krona går direkt till Panzi.
En fantastisk omgivning! En underbar dag! Det var en härlig mix av sol och regnskurar i skogen
Idag var det dags för långpass i terräng igen. Det är inte många långpass kvar innan GAX100.
Jag hade hört mycket om ett underbart ställe här i Östergötland som ligger i Ödeshög. Området för att springa heter Omberg och det finns många stigar och man kan även följa Klosterleden.
Vi packade lite matsäck och vatten och vi åkte dit. Vädret var inte så bra. Men vi kan säga det var ett perfekt löparväder.
Växlande molnighet och regn. Men som ni brukar säga: det finns inget dåligt väder!
Väl framme hittade vi först Klosterleden och följde den. Många backar, härlig terräng och underbar miljö. Olika träd och olika underlag. Vi även sprang i Bokskogen, vi hittade många sevärda ställen som ruiner och fornminnen från medeltiden, ett gammalt kloster, etc.
Så smart att har lagt hönsnät på spångarna så det inte blir halt.
Det små regnade ofta, sen kom alltid solen fram igen, det blåste en del framför allt när vi sprang längs Vättern i den gröna skogen! Så vackert!
Vi stannade många gånger för att njuta och ta några bilder.
Vid de värsta skurarna fick vi gömma oss under en gran. Imponerande hur bra granar skyddar mot regnet. Man kunde se att det var helt torrt på marken fast regnet vräkte ner.
När vi började bli hungriga stannade vi i en koja. Det var tur för att då började att regna massor. Problemet var att jag började att frysa.
Note to my self: ha alltid tändstickor i ryggsäcken! Det hade varit så skönt att kunna tända lite eld och värma oss. Jag passade på att äta lite, tog ett ägg och kesella jag hade med mig. Mums!
Konstig nog, precis efter det kom solen fram igen. Såå vackert!
Det var ett bra terrängpass. Det kändes inte långt alls, det var mest backar, många rötter och många stenar. Det vill säga: perfekt!
Kolla på terrängen och backarna!
Jättenöjda åkte vi hem igen. Det är lite långt att köra med det var helt värt!
Där måste jag komma tillbaka och springa ännu längre!
Rekommenderas!
Coynthas blogg 