Half MdS – Del 2. Loppet

Vi lämnade hotellet en måndag kl 8:30. Vi kom tillbaka på torsdag eftermiddag med en lättare ryggsäck och samma kläder vi hade i början av veckan, dock smutsiga. Vi hade en svettig kropp och hår fullt med sand. Jag fick till och med två blåsor och värmeutslag på kroppen, men en sak var inte detsamma som innan loppet: den personen som kom tillbaka hade förändrats.

VAR DET VERKLIGEN ETT LOPP DET VI SPRANG?

Det var det säkert för många av deltagarna men inte för oss. Min team-mate Carina och jag hade bestämt oss redan hemma att vi ville göra något tillsammans. Det här var en chans att uppleva, upptäckta och för att förnya våra vyer.

I det här loppet sprang vi tre dagar men det fanns inga armbågar i starten. Ingen som blev irriterad om någon var i vägen. Ingen som skrek eller blev frustrerad när det bildades långa köer på de smala stigarna.

Nej, här handlade det mer om gemenskap. Här skulle vi alla göra allt för att lyckas! Carina och jag ville andas och leva varenda sekund tillsammans. Vi ville svettas tillsammans, ta bilder, skratta, berätta för varandra sådana saker man bara berättar när det inte finns regler om vad som är rätt eller fel. Vi var där och då och vi var fria i den fantastiska miljön på en ö som bara var 200 km från Afrika.

UPPLÄGGET

Dag 1. ca 25 km. Frukost på hotellet och middag på campingen.
Det blev ingen lunch utan vi åt vad vi hade som energi för dagen: bars, blocks, sportdryck, lite nötter. Det blev en inte så njtubar dag för mig pga av att vätskebalansen blev inte bra. Fick kämpa mycket redan efter 4-5 km. Carina väntade på mig med mycket kärlek och tålamod!

img_3198

Starten på loppet. Magiskt!

img_3419

Första kö. Starten

Att springa i en hettande sol var inte lätt. Efter att har kommit i dagens mål spenderade resten av dagen på campingen. Jag drack resorb och så mycket vatten jag kunde för att försöka komma i balans igen. Det var nu vi åt vår första måltid med alla andra.
Min frystorkade mat påse med Spagetti bolognese smakade ljuvligt!


img_3203

Vilken miljö!


Dag 2. ca 66km
. Frukost och middag (om vi orkade efter att ha kommit i mål) på campingen. Lunchen kunde tas under dagen om man ville medan vi sprang. Vi åt bars, blocks, chips, torkat kött, sportdryck och på kvällen blandade vi en påse frystorkade mat med vatten på en check point. Påsen med mat låg i ryggsäcken och den kunde skakas några timmar tills vi skulle äta den. Vi åt middag innan natten kom.

img_3406

20 km längs havet på sanden!

img_3417

Check Point vid stranded! 43 grader varmt!

Den här dagen var tuff igen för mig. Temperaturen var runt 40 grader och även om jag drack 2 liter vatten mellan check points verkade inte vara tillräckligt. Jag åt en del blocks, två gels, 2 riskakor och jag drack två portioner Tailwind. Jag glömde inte att ta en påse salt då och då.

img_3217

På den långa fina stranden!

Men när klockan var ca 21 passerade vi läkar-teamet som kollade hur alla löpare mådde innan man skulle ge sig iväg till sista bergstigningen.

img_3416

Sand, sand och mer sand

img_3245

Grymt läkare-team. Jag fick hjälp med en liten blåsa efter 6 timmar på sanden

När de kollade på mig och mina ögon blev jag stoppad. In i en ambulans och de började att ta massa prov: blodprov, blodtryck, temperatur, puls mm. De tyckte jag svettades för mycket och var gul i ögonen.  Carina satt sig ner och åt lite. Hon lugnade mig och sa det var bättre de kollade mig och hon väntade där ute.

