15 dagar kvar

Publicerad den 15 augusti 2019 av coyntha

Svara

Det börjar att pirra i magen mycket nu. Det börjar att kännas på riktigt! Jag kan inte tänka på annat än på upplevelsen som knackar på dörren. Det är helt sjukt att det är så nära nu! Den 30 augusti kommer jag att stå på startlinjen i Cormayeur, Italien.

När det BARA var en dröm
Det bästa som finns, när man har ett konkret mål, är resan dit. Det är så spännande när allt börjar med en dröm, tills att få stå på startlinjen på ett drömlopp.
Mina tankar: – kan jag verkligen springa ett sådant lopp?… jag är inte en sådan ultralöpare!

Jag fick en startplats för att springa CCC under UTMB-veckan i Chamonix och efter det gällde det att planera. Att göra allt för att göra min dröm till verklighet. Den här gången fick jag möjlighet att anlita Micke som coach och jag är tacksamt för det. Förra året hade jag inte alls något bra träningsår. Så jag hade ett akut behov av att få professionell hjälp för att ha en chans att klara loppet.

Mitt mål har varit tydligt från början: att göra mitt bästa. Prioritera, träna bra, ändra min kost och jobba med den mentala biten.
Jag vill komma till starten och känna jag har gjort allt jag har kunnat.

Grundträning
Coach Mikael och jag började att träna tillsammans i slutet av januari. Grundträning. Från den nivån jag var då: ganska dålig nivå kan jag säga! Jag hade hamnat i en gång/jogg-spiral! Men Micke förstod det och därifrån började jag att successivt öka.
Jag har varit disciplinerad och följt mitt schema. Vi bestämde att jag skulle ha en lång grundperiod samtidigt som jag började styrketräna 1 eller 2 gånger per vecka. Här fick jag också hjälp av en PT som gjorde ett program just för mig och för mitt mål som löpare. Inte för att bli snygg-stark utan för att bli löpar-stark.

Några lopp på vägen
Vi bestämde att fokusera på träningen och förbereda kroppen till det intensiva jobbet som skulle komma på sommaren. Men som löpare hade jag några roliga löparaktiviteter ändå. Man ska ha det kul också och vara lite social.
Jag var farthållare på Göteborgsvarvet. Jobbade som sista löpare på Göta Kanal Run. Jag sprang Blodomloppet med jobbet och vi var ett ultrateam på Ragnar stafett runt Mälaren. Men det var allt. Det räckte bra för att ha kul men mitt fokus var hela tiden mot sommaren och den hårda träningen som var planerat.

Ragnar Stafett runt Mälaren i ett ultralag

Och så kom den tiden: backträning
Runt midsommar var det dags att börja träna backar och att få varje vecka minst 2-3 styrkepass. Jag fick instruktioner att oavsett jag skulle åka på semester skulle jag se till att ha en backe nära.
Det planerades att spendera midsommar i Åre (med backar), en helg i Höga kusten med mina tjejkompisar (med backar), några resor till Stockholm för att träna i Växjöbacken, en resa till Slovakien för att träna mer backar och många rundor i de små backarna nära mig. Det har varit roligt och spännande att se hur jag blev starkare och starkare.

Med hjälp av Micke kunde fick jag bra teknik med att använda stavarna. De är verkligen en hjälp och de är inte längre i vägen. Jag har fått många långpass i backen. Långa dagar! Har testat skor, energi mm. Har testat att springa med trötta ben men har också lärt mig att lyssna på alla signaler som kroppen ger. Försöker undvika skador. Vila när det behövs och inte blunda för skavanker.
I Slovakien fick jag en reality check! Man glömmer fort hur stora verkliga backar är!

Nedtrappning
Jag har aldrig tränat så många höjdmeter i mitt liv. Jag börjar att känna mig redo. Jag är inte rädd längre när jag kommer till en backe!

I söndags var mitt sista tuffa backpass. Jag körde nämligen ett sista ”Back to back i backen” Nu ska jag inte samla mer höjdmeter. Jag har samlat många många stenar den här sommaren!
Meter på höjdmeterskontot är:
Juni: 4 827
Juli: 15 942
Augusti: 7 885
Totalt: 28 654 höjdmeter på 8 veckor av backträning
Från och med i måndags, vecka 33 började jag nedtrappningen.

