Farthållare på Stockholm Marathon 2016

Publicerad den 09 juni 2016 av coyntha

I år valde jag 5:30-gruppen igen med tanke på att det är bara ett sätt att träna uthållighet och ingår i mitt träningsschema. Jag sprang tillsammans med Annika Rosengren för vi springer alltid två personer per grupp/tid.
Att vara farthållare är kul för att man känna får känna sig lite viktig. Man får byta om i klocktornet på Stadion. Vi har egna omklädningsrum, ett rum för att lämna våra värdesaker, ett mötesrum med allt utrustning: flaggor, armband, tejp, linne mm. Man känner sig lite elit på något sätt. Det känns lite lyxigt hela kalaset! Dessutom träffar man en del ultrakompisar där. Många som är farthållare är ultralöpare. Det blev ett stort kramkalas där inne.

En timme innan start samlades vi för en genomgång. Sen var det dags att gå ner och hämta ballongen och börja gå mot startfållan. Det känns alltid spännande. Annika och pratade innan loppet om hur skulle vi springa loppet. Vi bestämde att vi stannar på alla kontroller så alla löpare får chans att dricka och äta det som erbjuder. Vi skulle gå båda gångerna på bron. Vi skulle peppa så mycket vi kunde alla löpare.

Vi springer på bruttotid vilket innebär att vi startar klockan när startskottet går. Det brukar behövas att komma ikapp med sluttiden men vi gör det inte för snabbt. Utan det får ta lite tid. Våra löpare ska känna sig trygga med oss.

När man står i startfållan får vi många frågor. Den vanligaste är om det är farten 5:30 min/km eller om det är sluttiden som står på våra flaggor. Vi förklarar att vi håller jämt tempo under hela loppet.
Många är jättenervösa inför loppet speciellt om det är första gången de springer en maraton. De flesta är osäkra på vilken farthållare de ska följa. Vi får en del löpare som ställer sig bakom oss och säger att de ska hänga på från start. En del av dessa springer med oss hela tiden. Andra börjar att släppa oss efter halvmaran!

Jag älskade den här paret och deras t-shirt!

När vi hade passerat 30 km började många att bli trötta eller att få ont. Då var vi där för att peppa och hjälpa dem att inse det är inte många km kvar.
Det är alltid lika kul och spännande att komma in till stadion. En fantastisk känsla! Vi kom dit med 2 minuters marginal och vi hann att peppa massa löpare i mål. Jag kände mig jättenöjd med mitt uppdrag. Det kom många tårar och kramar efter mållinjen.

Jag lämnade utrustningen i klocktornet och hämtade min Finisher tröja, godiebag och mina nya Asics skor. En snabb dusch för att hinna ta tunnelbanan till T-centralen för att åka hem.
Det var en lång men fin dag i Stockholm. Otrolig nöjd med att ha sprungit med många fina löpare som kom i mål med mig!

Jag rekommenderar att vara farthållare om du har möjlighet att göra det!
Jag tänker göra om det nästa år!

Det är dags igen!

Publicerad den 30 maj 2014 av coyntha

I morgon är det dags att springa min femte Stockholm Maraton.
Det var efter min första maraton 2010 som jag blev förälskad i löpning. Jag tyckte det var en underbar upplevelse och jag visste att jag ville göra om det.

Mycket har hänt sedan dess. Många många km har jag sprungit och jag kände att ju mer jag sprang desto mer gillade jag att springa långt.

Nu njuter jag mer när jag springer många timmar, många km. Då är jag lycklig. Men jag är också lyckligare om det inte är på asfalt.

Varför ska jag springa bara på gatorna när landet jag bor i har den vackraste naturen som finns?
Jag har hittat till skogen, till stigar och även till fjällen. Jag älskar att uppleva naturen i löparskor ensam och ibland med sällskap.

Jag har frågat mig själv många gånger om jag verkligen vill springa Stockholm maraton igen?
Svaret har alltid varit: ja. Loppet ligger i mitt hjärta som min första riktiga utmaning. Det var det här loppet som öppnade mina ögon mot något som jag inte visste fanns i mig: älska att springa!