img_3427

I väntan på besked för att kunna fortsätta springa

Jag fick panik. Jag vill fortsätta. Det som var det farligaste var att jag inte hade kissat sedan kl6 på morgonen! Det är inte ok. Inte ok när man har varit i rörelse hela dagen och druckit mycket vatten.
Jag fick vänta tills jag kunde kissa. De sa att om det fanns blod i kisset skulle jag absolut inte kunna fortsätta. Panik igen!
Som tur var kisset bara mörkt (som inte är så bra heller) men jag fick salt och elektrolyter och mer vatten. Jag fick fortsätta efter mer än en timme och jag lovade att dricka mer.
Tre fransmän fick i uppdrag att inte lämna oss ensamma. Men vi fattade inte det och vi sprang ifrån dem!
Nu började en tuff backe som såg ut som den aldrig skulle ta slut. Efter det kom vi till öknen. Det blev en lång natt som blev jobbigare och jobbigare för min del. Carina och jag delade de ögonblicken även om vi inte behövde prata med varandra.
Vi fick en känsla att vara i fjällen. Allt omkring oss var vitt. Allt det vita såg ut som om det var snö.
Jag var så trött. Varje steg var tunga och jag kände mig lite lurad för att jag tyckte att målet borde komma snart. Plötsligt mötte vi några glada funktionärer som tjoade och peppade!! De sa att vi hade bara en km kvar!

Efter 600 meter såg vi något vi kände igen mitt i ingenstans: bajamajorna!! Vi var framme!
Vilken känsla! Vi ville snabbt komma i mål för att sedan kunna lägga oss!

Dag 3. Vilodag.
En fin dag med behövlig vila och återhämtning. På campingen var det folk från så många olika länder och det var kul att kunna säga hej och prata med varandra. Jag hade lite fördel av att kunna prata med paret från Argentina till exempel. De sprang i sandaler hela loppet. Eller barfotakillen från Ecuador! Jag hann även prata med tjejen från Peru som var här för att vinna damsidan! Många spanskatalare från Spanien förstås. Alla försökte kommunicera på engelska och det viktigaste var att alla som var där var som en stor familj. En ultrafamilj mitt i ingenstans!

Dag 4. ca 25 km. Natten till idag var inte bra. Det verkar som alla hade svårt att sova. Jag hade med mig en uppblåsbar kudde som var fantastisk! Ja, jag prioriterade att kunna sova bra och bar med mig några extra gram. Antigen var det för varmt eller för kallt. Det blåste mycket och jag kände mig kladdig och smutsig. Det kliade mycket i huvudet. Tror jag hade en hel del sand i håret. Men jag försökte vila kroppen för att få kraft till sista etappen.
Jag såg många timmar genom det lilla fönstret med nät som mitt tält hade. Jag hade tankar där och då. Det var som tiden hade stannat. Det var bara fullmånen som lyste vår camping.
Vad gjorde jag i ett litet tält mitt i öken? Varför kände mig så nöjd ändå?

img_3292

Hejdå camping!

img_3305

I väntan på sista starten!

Frukost på campingen och packa var det som gällde när jag öppnade ögonen kl 5:45. Kl 7:15 skulle vi promenera 3 km bort för att ta bussarna till starten.
Jag slängde en del saker som jag inte behövde mer. Ville så gärna ha mindre att bära. Ryggsäcken var lättare. Sista etappen och vi hade målet på stranden i Playitas.

Idag var en mer runable bana. Vi kände oss starkare och det gick lättare att springa. Vi sprang igen på sand, ”stil”, jord, vulkaner och berg.

img_3408

Uppe på sista krönen. Målet vid stranden!

Jag kan inte med ord beskriva känslan när vi från krönet kunde vi se målet i Playitas!
Ville vi verkligen komma i mål? Det skulle betyda att äventyret var slut!
Det var blandade känslor!

I MÅL!

Redan några km innan mål började vi att prata om vad vi ville göra när vi hade kommit i mål. Vi båda var överens om hur mycket vi saknade grönsaker och frukter. Vi bestämde oss att vi skulle äta en grekisk sallad och en stor cola med is i strandrestaurangen precis bredvid målet!

Äventyret var över. Vi sprang nerför sista berget för att sen springa hand i hand på den tunga sanden på Playitas medan vi hörde alla som peppade oss. Några deltagare som hade brutit redan dag nr 2 var där! Speakern berättade att Team Göta Kanal Run var på väg till mål. Känslan var overkligt! Den var ännu större än vad vi hade föreställt oss!
Glad och tacksam över att fått dela det här äventyret med min fina team-mate Carina.

We made it! 

BAKOM MEDALJEN

När vi kom i mål hand i hand Carina och jag och med gåshud över hela kroppen visste jag att vi hade lyckats! Lyckats att samarbeta som ett team och lyckats att dela med varandra den bästa presenten livet kan ge oss!