Nu handlar det att vara smart. För den träningsfasen som jag var inne i från midsommar till i söndags behövs större och längre backar, men för den nedtrappnings-/tillspetsningsfas som jag är inne i nu behövs bara något som ger lite motstånd för fartträningen. Vi ska försöka med kortare pass få lite fart i mina trötta ben.

Vad är som gäller nu? Jo, att bibehålla formen, spetsa till formen och få nödvändig återhämtning. Hellre lite mindre än för mycket… Spännande!

Är jag redo?

Löparhelg i Höga Kusten

Publicerad den 12 maj 2019 av coyntha

Svara

Vi hade planerat och valt en helg i maj där vi skulle kunna springa på våren. Vi hade inte räknat att vi skulle springa i snö och minus grader.
Men den här helgen gav mig det där lilla extra som jag behövde: både bra saker och dåliga saker.

Förra helgen var jag på löparhleg tillsammans med mina fantastiska vänner Alexandra, Lisa och Carina. Vi kom på torsdag kväll efter en lång dag för oss alla. Vi hade hyrt en fin stuga och Lisa väntade på oss där. Många kramar och vi gick och la oss.

Hela fredag och lördag var vi ute från morgonen till kväll. Vårt mål var att njuta, ha kul, uppleva den vackra naturen som Höga Kusten har att erbjuda. Vi packade med oss lätt lunch och fyllde våra ryggsäckar med gott och smått för att orka vara ute hela dagen.

För mig och Alexandra var det lite extra pepp för att försöka samla några höjdmeter också. Det fick vi på köpet. Det går inte att undvika det men vi gjorde förstås allt vi kunde för att kunna nå så många toppar som möjligt.

Varje kväll vi kom hem och efter en varm dusch hade vi en härlig rutin:
* Att ge kärlek till kroppen i form av yoga, foamroll och stretching
* Ett glas vin
* En middag tillsammans
* Några snacks på altanen
* och mycket prat med många skratt

Perfekta dagar helt enkelt! Vad önskar man sig mer som löpare?
Bra sällskap, otrolig fin natur, springa, äta och sova!

Sista dagen, på söndagen planerade vi att gå upp tidigt för att hinna äta frukost, packa och städa för att kunna ta en sista runda innan avfärd hem.

Det gjorde vi. Sista förmiddagen var lika magisk som alla andra dagar men för min del var det bättre. Jag kunde äntligen släppa min prestationsångest och njuta.
Ja, det var lite tufft för mig de andra dagarna. Det hände att mitt huvud krånglade till det och det gjorde att jag hade konflikt med mitt självförtroende som löpare osv.
Det är inte så lätt för mig när jag springer med så duktiga löpare. Jag tänker alltid: jag kommer inte ikapp dem! Jag vill inte bromsa dem osv…

Men jag är tacksam över min kropp som trots nästan två veckors uppehåll pga ont i höften kunde jag hänga med. Men framför allt få möjlighet att få lära känna mina vänner bättre!

Den här gör vi om! Eller hur Alexandra, Lisa och Carina?

Altra-ambassadör

Publicerad den 19 mars 2019 av coyntha

Svara

Det var på tiden!
Jag har blivit altra-ambassadör. Bättre person kunde de inte hitta!

Jag har alltid sagt hur nöjd jag är med Altraskor. Alla mina fotproblem försvann när jag hittade Altra. I många år hade jag testat nästan alla möjliga märken och hade alltid ont någonstans: från skador, att få ont, till konstiga ställen med skavsår och fula blåsor.

Mina favoritskor: Torin. En sko för att springa nästan över allt men främst använder jag de på gymmet och på asfalt. Även på lätt terräng funkar de bra!

Altra passar mig och mina fötter. De får plats och det finns olika modeller för alla smaker och olika underlag. Det finns ett rätt par beroende på var ska jag springa och hur långt ska jag springa.

Lone Peak 4

Superior 3.5 Mina favorit!

King MT 1.5

Har du testat Altra skor? Vad tycker du?

2019 kommer att bli ett bra löparår!

Publicerad den 23 januari 2019 av coyntha

År 2018 var inte mitt bästa löparår. Mycket hände i livet och jag tappade fokus ganska tidigt. Göran blev sjuk och mycket på jobbet men även att vi gjorde många spännande resor. Jag fortsatte ändå framåt och deltog i några lopp. Mest för att ha kul men jag startade inte ett enda lopp som jag kände mig väl förbered för.