Men idag, en kväll innan den stora dagen känner jag mig ganska tveksam om jag vill verkligen springa i morgon?

Maj månad är den värsta månaden på jobbet. Jag har varit bortrest mycket, ätit dålig, inte tränat som jag skulle, har inte haft fokus på min träning, har inte prioriterat det heller, har varit stressad och jättetrött.

Den endast jag vill göra är gå tillbaka till mina rutiner och njuta av att springa, helst i skogen.

Imorgon startar jag kl 12:10 i grupp G. Jag tänker göra som coachen sade: hitta löparglädjen igen. Ingen press, bara njuta! För att vem vet? Det kanske blir min sista Stockholm Maraton?

Ser du mig, peppa mig!

#stmhlm42k – Vi träffades!

Publicerad den 05 juni 2013 av coyntha

Tweetup på Stockholm Marathon

En tweetup är en träff mellan twittrare som ofta uppstår spontant mellan folk som gillar varandra och vill ses på riktigt.
I detta fall har vi löpning gemesant som stor intresse och det var äntligen dags för några av oss att träffas.

Vi hade sagt vi skulle träffas ca kl 11:00 på mitten av Östermalms IP, dvs innan loppet för en kram och för att önska varandra lycka till!
Vad kul det var!
Några av oss hade vi träffats förut men andra var det första gången IRL!
Vad konstigt! Det kändes som om vi hade känt varandra länge!
Mycket roligt att få ett ansikte på ännu fler Twitter-vänner!
Kan ni gissa vem är vem?

@stenpoppase @weselle @hallneby @coyntha @torspringare @susanneli_gren @fredriknorlin

(@maratonmorsan finns också där… hittar ni henne?)
Finaste @GunEriksson var också där för att träffas och heja på oss!! Tack.

@ElinRagnarsson @fredriknorlin @lalanderandreas @susanneli_gren @coyntha @Kenandvik

När jag hade hämtat min medalj och finishertröjan fick jag en jättekram från Annie @ansofitiscated
och där väntade vi på Mia @Miamanke som också hade kommit i mål!

@Coyntha @ansofisticated @mimanke @ALideskr

Sent på kvällen mötte jag det här gänget som hade firat hela kvällen i en restaurang på Stureplan!
Obs! Notera vem som fortfarande har medaljen och finishertröjan kl 23.30!! 😀 Finaste!!

@soffipro @hallneby @blomma72 @weselle @coyntha

Vilken lycka att få träffa många personer som har samma intresse som jag har!!
Tack för allt inspiration!

Stockholm Marathon 2013

Publicerad den 03 juni 2013 av coyntha

Dagen före maraton

Mindre folk dagen före loppet

Maratondag

Mycket mer folk idag

Jag vaknade tidigt och det kändes som det skulle vara en bra dag för att springa min maraton.
Alla förberedelser gick bra och vi var i god tid på Östermalms IP.
Där var en hel del mingel. Vad kul det var att träffa IRL Twitter-vänner och gamla löparvänner.

Starten

Jag hade som mål att springa på 4:30.
Min plan var att springa första milen snabbare för att sen springa lite långsammare per varje mil.
Men jag ville framför allt ha en bra känsla. Jag ville njuta mitt lopp genom att styra loppet och känna mig stark.

Starten. Glad så klart!

Första stopp redan vid 12 km.
Jag brukar inte behöva gå på toa men idag hände det.
Annars gick de första 15 km bra och som planerat.
Precis innan jag kom till stadion-området vid 16 km träffade jag Göran (bästa supporten som finns) och jag fick en liten flaska med Vitargo och en kram.
Han hade fixat en skylt med mitt namn så det var ännu lättare att se honom!

Kärlek ❤

När jag passerade halvmaran var jag fortfarande ok.
Här träffade jag Yasmin, som för övrigt också sprang för Maria och Fuck cancer.
Det hjälpte med lite sällskap och några km gick lättare utan att tänka så mycket.

