TEC-200 miles. Richards side of the story

Publicerad den 23 april 2016 av coyntha

I helgen var det dags igen för ultrafesten i Täby. Ultrafamiljen samlades i Ensta Krog. TEC skulle springas hela helgen i olika distanser: 200-miles, 100-miles, 50-miles och 50-miles natt.

Den här gången var jag inte där som löpare utan som en del av supportteamet som skulle se till att Richard Andersson skulle ta sig i mål på hans 200-milesdebut (322 km).
Supportteamet hade träffats för några veckor sedan för att gå genom Richards planer. I lördags visste vi vad vi skulle göra. Det var bara följa planen. Vi skulle göra allt för att hjälpa honom att komma i mål. Lyckades han med sitt mål?

Alltid redo! Livet som pacer 🙂

Jag tycker det är roligare och mer spännande om Richard själv berättar för er om hans mastodontlopp. Vi gjorde en intervju och han har satt ord på sin upplevelse. Här kommer den!

Berätta om din bakgrund. Har du alltid sprungit? Hur ser din träningskarriär ut?

Mina föräldrar har sagt att jag inte hade mycket att välja på. Spring eller få stryk. Med två bröder som är 7 respektive 10 år äldre än mig så var flykt bästa försvar. Jag minns också att jag i fotbollslaget tidigt fick rollen som innermitt, eftersom det var där jag kunde springa hur mycket jag ville.

Redan som 13-åring började jag löpträna strukturerat i samband med att jag började med orientering. Som tonåring var jag hyfsat bra med på terränglopp på distriktsnivå. Tränade tungt i övre tonåren med 4-5 pass i veckan. Mycket i skog och mycket intervallträning. Från 20-årsåldern och framåt så gillade jag vinterns långpass. Långpass innebar 2-2,5 timmar i skogen.

Sedan var beroendet fast. Jag fortsatte med 3 pass i veckan, trots gubbvad som kom så småningom.

Runt 2010 föddes idén om att börja springa långt och sakta istället för att fokusera på tempo. Det var positivt för vaderna så jag körde på och genomförde 2011 två marathonlopp.

Hur länge har du sprungit ultradistanser?

2012 sprang jag Markusloppet (50 km). 2013 försvann i skador men under rehabträningen anmälde jag mig till ultraVasan 2014. Blev skadad nära inpå loppet men kom på att det fungerar att gå också. Vasan i sig blev en trevlig upplevelse och erfarenheten att det går bra att blanda in gång var positiv. Peppad av den positiva erfarenheten bestämde jag mig för att köra Swedish 100-mile Challenge under 2015.

Har du sprungit TEC förut?

Sprang 100 miles 2015. Tyckte att banan var väldigt fin så jag ville tillbaka.

Vad fick dig att anmäla till 200 miles?

Efter att ha klarat 100-mile Challenge i september 2015 så ville jag prova ännu längre distanser. 200 miles kändes overkligt men jag såg det som ett 54-timmars lopp när jag anmälde mig.

Beskriv ditt träningsupplägg och förberedelserna inför TEC 200.

Sprang Bislett 48 timmars som en första förberedelse. Blev där väldigt besviken på min insats och bestämde mig för att träna mer till fots än vad jag gjort tidigare. För att spara mina vader hade jag länge kört 2 löppass och 2 rullskidpass i veckan. Bestämde mig nu för att byta ut 1 rullskidpass till ett tredje löppass i veckan. Tävlade inte alls under perioden november-april utan istället tränade jag på hårt. Bestämde mig också tidigt för att ha två avstämnings-träningar längs vägen: Ett 22-milapass på Transscania-banan samt ett mega-ultra-intervall pass på 26 mil under 2 dygn.

Transscania-träningen blev väldigt lyckad och gav en skjuts för självförtroendet. Sedan blev ultra-intervall-passet desto mer misslyckat. Avbröt efter 11 mil och fick självförtroendet stukat igen.

Jag var i stort sett nertränad och tung i kroppen non-stop december-mars. Sprang mycket pass i skog i mörker. Till och med ett par långpass med start på kvällen som varade till morgonen efter. För mig var ett sätt att höja kvaliteten på träningen, utan att öka kvantiteten, att byta ut pass på grusväg/asfalt hemmavid mot mörkerpass på Romeleåsen. På Romeleåsen tvingades jag hantera rötter, stenar, lera, grenar som hänger i vägen och kupering.

Misslyckandena på Bislett och intervallpasset var väldigt viktiga för den mentala förberedelsen. De fick mig att inse hur svårt det kommer att bli. Jag blev väldigt härdad mentalt och byggde upp en beredskap.

Ett sätt att förbereda mig mentalt dök spontant upp i mitten av februari. Jag märkte att jag hade börjat tänka igenom loppet och insåg hur mycket det fanns att fundera igenom. Det innebar samtidigt att det finns en himla massa information som mina pacers borde få reda på. Bestämde mig därför för att skriva ett mejl per dag där varje mejl behandlar hur jag tänker mig ett av varven. 28 mejl alltså, ett för varje varv. Det blev en noggrann, nästan meditativ, beskrivelse som fick både mig själv och mina medhjälpare en möjlighet att måla upp en bild av vad som väntar.

Vad hade du för målsättning med loppet?

När jag anmälde mig var det som sagt att vara på banan i 54 timmar, oavsett distans. Ganska snart blev målet att även klara hela distansen. Så småningom ville jag ha en lite mer offensiv plan också så jag inte skulle starta med endast en plan C.

Hade du en specifik plan för hur du skulle lägga upp loppet och hur såg den ut?

Planen blev att öppna i 8 min/km och sedan efter varje 50 miles sänka farten med 0,5 min/km. I planen var tid för att sova minst en gång samt att byta skor och vårda fötterna.

Hur fungerade planen under loppet?

Riktigt bra de första 18 varven. Det fungerade bra att tänka 50 miles i taget. När jag sedan dippade och inte klarade av att hålla någon plan längre, så spelade det ingen roll. Men för mig passar det bäst att ha en plan att försöka hålla så länge som möjligt.

Vilka var de största svårigheterna med att springa 200 miles? När var det som tyngst?

