Mina tankar innan loppet

Publicerad den 07 juli 2016 av coyntha

Nu är det nära.
Jag är på plats och har gjort allt jag kan inför loppet. Som Andreas Falk brukade säga till mig: jobbet är gjort!
Men hur tänker jag egentligen?

Som ni alla vet, jag är höjdrädd och har verkligen jobbat mycket för att bli av den eller åtminstone för att bli lite bättre. Nu tänker ni:- Hur kan hon vara höjdrädd och hålla på att springa i bergen?
Sant! Mycket sant!
Kan det vara för att jag alltid vill utmana mig till det yttersta?
Kan det vara för att jag alltid vill visa för mig själv att allt kan gå om man bara vill?
Kan det vara för att jag vet att man blir bra på det man tränar?

Jag frågade Camilla, som har sprungit det här loppet några gånger om det fanns ”farliga” ställen på loppet. Hon svarade att – det finns ställen på banan som känns ”farliga” och där du INTE vill ramla.
Frågade även om det fanns några stup. Hon sa kanske inte direkt, men många ställen som är väldigt branta. Oppsan!
Å andra sidan, jag vet att jag normalt sett är ganska rädd av mig, men på lopp kan jag tåla mycket mera. Framåt framåt! Tänk inte mycket!

Det borde gå bra, jag har ju liksom inget annat val än att fortsätta framåt. Alla andra gör ju det 😉 Så jag får inte fundera för mycket!

En annan sak som oroar mig är natten. Även om jag har sprungit och tränat en del i mörkret och ensam. Efter min nattupplevelse på LTBCN vill jag vara säker att jag kan se hela natten. Jag tänker på hur mycket vikt i västen jag kan bära och om jag orkar ha en extra lampa, det vore katastrof om jag blev utan ljus.

Annars har vi rekat runt omkring här och allt otroligt vackert! Vi bor i en liten by som heter Bourg Saint-Pierre och just här passerar vi på loppet. Här är en av de matkontrollerna.

Jag laddar med den fina energin som finns här. Sover och äter bra.
Det är verkligen magiskt här. Svårt att beskriva.

Ultra Trail Spain Camp 2015

Publicerad den 04 maj 2015 av coyntha

Äventyret är slut för den här gången. Jag har spenderat 5 fantastiska dagar med ett gäng löpare lika galna (eller ännu mer) som jag är.

Vyn från sovrummet

Vi åkte ner till Alicante i tisdags för att sen åka bil till Javea, Costa Blanca där vi bodde på La Finca. Vår egen privata resort med pool, härliga umgängesytor och vår egen kock Nancy.
Jag måste berätta att hon jobbade hård för att mata oss. Hon lagade all mat från grunden och använde lokala råvaror. Det var verkligen en upplevelse och lyx att få den perfekta maten för oss löpare även om det var svårt att gissa hur mycket mat det skulle lagas!

Med Tone ( i vit), Torbjörn och Johnny

Jag delade rum med Tone från Norge. Det var så smart att bo på La Finca för att kunna umgås med alla. Vi hade en mötespunkt vid poolen. Vi åt alla måltider ute under parasollerna. Det fanns två kök och ett vardagsrum med tv som ingen använde.

Dagarna bestod av morgonyoga kl 07:00 varje morgon innan frukost. Frukost vid poolen, ett löppass i bergen och ett löppass på eftermiddag. På kvällen en gemensam aktivitet typ en föreläsning eller en workshop.

Varje kväll blev det tyst vid kl 21:30. Alla gick och la sig ungefär samtidigt. Trötta efter långa dagar, många km och höjdmeter i det fina vädret! Solen gjorde sitt jobb också, vi var alla ganska solbrända. Jag har även fått soleksem och det kliar såå mycket! Även vi som är lite mörkare kan drabbas av det!