Men efter det började det att kännas tyngre. Jag vet att när det känns tungt är det för att jag har lite energi. Så kom jag på att jag inte hade druckit tillräckligt mycket Vitargo så som jag hade planerat. Jag tog en gel och det funkade en stund.
Jag försökte dricka Vitargo från mina små flaskor men det var så koncentrerat så det var svårt att suga in.
Vi hade gjort en koncentrerad portion i en 2dl flaska. Det gick inte att dricka helt enkelt. Det var som en tjock klump.

En bra sak var att jag visste jag skulle träffa Göran igen vid km 28.
Nu hade jag sprungit 25 km.
Jag bara längtade efter att träffa Göran för att då skulle jag få, inte bara en Vitargo flaska utan också en cola.
Jag försökte fokusera på det och sprang lite lättare, trodde jag i alla fall.

Ungefär vid Nybrokajen utanför Dramaten var han med sin skylt och sitt leende igen.
Äntligen! Jag träffade älsklingen och Magda, min underbara team-vän också!
Fick kram från båda och en cola. Sen det var bara att fortsätta.

Snabb träff

Nu hade regnat i ca två timmar. Men det gjorde inte så mycket.
På sätt och viss var det skönt och var mycket svalare. Man frös inte, problemet är att man lättare glömmer att dricka.

När jag hade passerat Slussen innan jag kom till Münchenbryggeriet fick jag en överraskning.
Det var Sofy som hejade och erbjud en gel! Tack Sofy!

Under loppet fick jag också många gånger hejarop från olika personer och jag är så tacksam för det.
Det hjälpte verkligen! Men nu var det svårt!
Loppet blev en kamp. Vägrade ge mig… det har jag aldrig gjort!

När jag kom till Västerbron var jag så trött!
Benen vägde typ 100 kilo var och det var verkligen omöjligt att springa. Jag gick halva bron sen började jag att jogga igen. Jag tror gelen hjälpte mig och jag fick lite kraft.
När jag passerade Kungsholmen insåg jag att det att det gick för långsamt och det var här frustrationen kom.
Jag skulle inte kunna göra tiden jag hade planerat. Det kändes tungt tungt… det var mentalt och fysiskt jobbigt.

Ledare

Då kom en 5-timmars farthållare ikapp, det var Cecilia Petersson som ledde gruppen.
Jag tänkte att mer än fem timmar kunde jag inte göra. Nej!! Det fanns en gräns där!
Jag bestämde mig nu för att hänga med deras tempo och då skulle jag minst komma i mål på 5 timmar.
Det kändes ganska ok de första km jag hängde med men det blev tyngre och tyngre.
Jag kollade inte så ofta på klockan men när jag tittade trodde jag vi sprang i 6/km tempo för att det kändes ”fort”! Yes sure! ha ha
Det var 6:45 tempo! Inte så fort alls. Gud vad trött jag var!

Jag tänkte att jag skulle behöva göra allt jag kunde för att hänga i gruppen.
Andreas ord om: att våga plåga var i mitt huvud hela tiden!
Jag tänkte på varför jag var där, att jag hade tränat bra, att jag var stark mm
Men… det funkade korta stunder. Det var inte roligt längre att springa. Jag kunde verkligen inte.

Nu var det typ 3-4 km kvar. Efter jag passerade 40 km var det slut för mig. Jag mådde illa, jag kände som jag orkade inte mer.
Kunde verkligen inte gå mer. Stod åt sidan och började kräkas! En funktionär kom nära och frågade hur jag mådde.
Det var nu bara 2,195 meter. Jag skulle komma i mål oavsett tiden och oavsett hur.
Jag började gå och försökte återhämta mig. Jag kunde inte ta mer Vitargo. Det kändes inte bra i kroppen. Försökte dricka lite vatten och tog en sista gel.
Jag började att jogga igen men alla som jag hade sprungit om tidigare började att springa om mig! Skit också!
Men nu spelade det verkligen inte någon roll. Jag ville bara komma i mål.
Vad jag hade kämpat nu!
Kriga kriga! (Tänkte igen på Maria!)
Äntligen var Stadion framför mig och när jag kom i stadion körde jag en sista spurt!