Största problemet är att loppet aldrig tar slut. Det bara fortsätter och fortsätter helt obarmhärtigt. Det är så långt att allting måste klaffa. Alla små problem som uppstår riskerar att bli stora problem innan man är i mål.

Tyngst var det när jag insåg att jag inte skulle kunna springa mer, utan var hänvisad till att gå. Knäna värkte vid löpning och orken i övrigt var slut. Detta i kombination med att det var 10 mil kvar gjorde att det var tufft att hålla hoppet levande.

Hade du svackor? Hur hanterade du dem?

Jag hade väldigt klart för mig att skulle vara de två nätterna som skulle bli de tuffa för psyket. Vid inträdet av första natten skulle även första stelheten och smärtan komma efter att cirka 8 mil avverkats, men framförallt skulle den jobbiga biten där vara att det är sjukt långt kvar. Andra natten skulle sedan vara tuff på grund av sömnbrist, större fysisk smärta samt alldeles för många km kvar i förhållande till den kraft som finns kvar.

Dessa två demoner var jag helt inställd på skulle finnas längs banan. När första natten kom, så var jag alert. Jag var inte ens särskilt trött. Rutinerat så funderade jag inte alls på hur långt det var kvar utan jag bara fokuserade på planen. Ett varv i taget. En kilometer i taget. Jag var så stark att jag kaxigt sprang och frågade demonerna var de höll hus. Vågade de inte sig fram? Fegisar. Samtidigt gnagde oron lite inom mig. Hade de ett motdrag? Visste de att jag var beredd?

Mycket riktigt så hade de omgrupperat och slog till när jag hade garden nere. Mitt på ljusa dagen kom så demonen och högg tag i mig. Plötsligt försvann flytet och orken. Plötsligt började jag förtvivlat räkna på hur många km det var kvar. Summan virvlade i mitt huvud. Hur ska jag orka så långt till? I vilken takt kommer jag fortsätta tappa fart? Hur sakta kan det till slut gå? Kommer jag hinna innan maxtiden?

Jag hade marginal tack vare det starka första dygnet, men jag är också medveten om att tiden försvinner otroligt snabbt när jag är totalt slut. Det var bara att fortsätta ta mig framåt och göra det i så snabbt tempo som är rimligt med tanke på distansen kvar. Tack och lov så stabiliserade sig läget och rask gång fungerade så pass många varv att jag började se att säkerhetsmarginalen nu såg rimlig ut.

Andra natten innebar ingen större förändring. Jag visste att om jag bara borrar mig genom denna natt, så finns målet någonstans i den efterföljande dagen.

Hela teamet

Vad krävdes under loppet för att lyckas komma i mål?

-Att kroppen håller. Mina knän och ena fotled höll inte, men jag hade skaffat mig tillräckligt med marginal så att det gick att fullfölja och skadorna var inte värre än att det gick att ta sig framåt med hänsyn taget till kroppens signaler. Jag antar att en vanlig anledning till DNF är att någonting i kroppen inte håller.

-Att magen håller. Under detta lopp fungerade min mage riktigt bra. Var hyfsat sugen på mat hela tiden. Det var bara några enstaka gånger som maten växte i munnen men jag lyckades få i mig och behålla maten hela tiden.

-Att orken/kraften håller. Jag tyckte att jag höll perfekt tempo första 100 milesen. Ett bestämt men ändå kontrollerat tempo. I efterhand kan jag fundera över om jag ändå inte skulle sparat mig ännu mer, med tanke på att jag inte höll och under de sista varven inte riktigt orkade heller.

-Att huvudet håller. Jag var väldigt väl förberedd på mentala problem. Mycket tack vare tidigare misstag under Bislett 48 och mitt eget ultraintervall-träningspass i februari så visste jag att prövningar kommer. Jag hade motstrategier färdiga. Det var egentligen först under sista varvet som huvudet också havererade. Det varvet hade kunnat gå 10-15 minuter snabbare om inte jag gett upp och slutat bry mig.

-Support. En anledning till att magen, orken och huvudet trots allt höll tillräckligt bra var att mina pacers avlastade mig. Under de sista 10-12 milen behövde jag inte planera någon mat eller dryck utan allt var serverat vid varvningarna. Jag behövde inte heller vara rädd för att något skulle hända längs banan utan att hjälp skulle finnas nära till hands. Vid skobyte och annat byte så behövde jag inte hålla reda på var saker finns eller se till att de stoppas tillbaks. Den hjälpen betyder väldigt mycket.

-Att ha planer. Dessa planer ska vara rimliga och möjliga att hålla. Det kan hända så mycket under ett så långt lopp, därför var det en hjälp att ha plan A, B och C, vilket de flesta verkar ha. När knäna och orken fallerade var det viktigt att tidigt få koll på och räkna om vilka km-tider som gäller för att klara plan C. Det var bara att glömma plan A när förutsättningarna ändrades.

I mål efter 53:35:49 timmar

Vilka är dina framtida planer med löpningen?

När jag började träna upp mig inför marathon under 2010 så läste jag en liten artikel i tidningen som handlade om TransScania. Året efter var jag med och agerade förlöpare under de första 3 milen som det inte finns någon markerad led. Även om det kändes overkligt då, så föddes en dröm om att själv vara med och genomföra detta trolska lopp. I år är jag anmäld och efter att ha nu klarat 32 mil i Täby så finns hoppet om att kunna uppfylla en riktig löpardröm.

Skulle du vilja springa TEC 200 igen?

För tidigt att säga. De 14 varven under 2015 års 100 mile samt de första 16 varven i år var fantastiska. Det är oerhört vacker natur längs banan. Under de sista 12 varven detta år så kände jag mig dock ganska mätt. Nu är banan förknippad med smärta och trötthet, så längtan tillbaka är inte lika självklar.

Samtidigt är TEC årets Ultra-fest, så det kan vara svårt att avstå. Vi får se till hösten när anmälan öppnar.