Vi sprang på olika berg varje dag och vi kom upp till topparna. För mig var det perfekta tillfället för att träna och öva på mina svagheter. Det kändes så rätt att vara där! Vi var uppe på fyren San Antonio, klättrade ner i en grotta, vi sprang förbi spökstaden och väderkvarnarna Los Molinos.
Andra dagen, Den långa dagen var vi uppe på Castell de Castells. En annan dag som var återhämtningsdag var vi uppe på berget Montgó. Sista dagen klättrade vi upp på El Forat de Bernia där vi kröp igenom en tunnel för att komma på andra sidan berget. Efter det sprang vi en del av Skyrace La Perimetrals bansträckning på berget Bernia. Riktigt häftig och bitvis mycket brant och teknisk löpning, scrambling, klättring.

Trixigt och mycket teknisk terräng var den gemensamma nämnaren i varje pass. Jag som är så höjdrädd var det ännu en sak till jag behövde träna på för att inte tala om att lära mig att springa/jogga på en stening terräng.

Det var roligt att se hur dag efter dag blev det lättare att springa på en sådan typ av terräng. Man blir bra på det man tränar! De jobbiga stenarna blev inte lika svåra sista dagen.

Jag hade med mig mina stavar. Nu vet jag i alla fall hur ska jag bära dem när jag är ute och springer. Men tyvärr, känns det fortfarande som om de bara är i vägen.

Men de kan vara bra om jag kan vänja mig att använda dem och framför allt om jag kan lära mig hur man utnyttjar dem!

ha ha * smile *

I gruppen jag sprang med hade vi en spansk guide. Han var en otrolig bra löpare och cyklist som hade mycket erfarenhet både om området och om hur man springer i en sådan miljö. Vi snackade förstås massor på spanska och jag kunde översätta för gruppen. Allt funkade perfekt.

Jag måste säga att varje dag var magisk! Hela resan var en upplevelse!

Det är inte så konstigt när man delar sitt intresse med andra! Inga konstigheter om att prata om 100-miles lopp, Iron Man, Swim-run, 24-timmars lopp, etc. Inte heller att prata om gels och mat under ett långpass eller olika skor eller klockor! Ganska nördiga var vi!

På toppen!

Jag är hemma nu och det känns också bra. Jag har laddat och tagit hem alla stunder jag njöt med alla underbara vyer. De ligger i mitt huvud och jag ska ha ta dem fram när jag tränar här.

En sammanfattning av det jag har fått i resan är:

* Jag fick många bra tips för att förbättra löptekniken i berg. Både uppför och nerför.

* Nu vet jag lite mer vad jag gör för fel när jag springer. Det verkar vara grunden på mina hälseneproblem

* Jag har övat i den riktiga miljön med stavarna.

* Jag har stått på huvudet för första gången. En av de sakerna jag inte trodde jag skulle kunna göra

* Att kunna öva för att bli av höjdrädslan var stort! I år var det lättare att kontrollera min panik. Fick tips som att andas, inte titta ner osv

* Vi åt fantastisk mat från regionen! Jag kommer inte att glömma den stora Paellan och bäckfisk salladen bland annat.

* Fem dagar utan tv. Saknade inte det. Helt bortkopplad från världen.

Tack Pace on Earth, Tua och Ingemar! Ni skapade magi!

Vi ses nästa år!

Johnny Pace on earth och jag

Yei!! Jag gjorde det!

Stolt

Publicerad den 02 november 2014 av coyntha

Jag har varit i USA i två veckor. Målet med resan var att hälsa på barnen som pluggar och spelar fotboll på college i North Carolina. Dottern på UNCP i Pembroke och sonen på LRU i Hickory.

Båda åkte dit genom att söka stipendium för att spela fotboll, utbilda sig och uppleva en helt ny värld för dem.

Det har varit så svårt för mig att se dem lämna hemmet. Men det var ännu svårare när sonen åkte nu i augusti. Det har påverkat mig så mycket så att det känts som rena rama depressionen. Har gråtit massor och kunde inte träna ordentligt.

