Sämsta maratontid ever i det jävligaste vädret jag någonsin har sprungit.
Men så mycket man lär sig när man springer!

Det blir inte alltid som man planerar. Igår sprang  jag det tuffaste lopp jag har någonsin sprungit.

Mina mexikanska rötter gjorde sig påminda igår. Jag är inte svensk och jag föddes inte för det här kalla vädret. (Note to my self: Glöm inte det!)
Det sägs att i Sverige finns inga dåliga väder utan bara dåliga kläder. ..
Ja, det kanske var så. Jag valde fel kläder!
Det blev mycket tjafs om kläderna på facebook, twitter och bloggar innan loppet. Och självklart valde jag fel. Såå fel.
Jag tror inte jag var den enda som frös så mycket som jag gjorde igår.
Bild: Min outfit som gömde sig under en poncho

Bild: Min outfit jag sprang nästan hela loppet

Det var snart dags att gå till starten. Jag startade 12:10.

Från första steget kände jag direkt att det var inte min dag. Kroppen var lite stel redan innan starten.
Coachen och jag hade en plan. Mitt mål var att springa på 4:30 timmar. Redan efter 5 km låg jag 2 min efter planen.
Men jag tänkte att det skulle bli bättre när jag blir varmare. Jag var dock redan då blöt från topp till tå.
Det var ingen idé att försöka undvika vattenpölarna. Skorna blev dyngsura direkt redan från starten.
Men humöret var fortfarande på topp. Jag kände mig stark.
Vid Nybroplan fick jag pepp från Pernilla! Tack fina du!
När jag passerade 10 km började allt att bli mer komplicerat.
Jag hade en långärmad tröja och ett linne, långa tights, vantar och keps och en tunn poncho av plast. Vätskebälte också.
Varje gång jag skulle dricka perpetuem eller vatten var det en kamp. Upp med ponchon, hitta flaskan, sätta flaskan tillbaka, poncho ner igen…
Det var inte lätt. Händerna var stela. Jag började tappa känseln i händerna.
Jag var också jättekissnödig. Vad? Jag har aldrig stannat på en bajamaja under ett lopp!! Kan det vara vädret? Jag drack inte för mycket och jag kanske inte svettades så mycket som jag brukar annars. Obehaglig känsla. Jag ville inte stanna.. orkade inte ta av alla kläder, vätskebältet, poncho, etc. Inte med frusna fingrar. Så jag bestämde mig för att vänta tills jag träffade Magda så hon kunde hjälpa mig.
Vid Stadshuset träffade jag Sirpa. Jag stannade där och hon hjälpte mig att ta av den blöta jackan och ett par vantar (Jag hade två par på).
Jag trodde det skulle hjälpa om jag hade mindre blöta kläder. Där tappade jag några minuter.
Efter 15 km  började det bli en riktig  utmaning. Jag frös ännu mer och började hacka tänder.
Älsklingen väntade på mig på Karlavägen. Med sitt stora leende och hejade på mig. Han fick mina andra par vantar och en tom flaska. Det gav mig kraft för att fortsätta. Jag trodde det var bättre utan vantar. Oh, vad jag ångrade mig. Det blev inte bättre. Hellre blöta vantar än ingenting. Too late!

Nu var vi på andra varvet och kom till Gärdet och där var det inte kul alls. Motvinden blåste rakt i ansiktet och det var då jag tog fram musiken (fråga mig inte hur jag lyckades). Min älskade familj hemma och i Mexico som hade skickat lite kärlek i varje låt. Det hjälpte. Men jag blev mer och mer frusen.
Äntligen passerade vi halvmara distansen och jag mådde illa.
Ju längre tiden gick, ju mer frös jag. Jag längtade så mycket efter att gå på toa och kissa. Men jag orkade verkligen inte ens försöka.
Snart skulle jag träffa Magda.
När jag kom till Djurgården såg jag henne. Där var hon! Min ängel! Jag började nästan gråta. Hon skulle göra mig sällskap resten av loppet.
Hon pratade hela tiden och peppade. Lite innan vi kom till Nybroplan stannade jag igen för att äntligen gå på toa. Magda hjälpte mig med ponchon, bältet, kläderna, etc. Det var skönt att sitta en kort stund där faktiskt! Det var varmare där! Jag ville inte gå ut igen 🙂

Vid Nybroplan träffade vi älsklingen igen. Magda tog emot mina två flaskor han skulle ge mig. En med cola och en med perpetuem. Magda tog hand om dem. Jag var så handikappad kändes det som. Jag fick en puss från älsklingen och sprang vidare.