Beskriv loppet med ett ord

Fruktansvärt

Välj:

Musik – Utan musik. Utan musik
Minimalistiska skor – Dämpade skor. Dämpade skor
Vatten – sportdryck. Sportdryck
Screwed – crewed. Screwed säger jag, eftersom det nu är Transscania som är i siktet och där är det screwed som gäller för min del.
Lågintensiv träning – Högintensiv träning. Ju äldre jag blir, desto mer föredrar jag lågintensiv träning.
LHCF – Husmanskost. LCHF
Intervallpass – Långpass. Långpass.
Yoga – Funktionellträning. Funktionell
Dag – Natt. Intressant fråga. Dag är såklart enklast och bekvämast. Eftersom jag har bakgrund som orienterare där jag sprungit mycket natt, så tror jag att jag är relativt stark på nattlöpning.
Skog – Asfalt. Skog

Vad bled din sluttid?
53:35:49

Lätta steg under sista varvet!

1/3 Gästinlägg: Anders Ekström – TEC 100 miles

Publicerad den 25 april 2015 av coyntha

Svara

Coyntha undrade om jag ville gäst-blogga, mycket snurrar i huvudet, mycket är vaga minnen men oavsett vad så tyckte jag iden var bra för att dels kunna dela med mig av min upplevelse och dels för att själv komma ihåg min premiär.

Jag har hållit på att smålunka i några år nu – sprang Sthlm maran 2010 och Jättelångt (68+km) som var min Ultra debut året efter. Springer för att jag gillar det och har i stort sett aldrig jagat tider eller så. Har sedan jag sprang maran velat klara 100 miles. Varför vet jag inte direkt men av ngn anledning så har utmaningen lockat då det är svår uppnått.

Nåja, TEC har jag sprungit 2 ggr tidigare. Första ggn 2013 bonkade jag – trodde att jag var vältränad och motiverad att springa 8 mil, men det funkade inte och jag bröt efter 4 eller 5 mil. Förra året tog jag revansch och sprang 50 miles på natten och i år skulle jag ge mig på hela distansen (attans att 200:en dök upp). Sprang som träningslopp inför TEC, Black River i Västerås kom 90 miles innan mitt knä dog.

Veckan in till lördagen var jobb-hektisk, blev sena kvällar och på tok för lite sömn. Kom i säng på fredagen vid 10-tiden och somnade ganska kvickt – sov uselt och vaknade till vid 3-tiden men slumrade lite små kasst in tills jag reste mig ur sängen runt klockan halv åtta.

För första gången hade jag förberett all utrustning, kläder, energi, skor etc redan 2 dagar innan. Så jag hoppade i dagens out-fitt. NB korta-tights, ett par säckiga puma-shorts, nya Injinji-tå strumpor och en långarmad Salomon tröja. Fettade in fötter med Sportslick. Satte på mig mina Sketcher skor go-run ultra, hade för avsikt att byta senare underloppet till Hokas men så blev inte fallet)

Till skillnad mot tidigare hade jag tänkt att inte vrål äta till frukost. Blev det som jag fort hittade – äggröra på 3 ägg men massor med kokosolja och så hittade jag kyckling som jag fräste på. Bor i Sthlm och det tar inte långtid att ta mig till Täby. Vid ca 08:50 satte på damasker (gaiters) och skor och gick ner till bilen.

Har tänkt så mycket på det här loppet och gick in med följande målsättningar:

C) Klara skiten
B) Klara skiten närmare 24h
A) Lunka in lätt under 24h och få ett belt-buckle.

Realistiskt trodde jag främst på B. dvs att det skulle ta mig mellan 25-27 timmar. Väl i bilen fanns ingen återvändo. Hade bestämt mig för följande.

Ha tålamod
Ett varv i taget
Kolla puls och spring långsammare än jag orkar med
Inte hänga så mycket i tältet.

När jag kom fram till Ensta krog var det fullt med folk – lyckades tränga in min låda direkt intill sportdrycksdunkarna –perfekt.

Märkte att jag glömt Sportsslick hemma – blev lätt irriterad då jag vet vilka skav som kan fås efter flertalet timmar lunkande utöver att jag missat att göra 2:an hemma. Försökte sitta ner så mycket som möjligt. Drack lite –tog en salt tablett och väntade på starten. Vill minnas att jag träffade Mirja och Coyntha där innan start också.

För just det – jag hade ju innan gjort en publik – Shout-out och frågat om någon vill pejsa mig där under natten. Återkommer till det.

Stod i startfållan – vi motades bakåt. Var lugn, visste inte riktigt vad som skulle hända. Försökte tänka att det ändå skulle bli kul att få bara springa utan andra bekymmer eller tankar. En annan bonus var ju att jag inte hade sprungit nya banan. Skottet sköts av – de snabba sprang –jag gick. Förbi bastuhuset och plötsligt tvär vänster – härlig gå backe. Sprang långsamt och gjorde vad jag kunde för att inte tänka. Hade bestämt mig innan att inte hetsa med andra utan att lunka ensam om så jag var tvungen. Så blev inte fallet.

Stötte på Carina Borén. Jag sprang snabbare än vad hon gjorde och insåg att det nog gick för fort. Kollade puls och hakade på henne. Hon höll bra tempo, perfekt tempo för mig. Om Carina läser detta så vill jag tacka för de bra tippsen. Tankar som jag haft innan men som inpräglades av Carina där de 3 första milen. Gå paus på cykelvägarna, nere vid sjön. Jag tog mig an det och körde 5-1. Dvs 5 miin löpning och en minut gång. Snabba varvningar och Salttablett varje timme

Vet inte om hon tyckte mitt babbel var så kul (hoppas det) närmade oss varvning, skulle bara fylla flaskan och ta en gel. Kom in och igenom tältet på cirka 40 -50 sekunder – Carina var ute på under 20. Tog mig 2-3 km innan jag var ikapp. Carina sa en annan sak – hon smörjde in sig med solkräm. Det gjorde inte jag –på söndagskvällen fick jag solfrossaL

Första varvet (1 varv = 11,5km) gick på 1:24:24, varv 2 dryga minuten långsammare och varv tre gick på 1:29:16. Allmänt njöt jag av väder, var lite orolig för jag hade väldigt ont i bägge vadar. ”Carina-varven” flöt på fortsatt med salttablett varje timme, och bestämde mig att jag skulle ta minst en gel per varv. Började med detta redan från start. Carina stannade i skogen och jag fortsatt själv där på varv 4:a.

