Naturen gör mig stark

Publicerad den 26 mars 2016 av coyntha

Igår när jag var ute på långpass hade jag tid att fundera på en del saker. Jag kom fram till att den här med att springa i skogen är inte så naturligt för mig som man skulle kunna tro.

Jag ska försöka förklara lite.

Som ni vet, växte jag upp i en stor stad i Mexico. Jag växte upp i Guadalajara som är den andra största staden i Mexico med ca. 10 miljoner invånare! Större än hela Sverige. Det betydde att i en sådan stor stad fanns bara gator av asfalt, cement och betong. Om jag någon gång såg något lite grönare var det tack vore mina föräldrar som tog oss på semester till kusten, ut på landet eller utomlands.

Det var när jag flyttade till Sverige för cirka 16 år sedan jag upptäckte naturen på nära håll. Men det var mest när jag började att springa jag insåg hur vackert det är runt omkring oss i Sverige.

I början sprang jag bara på gator tills jag en dag kom till skogen. Då var det kört. Jag tyckte det var så roligt att ha allt så nära mig: skog, stigar, stenar, rötter, djuren, fågelkvitter, etc. Allt där bara för mig! Jag hittade nya ställen varje gång och allt det här gav mig en känsla som var större än något jag hade aldrig känt förut. Någon typ av frihet och glädje. Det var bara jag och naturen där!

Det jag funderade över igår var hur stark har jag blivit! Alla gånger jag är ute och det är lite tufft så stärker det mig!

Om någon för några år sedan sagt till mig att jag skulle springa helt själv på ett okänt ställe hade jag inte trott på det.
Att springa i skogen och vara ensam och ändå fortsätta med risken att springa vilse, ramla eller träffa på något djur gör mig stark!
Det är samma sak när jag springer i mörkret i skogen. Den känslan!
Har ni tänkt på det? För många av er är det kanske något ni inte ens tänker på! Men för mig, det är inte naturligt.
Jag växte inte upp i den här miljön! Jag hade inte orienteringsklass i skolan! Mina föräldrar tog inte oss på fika i skogen! Jag var aldrig nära naturen! Jag växte upp som ett asfalts-barn!

Hur kan jag nu våga göra allt jag gör?
Det kan man undra! Jag vet svaret: jag gillar frihetskänslan jag får! Jag gillar att känna mig stark och kämpa för att inte vara rädd! När jag är framme efter mina rundor, speciellt när det är nya rundor, känner jag mig som en vinnare!

Jag brukar tjata på folk som är aldrig är i naturen att de inte har en aning om hur mycket de missar!

Löpningen och mina utmaningar har gjort mig till en starkare person på många sätt. Inte bara som löpare utan bättre och starkare mamma, fru, arbetare och vän.
Jag var ganska modig när jag tog beslutet att lämna allt och flytta till Sverige men idag känner mig ännu modigare. Jag vågar ännu mer!

Varje dag, varje gång jag lyckas är jag en vinnare! Jag, lilla jag, som inte ens visste vad en skog var!
Ni svenskar, ni har en fantastiskt natur! Gå ut och njut av det oavsett årstiden!

Tack för att jag får springa i er skog och andas glädjen!

Ett outforskat Omberg

Publicerad den 23 juni 2014 av coyntha

En fantastisk omgivning!
En underbar dag!
Det var en härlig mix av sol och regnskurar i skogen

Idag var det dags för långpass i terräng igen. Det är inte många långpass kvar innan GAX100.
Jag hade hört mycket om ett underbart ställe här i Östergötland som ligger i Ödeshög. Området för att springa heter Omberg och det finns många stigar och man kan även följa Klosterleden.
Vi packade lite matsäck och vatten och vi åkte dit. Vädret var inte så bra. Men vi kan säga det var ett perfekt löparväder.
Växlande molnighet och regn. Men som ni brukar säga: det finns inget dåligt väder!

Väl framme hittade vi först Klosterleden och följde den. Många backar, härlig terräng och underbar miljö. Olika träd och olika underlag. Vi även sprang i Bokskogen, vi hittade många sevärda ställen som ruiner och fornminnen från medeltiden, ett gammalt kloster, etc.

Så smart att har lagt hönsnät på spångarna så det inte blir halt.

Det små regnade ofta, sen kom alltid solen fram igen, det blåste en del framför allt när vi sprang längs Vättern i den gröna skogen! Så vackert!

Vi stannade många gånger för att njuta och ta några bilder.
Vid de värsta skurarna fick vi gömma oss under en gran. Imponerande hur bra granar skyddar mot regnet. Man kunde se att det var helt torrt på marken fast regnet vräkte ner.