Nu känns det bättre. Jag vet att de har det bra. Det var stort att se de spela men framför allt att ta del av det som nu är deras värld!

Det blev mycket körning från ena staden till den andra!
Det blev dagar fulla med kärlek och skratt!

Det var med mycket vemod och saknad vi tog planet hem. Det värker i mammashjärtat men jag är stolt över att de har vågat följa sina drömmar! För mig är de vinnare och jag vet de kommer att lyckas i livet!

Det är dags för mig att fokusera lite på mig. Det är alltid skönt att vara hemma igen och få ordning på rutinerna igen. Den första är att äta nyttigt och gott som jag brukar. Har saknat det mycket!
Har nästan fått ångest av att se hur dåligt folk i USA äter. Det var svårt att hitta bra ställen att äta på!
Fokus nu: äta bra och träna bra (rehaba mina fötter)
Jag ska till sjukgymnasten på tisdag och sen hoppas jag att kunna börja springa igen!

Dottern på borta match i South Carolina

Rosa hemma match i Pembroke. Rosa tröjor för att stödja Bröstcancer.

Min bror kom på besök också. Här med min dotter!

Selfie (självklart) med Michelle och Amber!

En stolt pappa också!

Lagbild på Michelles träningen

Coach Lars (som är svensk) och Michelle på träningen

Sonen på matchen!

På besök på Lenoir-Rhyne Universitet i Hickory, NC

Vi tar en tur runt sonens universitet

Jag njuter av att vara med honom 🙂

Mexico

Publicerad den 24 oktober 2014 av coyntha

Svara

Är jag i mitt kära land nu?

Det är inte lätt att hitta restauranger med äkta mexikansk mat.
Igår hittade vi en här i Hickory i USA! En fantastisk känsla att komma in i restaurangen och känna att jag kom till Mexico!
Allt var en replika av Mexikos miljö!

Vi beställde guacamole som start. En tjej gjorde den framför oss och sen fick vi smaka och godkänna om den var bra! Som när man får prova en nyöppnad flaska vin på en restaurang! Jag sa att det saknades lite salt och lite lime och de la till lite så det blev perfekt.

Maten serverades i en molcajete som liknar en svensk mortel av sten. Där fanns lite av allt: kött, kyckling, nopal (cactus), olika chili frukter, lök, chorizo mm serverades med ris i tomatsås och stekta bönor. Allt med majs tortillas och många olika såser!

Jag var i paradiset!

Jag kanske borde starta en sådan restaurang i Sverige?

YMCA

Publicerad den 22 oktober 2014 av coyntha

Svara

De två första dagarna i New York har vi tränat i de berömda YMCA-gymmen. De öppnar kl5:00 så det passade oss bra med jetlag i kroppen.

Ett gym med absolut allt man kan behöva, många pass och även en pool!

Jag tränade på crosstrainer. Det fanns tre olika typer och jag vet inte vad som var skillnaden. Testade två av dem. De hade tv och jag passade på att titta på en kanal från Mexiko. Maskinerna hade även Iphonekontakt både för Iphone4 eller 5.

Jag även testade att cykla i en spinningcykel. Skönt med träning även om man är på semester. Första dagen 60 min och andra dagen 80 min.

Jag som trodde jag skulle kunna springa massor när jag skulle vara på semester! Jag får inte springa än men jag följer mitt alternativa schema. Jag jobbar med konditionen och längtar efter att springa igen.

Jag får besöka alla gym på alla hotell under semestern!

Ser ni mig där?

Bilden på min bana på skärmen!

Jämtlandstriangeln

Publicerad den 15 september 2014 av coyntha

För några veckor sen åkte vi till Jämtland. En sista minuts besluts resa bara för att jag orkade inte vänta ett helt år för att kunna åka dit nu när sommaren var nästan slut.