Vi fortsatt och kom till Västerbron igen. Nu var det sista gången. Vi hade motvind igen. Det blåste så jäkla mycket!! Jag bara skrattade åt den olycksaliga stormvinden. Det var inte sant! Magda visade mig vågorna!! De var enorma! Vi gick och sprang lite här på bron.

Jag ville äta min Snickers men det var en utmaning att få fram den. Fingrarna kunde inte röra sig.

Nu kändes det nära. Det var mindre än en mil kvar. Det gav mig kraft och vi ökade lite tempo. Vi småpratade hela tiden och det hjälpte mig att ”glömma” lite hur frusen jag var. Folk som hejade gav också kraft.
Vi träffade Lina som hejade. Tack för det. Sedan hann vi prata med Tero som var farthållare. Det gav också mer kraft.

Bild: Lina tog bilden på mig när vi träffades
Nu var vi nära. Magda sa för att peppa mig: ” Tänk på hur kommer du att fira ikväll med en bra middag och vänner!”
Jag svarade: ”Jag vill bara komma i mål för att ha torra kläder!!”
Det var det endast jag hade i huvudet!

Att komma i mål var definitivt inte som andra gånger. Jag tänkte inte så mycket på min medalj eller min tshirt. Jag längtade bara efter varma kläder och en varm kaffe.

När vi svängde in på Sturegatan och såg Stadion blev jag glad. Det var här Magda och jag skilde på oss. Jag skulle springa själv till Stadion.
Vad hände då? Jag var stark. Starkare än någonsin. Jag började att springa fort som aldrig förut. Jag sprang om folk och kom in i Stadion.
Den känslan kom tillbaka!! Den härliga känslan kom tillbaka! Känslan av att se Stadion så nära och nästan ha klarat en marathon igen!
Vilken känsla!
Jag spurtade i mål. Jag gjorde det. Igen.

Men det här gången var speciellt.
Jag hade mycket kraft kvar. Konditionen var inte största problemet under loppet.
Men kroppen ville bara stanna.

Jag kom i mål på 4:50 timmar (12 min mer än mitt PB på maran). Min sämsta maratontid ever!
Kan man vara glad och nöjd ändå?

Stor kram fick jag från älsklingen och Magda som väntade på mig.

Bild: Min fin hare och jag 

Sedan skyndade jag mig vidare för att få mina torra kläder och gick fort mot Östermalms IP.  När jag kom till trapporna som jag annars brukar ha problem med att gå nerför flög jag bara ner. Hämtade min finisher-tröja. Fort för att hämta min påse och gå in i fotvård tältet, enda stället som kunde ge lite skydd för vädret och hade lite uppvärmning. I tältet var det många som frös så de skakade.
Där var jag helt slut. Jag kunde inte röra mig mer. Helt frusen.
Frågade en person efter hjälp för att kunna ringa älsklingen och komma för att hjälpa mig att byta kläder.
Jag kunde inte röra händerna. Jag trodde jag hade tappat dem. Älsklingen klädde på mig med mina hyfsat torra kläder. Påsen hade legat i regnet hela dagen som det kom in lite regn i påsen.
Där fick jag också kaffe och en bulle som smakade jättegott. Sedan gick vi förbi stånden med korvar och åt två stycken. Frös fortfarande.

Tunnelbanan till hotellet var inte kul heller när man fryser så mycket. Jag skakade och skakade.
Det här är utan tvekan det värsta lopp jag har sprungit. Har aldrig frusit så mycket någonsin. Men man lär sig mycket och jag tänker skriva ett inlägg sen, om den positiva sidan av loppet.

Väl vid hotellet tog jag en lång och varm dusch.
Inga blåsor och bara två små skavsår under rumpan. Det var bra.

Det var en upplevelse. Det byggde mer pannben, det är bra.
Nästa år springer jag igen. Det kan inte bli sämre än i år.

Tack alla som peppade mig igår!
Tack Coach för att du tror på mig.
Tack Madde för att du är också där i min resa.
Tack Magda för att du orkade springa med mig och gav mig så mycket kraft.
Tack älskling för att du är alltid där med mig i mina galna utmaningar. Älskar dig.