Nu blir det en ändring på det!

ÅRETS MÅL

Jag har ett tydligt mål och det känns bra: jag ska springa CCC den 30e augusti (Courmayeur-Champex-Lac-Chamonix). Loppet är 101 km och 6100 hm+ med starten i Courmayeur, Italien och mål i Chamonix, Frankrike. Det är alltså ett av loppen under UTMB veckan runt Mont Blanc. För att få starta loppet behövde jag först samla ITRA-poäng genom att springa några lopp, ansöka till loppet och vara med på ett lotteri. Den 14 januari fick jag besked om att jag hade fått en startplats för det efterlängtade loppet.
Bildresultat för ccc utmb

För två år sedan klarade jag OCC, 56 km och 3900 hm+. I år blir det nästan dubbelt så mycket och jag tar emot utmaningen med öppna armar! Det kommer att bli så kul!

TRÄNINGSPLAN

Jag har blivit med coach och det känns så rätt. Han är en erfaren bergslöpare och jag har följt honom på sina magiska lopp han har sprungit. Mikael Melto kommer att hjälpa mig med min träning från och med nu fram till loppet i augusti. Jag gillar hans träningsfilosofi som matchar så mycket med mitt sätt att se på träningen och löpningen. Vi har börjat att prata ihop oss och han har tagit fram ett träningsschema. Han har kollat på alla detaljer och han älskar siffror, som jag ha ha.

Vi har några viktiga punkter som vi kommer att jobba på. T. ex. behöver jag bli lite snabbare i berg för att inte springa loppet med stressen av att klara reptiderna. Vi tänker starta med en grundperiod för att sedan fokusera på en intensiv backträningsperiod under sommaren.
fjäll.jpg

CCC är huvudmålet och jag har bestämt mig för att inte springa massa lopp dessförinnan. Det kan bli några lopp bara som träning. Jag vill inte spendera tid med återhämtning och missa träning.

Det finns så många andra viktiga saker som vi kommer också att jobba med: sömn, kost, mental träning, alternativ träning mm.

Det kommer att bli så spännande. Framför allt jag har hittat motivationen att träna med struktur som jag har saknat lite. Så roligt att ha en proffs med mig och kunna hitta mina svaga punkter och jobba med att bli starkare.

VARFÖR EN COACH?

Det är många år sedan jag hade en coach. När jag tränade med A. Falk lärde jag mig mycket. Det var han som hjälpte mig att bli en ultralöpare. Sedan dess har jag tränat själv.
Eftersom jag har haft ett tufft år men brist på motivation funderade jag på vad jag behövde för att inspirera mig att träna och framför allt hitta glädje igen.
Jag behövde en ändring. Jag behövde andas på nytt sätt.
Mikael lyckades inspirera mig! Det kändes rätt från början. Han är den rätta coachen att hjälpa just mig med att nå mina mål!

Så beslutet var enkelt! Men hans erfarenhet och noggrannhet kommer vi att komma lång med min träning! Det är jag säker på!
Har jag en coach och ett program, är det lättare för mig att bara följa.

VAD DRIVER MIG?

Det är resan till startlinjen i Courmayeur. Jag älskar att ha ett mål och jobba mot det. Men jag tycker om mycket mer jobbet, träning för att komma dit! Det är så spännande att se hur kroppen kommer att reagera. Kämpa, njuta, utvecklas!

Jag kommer att dokumentera min resa till CCC här och på mina sociala medier. Följ gärna mig och peppa!

Nu kör vi 2019!

Tjörnarparen Ultra 50 miles

Publicerad den 16 december 2018 av coyntha

Svara

Lerigaste och blötaste lopp jag har sprungit. Åtta mil i decembermörkret i skogarna kring Skåneleden + ca 7 km felspringning.
Finns inget bättre sätt att avsluta säsongen 2018 på än Tjörnarparen!

Loppet går i utmanande och bitvis teknisk terräng, till stora delar längs Skåneleden men även helt obanade sträckor. Ackumulerad stigning är ca 1145 meter. Starten gick kl 09:00 i Tjörnarp och efter drygt 20 timmar nådde jag målet och stod som finisher.

Här en intervju på ultradistans.se om min race.