Dag 1 – Edsåsdalen
Vi flög till Östersund och där hyrde vi en bil.
Första stopp var i Edsåsdalen. Jag älskar det området och jag ville gärna känna atmosfären där. Jag hade bestämt mig för att springa en sväng i fjällen där. Det regnade jättemycket men det skulle inte stoppa mig. Kollade på kartan och vi tog en sväng på en runda som jag trodde skulle vara 6-7 km.
Vi tog en sväng i Grofjällen som blev 12 km! En underbar runda som gick på första delen av Axa fjällmaraton. Det var svårt att springa på grund av så mycket regn och det var brant! Det rann mycket vatten och tillsammans med alla rötter och stenar blev det inte lättare!
Sista delen var mest nerför, det var sumpigt och lerigt men lättare att springa! Såå kul!

Dag 2 Storulvån – Sylarna 16.5 km

Dag efter åkte vi tidigt för att starta vårt äventyr.
Vi startade i Storulvåns fjällstation. Första sträckan blev 16.5 km och det gick mest uppåt. Första km var ganska steniga men sen blev det lättare och roligare att springa. Området är helt magiskt och vi sprang mellan alla renar som var där! Vi tog förstås första fika i ett vindskydd i Spåjme. Så mysigt! Kaffet och mackorna smakade extra gott där!
Sista km till Sylarna var lite branta men jag tyckte det var bara kul!
Väl framme bastade vi, duschade och vi lagade mat med en matpåse vi hade beställt. Det smakade gott! Det var renkött med kantarellsås och lingonsylt. Vi åt tillsammans med andra gäster i en gemensamt matsal! Efter det blev det mys i sofforna innan vi alla gick och la oss. Vi hade bokat en sovplats i ett stort sovrum med många andra!

Halvvägs till Sylarna!

Fikatime!

Vackert!

Framme!

Sovplatser

Sylarna

Dag 2 Sylarna-Blåhammaren 19.5 km

Åh hej!!

Efter en stor frukost var vi redo för dag nummer två. Vi köpte matsäck som vi kunde plocka själva från frukostbordet. Jag tog två ostmackor, ett ägg, en kexchoklad och russin. Vi fick kaffe i den lilla termosen vi hade med oss.
Idag skulle bli den längsta sträckan och vi hade hört att det var lite tuffare.
Jag mådde inte så bra i början. Hade huvudvärk ett par timmar men när den försvann gick det bättre att springa. Här var dels uppåt och dels ganska platt. Eller rättare sagt, det kändes plattare fast vi var hela tiden på väg uppåt. Kanske för att landskapet är så öppet! Det var vackert! Många gånger var vi tvungna att stanna och bara titta!
Halvvägs blev det också en fika i vindskyddet. Vi delade det med många andra som vandrade. Några på väg till Sylarna, några på samma väg som oss. Alla glada, alla var där med samma mål! Så trevligt!
Jag bara älskade att vara där och var tacksam att vi hade så lite packning att bära! Alla som vandrade var jätteöverraskade hur vi lyckats med så lite packning!
De sista 4 km blev lite jobbiga för Göran men jag hejade och peppade och det gick bra. Vi kom fram efter nästan 20 km!
Det blev bastu och dusch också! Men här hade vi bokat den berömda middagen som man bara inte kunde missa: 3-rätters middag i en en speciell miljö!
Vi satt tillsammans med de andra gäster i ett rum och vi kunde njuta av gourmet mat och trevligt sällskap. Alla satt med vandring/träningskläder där!

Frukost

Att vara social mitt i fjällen! ”Va? Springer ni?”

Mot Blåhammaren!

Det fanns renar överallt!

Blåhammarens fjällstationen

Dag 3 Blåhammaren – Storulvån 13.5 km

I gång igen!