Fjärde varvet gick långsammare, jag minns inte att jag fick ont eller så. Det bara blev så -1:34:xx. Mara-skylten passerade på ca. 5:15 – var nöjd med det.
Allt gick ganska smidigt, jag tror att vid 5:e varvet så tittade min familj förbi – första gången. Min dotter sprang sista 70 meterna med mig in i tältet. Fick en kram och en puss av dotra och frugan. Grabben min tyckte jag skrek. Var lite i en bubbla och ville inte förlora tid i depå. Tog kanske 2 minuter men minnet värmde, jätteglad att de kom förbi. Höll på att glömma – morsan var där också..

Hade perfekt klädsel – tidvis sprang jag med uppkavlade armar – tidvis med mössa. Det var varmt – fick i mig en runda 5-600 cl per varv. Drack enbart sportdryck. Heed och Perpertum. Magen klarade det fint. Hade några singlepack med Tailwind – koffein som jag också blandade till. Eller rättare sagt Coyntha, Mirja eller Kristian gjorde det. Vilken grej att få support!

Väldigt diffust under dagen, blev lite yr. Minns inte när jag föll plumpt för första gången men det var där mitt på dagen som vänstra stortån åkte på ordentlig däng. Snubblade i stort sett en gång per varv. Slog bort någon tånagel.

Blev inte hungrig. Vid varvning tog jag generellt ett glas mineralvatten och gingerale. Har under året köpt lite lyxgels utomlands som var härligt tillskott till Hammer. Åt några bananbitar men var inte vidare hungrig.

Jag hade flyt då jag titt som tätt fick lite sällskap. Minns så dåligt vem jag pratade med. Sprang en längre stund med Linda, pratade mycket om träning. Sprang också med en engelsktjej som körde TEC som träningslopp inför ett 250 miles!!!! Lopp. Efter 5-6 varv släppte vaderna. Kämpade mentalt att inte räkna utan bara ta ett varv i taget. Kom in en extrem jämn lunk efter varv 5. Kroppen hittade sitt tempo – 1:40- 1:44 per varv. Långsamt men metodiskt framåt. Helt plötsligt skulle pannlampa på. Hade klarat varvet utan det men det var ok. 10 timmar passerades, och jag kände mig väldigt pigg.

Var lite orolig att knäna skulle stelna till eller att något annat skulle inträffa men jag tuffade på. Spran utan musik, höll tankarna på att tänka ut vart nästa gå-backe höll hus och när jag skulle ta salttabletter och gel. Jag var lite hungrig men var inte sugen på mat. Missade burgare, sket i pizzan. Min räddning blev våfflorna som familjen –BÄST bjöd på Havrevägen. Tog först en med grädde och sylt. Varvet efter tog jag en våffla med en tjock klick fett och grädde. Makalöst gott. Var orolig för magen men blev aldrig nödig.

Tuggade ingerfära titt som tätt för att bryta av slisket från gelsen.

Där vid 9-10 tiden så började de långsammare 50 Milesarna gå i mål – det var kul att känna sig stark. En glädje att komma till varvning. Jag hade en svacka på 8:e varvet- mitt näst långsammaste varv på 1:48:xx. Jag minns inte var det var. Förmodligen hade jag börjat räkna inse att det ändå var ganska långt kvar men nu när jag gick in i varvning skulle Coyntha följa med mig ut.

Jag hade verkligen ingen aning om hur och vad jag skulle tycka om att få sällskap. Var osäker. Vi går ut börjar promenera upp för backen. Det tog mig alltid ner till gångtunneln för att bli varm. Jag och C sällskapade förra året på TEC lite gram och även på BRR i fjol. Det visade sig vara trevligt att prata träning och mål.

Hon sprang bakom mig på stigar och bredvid på vägarna. Det kändes bäst så. När vi kom in i skogen – fick jag fart. Kanske larvigt men ville visa att jag kan –fick ett annat mindset och kunde forcera vissa motlut utan gångpaus. Tror vi passerade lite folk. Vi bestämde att jag skulle springa nästa varv själv. Tog med mig telefonen och slog på en podcast som jag gillar (Dirt Dawg srunning Diatribe).

När jag lämnade C i tältet sa hon till mig att skynda på för hon ville inte vänta. Larvigt men jag fick för mig att det var viktigt att pusha tog mitt ensam varv ett antal minuter snabbare. När jag kom in fick jag vänta en stund på C. David sprang runt och letade. Stelnade till men vi kom iväg. Vi var nu på tolfte varvet. Jag visste att jag skulle klara det. Ville inte räkna matte men förstod att saken var klar. Efter 5-6 km när vi kom in i skogen tryckte jag på. En av de bästa känslorna på hela loppet. Vi sprang förbi ett gäng och jag kände att jag nu bara vile in i mål. Kristian väntade på mig när vi kom in där. In mot varvning sneglade jag på klockan – vi låg in 5:30-tempoi???

Minns bara att vi kom iväg – körde gå-löp. Det var segt men vi kom frammåt. Jag trodde det gick långsammare än vad det gjorde men varvet gick bara 1,5 minuter långsammare än det föregående. Det kan ha gått lite för fort.

På näst sista varvet var jag så glad att se 11 km skylten. Blev lite rörd när jag insåg att jag fixar det här. Kristian valde att köra sista varvet med mig- tog med mig telefonen.

Såg att min kompis Lars hade ringt, han hade vistt följt mig på nätet. Skrev att han var på väg – men var förvånad att jag var på sista varvet. Jag hade visst plockat en 25-30 placeringar under natten. Fattade ingenting. Började göra ont. Blev lite besviken på mig själv då jag inte (eller inte ville) kunde springa som jag kunnat de andra 13 varven. Ömkade mig men kunde inte riktigt komma in i löpning. Vid andra sjön ca 6-7 km blev jag omsprungen. Tänkte tanken att böja jaga då han också var på sista varvet – men gav upp tanken ganska kvickt. Fick nytt mål för jag förstod att det var möjligt att komma under 23h men det gick inte fort.

