Lördags äventyr

I lördags var jag sugen på att springa/jogga på ett nytt ställe.
Det skulle inte vara ett riktigt löppass utan det skulle vara en lördags utflykt.

IMG_3044
Jag hade fint sällskap och vi fick skjuts till Fallerum som ligger ca 2 mil hem ifrån och vi hade som mål att springa hem till Åtvidaberg.
Lite kylig men snart skulle solen värma skönt.

Kl 9:00 på morgonen och 4 grader kallt.

Kl 9:00 på morgonen och 4 grader kallt.

Planen var att följa Östgötaleden på sträckan Fallerum-Glasberget-Åtvidaberg.
Det är första gången jag springer där så det var roligt att hitta alla orange:a prickar som man ska följa.
IMG_3030 IMG_3048
Sträckan var en del i grus, en del i skog och en mindre del på asfalt. När vi kom upp på Glasberget efter en jättebrant backe hade vi en underbar vy!
IMG_3057
IMG_3074
Det var verkligen en fin dag och  jag ville inte pressa mig. Så vi gick ibland och ibland joggade vi.
IMG_3040
Efter ca 9 km började att kännas bättre. Mina ultraben tyckte nu det var roligt att springa! Men tyvärr är resten av kroppen fortfarande lite sliten, tror jag.
Det kändes lite här och där men i stort sätt var det bra.
IMG_3108

Vilken fin dag! Vilken bra idé att utnyttja det vi har nära hemmet och följa Östgötaleden!
Efter ca 12 km började jag att få ont  (igen) i ena knät. Det var inte bra. Jag hoppas att det försvinner med lite mer vila.
IMG_3084 IMG_3066 IMG_3118
IMG_3069

Vi sprang, stannade för att fotografera, pratade, lufsade.
Vädret var underbart med en fantastisk känsla av att livet går som en dans utan att behöva tänka på någon tid att passa.
När vi kom hem, hade vi sprungit 18.5 km genom skog och kulturbyggd!
Nu har jag kollat och det finns hur många fina sträckor som helst för att springa runt omkring. De ska jag reka under sommaren!

Jag hoppas jag är snart klar med återhämtning.
Dags att börja planera nästa lopp!

IMG_3101

Testlöpning på TEC-banan

I lördags gick jag upp 5:00 på morgonen för att förbereda mig för att åka till Stockholm.
Vi hämtade Susanne och Pia och vi åkte upp till huvudstaden eller rättare sagt till Täby.

Kl 10:00 möte vi ungefär 35 löparvänner som också skulle testa banan. Allt började för några veckor sedan när jag skrev i min grupp som heter ”Vi som springer långt!”, att jag skulle komma med mina vänner för att testlöpa TEC-banan. Jag fick så många svar och att det var många som ville hänga med.
För mig, som är lite kontrolfreak, är det ganska viktigt att få veta hur banan ser ur, hur jag kommer att planera mitt lopp, osv.
Jonas Wängberg som är tävlingsledare på TEC erbjöd sig att visa oss banan. Han även skrev på TEC-hemsidan att det skulle bli ett sådant event.
Till slut visste jag inte exakt hur många skulle komma men vi var många som samlades på Ensta krog i Täby.

Erin, Ellen, jag och Johnny! Bästa! <3

Erin, Ellen, jag och Johnny! Bästa! ❤

Vädret var lagom kallt och det var en ganska fin dag och efter ett kramkalas startade vi!
Första varvet körde vi tillsammans. Sedan skulle man springa så många varv man kände för.
På andra varvet sprang vi fel. Jaaa! Som vanligt! Trots vi var fyra personer hittade vi inte. Fram med telefoner och försöka hitta kartan!
Fingrarna frös och jag kan meddela er att stanna och stå några minuter är inte bra. Svetten började att frysa!
Vi sprang ca 2 km fel. Men vi hittade igen.

20140127-155040.jpg

Jo, jag vet! Lite crazy! Men alltid med Hoka!