Berätta lite om dig själv
Jag är en mexikansk tjej som flyttade till Sverige efter det jag träffade min stora kärlek för 18 år sedan. Jag började att springa ganska sent i livet och hittade fort det som behövdes för att trivas: löpningen. Efter att ha testat några kortare lopp blev jag förälskad i att utmana mig själv med ultradistanser. Sen kom också kontakten med naturen och då blev jag fast!

Vad var det som lockade med Tjörnarparen?
Egentligen skulle jag bara springa för att göra sällskap med min kompis Magdalena som behövde 4 itra poäng för att kunna söka till OCC nästa år. Vi skulle göra det tillsammans. Det var hennes första 50 miles. Jag visste inte så mycket om loppet då.
När loppet närmade sig insåg jag det inte skulle bli en dans på rosor.

Har du sprungit loppet tidigare?
Nej, det var första gången i år. Jag hade läst om många kompisar som hade sprungit året innan.

Vad hade du för mål med loppet?
Målet med loppet var att ta sig igenom, dvs komma i mål. Det handlade absolut inte att maxa på grund av att jag inte hade tränat som jag hade velat under hösten. Bl. a. blev jag påkörd av en cykel och behövde vila mm
Huvudmålet var att hålla humöret uppe och tycka att det var kul att springa. Njuta så mycket som möjligt!

Hade du nån support med dig eller fixade du allt på egen hand?
Ingen support den här gången. Jag klarade mig helt själv. Kontrollerna var inte täta och vi fick inte så mycket att äta mer än små saker som chips, choklad, nötter etc. Två gånger klarade vi oss hela 20 km utan kontrollstation. Det var många timmar helt ensam och det blev viktigt att ha vätska och energi med sig. Jag kan tänka mig att det är därför man får ganska många itra-poäng.

Hur viktigt är support för dig?
Det är viktigt att ha support när det går. För min del är det viktigaste för mig att supporten ger mig pepp och att jag kan gråta en tår när jag behöver. Jag känner mig inte ensam. Jag brukar ha Göran, min man som support och han känner mig bra och vet vad jag behöver. Men det är mest peppen som ger mig mest.
Tyvärr är många av mina lopp inte så lätta att ha support.

Vad var det bästa med loppet?
Det var många saker som var bra. Jag älskar de små lopp som gör att man känner sig hemma, väl omhändertagen och det är så mysigt att komma till varje kontroll. Det är viktigt att få lite kärlek varje gång man kommer till det varma tältet!
Loppet var tufft men jag gillade just att det var svårt. Det blev svårare när det blev mörkt och svårt att navigera. Regnet under hela loppet och några få grader gjorde inte sakerna lättare. Det var kanske just det som gjorde loppet roligare och utmaningen växte för varje timme som gick.

Är du nöjd med din insats?
Jag är otrolig nöjd och stolt över att har kommit i mål och vara finisher. Jag är mest nöjd över att kunna behålla humöret på topp och att känna mig stark trots allt vi hade emot oss. För mig var det rekord på att springa så många timmar i mörkret och regn.

Lärde du dig något som du inte visste innan?
Ja. Hur jag hanterade allt för att hålla mig varm och springa i mörkret under så många timmar. Att hitta markeringar och att tävla i en obanad terräng. Att hantera rädslan för vildsvin som jag visste fanns överallt. Som tur såg vi inga men vi hörde dem!

Definitivt ett lopp som jag rekommenderar: Lerigaste och blötaste lopp jag har sprungit. Åtta mil i decembermörkret i skogarna kring Skåneleden + ca 7 km felspringning.
Finns inget bättre sätt att avsluta säsongen 2018 på än Tjörnarparen!

Half Marathon Des Sables – Del 1

Publicerad den 04 oktober 2018 av coyntha

När vi lämnade Fuerteventura var jag inte längre samma person som kom till ön en vecka tidigare.

– Hur svårt kan det vara att springa 120 km? –
Så var mina tankar när vi äntligen bestämde oss för att göra det här. På pappret var alla distanser inte helt omöjliga och vi skulle ha gott om tid varje dag. Att det senare visade sig vara helt tvärtom är en annan historia.

Fuerteventura har inte några hemligheter för oss längre! Ultrakärlek och vilja var några av de saker vi upplevde på Fuerteventura. Här fanns inga filter.