Var så överraskad att jag inte hade ont i knän eller fotleder. Kände att vänster stortånagel kommer att ramla av och hade bara några mindre blåsor. Sista biten mot el-stationen var en pärs. Vi kom äntligen ut på vägen. Började med lååångsama löpsteg, stegrade farten bara en aningen i nedförs slutningen, ökade lite mer. Under tunnel – vila över övergångsstället – sen började jag löpa igen.

Tror att jag nästan sprang upp för backen vid slutet av bostadsområdet – 2 km kvar. Oavsett vad så sprang jag. Kände mig nöjd med det. Kunde inte förstå. Sista bergknallen – och så en backen ner förbi lekplatsen. Sprang in på 22:50:54

Inga tårar men en skön lättnad. Fick en kram – Mirja var makalös –som enkom tog sig till mål för att heja. Fick mitt beltbuckle! Tror Lars också var på plats. Allt gick fort. Hann knappt säga adjö till Kristian. En annan kompis, Mico kom förbi – foton och kramar.

På nått jävla vis blev jag lurad att dra in till naprapaterna. Stretchar aldrig. Skrek som en gris. Försökte skämta men tjejens armbåge i mitt lår var ingen bekväm upplevelse. Tog säger 15-20 minuter – skrek och log.

Staplade in i duschen – fötterna mådde allmänt bra. Inget annat skav. Duschade – bastade några minuter och gick ut. Ångrar att jag inte stannade ett tag till men blev inföst i min bil (passagerarsäte) och bad Lars att köra förbi en hamburgerkedja. Smakade gott tog stort allt. Väl i bilen in mot stan slocknade jag.

Kom hem och vilade i en timme.

Oj vad långt det blev… Kan bara dra slutsatsen att den träning jag lagt in efter sept förra året gav resultat, kört ofta men inte så långa pass. Från årsskiftet började jag med en runstreak. Höll ut i 101 dagar. Tror att det byggde upp lite jävla-anamma och att jag fick kroppen att vänja sig med att springa på stela ben. Sen lyckades jag med energin utan att direkt ha en energiplan.

Körde – Salttablett varje timme. Blev nog snarare 1.5 per timme

Den där BCCA eller vad den nu heter fick också piller trillas ner vid varvning dvs ca 1 per 1;45 h.

Gels, Hammer, GU, Maxim och vad jag nu hade ca 1,5-2 per varv.

En handburen flaska sportdryck per varv.

Apelsin och lättöl saknade jag dock. Tog nästan bärsen ur hand hos familjen BÄST på Havregatan. Nåja – något kan man ju ta med sig själv. Alla minna 10+ bars gav jag hän – var inte sugen på dem – lyckades få i mig en halv Vitargo bar. Nog en av de få saker jag hade svårt att få i mig.

Med tanke på hur bra jag mår så här 3 dagar efter loppet borde det gå att krama ut mer ur min kropp. Får se vad som blir nästa mål. Vet inte om jag ska ställa upp på BRR. TEC var betydligt trevligare bana.

Tack till er alla som hjälpte till och peppa och pejsa.

Tack #teamblåbärssoppa (Coyntha, Mirja och Kristian). Lars du får också ett tack även om jag inte fick ditt sällskap på banan. Jag hade inte fått samma positiva upplevelse utan er. Satt inte ner under mina dryga 23h – mycket på grund av att det alltid gick så jävla fort vid varvning. Sällskapet de där fyra varven var guld värda.

Tack David och gänget som anordnar tävlingen – det finns verkligen allt man som deltagare kan tänkas vilja ha där i varvningen.

Sjukligt stolt 100 mile löpare…

TEC: min premiär som pacer och support

Publicerad den 24 april 2015 av coyntha

I helgen var det dags att springa TEC igen. Den här gången var jag inte där som löpare utan som support.

Jag hade lovat min vän Susanne att vara hennes support i hennes 50-milesdebut. Hon hade pace:at mig på 3 av mina 4 100-miles förra året.
Som ni vet, har jag bestämt mig för att inte springa något lopp innan UTMB men jag kunde lika gärna komma och hjälpa till.

Varje gång hon kom till varvningen fick hon energi, vätska, tabletterna, pepp och en kram! Jag skickade ut henne igen fort. Jag hoppas Susanne tyckte det var smidigt att hon inte behövde göra så mycket utan allt var klart.

Medan min löpare var ute och sprang passade jag på att vara social. Det var så många fina ultravänner där som både sprang och hejade. Det var verkligen ett kramkalas i Ensta Krog.

(Bild Henrik Pehrson)

Många av mina vänner som sprang hade inte support. Jag hjälpte så många jag kunde! Jag peppade och hejade så mycket jag kunde!
Jag hade fullt upp och jag glömde mig själv! Jag glömde att äta och dricka och stod där från kl 10:00.
Nu förstår jag hur trött kan man bli även som support! Stackars min man som alltid supportar mig!

Jag skulle pace:a Susanne på hennes sista varv men fick inte göra det på grund av det fortfarande var ljust. Efter hon gick ut märkte vi att jag hade kunnat springa eftersom det blev mörkt medan hon var ute.
Efter Susannes målgång skjutsade vi henne till hotellet. Jag bestämde mig för att vila lite innan det skulle bli dags att pace:a Anders.

När jag kom till rummet fick jag sms från Kristian att Anders önskade sig sällskap. Jaha! Ställde väckarklockan i fall jag somnade inom en timme.
Det var svårt att gå upp men jag tänkte på hur många gånger mina pace:ers har offrat sina nätter för att springa med mig och tänkte att Anders var tröttare än vad jag var!
Jag kom till varvningen och väntade på honom.
Det var lite kallt och mörkt.
När han kom, hjälpte jag honom att fylla flaskan och han fick lite energi också.
Svårt för mig att veta om mitt uppdrag!
Första gången för mig som pace:r!