Sista spurten!

Snart där!

Sådär ja!

I mål!!!

Jag gav verkligen allt min kropp hade.
Gud vad skönt att komma i mål!
Och vem var där precis när jag lyfte blicken åt läktaren?
Min älskade man och min älskade vän Magda!
Båda kramade mig och jag började gråta!
Tårarna rann utan stopp och det kändes som att jag fått nog av löpning. Skit i maraton tänkte jag för en kort stund.
Den här gången var det inte bara för att jag hade kommit i mål. Det var mest att det äntligen var slut!
Jag kunde inte sluta gråta. Jag var så himla trött!

Ja, jag gråter

Jag fortsatte till ÖIP för att lämna chipen och hämta min finisher tröja.
Men först den hemska trappan 🙂

Där fick en grattiskram från bästa Annie och det kändes redan då lite bättre.
Lite mat också fick vi!!

Jag är stolt att har kommit i mål.
Jag älskar min medalj och när jag tittar på den speglar den alla mina känslor jag hade under loppet. Det kostade mycket och varje gång jag kommer att se medaljen kommer den att påminna mig hur stark jag är.

Jag gjorde min hittills sämsta maratontid men jag lärde mig massor.
Det är inte lätt att få mig bryta och inte komma i mål. Det krävs mycket mer än vad jag gjorde igår.
Jag klarar utmaningar! Vad som helst!
Jag behöver några dagar för att smälta detta. Just nu känns som jag inte vill springa något lopp mer.

Tack att min underbara familj som påminner mig hur stolta de är över min prestation!
Och nu har jag tänkt två gånger och kom fram att barnen inte ska behöva lyssna till en mamma som klagar över misslyckad idrottsprestation.
Jag är inte en elitidrottare. Jag bara älskar att springa.
Jag vill lära dem att alla försök är bra. Jag vill inte lära dem att endast det bästa är gott nog.
Skulle aldrig kräva det av någon annan – varför då kräva det av sig själv?
Tack älskling. Du är bästa supporten som sliter sig så mycket så jag får allt jag behöver. Vi gjorde det igen! Älskar dig!
Tack coach för allt stöd. Det gick inte som planerat den här gången men det blir bättre nästa gång. Tack för peppen.
Tack bästa Magda! Jag uppskattade enormt ditt hejarop!
Tack alla som peppade längs banan också!
Och tack alla er som hejar och peppar via sms, Facebook, bloggen och Twitter! Du vet vem du är!

Magda och jag

Han som är alltid där!

Nu kör vi

Publicerad den 01 juni 2013 av coyntha

Marathon outfit
Om du ser en svart/vit kjol så är det jag!

Från Sofys blogg:

”Jag litar på mina ben. På mitt starka hjärta. På min förmåga att genomföra. Allt jobb är gjort fram till nu. Snart är stunden här. Vilken lycka! Jag vågar vilja vinna. Jag är en vinnare.”

This is me

Publicerad den 31 maj 2013 av coyntha

Vi har gått hela dagen och vi laddar nu med sushi och Lets dans,
Här är mitt nummer och om du ser mig du får gärna hälsa på mig!
Laddar. Laddar.

Nedräkning

Publicerad den 30 maj 2013 av coyntha

Svara

Nu är det nedräkning på riktigt!

Imorse fick jag peppsamtalet från coachen. Vilket bra sätt att starta dagen!
Jag känner mig laddad och vi har gått genom detaljerna! Skönt.

Det har varit lite svårt att komma i säng i tid varje natt den här veckan.
Mitt mål var att sova senast kl. 22.30 men det har inte lyckats! Jag ska verkligen försöka idag och imorgon.

Viktiga (löjliga) saker som ska fixas och bestämmas snart. Det gäller att ladda på flera plan!

Välja outfit. Det beror mycket på vädret så jag kan bestämma mig men det lutar åt löparkjol ändå
Fixa naglar – Check!
Ska jag fläta håret?