UTMANINGAR

Att springa och leva i en temperatur mellan 37-42 grader är inte enkelt. Men att springa med en tung ryggsäck (ca 8 kg inklusive 2 liter vatten) och 85 % fuktighet gjorde inte utmaningen enklare. Att leva alla fyra dagar i ett hett och fuktigt klimat och även sova i tält. Att ha försörjt oss på frystorkad mat som ibland åt vi kall för det var omöjligt att tända elden. Att ha varit svettig, sandig, smutsig och kladdig. Att har delat samma erfarenhet med ca 300 löpare och haft ett gemensamt mål har gjort den bästa upplevelsen i mitt liv.

BIVOVUAC (CAMPING)

Livet på campingen. Vi spenderade 3 nätter på Bivovuac (campingen) och vi fick varsitt tält. Campingen låg i öknen. Det enda vi kunde se var sand och ännu mer sand. vid horisonten var en rad av vindkraftverk som gav ett fint utseende till det hela.
Vi var placerade i cirklar i grupper av 6 personer. Carina och jag var grannar och på vänster sida hade vi en pappa och en son från Kanada. På min högersida hade jag en man från Iran.

Bivouac (campingen)

De andra svenskarna var nära i en annan cirkel: Anna, Maria och Lisa (Thomsens trio) bodde bara några meter från oss. Christian bodde i en tredje cirkel. Men varje kväll träffades vi för att äta tillsammans.

Lisa, Maria, jag och Carina. (Anna bakom kameran)

Huvudproblemet på campingen var vem som kunde lyckas tända elden. Jag hade mitt lilla kök som jag aldrig klarade att starta. Frustrerande! Det blåste för mycket! Jag var hungrig och behövde värma vatten till min frystorkade mat.

Första dagen fick vi erbjudande från en erfaren rysk kvinna som hade lyckats så bra med att starta en eld. Hon hade en sorts tändblock. Hon bjöd alla som ville att varma vatten. Vilken tur! Jag var nära kollaps utan mat!

De andra två kvällarna värmde vi vatten hos Maria, Anna och Lisa. Maria hittade ett sätt att undvika vinden genom att göra väggar med stenar och på så sätt skydda köket. Vi hjälpte till med att hitta torra pinnar och med lite papper kunde hon få en fin eld.
Vi passade på att värma lite extra vatten för att fixa frukostar redan på kvällen. Vi orkade inte att värma vatten på morgonen och dessutom hade vi inte hunnit.

Marias dubbelt kök!

Kvällarna var fantastiska. Alla gjorde ungefär samma sak: vi umgicks, vilade under det stora tältet (en gemensamma yta med tak) där vi la våra liggunderlag och sov eller bara pratade lite. Några försökte tvätta/skölja sina kläder osv.

En sak som var lite märkligt var att se hur ena löparen efter den andra försvann. Om någon bröt loppet kom de aldrig tillbaka till campingen. Det var nästan lite sorgligt att titta in i ett tält och se det tomt. Efter andra dagen var det mer än 60 tomma tält.

Tiden vi spenderade på campingen var rolig. Vi var som en stor familj! Alla hjälpte varandra så gott man kunde. Det fanns folk från så många olika länder och det bästa var att vi alla hade gått genom samma sträcka på dagen oavsett om några var snabbare än andra. Det bästa var att vi var där på samma villkor. Alla var smutsiga, svettiga, hungriga, trötta och solbrända. Vi andades samma luft. Ultrakärlek när det var som bäst!

VILODAGEN

Efter andra löpardagen som var den längsta fick vi en vilodag. Alla löpare hade kommit tillbaka till campingen på olika tider så några vaknade före de andra.
Det fanns ett sjukhus-tält. Alla som hade något problem köade där för att få hjälp. Carina och jag var där. Vilken service! Även om det tog nästan två timmar tills det var vår tur, var det värt!

Sjukhus-tält: el parque

Jag hade två blåsor på tårna och Carina hade en miniblåsa och hade fått värmeutslag. Vi kände oss nästan lite bortskämda.

Efter det fick vi en överraskning! Det kom en pick-up full med is och coca cola!! Jag som hade hallucinerat en dag innan i öknen om att få en coca cola!
Fattar ni? Vilken grej! Playitas skickade det till oss! Mitt i öknen! Snacka om godaste coca cola ever! De prickade av vårt startnummer på en lista så alla fick EN coca cola!