Vi hade inte så bråttom idag heller med att vara de första ute i fjällen. Vi åt en god frukost igen med nybakat bröd. Jag fick veta att de använde havregrynsgröten som var kvar efter frukosten till att baka brödet. Gott!
Sista delen är den kortaste av alla. Jag själv tyckte den var lätt också. Mest var det nerför men det var mycket stenigt! Vi fikade efter halva sträckan och delade vinskydd med ett gäng underbara personer. Bland annat en man som vägde 150 kg och hade tagit sig dit! Han vandrade med tält och all utrustning hela 6 km och det tog 12 timmar för honom! Han var så stolt!
Det regnade ganska mycket men jag njöt av att springa där! Det var verkligen magiskt och ja, jag rullade ner, som Annie hade sagt 🙂
Sträckan blev det 13.5 km.

Vi delade vinskyddet med några till!

Mission completed! Tillbaka till Storulvån!

Vi var lyckliga! Vilken fin helg!
Totalt för oss blev 61 km på fyra dagar! Så roligt!
Jag rekommenderar stark att testa det! Jag kommer säkert tillbaka några gånger till!

Mexikansk djungeln

Publicerad den 21 januari 2014 av coyntha

Som ni redan vet, från mitten av december och fram till jul var vi hela familjen i Mexiko och USA på semester.
Vi hade verkligen har sett fram emot denna resa och jag hade tagit med mig skor och träningskläder.
För mig, finns inte en chans att åka på semester utan träningskläder. Det var faktiskt första gången som hela familjen ville träna under vår resa.

Det var en fantastisk upplevelse att upptäcka och bekräfta att man kan se sig omkring så mycket på ett sätt som inte alla gör, genom att springa.
De som inte springer missar tyvärr mycket! Jag önskar så mycket jag kunde förklara det!

Första veckan var vi i Puerto Vallarta på Mexikos västkust.
Vi bodde på ett fyrstjärnigt hotell några km söder om Puerto Vallarta vid Stilla havet med all-inklusive för att lyxa till det lite.
Att vi många gånger gick vi upp kl 6:00 på morgonen för att träna en stund på gymmet var inte så konstigt.
Att ha barnen med oss och peppa varandra och träna var inte heller konstigt. Vi svettades tillsammans och jag älskade det!

Båda barnen tränar ganska mycket hemma också så det var en självklar aktivitet att göra det tillsammans. Mys!!!
Ibland tränade vi tidigt på morgonen eller sent på kvällen innan vi gick och la oss.

Jag ville springa mer på stranden men tyvärr var det lite svårt att hitta någonstans att springa i närheten. Att springa runt och runt hotellet var kanske inte så kul. Stranden var lite för kort och inte så kul heller att ta en runda där. Men, på andra sidan stora vägen upptäckte vi en liten väg som banade iväg genom en liten by och sen uppåt bergen genom djungeln. Det kunde bli spännande att springa. Vi gjorde det!

Att man får se saker när man springer är för mig en det bästa som finns och bästa sättet att uppleva en stad.
Vilken upplevelse! Man kommer naturen väldigt nära!

Jag var så glad att kunna visa familjen att i mitt land finns det otroliga vackra ställen. Barnen är stora nu och uppskattar allt mycket mer nu. Alla tyckte det var spännande att vara i Mexico.

Mexikansk djungel är stor och det är otroligt så mycket det låter i djungeln. Frågan är om det fanns andra djur än de färgglada fåglar vi såg?
Vägen gick mest uppåt och men i bland även neråt, massa stenar och rötter precis som jag gillar. Vi kan säga att det var ”mexikansk terräng” 🙂
Stundtals var växtligheten väldigt tät och bildade ett tak över vägen. Så spännande! Så vackert!

Det blev ca 8 km i en riktning innan vi vände tillbaka.