Jag pratade mest hela tiden och jag följde honom. När det var möjligt sprang jag bredvid honom annars sprang jag bakom honom i skogen. Det var han som bestämde tempot.
Det gick bra.
Jag försökte även påminna honom om att äta och dricka. Anders var stark. Vi bestämde jag skulle vila ett varv eftersom han hade fyra varv kvar. Jag skulle köra nästa varv igen och jag skulle kunna passa på och ladda min pannlampa.
När Anders kom tillbaka gick det snabbt igen på varvningen. Vi ville ut igen. Det här varvet blev magiskt. Han fick mycket kraft och jag bara följde honom. Vi sprang om och sprang om folk. Jag tror det gav mycket energi och självförtroendet växte upp.
Skogsdelen var underbar! Vi flög fram!
När vi kom till motionsspåret igen, kollade Anders på klockan och vi hade 5:30 tempo! Otroligt efter ca 138 km!
Vid varvningen väntade Kristian som körde de två sista varven med Anders!

Jag gick till hotellet för att vila lite och äta frukost för att sen komma tillbaka och pace:a min underbara vän Caroline.
Den här gången skulle hon fixa 100 miles och jag skulle hjälpa henne att göra det. Hon var trött och hade såå lite energi kvar i kroppen. Det gick inte fort men hon var bestämd. Jag gjorde allt jag kunde för att göra varvet kortare!
Sista varvet tog Tobias med henne!

Jag har bett alla tre att gästblogga och berätta om deras upplevelse! Det är mina vänner och alla hade olika mål med loppet!
Jag är så stolt över dem och alla som sprang i helgen!
Jag får inte glömma att nämnda de tre otroliga ultralöpare som för första gången i Sverige kom i mål på 200 miles ( 322 km). Det var en ära att vara där och se dem kriga som de gjorde!
Grattis igen Tobbe, Linda och Henrik! Tack för inspirationen!

Vinnare på 200 miles: Tobbe Gyllebring
(Bild Henrik Pehrson)

Jag är otrolig glad att ha varit support och pacer den här gången. Det är lärorik för mig och nu var det äntligen dags för mig att ge lite tillbaka av allt kärlek jag alltid för när jag springer mina ultror!

Tack alla ultravänner jag fick chans att krama i helgen!
Vi ses nästa år på spåret i den fina nya banan!

Ultra är kärlek!
TEC är kärlek!

För ett år sedan…

Publicerad den 13 april 2015 av coyntha

Idag fick jag en påminnelse på Facebook att det är just idag ett år sen jag kom i mål på TEC!
Jag ryser när jag tänker på det! Mitt absolut första 100-miles lopp!
Det kommer alltid att ha en speciell plats i mitt löparhjärta!
(Bild Tobias Lindström)

Jag minns hur mycket jag förberedde mig och framför allt hur mycket mitt huvud undrade över då!

Hur kommer kroppen att reagera?
Kommer jag att orka?
Hur kommer det att kännas?
Kommer jag att skada mig?
Kommer jag att orka vara vaken hela natten?

Men jag minns också det fanns bara en sak som gällde: att komma i mål!
Då visste jag inte att det skulle bli några 100-miles lopp till under samma år?
Men framför allt, hur skulle jag kunna veta att tack vare TEC och två 100-miles lopp till kunde jag söka och få en plats till mitt drömslopp? Ja! Idag har jag helt annat fokus.

I år springer jag inte TEC men det känns så skönt. Skönt att ha bara ett mål att fokusera på! Den 28:e augusti springer jag i Alperna på Mont-Blanc: UTMB!

Tack TEC för att du öppnade en ny värld och många nya möjligheter att njuta och utmana mig! Kolla på videon och njut:

Att flytta sina gränser!

Publicerad den 23 april 2014 av coyntha

TEC – del 3

Varv 13-16

De svåraste varven. Under de här sista timmarna ville jag ge upp (i tanken) många gånger. Jag kunde inte förstå hur min kropp med så mycket smärta skulle kunna fortsätta 4 varv till och ännu sämre utan att kunna springa!
Vad ville jag? Jag visste att mitt mål med att komma på 24h redan var kört.
Vad hade jag för alternativ?
Den enklaste var att bryta loppet. De flesta hade gjort det med tanke på att mitt mål inte längre var möjligt.
Men varför?
Varför skulle jag för första gången bryta ett lopp? Jo, jag hade många skäl för att göra det:
1. Jag hade så mycket smärta att det inte går att beskriva.
2. Efter att ha varit i gång i så många timmar var jag helt slut både i skallen och i kroppen.
3. Jag hade ätit och druckit mindre än vad jag hade på mitt schema.
4. Var det värt att kanske ligga i sängen några dagar utan att kunna röra på mig?
5. Fanns det risk att bli skadad? Men var alla dessa skäll tillräckligt för att bryta el lopp?

Jag hade mitt team med mig. Alla hade offrat en natts sömn för min skull. De hade till och med spenderat pengar med tågbiljetter, hotell och mat just för att vara med mig. Jag kunde inte svika dem!
Jag hade tränat i några månader just precis för att klara 100 miles.
Vad tänkte jag?
Bara för att det inte skulle gå på den tiden jag hade räknat med skulle jag ge upp?
Jag hade planerat mitt lopp i allra minsta detalj.
I huvudet hade jag bara haft TEC i flera månader!
Nej! Vi hade räknat på saken och jag skulle hinna i mål innan 30 timmar.
Jag hade gjort ett bra lopp innan jag fick så mycket ont så sista varven kunde jag gå!
Huvudsaken för mig var att bevisa för mig själv att det var möjligt.
Jag hade två alternativ, som sagt: Att ge upp eller att kämpa vidare. Det är här under ett ultralopp man växer som människa! Jag valde att fortsätta! Det är inte ofta jag ger upp…

Är sååå trött!!