Och några lite viktigare saker:

Köra yoga idag. Lite försiktigt dock, jag vill inte ha träningsvärk på lördag.
Köra lite stretch-övningar också.
Gå igenom mitt lopp. Springa banan i huvudet.
Hur ska jag dela loppet och vad ska jag göra om det blir jobbigt och får en dipp?
Hur ska jag visualisera att det kommer att gå på ett positivt sätt.
Hur ska jag bära med mig Vitargo och några gel?
Ska jag ha ipod eller lyssna på musiken i Iphonen?
Vilka skor ska jag ha?

Allt är viktigt och det ingår i förberedelsen.

Jag känner mig redo och det känns som jag har tränat rätt och gjort allt jag kunde trots mitt problem i baksidan av låret under våren.
Kroppen ska vara redo för att springa Marathon på lördag. Huvudet är redo. Jag kommer att bli stark på lördag.

Tänk att det är bara jag som själv har skapat den här möjligheten att springa och njuta.
Det är jag som har tränat, ingen annan!

Kan det bli lördag nu?

Inte så mycket kvar

Fuck cancer

Publicerad den 30 maj 2013 av coyntha

Kriga och springa för livet!

Min vän Maria sprang förra året mot alla odds Stockholm Marathon och hon gjorde det med bravur.
Idag befinner sig hon på Sahlgrenska i Göteborg och hon skulle åter ha sprungit på lördag.
Hon behöver dock hoppa över den här gången.

Jag tänker springa och tänka om Maria och kämpa mig i mål. Hon är en krigare och ger aldrig upp.
Vi krigar tillsammans!
Vi som springer på lördag kan springa med lika mycket kärlek som hon alltid gör!

Vi springer för livet och kärleken!
Vi ses nästa år på startlinjen Maria!

Egen tid

Publicerad den 28 maj 2013 av coyntha

Det är inte så många dagar kvar.
Stockholm Marathon.

Idag har haft lite egen tid hos bästa massören Ida i Campushallen.
Hon är så bra och jag gillar att hon också är bästa yoga lärare.
Det är en bra kombination: yoga och massör. Hon använder lite yoga principer på massagen!
Vi andas och slappnar av så vi kommer i en flow 🙂
Hon gick genom hela kroppen men framför allt ryggen, höften och benen.
Just för att öka blodcirkulationen.
Det känns verkligen bra i kroppen nu.
Så skönt!

Kroppen är redo för att ha det kul på lördag.
Ja, det är alltid en utmaning att springa en maraton men framför allt tycker jag det kommer att bli kul.
Laddningen fortsätter: Bra mat och jag försöker att inte stressa och sova så mycket det går.

Känner du dig redo?

Mina tips- 4 Kost

Publicerad den 27 maj 2013 av coyntha

Svara

Stockholm Marathon
4 dagar kvar

Veckan handlar det mycket om att förbereda mig både fysiskt och mentalt för lördagens lopp.
En av de delarna är kosten.
Just nu äter jag som vanligt. För mig gäller inte att kolhydratstömma.
Jag undviker stora mängder fett (friterat) och inget socker alls. (Jag äter nästan aldrig annars de ändå)
Från och med imorgon kommer jag att lägga till mer kolhydrater bara, t. ex. en potatis extra, lite mer pasta eller en macka till.
Jag tänker ladda med bara bra mat och se till att fylla på kroppen med rätt bränsle och energi.
Det gäller att hålla en jämn energibalans så det är bättre att äta regelbundet.
Superviktigt att äta vad magen är van vid och vad magen mår bra av.
Ett bra tips som fungerar bra för mig inför ett långdistanslopp är att dricka ordentligt under hela veckan innan loppet så att man har en bra vätskebalans i kroppen. På fredag kväll kommer jag att äta något som är lättsmält så jag inte får problem med magen, typ fisk och potatis har jag tänkt.
Andreas säger alltid att det är viktigt med att ha magen i balans före en tävling och tillför rätt energi under loppet.
Vi laddar nu!!