Det var en större betydelse än att komma i mål! Vi var två vänner som kommer att ta det här med oss livet ut!
Tack för att vi fick chansen att dela magin tillsammans!

och du Carina: tack för att du är den du är!

OM JAG REKOMMENDERAR LOPPET?

Absolut!
Bästa sättet att träffa sig själv och känna sig levande med ett superproffsigt gäng funktionärer, läkare och en briljant organisation.

 

Året som har gått

2015b

Året gick fort och nu sitter jag här i köket för att försöka sammanfatta 2014. Det är inte lätt och jag tänker inte gå in på detaljerna. Ni har redan läst alla mina blogginlägg under året och alla mina racerapporter.

STÖRSTA UTMANINGEN

I januari anmälde jag mig till min hittills största löparutmaning: TEC 100-miles i april. Det kändes läskigt och jag visste inte riktigt var det skulle innebära att springa så långt, men det kändes stort! Varför inte testa?
Då föddes en liten idé om att jag kanske kunde komma in på riktig i den svenska ultravärlden och i ultralistorna!
Men jag ville inte hoppas på för mycket än. Först skulle jag se om det gick att springa 161 km.
Jag lyckades springa i mål på TEC med otrolig bra support från mitt team! Vilken upplevelse!
Efter det ville jag testa mer! Nu visste jag att jag kunde och då bestämde jag mig för att anmäla mig till nästa 100-miles lopp på sommaren: The GAX 100-miles i Skåne.

Loppet var tufft men det var också vackert! Skillnaden var, att nu var det inte ett varvlopp utan ett magiskt lopp där vi sprang från A till B med start och mål i Ystad. Jag sprang loppet med Lupita och vi hade otrolig roligt tillsammans trots att det regnade oavbrutet i mer än 16 timmar! Vi kom i mål hand i hand!

Nu hade jag sprungit två av de fyra 100-miles lopp som finns i Sverige och som ingår i The Swedish 100-miles challenge. Jag ville göra en Grand Slam som handlar om att springa fyra 100-miles lopp i Sverige. Ett för varje årstid. Rätt ambitiöst eller hur? Jag hade sprungit TEC (april) och GAX (juli). Nu ville jag så klart mer! Fortfarande lite hemligt bestämde mig att försöka med det tredje loppet som var i september i Västerås. Jag anmälde mig.

Vägen dit var inte den bästa. Det hände mycket i den privata delen av mitt liv som påverkade min träning ganska mycket. Och ovanpå det fick jag symptom på överträning som gjorde att förberedelsen inte blev den bästa. Under BRR hade jag Susanne som pacer och Göran som support och de visste mitt mål: genomföra loppet!
Black River Run var ännu tuffare för mig. Min kropp sade stopp men min hjärna lyssnade inte på det och med mycket stöd från mitt supportteam lyckades jag komma i mål ändå.

Medan jag gjorde de sista två varven (16 km X 2) visste jag att min kropp skulle få betala konsekvenserna efter en sådan påfrestning. Jag fick en megaöverbelastning, grät i två nätter efter loppet på grund av smärta och jag var så svullen. Allt detta ledde till att efter det att smärtan i hela kroppen försvann så kom problemet med hälsenorna fram och jag fick förbud att springa i 10 veckor.

Men nu hade jag bara ett lopp kvar. Vinterloppet som går av stapeln den 30 januari 2015. Skulle jag ge upp och vara nöjd med tre 100-miles? Om jag vore smart hade jag gjort det. Men nej! Efter att pratat med coachen kom vi överens att han skulle hjälpa mig att fortsätta träna annat tills jag kunde börja springa igen. Jag har alternativ tränat i 11 veckor. Det har blivit många (för många!) crosstrainerpass! Nu har jag börjat att jogga-springa igen och känner jag är på gång.
Det är mindre än fyra veckor kvar och det finns bara en sak i mitt huvudet: jag kommer att klara det fjärde 100-miles lopp Arctic Ultra och jag kommer att genomföra The Swedish 100-miles challenge! Det finns inget annat alternativ.