På tredje varvet bestämde vi oss för att bara springa till stugan som låg 3.5 km bort. Där fikade vi och sen sprang vi tillbaka. Men gissa vad?
Vi sprang fel igen!!
När vi var framme i Ensta krog hade vi 1.5 km för att få 30 km totalt. Vem gillar att sluta med en så ojämn siffra? Ingen! Vi joggade lite till på motionsspåret för att få 30 km.Nu var vi klara! Det var mitt första långpass efter Bislett. Nu är jag officiellt i gång med hårdträningen mot TEC! Yei!
20140127-155034.jpg
Vi duschade och bastade en stund.
Sedan kom älsklingen och hämtade oss för att sen stanna och äta på väg hem

Tack alla som kom!
Det var jättekul. Nu börjar jag att fundera på att komma tillbaka och testspringa på kvällen i mörkret med pannlampa! Någon som är sugen?

Tack teamet! Det kommer att bli så kul att ha er och supporta mig den 12 april!

20140127-155018.jpg

TeamCoyntha: Pia, Susanne och Magda!

Äntligen

Idag vaknade jag kl 10:30 men jag ville sova några timmar till. Jag har en jätte jetlag i kroppen…
Men istället bestämde jag mig för att ta en löprunda i skogen.
Om jag har saknat en sak under semestern är att springa i skogen.
Dagen var perfekt: +3 grader och molnigt.
Det blev en magiskt stund som var bara min. Jag älskar att springa där.
Det är min värld, min frihet. Det är där jag mår som bäst!
Jag log hela passet. När jag kom hem hade jag sprungit 10 km.
Det är den längsta passet jag har sprungit efter Bislett.

I morgon kommer Andreas och jag att planera kommande säsongen. Jag ser fram emot att börja träna hårt.
Mitt första mål är TEC i april.
Spännande!

20140106-224938.jpg

BAKOM MEDALJEN

medalj
Den svåraste för mig var att hitta en balans så det skulle kunna fungera med familj, jobb och träning.
Idag har jag hittat balansen.

Först tack för alla fina kommentarer jag har fått! Ni är bäst!

Det har gått nu 12 dagar sedan jag sprang 24h och kroppen skriker efter träning! Men jag tar säsongsvila nu. Jag blev förkyld efter loppet och är inte frisk än. Det verkar som mitt immunförsvar kraschade totalt efter loppet, jag hostar för mycket! Så det är bara att gilla laget. Det är bra både för kroppen och huvudet.
Nästa vecka tänker jag börja träna lugnt och träna i stort sätt vad jag känner för: lätta, korta och roliga pass i shorts och linne.

IMGP9249

Andreas Falk och jag innan starten

Jag har funderat på mitt lopp och jag vill gärna skriva ner en liten analys mest för min egen skull för att inte glömma inför nästa gång jag springer ett ultralopp eller om motivationen försvinner inför ett pass.

BAKGRUND

Jag hade ett bra träningsår förutom våren.
Från januari till april var jag lite skadad och kunde inte träna så mycket som vi hade planerat.
Men från och med maj blev träningen mer och mer regelbundet.
Vi hade som stort mål AXA Fjällmaraton i augusti.
Jag fick en bra träning under hela sommaren och även åkte till ett Trail träningsläger i Slovakien med Petra Kindlund.
Jag blev starkare och det blev ett kanonlopp i fjällen.

I september bestämde vi att köra och testa Maffetones metod.
Andreas sa att jag behövde träna i MAF-tempo minst 12 veckor och ha mycket tålamod. Det är inte säkert metoden funkar för alla och det är inte säkert alla orkar hålla lågintensivträning under så många veckor.

För mig blev det ett underbart sätt att träna. Jag orkade springa långa distanser som aldrig förut. Jag blev inte sliten efter varje pass. Jag blev bara starkare och uthålligare. Jag tränade att kunna fettförbränna på mina långpass. Jag blev inte skadad och jag längtade efter nästa pass varje gång jag kom hem.
Vi ökade mängden rejält och det var bara kul att träna.
Allt detta gav mig en starkt självförtroende och jag kände mig redo för att testa mina gränser på Bislett.