Men…. Ärligt, idag undrar jag hur jag gjorde det!
Alla sista varven var en plåga.
Jag hade många negativ tankar, jag tänkte på alla som redan var hemma och vilade!
Jag var så avundsjuk på dem! Jag ville bara gå till hotellet, duscha och krypa ner i sängen.
Bara en liten stund! Jag hade inte tränat så mycket för att GÅ!
Jag var där för att springa eller jogga (Som Steene säger!)
Mina pacers hejade och peppade. De pratade och försökte pressa mig för att inte gå för långsamt.
När jag hade gjort 15:e varvet kändes det som nu var det nära.
Funktionären sade till mig att det var nu dags att säga hejdå till allt.
Göran väntade på mig för att köra sista varvet med mig. Han tillät mig inte att stanna vid sista varvningen. Jag ville byta skor på grund av jag hade otrolig mycket ont i fötterna men jag fick inte göra det heller.
Han var lite orolig att jag skulle ta för mycket tid vid varvningen och kanske inte hinna i tid. *
Vi stack. Vi försökte jogga lite, det gick så där.
Nu var jag med honom som känner mig så bra, som ”hemma” och jag släppte mina trötta känslor.
Jag började gråta. Jag tror jag grät nästan hela sista varvet. Jag vet inte ens varför. Jag kommer inte ihåg.
Jag bara vet jag hade mycket ont och var helt slut. Efter sista asfaltsdelen skrek jag: Det är sista gången!
När vi kom till skogen insåg jag det var nära men ändå inte. Jag orkade inte mer. Jag grät mer.
Göran gav mig två st Nöt-Creme och en Delicato-boll under varvet. Det var äckligt, allt var äckligt men jag var verkligen svag men orkade inte äta. Plötsligt gick en tjej om mig och sa: Vi är snart i mål!! Vad??? Var jag inte sist?
Jag var säker på att jag var sist. Om jag hade vetat det hade jag försökt göra sista varvet snabbare! Fan, jag ville inte tappa en placering till.
Hon började jogga och jag gjorde det också. Det gick ju!
Vi joggade men jag orkade verkligen inte och jag brydde inte mig längre. Jag kunde inte hänga med henne.
Älsklingen peppade de sista metrarna. Nu var det verkligen nära! När vi kom till motionsspåret var det bara en lite nerförsbacke och sen målet! Jag joggade hela vägen dit! Jag gjorde det!
Jag kämpade mig till mållinjen trots allt och så värt det var!
Jag sprang 161 km och genomförde TEC!
För att det fanns bara en sak i mitt huvud från början:
Finishing is the only fucking option!

Trött, svullen men sååå nöjd!

Tack med hela mitt hjärta för all pepp och stöd längs banan och alla sociala medier samt alla sms. Jag var aldrig ensam. Ni var med mig!
Tack mitt underbara team! Ni är bäst!
Tack älskling för din kärlek! Vi gjorde det!
Tack Andreas för din coaching! (Och grattis igen för vinsten!)

Mitt älskade team!

Viva Mexico! Nahila och jag (svullen)

Täby Extrem Challenge 100 miles, 2014. (del 2)

Publicerad den 20 april 2014 av coyntha

Varv 9 – 12

Varv 9 gjordes med Pia igen. Hon lyckades få mig att springa i alla fall på alla asfalt- och gruspartier. I skogen blev det ett bra försök till att springa men vi lyckades inte springa hela tiden.

Varv 10 och 11 gjordes med Susanne. Hon hade förstått sin uppgift bra också. Pratade när det behövdes. Hon känner mig så bra så hon vet när hon ska prata eller inte.

En häftig känsla var i skogen, i mörkret. Det var som ett lysande tåg som rörde sig. Framför mig kunde jag se bara små ljus som sprang i mörkret. Bakom mig var samma sak! Så coolt!

Det var i mitt 11:e varv som det började göra ont på riktigt! Högt upp på lårets framsida och i fötterna och jag kände som jag hade allt mindre och mindre energi. Vi gick ganska mycket i 11:e varvet. Man kan se på mina varvtider hur mycket de ökade!

När vi kom till varvningen kunde jag knappt lyfta benen. Vi bestämde jag skulle få proffsmassage inne i värmestugan och jag skulle vila 7 minuter samt äta något mer.
Även om jag verkligen behövde det jag kunde inte låta bli att fundera över all tid jag skulle tappa då. Efter massagen kändes det bättre, åtminstone i början. Tog en tröja till och ut igen!

Men nu med Magda som var min tredje pacer. Jag hade många tankar. Mest negativa tankar. Jag tänkte att så här kunde jag inte fortsätta. Det var för mycket. Det gjorde såååå mycket ont och jag undrade hur skulle jag kunna orka 5 varv till?
Magda och jag gick i början och jag gjorde ett försök att springa och hon gick samtidigt.
Vi konstaterade tyvärr, att det gick fortare för mig att gå än att springa! (Jag kan gå ganska snabbt!) Det var då vi bestämde oss för att det inte var någon idé att ”springa”! Jag skulle gå hela varvet!

Det var också här i 12:e varvet när solen gick upp igen. En magisk stund mitt i misären!
Fåglarna kvittade och det var helt enkelt vackert med soluppgång. Med solen kom ny energi och jag kände mig lite piggare. Dock inte mina ben.

Varv 12 blev också gåendes.
Mitt team och jag räknade och vi konstaterade att även om jag skulle gå resten av loppet jag skulle hinna innan 30 timmar. Utan att behöva säga något mer visste vi alla att jag skulle köra hela loppet.
De hade fått veta från början att de skulle pressa mig att fortsätta så länge jag inte var skadad.
Det var ”bara” fyra varv kvar!

Det var dags att bestämma sig för att ändra målsättningen!

Täby Extrem Challenge 100 miles, 2014 (del 1)

Publicerad den 18 april 2014 av coyntha

Finishing is the only fucking option!

Jag vet inte exakt hur man börjar en lopprapport av den här sorten. Det var i helsike för många timmar som jag var där ute för att nå mitt mål. För en sak visste jag från början: Det var endast 161 km som gällde. Det var dags att för första gången springa ett 100 miles lopp på riktigt!

: Innan starten. Förberedelsen!

Det kändes som det var en bra dag. Att komma till Ensta Krog och träffa så många kända ansikten gjorde mig bara glad och ännu mer inspirerad att spendera de kommande timmarna med dem.
Det blev verkligen ett stort kramkalas! Både kända och nya kontakter genom bloggen, Facebook och Twitter. Jättekul!
Hej ultrafamiljen!

Nahila och jag. Heja Mexico!