När vi började bli hungriga stannade vi i en koja. Det var tur för att då började att regna massor. Problemet var att jag började att frysa.
Note to my self: ha alltid tändstickor i ryggsäcken! Det hade varit så skönt att kunna tända lite eld och värma oss. Jag passade på att äta lite, tog ett ägg och kesella jag hade med mig. Mums!

Konstig nog, precis efter det kom solen fram igen. Såå vackert!
Det var ett bra terrängpass. Det kändes inte långt alls, det var mest backar, många rötter och många stenar. Det vill säga: perfekt!

Kolla på terrängen och backarna!

Jättenöjda åkte vi hem igen. Det är lite långt att köra med det var helt värt!
Där måste jag komma tillbaka och springa ännu längre!
Rekommenderas!

Lördags äventyr

Publicerad den 28 april 2014 av coyntha

I lördags var jag sugen på att springa/jogga på ett nytt ställe.
Det skulle inte vara ett riktigt löppass utan det skulle vara en lördags utflykt.

Jag hade fint sällskap och vi fick skjuts till Fallerum som ligger ca 2 mil hem ifrån och vi hade som mål att springa hem till Åtvidaberg.
Lite kylig men snart skulle solen värma skönt.

Kl 9:00 på morgonen och 4 grader kallt.

Planen var att följa Östgötaleden på sträckan Fallerum-Glasberget-Åtvidaberg.
Det är första gången jag springer där så det var roligt att hitta alla orange:a prickar som man ska följa.

Sträckan var en del i grus, en del i skog och en mindre del på asfalt. När vi kom upp på Glasberget efter en jättebrant backe hade vi en underbar vy!

Det var verkligen en fin dag och jag ville inte pressa mig. Så vi gick ibland och ibland joggade vi.

Efter ca 9 km började att kännas bättre. Mina ultraben tyckte nu det var roligt att springa! Men tyvärr är resten av kroppen fortfarande lite sliten, tror jag.
Det kändes lite här och där men i stort sätt var det bra.

Vilken fin dag! Vilken bra idé att utnyttja det vi har nära hemmet och följa Östgötaleden!
Efter ca 12 km började jag att få ont (igen) i ena knät. Det var inte bra. Jag hoppas att det försvinner med lite mer vila.

Vi sprang, stannade för att fotografera, pratade, lufsade.
Vädret var underbart med en fantastisk känsla av att livet går som en dans utan att behöva tänka på någon tid att passa.
När vi kom hem, hade vi sprungit 18.5 km genom skog och kulturbyggd!
Nu har jag kollat och det finns hur många fina sträckor som helst för att springa runt omkring. De ska jag reka under sommaren!

Jag hoppas jag är snart klar med återhämtning.
Dags att börja planera nästa lopp!

Att dubba skor själv

Publicerad den 20 januari 2014 av coyntha

Jag fick nog av mina Icebugs.

Efter har sprungit 11 km i lördags med mina Pytho2-L BUGrip fick jag ont i fötterna och en blåsa. Nä, de funkar inte för mig. Jag blev ledsen och det är inte kul att springa i snön med dem.
Jag har kollat på nätet, frågat både på Twitter och Facebook, alla löpare som har erfarenhet av vinterskor men jag kom fram till att jag ville springa med ett par skor som passar mig och sitter bra och skönt.
Vad valde jag?
Ja, ni har rätt: att dubba mina älskade Hoka One One.
Pratade med älsklingen om mina idéer och han tyckte att det skulle inte vara så svårt att fixa.
Jag bestämde mig för att testa i mina nya Kailua Trail Gröna som är skorna jag köpte för att springa trail.
Hoka passar mig och de är supersköna. Sagt och gjort.

1. Göran skruvade in ca 10 mm små träskruv i dobbarna i sulan på skorna nästan ända in.

2. Han klippte av huvudet på skruven med en stor tång. Det gäller bara att skorna inte har nån sorts airdämpning som man punkterar med skruven. Och att försäkra sig om att man inte väljer så lång skruv att den går igenom sulan.

Det är lite svårt att klippa så man måste vara stark eller ha en stor tång.

3. Sen fick han justera längden på utsticket med en platt tång, genom att skruva in eller ut skruven lite.
4. Resultatet blev så här:

Test
Igår var jag ute på ett långpass (som blev kortare än planerat pga. jag inte mådde så bra) och testade dem. Det fanns mycket snö och jag behövde inte tänka på underlaget eller vilka skor jag hade på mig.
Det var verkligen skönt att springa och fick inget problem.
De funkade! Det blev 16.5 km i vinterväg!

Jag behöver bara testa dem på is eller halare underlag.
Annars tycker jag att vi hittade en bra lösning och billigt!

Vinterlöpning – why not?

Publicerad den 15 januari 2014 av coyntha

Att springa på vintern är roligt.

Igår hade jag bara en sak i huvudet: Att springa i skogen på kvällen efter jobbet.
Jag längtade så mycket!