Sedan den 13 oktober bestämde jag också att inte äta socker, snabba kolhydrater och skräpmat.
Jag fick så mycket stöd man kan önskar sig: min man tog hand om min kost och han styrde min mat. Det var skönt att slippa tänka på vad jag skulle äta och laga för mat.
Han räknade hur många kalorier behövde jag för att orka träna och vägde och mätte allt jag åt.
Vi gjorde en plan. En plan som skulle göra att jag kunde gå ner i vikt men samtidigt orka träna så mycket som jag gjorde. Jo, jag vet! Det var en svår ekvation.
Coachen tyckte inte om det så mycket men vi kom fram att det var bara att testa sig fram och hitta bästa sättet för mig. Att hitta balansen!
Vi lyckades ganska bra.
Dagen jag stod på startlinjen på Bislett hade jag gått ner 4 kilo på 7 veckor. Testa att springa med 4 extra kilo vikt under 24 timmar!
Det är en stor skillnad! Jag lovar det!
Men framför allt hade jag en starkare och hälsosammare kropp.
Det var tack vore en bra kost.

20131213-134936.jpg
VAD SOM INTE SYNS I MEDALJEN FÖRUTOM LOPPET ÄR:

  • Alla många timmar på vägarna runt om i Åtvidabergstrakten och i skogen
  • Alla utnötta skor
  • Alla timmar för älsklingen framför spisen så jag kunde få mat direkt efter mina pass
  • Alla timmar med planering och strategier
  • Allt pusslande så det skulle finnas plats för träning, familj och jobb
  • Allt sms:ande och mail:ande fram och tillbaka med Andreas Falk
  • Allt småpussel för att allt ska gå ihop
  • Allt hålla sams även när det inte gått så bra hemma så jag kunde vara lugn i själen.
  • Allt peppande

Denna medalj är min medalj till mig som sprang och sprang och till min familj som är alltid med mig.
Tack.

20131213-135003.jpg

Jag är f*n en löpare!

Första gången i mörkret!

Igår mådde jag bra. Ingen förkylning och kraften var tillbaka. Så jag bestämde mig för att ta en tur. Klockan var nästan 19:00 när jag kom ut.
Det var självklart dags att ta fram pannlampan. Jag köpte en billig variant som jag fick tips om och ville testa den.
Vädret är inte så kul just nu på kvällarna! Det var lite kallt och regnigt, men jag ute var jag ändå!

Började att springa på gatorna utan att starta pannlampan. Jag tycker det räcker bra med gatubelysningen och en reflexväst när man springer när det är mörkt. Efter 5 km kände jag för att springa i skogen. Men skulle jag våga?
När jag kom till skogen var det helt svart. Men pannlampan lyste bra så att jag kunde se var jag satte fötterna.
Jag började springa några meter och ångrade mig. Sprang tillbaka till gatan. Men sen tänkte jag bara: hur svårt kan det vara? 😉
Sprang tillbaka till skogen och tänkte köra en km eller något, men när jag var väl där kunde inte låta bli så jag bara fortsatte!
Det var så läskigt! Jag var rädd!
Jag tänkte bara på om hur många ögon som säkert tittade på mig!
Jag tänkte på hur ensam jag var där!
Men framför allt tänkte jag på att för några år sedan hade jag aldrig vågat!
Att springa helt själv i mörkret och i skogen: ALDRIG!

Efter 2.5 km fick jag plötsligt en endorfinkick! Helt plötsligt var det kul! Det var spännande och jag kände att jag, igen hade vunnit mot en rädsla!
Där var jag, ensam, i tystnaden, i mörkret i en regnig natt! Mina ben bara sprang och sprang.
Det spelar ingen roll om det är backigt eller svårt. Man tänker inte på annat än att springa och njuta!
Lite roligt att min puls gick upp direkt trots att jag inte sprang fort! Kan det vara ett täcken på hur rädd jag var?
Jag kom hem jättenöjd efter 90 minuters löpning! Yei!

Jag kände mig som värsta löpare!
Jag är f*n en löpare!
Som Maria skrev: Jag är en löpare som springer på asfalt, på stigen, i skogen, på banan, uppför backen, i snön, i regnet, på natten, på dagen, i ljuset, i mörkret, ensam, med sällskap……
Jag springer långt, jag springer kort, jag springer snabbt, jag springer långsamt!

Jag älskar att springa!
Igår var det underbart att få uppleva och känna på löpningen i en helt annan nivå!