Sen kom nästa överraskning. Det kom en yoga-ledare från Playitas. Hon var svensk och ledde oss stela löpare genom superbra övningar för att försöka bli lite vigare. Hon frågade vilka våra problemområden var och hon gick genom alla ställen vi hade sagt var lite stela.
Att köra stretch/yoga i öknen var annorlunda och en sak som bara händer en gång i livet, tror jag! Hon berättade för oss att hon jobbar på Playitas och hon fick bara instruktioner att åka till öknen och leda ett pass för ett gäng galna ultralöpare som nu hade sprungit i två dagar! Hon fick en gps, en karta och en jeep! Där var hon och hon var så imponerad att det fanns folk som gör sådana här tokiga saker!

Ungefär 500 meter från campingen fanns ett rad bajamajor. Man behövde gå dit och det var bra att de inte placerade dem nära campingen. Det var också i det området som fanns täckning. Det saknade jag inte mycket. Första gången på länge sedan jag var nästan helt bortkopplad från allt som har att göra med sociala medier och internet. Så skönt!

Bajamajor och fullmåne

När klockan var kl20.00 brukade vi säga godnatt. Älskade att stänga mitt tält och kunna gå djupt i mina tankar och min egen lilla bubbla. Den känslan!

Mitt hem!

Hur kan man bli så nöjd och lycklig när man inte hade så mycket mer än en ryggsäck, kläderna och skorna vi hade på oss?
För mig var det en helt ny upplevelse att känna mig så naken. Min själ och mitt hjärta var helt öppna för att ta emot ännu mer intryck! Jag välkomnade allt som skulle hända nästa dag!

Följ oss på HalfMDS

Publicerad den 24 september 2018 av coyntha

Dagen D är här!

Idag den 24 september kl 9.30 startar äventyret på Fuerteventura, jag har startnummer 273 och min team-mate Carina har startnummer 271. Tillsamans är vi Team Göta Kanal Run och vill du följa oss kan du göra det här!

Det går även att skicka meddelande till oss som vi kommer att få varje kväll! Det borde jättekul att få pepp från er!

Nu kör vi!

Det finns fler sätt att följa loppet;

Instagram: https://www.instagram.com/halfmds
Facebook: https://www.facebook.com/HalfMDS
Twitter: https://twitter.com/halfmds
Hemsida: www.marathondessables.com
Youtube: https://www.youtube.com/user/marathondsables

Känslor och tankar inför HalfMDS

Publicerad den 23 september 2018 av coyntha

Svara

Jag sitter på flygplanet på väg till Kanarieöarna. Det är första gången för mig att komma så nära man kan komma Afrika utan att vara i Afrika. Bara det känns exotiskt!

Dagen D är imorgon och jag kan inte förklara känslan av att veta att imorgon i den här tiden är vi redan ute och springer. Som jag har längtat och planerat för att komma till den här dagen! Det känns overkligt. Är det verkligen snart dags?

Snart landar vi. Vi ska åka buss till Playitas. Där ska vi packa och förbereda våra väskor för registrering, nummerlappsutdelning och för att få road booken.

Efter chatten med Anders, som har hjälpt mig enormt mycket med bra tips och lånat mig en sovsäck, och pratat med Carina; tror jag jag behöver packa om min väska (igen). Jag ska dra ner några gram till.

Prognosen ser ok ut antar jag, för att vara ett lopp i öken. Det blir snitt 31 grader och soligt men 85% fuktighet och 0% regn. Oavsett kommer det att bli tufft.
Hur är det att springa i sanden?

Varför så många tankar?

Jag tror jag är rädd. Det är så mycket nytt trots alla ultralopp jag har i bagaget. Det är så mycket så jag inte vet hur kommer det att bli. Inte lätt att släppa tankarna. Samtidigt älskar jag utmaningen. Älskar att våga hitta på nya saker. Älskar att testa mina gränser och jag ser fram emot att komma i mål efter fantastiska dagar i det okända.

Vill bara komma fram… eller inte?
Så spännande! Återkommer efter incheckning!

_ Det finns inga gränser om vad det är möjligt!” – pace on earth

Energi under HalfMDS

Publicerad den 21 september 2018 av coyntha

Svara

Som sagt zip-påsar har blivit ett måste nu!

Jag har packat maten jag ska äta per dag. På det här sättet behöver jag inte leta i hela ryggsäcken och så vet jag vad jag ska äta på en dag.

Loppet kräver att ha med sig minst 2000 kcal per dag och jag ligger på ungefär så.