Det var roligt och det kom att bli fler tillfällen under resan till både löpning och äventyr.
Jag tänker berätta mer om allt spännande vi gjorde under våra semester 🙂

Hejdå New York

Publicerad den 05 januari 2014 av coyntha

Det har gått tre veckor sen jag skrev ett inlägg här på bloggen.
Tre veckor som har varit underbara.
(Jag skrev inlägget igår när vi började resan hem)

Men hur börjar jag ett inlägg nu?
Det är så mycket jag skulle vilja berätta.
Så många upplevelser, så många platser, så många personer jag träffade, så många känslor.
Många fina städer. Tre olika länder.

Först spenderade vi en vecka med en road trip vid Mexicos kust. Vi bodde 5 nätter i ett All-inklusive paradis som var precis vid Stilla Havet.
Andra veckan var vi i min hemstad: Guadalajara och vi umgicks med mina bröder och deras respektive och min pappa samt alla våra släktingar. Många kramar och skratt. Många timmar tillsammans med goda vänner också. En fin jul och vi träffades även i en minnesstund i kyrkan med min mamma som är i himmelen.
Sista veckan i staden som aldrig sover, NYC. Vi spenderade nyårsafton på Time Square. Vi turistade så mycket vi kunde det kalla vädret tillät oss och vi shoppade så klart. Enligt nyheterna var det snökaos, men tyckte det var som en vanlig svensk vinter. Problemet var bara att vi inte hade så mycket vinterkläder. Magiskt att springa i Central Park och Brooklyn bridge. Vi hann även hälsa på Frihets gudinnan.

Nu sitter vi i Toronto, 5 timmar innan vi åker hem till Sverige. Jag har ett ledset hjärta efter att har sagt hejdå till min lilla älskling som fortsätter sina studier i Pembrokes Universitet i North Carolina. Tre veckor med mycket kärlek. Vi njöt varenda sekund!

Det var underbar semester och jag är inte redo för att börja jobba igen 🙂 men längtar efter att börja träna hårt och framför allt att springa i skogen igen.
Jag vill skriva min årskrönika och kanske några inlägg om de roligaste sakerna vi gjorde under semestern.

Bild: San Blas, Nayarit – Stilla havet

Bild: Puerto Vallarta – Stilla havet
Bild: Puerto Vallarta – Stilla havet
Bild: Löprunda i parken
Bild: med mina kära och fina vänner
Bild: Löprunda med brorsan i hemstaden

Bild: Man måste titta på Frihets Gudinna

Fredagspepp (missa inte det)

Publicerad den 26 juli 2013 av coyntha

Svara

Jag vill visa er en underbar video.

Äventyret i High Tatras var verkligen en utmaning på flera plan och var så häftigt!
Per Lundström och Charlotta Carlén hade en GoPro camera med sig och de filmade medan vi sprang.
Videon är från dagen som jag var så rädd!
Tror inte videon visar hur häftig och läskig det var!
Men se Charlottas film om denna dag!

(Lyssna när Katarina berätta i början om ”the runnable” väg!) 🙂
Trevlig helg!

Den omöjligaste!

Publicerad den 15 juli 2013 av coyntha

På min utflykt i mitt trailläger upplevde jag på tredje dagen den största saken i mitt liv som jag någonsin gjort.
Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle bli.
Jag är överväldigad med allt som hände där uppe på lägret i High Tatras.

Jag ska här försöka berätta vad jag upplevde på just den tredje dagen men jag tror inte det finns ord att beskriva dagen.
Vår slovakiska ledare Katarina hade lovat en ”runnable” sträcka de första 10 km och sen skulle det fortsätta lite brantare med svårare underlag.
Jaha, tänkte vi. Idag kommer vi att kunna springa lite mer än de andra dagarna!
Vi laddade med vatten i ryggsäckar, gel, bars och även en liten lunch för att äta där uppe.

Innan vi började gick vi genom dagen igen. Vi hade några meeting points där vi alla väntade på varandra.
Viktigt med att hålla ihop oss som en grupp trots att vi sprang i olika tempo.