20131018-155008.jpg

Så här mycket kunde jag se med pannlampan!

 

20131018-155014.jpg

20131018-155020.jpg

Mörkt i skogen!

 

Det var roligt igen

Igår var jag ute och sprang mitt träningspass ganska sent på kvällen.

Eller sent för mig, jag var ute kl 19:00 och planen var att springa 90 minuter.
Som jag berättade, Andreas och jag bestämde att jag skulle öka fem slag till min MAF-zon och se om det fungerade bättre.
Jag gjorde det. Det var en stor skillnad.
Igår kunde jag springa/jogga under nästan hela passet. Det var inte så många gånger som jag var tvungen att gå.
Men jag var tyvärr, tvungen att korta ner passet på grund av mörkret!
Herre Gud! Nu börjar att bli mörk så tidigt!
Jag hade inga reflex på mig. Jag kom hem efter 70 minuter och var nöjd

Igår var det roligt igen att springa även i MAF-fart!

20130918-161628.jpg

20130918-161646.jpg

Fredagspepp (missa inte det)

Jag vill visa er en underbar video.

Äventyret i High Tatras var verkligen  en utmaning på flera plan och var så häftigt!
Per Lundström och Charlotta Carlén hade en GoPro camera med sig och de filmade medan vi sprang.
Videon är från dagen som jag var så rädd!
Tror inte videon visar hur häftig och läskig det var!
Men se Charlottas film om denna dag!

(Lyssna när Katarina berätta i början om ”the runnable” väg!) 🙂
Trevlig helg!

Mycket att lära oss!

Catalina
Catalina Rascon var den yngsta deltagaren på Ultramaraton de los Cañones i Chihuahua, Mexico.

Hon är 13 år och i september ska hon börja högstadiet.
Den här vackra rarámuri-indianen bor i Urique. Hon gick många timmar hemifrån för att komma till starten av loppet som var kl 5:00.

I loppet sprang hon 63 km tillsammans med sin far, en kärleksfull man som i det tysta tog hand om sitt yngsta barn (hon yngst av fem syskon). Man kan se hennes far på bilden bakom henne.
Catalina kom på andra plats i damklassen på distansen 63km i Ultramaraton de los Cañones.

Med pengarna hon vann ska hon köpa sin skoluniform för att kunna gå till skolan.
Hon berättade att hon springer bara för att det är roligt.
Bara för att det är roligt sprang hon 63km på 8.39.45!

Den omöjligaste!

På min utflykt i mitt trailläger upplevde jag på tredje dagen den största saken i mitt liv som jag någonsin gjort.
Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle bli.
Jag är överväldigad med allt som hände där uppe på lägret i High Tatras.

Jag ska här försöka berätta vad jag upplevde på just den tredje dagen men jag tror inte det finns ord att beskriva dagen.
Vår slovakiska ledare Katarina hade lovat en ”runnable” sträcka de första 10 km och sen skulle det fortsätta lite brantare med svårare underlag.
Jaha, tänkte vi. Idag kommer vi att kunna springa lite mer än de andra dagarna!
Vi laddade med vatten i ryggsäckar, gel, bars och även en liten lunch för att äta där uppe.

IMG_5068

Innan vi började gick vi genom dagen igen. Vi hade några meeting points där vi alla väntade på varandra.
Viktigt med att hålla ihop oss som en grupp trots att vi sprang i olika tempo.
IMG_5197

IMG_5198
Bild: Här visar Katarina den ”runnable” väg!

Det var en varm dag. I början var vi inne i skogen. En lite tuffare vanlig terräng än vi är vana i Sverige men lite runnable var det i alla fall. Det var uppåt dock!
Man kunde inte bara springa utan man fick gå trots allt.
Här är en bild vid första pausen:
alla
Efter cirka 10 km kom vi upp till en fin grön sjö.
Där tog vi en liten paus för att få lite energi i kroppen och fylla vatten i ryggsäckar.