ANDRA ROLIGA SAKER

Det blev många roliga upplevelser under året: Ultra träningsläger i Spanien med Pace on earth där jag lärde känna många underbara personer, det blev två 6h lopp i Karlstad och Skövde, Stockholm Maraton och några kortare lopp som gav mig löparglädje : Stockholm Halvmara, Midnattsloppet och Tunnelrun.

Att springa Jämtlandstriangeln med min älskling var också en av de mest njutbara saker vi gjorde i somras! Så vackert!

Under hösten har Yoga kommit till mitt liv. Jag är fortfarande en nybörjare men jag känner hur mycket yoga hjälper min stela kroppen. Jag satsar för att Yoga ska ta större plats i mitt liv nu under 2015.

TRÅKIGT BESLUT

Jag bröt för första gången ett lopp: Axa Fjällmaraton! Det var inte mitt lopp i år och det var ett svårt och tråkigt beslut jag tog men jag lärde mig mycket också. Det var en rolig resa till fjällen och träffade många fina löparkompisar där.

VÄNNER

Att springa ger inte mig bara bästa känslan utan löpningen ger mig också de bästa vänner!
Jag sprang många roliga långpass med vänner. Höjdpunkten var vår årliga helg i Skåne. Vi sprang tre dagar och umgicks. Det var då  den galna idén föddes, att anordna första upplagan av : Tjejmaraton: springa längs Ålands hav i 12 timmar!

Luciajoggen i december och julmiddag efteråt var också en lyckad kväll.

Så jag kan säga att jag är super nöjd med året. Jag ser fram emot den nya 2015 som kommer att erbjuda på många roliga upplevelse! Det är jag säkert på!

Bring it on!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/240/770536/files/2015/01/img_9647.jpg

 

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/240/770536/files/2015/01/img_1594-0.jpg

Snart är det slut

Sommaräventyret börjar att ta slut.

Vi har haft underbara dagar. Mina fötter har fått två blåsor som jag annars aldrig får. Det gör ont även med mina vanliga skor…

Men mitt knä verkar funka bra. Per varje dag har det blivit lite bättre.

Jag springer bort mitt löparknä. Ni kommer att få veta mer om detta!

Just nu ligger vi i varsitt lyx-hotell rum på Varbergs Kurort! Jag kommer att berätta allt om de här dagarna så fort jag kommer hem imorgon kväll.

Vi har en halv dag kvar imorgon! Nu sova…..

20120708-234616.jpg
Bild: mina tråsiga tår

20120708-234625.jpg
Bild: Med kompressionsstrumpor

20120708-235243.jpg
Bild: Fantastiskt väder i Varberg

Tacksam

Många gånger har folk från Mexico frågat mig om hur det känns att bo i Sverige.
De undrar om det är lätt att som en ej-svensk person att  få kontakt med svenskarna?

Det tog några år innan jag kunde komma in i  samhället. Det var inte precis lätt.

Men idag kan jag säga jag trivs så bra i den nya landet som öppnade sina armar till mig och min familj.

Jag har en underbar svensk man som är min prins och min allt. jag har mina barn som är också min  kärlek.

Mitt jobb som ger mig så mycket och som utmana mig varje dag för att nå alla mina mål.

Men  jag har också vänner! Vänner som jag aldrig trodde jag skulle få i Sverige.
När man flyttar som vuxen till ett nytt land är det svårt att få bra kontakt och få nya kompisar.

Idag kan jag säga stolt att det finns många personer nära mig som gör mig lycklig.

Min blogg och löpningen är en viktig del av mitt liv. De har gett mig så mycket.

Jag har träffat så många personer i den här nya blogg-löpning-världen!

Idag fick jag beviset att allt är möjligt och att det finns personer som är ärliga och snälla.

Idag hade jag ett problem och fick hjälp av en underbar person som utan att tveka hjälpte mig. Hon känner mig genom bloggen först och sedan in the real life. Den andra personen hörde av sig också och det var så uppskattad! Tack vänner!

Jag kommer ihåg vad en god svensk vän sa till mig när jag flyttade hit för 10 år sedan:
Om du har en svensk vän du har en vän på riktig och för alltid!

Det håller jag med! (Kommer du ihåg Malin B.? )

Bild: Bloggvänner Paula, Sirpa, Janne, Jag, Magda och Dessi! ❤

Tack Paula!
Tack Magda!
Tack bloggen!
Tack löpningen!
Tack Sverige!

För allt jag får!

Kram på er!