Snart är det dags!

Tiden gick fort och nu var det dags att starta när klockan var 10:00.

Varv 1 – 4

Första varvet gick lite fortare än vad jag hade tänkt men det brukar vara så.
Däremot blev jag överraskad när vi kom till skogspartiet. Det var svårare, längre och mer tekniskt än vad jag hade räknat med.
Man hade lagt om banan något i det här partiet. Det var väldigt mycket upp och ner, många rötter och några stenhällar med mossa.
Det fanns inte ens en stig. Men det blev en stig efter många varv och av alla som sprang där. Däremot var det skönt att springa i mjukare underlag. De hade även ändrat och lagt till sista km i skogsterräng.
Då kändes det inte så jobbigt, jag tyckte det var kul att springa i skogen.
Jag var glad och pigg och tyckte bara det var kul att springa just den dagen! Att få vara tillsammans med många andra likasinnade!
I tältet fanns allt som man kunde tänka sig på bordet. Alla glada hjälpsama funktionär var där för oss. För att göra allt de kunde så vi skulle må bra och kunna springa.

Varving

Vid varvningen hade jag min support som gav mig allt jag behövde så det skulle gå fort och inte stanna för länge.
Vi hade ett schema och den skulle följas: ett varv med Vitargo och ett varv med vatten och gel. Enkelt!

Supporten mysplats!

De kommande 3 varven gick ganska okej men redan från varv tre började jag att känna hur mina lår blev tunga och högst upp i låren gjorde det ont. Men jag tänkte det skulle gå över efter ett tag.
Min plan var att dela loppet. På ett sådant långt lopp måste man ha små mål.
Jag tänkte så här: 4 st x 4 varv
Efter varje 4 varv skulle jag få en belöning. Något att se fram emot var 40 km!
Men i mitt huvud delade jag bara per varv. Ett varv i taget. De första 80 km skulle ändå springas i MAF-tempo (jag hade pulsbandet på mig).
Sen skulle jag springa på känsla eller så gott jag kunde.

Målet då?
Huvudmålet var att springa hela distansen men jag hade tänkt att göra det på en tid runt 24-25 timmar.

Efter min första belöning (2 energibollar) fick jag också massage av älskligen och sen var jag pigg och redo att försätta.
Mot nästa 4 varv!

1604787_257241347794999_1596575419882344174_n

Foto: Tobias Lindström

Varv 5 – 8

Passerade maratondistans (den första) och det är alltid roligt att göra det. De kommande marorna brydde jag mig inte längre om, hi hi. Vid 17-tiden hade resten av mitt team kommit till området. De skulle också peace:a mig under natten!

En sak som var roligt var att det fanns så mycket ultraenergi i spåret.
Att känna sällskap trots att jag sprang mest ensam hela tiden. Det gillar jag. Att gå in i min egen bubbla men ändå peppa andra och få pepp tillbaka.
Jätteroligt att få se de snabba! Coach Andreas hade en bra dag. Han var stark i helgen men han tog tid att prata lite med mig när han varvade mig! Bästa coachen!

När jag kom till varvningen efter 7:e varvet skulle det snart bli mörkt så jag tog av min blöta långärmade tröja, byte till underställströja och en vindjacka, bytte till mössa och vantar. På med reflexvästen och pannlampa. Supporten hängde några självlysande drinkpinnar på ryggan! Ja, det var party-time under natten! Vi skulle fira Dessi!!
På 8:e varvet hade jag Pia som pacer. Skönt med sällskap och höra henne prata med mig. Jag själv blev tystare och tystare. Hon gav mig energi!
Vi hade också en plan angående mina pacers. De skulle springa bredvid mig när vi inte var i skogen. Påminna mig att äta och dricka. Se till att jag sprang så mycket det gick. I skogen sprang/gick de först, jag skulle bara följa deras fötter! Skönt att skippa tänka och leta efter reflexerna men framför allt skönt att bara sätta fötterna på samma ställe som de gjorde det!

Jag fick en belöning igen. Nu hade jag sprungit 50 miles! Dvs 8 varv = drygt 80 km!
Jag åt två smörgåsar med saltgurka, varm buljong och kaffe. Jag började att bli trött och lite sömning!

Hur skulle den här gå?

Nu hade loppet börjat!… (Fortsättning följer!)

Att springa 161 km

Publicerad den 11 april 2014 av coyntha

Jag har funderat på det här med att springa 161 km. Varför är det lite skrämmande?

Jag har sprungit distansen eller nästan, en gång. Det var när jag sprang 24-timmars i Bislett. Jag vet hur det känns och jag vet hur jobbigt kan det vara men jag tror ändå det inte är samma sak.
Den här gången springer jag ute och inte på en 400-metersbana inomhus.
Den här gången springer jag i en lång 10-kilometersbana med blandat underlag: cykelväg, grus och skog. Jag måste bära med mig min energi och vätska själv för att klara en mil utan support. Men det som skrämmer mig mest är natten. Även om jag har sprungit på natten själv blir jag rädd för att vara i skogen när man är såå trött!
Å andra sidan, det var på natten när jag var som starkast på Bislett!

Jag har mitt team med mig. De har lovat att göra allt de kan så jag kan ha det bra under loppet. De kommer även varva med att pace:a mig efter 100 km. Det betyder att (om jag vill) kommer jag inte att springa ensam efter det. De ska se till att jag rör på mig framåt!

Jag tror att den här gången kommer jag att springa ensam mycket under dagen. Det kommer att bli en enda kamp för att komma i mål. Det kommer att bli bara jag och banan och miljön på ett helt annat sätt än när jag sprang inomhus. Men jag tror jag kommer att trivas också!
När man springer ute använder man andra muskler, det är mer varierande och jag kanske kommer att kunna springa med mindre smärta?

Som min ultrakompis Johnny sade till mig: Vi behöver bara jobba med att älska TEC-banan!
Vi behöver trivas på banan, njuta av att vara där ute och röra på oss framåt hela tiden!
Vi måste känna oss trygga med våra starka ben och underbara kroppar!
Vi måste känna vi gör precis det vi skall göra!

Nu kör vi!