IMG_5208
Nu började den riktiga stigningen. Vi körde på.
Det blev brantare och brantare och svårare förstås.  Vi började gående på den steniga stigen!
Gud vad jobbigt det var!
Men det som blev jobbigare var höjden och de smala stigarna.
Om ni inte vet, jag är höjdrädd och den här höjden hade jag aldrig kunnat föreställa mig! Jag blev panik!
Jag kunde inte titta neråt och försökte bara fokusera på mina steg och tittade på marken hela tiden. Vågade inte lyfta huvudet trots de magnifika vyerna.

945393_10200100001607914_1454710630_n
Bild: Where is the trail?

Jag träffade Katarina som väntade på oss och hon sa: jag är här för att hjälpa er!
Då blev jag ännu räddare! Vaddå hjälpa oss?
IMG_5210
Jo, nu kom den svåraste delen.
Det fanns fasta kedjor för att få hjälp att kunna klättra!
IMG_5211
Vi väntade på att resten av gruppen kom dit också.
Bakom oss var Ondrej (som är super erfaren klättrare) och han föreslog väg, dvs på vilka stenar skulle man trampa på.
Vilken tur att mina nya Dynafit skor har bästa greppet som finns!
Det gick bra ändå!
IMG_5214
Bild: Jag är första tjejen där uppe 🙂

Vi kom upp men vi var inte klara där än. Vi skulle fortsätta upp till 2100 m höjd!
Här sprang man inte alls. Det var inte lätt. Det blev mycket klättrandres på den steniga stigen, ibland med händerna mot knäna, ibland kröp vi. Stora steg för att nå stenarna uppåt!
Benen klagade inte alls. Däremot blev andningen tyngre ju mer uppåt vi gick. Ju högre desto svårare var det att andas.
Jag vet inte om det var pga. rädslan och hur i panik jag var men det var inte lätt! Vi gjorde några korta pauser för att få in luften i lungorna och andas men vi ville mest komma till toppen nu.
1040824_10151782654526913_1235253451_o
Bild: Paus för att andas

När vi nådde toppen tog vi en bar till innan vi fortsatte.
Nu var det lite bredare stigar men ännu mer stenigt. Här hade jag inte lika mycket problem för att fortsätta!
1013523_10200099797122802_1202436524_n

Här skulle vi springa nu. Lite lättare?
570_10200099991967673_1418634734_n
Mitt sällskap under första delen:
1070013_405935586189217_1128524287_n
Tog sista biten tillsammans med Anders och Katarina och vi fick ett bra tempo där!
Vi pratade hela tiden och jag blev så glad att jag hade klarat det!
Vi sprang sista biten, eller vi hoppade fort från en sten till den andra för att nu kunde vi ses nu husen och liften vi var på väg till.
Men precis några meter vår meeting point ramlade jag!
Jag hade inte en chans att reagera! Jag hade lite fart i benen och jag bara kände hur mycket ont det gjorde. När jag kom fram och mötte alla andra insåg jag hur många små stenar och grus hade jag i handflatan.
Jag tror att när man har klarat en utmaning man slappnar av och då kommer en olyka!
Det var lite det som hände mig!
IMG_5244

IMG_5250
Bild: Dagen efter

21369_10200099996927797_2093669776_n
Bild: Ser ni stigan?

Den här dagen kommer jag alltid att minnas.
Det var dagen jag kämpade mot min rädsla! Det var den jobbigaste och störst jag har gjort i mitt liv.
Efter den dagen känns det som ingenting kan vara svårare nu.
Jag gillar att utmana mig och den här var en riktig utmaning som jag också klarade!

IMG_5237
Äventyret i High tatras är i särklass den absolut häftigaste som jag har gjort!
Ingenting är omöjligt!    

Ett nytt äventyr

Jag är på väg till High Tatras fjällen i Slovakien.
Jag ska vara med på Salomons träilläger där!
Resan började redan igår när vi flög först till Krakow och sov där första natten.
En speciell natt där!
Jag ser fram emot resan och vill njuta varenda sekund jag är där. Det har varit en jobbig period på jobbet som har påverkat min träning.
Så nu ska jag njuta. Jag ska inte stressa mer utan jag ska slappna av. Det är ledordet för resan!
Det finns ett schema att följa men jag tänker göra och springa vad som det känns bäst.
Vi ska springa i fjällen! Enorma bergen!

Ett härligt sätt att börja mina efterlängtade semester!

20130705-215255.jpg