Bild: Här visar Katarina den ”runnable” väg!

Det var en varm dag. I början var vi inne i skogen. En lite tuffare vanlig terräng än vi är vana i Sverige men lite runnable var det i alla fall. Det var uppåt dock!
Man kunde inte bara springa utan man fick gå trots allt.
Här är en bild vid första pausen:

Efter cirka 10 km kom vi upp till en fin grön sjö.
Där tog vi en liten paus för att få lite energi i kroppen och fylla vatten i ryggsäckar.

Nu började den riktiga stigningen. Vi körde på.
Det blev brantare och brantare och svårare förstås. Vi började gående på den steniga stigen!
Gud vad jobbigt det var!
Men det som blev jobbigare var höjden och de smala stigarna.
Om ni inte vet, jag är höjdrädd och den här höjden hade jag aldrig kunnat föreställa mig! Jag blev panik!
Jag kunde inte titta neråt och försökte bara fokusera på mina steg och tittade på marken hela tiden. Vågade inte lyfta huvudet trots de magnifika vyerna.

Bild: Where is the trail?

Jag träffade Katarina som väntade på oss och hon sa: jag är här för att hjälpa er!
Då blev jag ännu räddare! Vaddå hjälpa oss?

Jo, nu kom den svåraste delen.
Det fanns fasta kedjor för att få hjälp att kunna klättra!

Vi väntade på att resten av gruppen kom dit också.
Bakom oss var Ondrej (som är super erfaren klättrare) och han föreslog väg, dvs på vilka stenar skulle man trampa på.
Vilken tur att mina nya Dynafit skor har bästa greppet som finns!
Det gick bra ändå!

Bild: Jag är första tjejen där uppe 🙂

Vi kom upp men vi var inte klara där än. Vi skulle fortsätta upp till 2100 m höjd!
Här sprang man inte alls. Det var inte lätt. Det blev mycket klättrandres på den steniga stigen, ibland med händerna mot knäna, ibland kröp vi. Stora steg för att nå stenarna uppåt!
Benen klagade inte alls. Däremot blev andningen tyngre ju mer uppåt vi gick. Ju högre desto svårare var det att andas.
Jag vet inte om det var pga. rädslan och hur i panik jag var men det var inte lätt! Vi gjorde några korta pauser för att få in luften i lungorna och andas men vi ville mest komma till toppen nu.

Bild: Paus för att andas

När vi nådde toppen tog vi en bar till innan vi fortsatte.
Nu var det lite bredare stigar men ännu mer stenigt. Här hade jag inte lika mycket problem för att fortsätta!

Här skulle vi springa nu. Lite lättare?

Mitt sällskap under första delen:

Tog sista biten tillsammans med Anders och Katarina och vi fick ett bra tempo där!
Vi pratade hela tiden och jag blev så glad att jag hade klarat det!
Vi sprang sista biten, eller vi hoppade fort från en sten till den andra för att nu kunde vi ses nu husen och liften vi var på väg till.
Men precis några meter vår meeting point ramlade jag!
Jag hade inte en chans att reagera! Jag hade lite fart i benen och jag bara kände hur mycket ont det gjorde. När jag kom fram och mötte alla andra insåg jag hur många små stenar och grus hade jag i handflatan.
Jag tror att när man har klarat en utmaning man slappnar av och då kommer en olyka!
Det var lite det som hände mig!

Bild: Dagen efter

Bild: Ser ni stigan?

Den här dagen kommer jag alltid att minnas.
Det var dagen jag kämpade mot min rädsla! Det var den jobbigaste och störst jag har gjort i mitt liv.
Efter den dagen känns det som ingenting kan vara svårare nu.
Jag gillar att utmana mig och den här var en riktig utmaning som jag också klarade!

Äventyret i High tatras är i särklass den absolut häftigaste som jag har gjort!
Ingenting är omöjligt!