Kl. 19:30 stack jag ut. Det var inte så kallt: ca -3 grader och målet var att springa inne i min skog. Där jag trivs bäst!
Men jag har inte sprungit så mycket där när det är vinter. Men i år bestämde jag för att göra det!
Förra veckan sprang jag där men då fanns ingen snö.
Pannlampan räckte bra. Snön gör att det blev ljusare och det var perfekt med pannlampas hjälp.
Jag är inte van att springa med pannlampa heller men jag måste träna inför TEC!
När jag var där kunde jag bara konstatera en sak: hur underbart det är att vara där!
Det är otroligt härligt att få den chansen att springa och njuta så nära naturen även på vintern.
Det finns inte så mycket som kan slå ett träningspass på snön! Jo, ett terrängpass på sommaren 🙂
Det gick inte fort och det var tungt.
Men det är så det ska vara när det finns några cm snö.

Jag kom på en sak: nästa gång någon frågar mig om varför jag springer ska jag försöka beskriva vad jag kände och upplevde igår. Det är bara glädje!
Jag tyckte det var roligt att lufsa i den vita världen runt omkring mig.
Det är svårt att förklara för någon som inte har upplevt samma sak. Jag tycker att varenda människa skulle få känna vad jag kände. Älskar den där känslan!
Jag kom hem efter 9 km och det var superskönt att duscha och äta middag.

Har du testat? Om inte, gör det! Du kommer inte att ångra det!

Äntligen

Publicerad den 06 januari 2014 av coyntha

Idag vaknade jag kl 10:30 men jag ville sova några timmar till. Jag har en jätte jetlag i kroppen…
Men istället bestämde jag mig för att ta en löprunda i skogen.
Om jag har saknat en sak under semestern är att springa i skogen.
Dagen var perfekt: +3 grader och molnigt.
Det blev en magiskt stund som var bara min. Jag älskar att springa där.
Det är min värld, min frihet. Det är där jag mår som bäst!
Jag log hela passet. När jag kom hem hade jag sprungit 10 km.
Det är den längsta passet jag har sprungit efter Bislett.

I morgon kommer Andreas och jag att planera kommande säsongen. Jag ser fram emot att börja träna hårt.
Mitt första mål är TEC i april.
Spännande!

Jag är f*n en löpare!

Publicerad den 18 oktober 2013 av coyntha

Första gången i mörkret!

Igår mådde jag bra. Ingen förkylning och kraften var tillbaka. Så jag bestämde mig för att ta en tur. Klockan var nästan 19:00 när jag kom ut.
Det var självklart dags att ta fram pannlampan. Jag köpte en billig variant som jag fick tips om och ville testa den.
Vädret är inte så kul just nu på kvällarna! Det var lite kallt och regnigt, men jag ute var jag ändå!

Började att springa på gatorna utan att starta pannlampan. Jag tycker det räcker bra med gatubelysningen och en reflexväst när man springer när det är mörkt. Efter 5 km kände jag för att springa i skogen. Men skulle jag våga?
När jag kom till skogen var det helt svart. Men pannlampan lyste bra så att jag kunde se var jag satte fötterna.
Jag började springa några meter och ångrade mig. Sprang tillbaka till gatan. Men sen tänkte jag bara: hur svårt kan det vara? 😉
Sprang tillbaka till skogen och tänkte köra en km eller något, men när jag var väl där kunde inte låta bli så jag bara fortsatte!
Det var så läskigt! Jag var rädd!
Jag tänkte bara på om hur många ögon som säkert tittade på mig!
Jag tänkte på hur ensam jag var där!
Men framför allt tänkte jag på att för några år sedan hade jag aldrig vågat!
Att springa helt själv i mörkret och i skogen: ALDRIG!

Efter 2.5 km fick jag plötsligt en endorfinkick! Helt plötsligt var det kul! Det var spännande och jag kände att jag, igen hade vunnit mot en rädsla!
Där var jag, ensam, i tystnaden, i mörkret i en regnig natt! Mina ben bara sprang och sprang.
Det spelar ingen roll om det är backigt eller svårt. Man tänker inte på annat än att springa och njuta!
Lite roligt att min puls gick upp direkt trots att jag inte sprang fort! Kan det vara ett täcken på hur rädd jag var?
Jag kom hem jättenöjd efter 90 minuters löpning! Yei!

Jag kände mig som värsta löpare!
Jag är f*n en löpare!
Som Maria skrev: Jag är en löpare som springer på asfalt, på stigen, i skogen, på banan, uppför backen, i snön, i regnet, på natten, på dagen, i ljuset, i mörkret, ensam, med sällskap……
Jag springer långt, jag springer kort, jag springer snabbt, jag springer långsamt!

Jag älskar att springa!
Igår var det underbart att få uppleva och känna på löpningen i en helt annan nivå!