Basmat är frystorkade mat för de stora måltiderna. Sen har jag lagt en dels blocks, gels, sportdryck, nötter, torkade kött, Wasa sandwich och några riskakor. Jag har tagit bort allt med choklad att göra. Det är ingen idé att inte ens försöka. Det kommer att bli jättevarmt och jag har ingen lust att bli bara kladdig. Jag brukar inte var så sugen på choklad när jag springer ultra.

Jag har med mig också små påsar med salt och några tubs med kaffe. Några CLIFS bars får komplettera min energiplan.

Dags att sova nu efter en lång dag i Stockholm. Imorgon åker vi….
God natt!

Utrutsning: kläder, övrig och min necessair till HMDS

Publicerad den 21 september 2018 av coyntha

Svara

Men ett antal resor per år har jag lärt mig att packa min väska bättre. Men den här gången har jag verkligen minskat till max! Jag har försökt packat en mindre variant av allt och som inte väger mycket!
Här är min packning som är verkligen minimalistisk. För övrigt zip-påsar äger!

KLÄDER:

2 tåstrumpor Injiji
1 calvs Gococo
1 vanliga Gococo strumpor till vilodagen
2 handsvettband Gococo
2 buffar: TNT och Eco trail Stockholm
2 trosor Björn Borg
1 långärmad tröja SOC
1 short Röhnisch
1 tunn vindjacka Salomon
1 par vantar
1 BH Röhnisch
1 tshirt Göta Kanal Run (med klippta armar)

Min plan är att prioritera fötter och underkläder för att undvika blåsor och skavsår. Samt känna mig ren. Så har jag resonerat:

* En t-shirt. Eftersom jag svettas så mycket misstänker jag att det kommer vara bra att ha en t-shirt att byta till.
* Jackan är avgörande. Även om det är varmt kommer det att blåsa mycket.
* Calvs och strumpor från Gococo är för att återhämta mig på campingen och ifall jag fryser kan de funka som värmeplagg.
* Långarmad tröja och shorts är mina ”mys” kläder på campingen och vilodag.

img_3144-1

ÖVRIGA ARTIKLAR

Det behövs en del saker som är obligatoriska och andra som jag bara måste ha.

Powerbank: eftersom vi inte kommer att kunna ladda varken telefonen eller klockan. Jag kommer att använda min mobil minimalt men vill kunna ta några bilder och kunna ringa eller smsa om det behövs. Vem vet? Det kanske kan komma någon bild på sociala medier också.
Stavar: Vi kommer att springa i öken, berg och strand. Jag tror det kommer att bli bra att ha mina stavar speciellt när vi är i bergen!
Bliswool: Det är ull som man kan ha inuti strumporna eller de ställen man kan få skavsår. Jag tänker ha nära tårna. Den ska funka för att undvika framför allt blåsor.
Mini sy kit: alltid bra att ha nål och tråd. Med dem går att ”fixa” allt.
Toapapper: jag har vikt den i en liten zip-påse. Det är också ett måste.
Disktrasor: två stycken (den blåa runda) som kommer att funka som handduk.
Mini first aid kit: plåster, tejp, alcohol pad och två compeed.

MIN NECESSÄR

För mig var det viktigt att ha med mig hygienartiklar. Allt ligger i fina zip-påsar. Det ser mycket ut men det blir ganska kompakt när jag har packat allt.

* Solskydd. Det är obligatoriskt.
* Vaselin i små individuella förpackningar. Det är det vita/gröna i första zip-påse. Superbra att undvika en helt burk.
* Våtservetter. Några stycken också i individuella förpackningar.
* En liten påse Ice Power
* 3 st. våtservetter som är deodorant. Man kan använda de båda för att göra sig ren och förebyggande inför dagen efter. Den ska sitta på plats hela natten.
* 2 st. paket näsdukar.
*Pannlampa + extra batteri. Obligatoriskt.
* Tändare. Obligatoriskt. Jag har även lagt tändstickor.
* Kök och bränsle. Obligatoriskt.
* 1 kåsa
* 1 lång sked
* 1 liten schweizisk kniv som jag fick från älsklingen
* 10 st. säkerhetsnålar. Obligatoriska.
* Hygienartiklar: Alcogel, tandborste, tandkräm, body lotion, kam/spegel, pocket soap, snoddar.